Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2019)
>>


Sven-Rutger tipsar om en bok

Ninaninaninaninaninaninaninaninaninanananinaninanina

Dagens boktips:
Marley och jag
Författare: John Grogan

Jag har läst boken Marley och jag. Boken handlar om kvinna och en man som beslutar sig för att skaffa en hund eftersom de ska öva inför att skaffa barn i framtiden. Kvinnan kan inte ens hålla liv i en blomma men hon vill trots detta skaffa hund. Och hunden Marley införskaffas. Det blir dock inte som kvinnan och mannen har tänkt sig. Hunden är totalt vild och paniskt rädd för åska. Han förstår en hel del i huset och dreglar, har stora problem med lydnad och är allmänt svårkontrollerbar. För att få fason på honom tar kvinnan och mannen med honom på lydnadskurs. Problemet med lydnadskursen är att han är alldeles för busig för den. Han vill inte gå fot och han vill hellre springa efter andra hundar. Därmed blir han utkastad från lydnadskursen. Trots att hunden är ganska besvärlig och sätter kvinnan och mannen i jobbiga situationer så är hunden älskad. Och han är inledningen på en familj som växer ganska snabbt. Barnen älskar också hunden Marley trots hans förtjusning över deras blöjor och deras mat.

Man kan väl säga att det är en ganska simpel historia. Det är inget mästerverk men den är mycket underhållande. Den är en beskrivning av en verklig hund och en familj och deras ömsesidiga kärlek. Det är en historia om att man har rätt att vara annorlunda.

Det är en helt klart läsvärd bok som bjuder på många skratt. Men den är inte bara rolig utan beskriver även sorg och saknad. Man får många tankar när man läser boken.

Jag ger den 3 ravioliburkar.

Det finns också en film baserad på boken. Filmen känns inte lika autentisk. Den känns ganska amerikansk. Filmen får 2 ravioliburkar (svagt kryddade).

eder Sven-Rutger Bängtsson
24 Mars 2009  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar
litet tips

Nu ska jag ge er ett litet tips. Se på denna video och njut. Jag älskar den. Den får mig att må så underbart bra. Och den får mig att tänka tillbaka till en tid när jag var ny och återfödd. Häromdagen gick jag som sagt en promenad i solen och idag har jag varit lite tillbakatänkande och funderat lite på vad saker är och kunde ha varit. Jag har även tänkt på en ljuvlig solnedgång en gång för cirka 9 år sedan.



/Linda
23 Mars 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Efter tio

Jag såg programmet Efter Tio där Malou von Sivers är programledare. Dagens program för extra kul. Malou von Sivers är inte den bästa programledaren i ett par skor, hon är inte heller den bästa journalisten. Frågorna är alldeles för långa berättande och man ser hur gästerna bara sitter och funderar på när själva frågan ska komma. Men det är jag inte den första som påpekar. Men det som gjorde programmet kul idag var att det inte verkade gå som hon hade planerat. Hon hade bjudit in ett gäng människor som skulle