Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Till de tappra

Kanske var det för att jag var ett par stora ögon kopplade till en hjärna då. Ett par ögon som samlade information och en hjärna som tog emot och mindes vad ögonen såg. Jag kanske var en som bara var där lika naturligt som luften som vi alla andades. Trots att jag var en del av luften, trots att jag inte alltid sa så mycket, så blev jag ihågkommen ändå. Jag var någon. Jag är någon. Vissa av er som var med då, vissa av er jag hade runt omkring mig. Kan jag i mail prata så lätt med. Jag skriver vad som helst. Ni lyssnar och tar in. Ni säger att ni håller med. Ni minns vad jag minns, stundtals i alla fall. Jag pratar och ni lyssnar. Det var som då, fast ombytt. Då var det ni som pratade och det var jag som lyssnade. Det är inte alltid jag får svar men jag vet att ni ser och ni finns där som jag finns för er. Kanske är det så med luften vi andas, när vi andas den tillsammans. För jag har aldrig varit luft, jag har varit en betraktare, så många gånger men aldrig luft. Och om jag skulle andas med er igen. Om vi står nära och inte är ihopkopplade med Internet längre, kanske rollen byts om igen. Då kanske jag åter får höra era ord klingande som prismor i en kristallkrona. Ni ger mig hopp om en ljus framtid och ni ger mig lugn och vilja att kämpa vidare. Ni är mina soldater som röjer hindren ur min väg. Jag tror inte ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Tack för att ni finns och att ni inte ger upp. Det finns så många som slutar tro. Ni är de som fortfarande tror och som ger mig framtidshopp. För detta vill jag tacka er, mina inspirationskällor. Mina minnens vänner. Tack för att ni bara är, och att ni är de som ni är. Visst kan man anse det finnas klyschor här och där i mitt tack till er. Men om klyschorna är sanna, varför kan man inte få använda dem i så fall? Det var ni som fick min att öppna ögonen både bokstavligt och bildligt talat. Många av er har jag aldrig sett igen. Många av er har jag inte ens fått tag på. Men någon gång kanske vi syns eller hörs. Då är mina armar öppna för er. Och för till er som jag redan hittat, jag tänker inte släppa taget om er igen.

/Linda

28 Februari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Att kastas tillbaka dit där elden brinner starkast

Har haft märkliga drömmar de senaste nätterna. Drömmarna handlar om personer jag känt och som jag vill träffa igen. De kom in i mina drömmar med en bris av självklarhet. De tog sin rättmätiga plats där. Jag önskade att jag fick vara kvar i drömmarna lite till. Men det blir morgon och det är dags att gå till jobbet, igen och igen och igen. Numera jobbar jag sju dagar i veckan (dock inte åtta timmar om dagen). Funderar ibland på varför vissa människor stannar kvar i ens medvetande. Och varför man bara tycker så mycket om dem. Varför de återkommer i drömmarna trots att jag inte har sett dem på ett tag. Det kan vara en doft, eller någon som liknar den jag saknar eller någonting annat som kastar mig tillbaka till stunder som vi umgicks. Jag kan speciellt minnas en eld som brann nere vid vattnet. Det var nog i maj någon gång. Det var flera år sedan nu. Vi satt där, några stycken. Jag var trött, och egentligen ville jag nog bara sova. Men känslan av tillhörighet med gruppen var så stark. Jag lyssnade på vad de sa. Jag sa inte så mycket utan insöp bara atmosfären. Varför ska man supa något annat än atmosfär? Vissa personer runt elden gjorde mig extra lycklig, av olika anledningar. Och det fanns något i den där stunden som aldrig vill släppa min inre blick. Vad gjorde det att kläderna var fulla med rök från elden när det var så underbart att bara få vara med alla dessa underbara människor? Jag stannande några minuter till fast jag egentligen ville sova. Jag ville inte gå tillbaka själv, det är trevligare att vara fler. Så jag satt kvar ännu lite till, trots röken och den mörka himlen. Jag vet inte varifrån värmen var starkast, från dem som jag var med då eller om från elden. Men det är en värme som värmer mig ännu när jag tänker tillbaka. Denna stund minns jag tydligt efter drömmen jag hade i natt. En av dem som var med och grillade var med i nattens dröm. Det är nog därför jag kastas tillbaka återigen.

/Linda

26 Februari 2008  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Sven-Rutgers bokklubb presenterar:

Ninaninaninannaninaninaninaninaninaninanananinaninanina. Dagens boktips:

Vargtimmen av Denise Mina.

 

Denna bok handlar om Paddy Meehan som jobbar på en tidning. Hon jobbar på nattskiftet och åker runt om nätterna och letar efter något att skriva om i tidningen. En natt kommer hon till ett fint område där det har begåtts en våldshandling i ett hus. När polisen pratar med en man i dörren till huset ser Paddy en skadad kvinna bakom mannen. Mannen försöker att visa upp en fin fasad men Paddy förstår att allt inte är så bra som man kan tro. Kvinnan bakom mannen drar sig undan när hon ser att Paddy ser henne. Mannen i dörren trycker en sedel i Paddys hand och ber henne att inte skriva något i tidningen innan han stänger dörren framför hennes ansikte. Paddy som inte är särskilt rik funderar på om hon ska ta emot pengen eller inte. Dagen efter mötet med kvinnan och mannen i dörren visar det sig att kvinnan har blivit torterad till döds. Kvinnan är åklagare och lite senare hittas en annan jurist död. Detta får Paddy att spåra vidare i historien.

 Eftersom jag har hört mycket gott om den här boken så hade jag höga förväntningar. Kanske lite för höga. Eftersom jag inte har läst Minas första bok i serien var Vargtimmen en aning svår att komma in i. Men när man väl gjort det är det en spännande historia. Dock kan jag tycka att det är för mycket fokus på hur Paddy ser ut, det vill säga kraftig. Vissa händelser kan man lista ut och kan därför anses vara en aning klyschiga men sammantaget tycker jag ändå att boken är läsvärd. Den är skriven ur många perspektiv och pusselbitar läggs till pusselbitar och boken är skriven ur två personers perspektiv. Tillslut korsar deras vägar. Boken tar upp korruption, manligt-kvinnligt och vänskap bland annat. Vissa skildringar kan jag tycka är onödiga men som sagt så är slutresultatet är en väl godkänd kriminalhistoria. Den har spänning och samhällskritik. Så mycket mer finns inte att tillägga.

 

Jag ger den fyra ravioliburkar.

 

/Sven-Rutger Bängtsson

19 Februari 2008  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar
Respekt

Nu ska jag berätta om vad jag anser om ovänlighet. Jag anser att man inte ska ovänlig. Man ska alltid sträva efter att vara korrekt mot människor. Jag tycker inte att det är nödvändigt att skälla ut någon. Visst kan man få säga vad man tycker men det kan man göra i lugn samtalston. Visserligen stöter man då och då på människor som menar på att det är viktigt att få rasa av sig att det rensar luften. Men när någon har skällt ut till exempel mig så anser jag inte att luften är rensad. Jag mår bara dåligt av sådant. Det kanske är möjligt att den som skäller mår bättre men jag tror inte att relationer mår bra av för mycket gap och skrik. Och oftast så är det ju inte en person man är arg på utan något som fattas och någon annan ska väl inte lida för att någonting fattas mig? Det tycker inte jag i alla fall. Oftast verkar det inte som om den som skäller har tänkt igenom situationen tillräckligt utan styrs av sina känslor. Detta tycker jag är en aning barnsligt/djuriskt. Vi är ju ändå civiliserade människor och borde kunna argumentera för vår sak utan att kasta galla över vår nästa. Det är mycket sällan jag skäller utan någon. Och frågan är om jag någonsin har gjort det. Det är inget som vi har gjort i vår familj överhuvudtaget. Vi har snarare varit lite tjuriga och sagt vad vi tycker i bästa fall. Jag kan väl tycka att det ultimata inte är att hålla inne med saker. Men det är ingen idé att framföra sina klagomål när man är full av aggressioner, det gör bara saken värre och man hamnar i diskussioner som inte leder någonvart utan bara sårar andra. Jag hörde på radio för något år sedan eller så att någon klok forskare kommit på att det inte hjälper eller rensar luften av att man skäller på varandra, forskaren menade att det var en myt. Jag kan lägga in en brasklapp här: bara för att en forskare säger något behöver det ju inte stämma. Men jag anser att det stämmer i alla fall. Om man är av ett upprört sinne och gillar att skälla borde man i så fall leta upp likasinnade att sitta och skälla med om man anser att detta är medicinen, anser jag. För annars kan det lätt bli en jobbig stämning om man ständigt går omkring och skäller på allt och alla. Varför tar jag upp detta? Jo, för igår åkte en person som jag känner mycket väl tåg och det var förseningar. Detta irriterade någon dam som gnällde argt på en stackars person som jobbade på centralstationen i Nässjö. Precis som om han kunde hjälpa att tåget var försenat. Min bekant hade liknande ärende som damen men min bekant log istället mot personalen och sa att hon förstod att det måste vara jobbigt att jobba en sådan här dag. Min bekant ansåg att lite vänlighet var vad denna stackars arbetare behövde trots att min bekant själv inget hellre ville än att åka hem. Jag säger inte att min bekant är en ängel, för det är min bekant inte, men den bekanta visar i alla fall respekt för sin nästa. Detta borde fler göra.

 

En surströmmingsburk till er som skriker och skäller ut människor till höger och vänster.

 

Med vänlig hälsning

Sven-Rutger Bängtsson

8 Februari 2008  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida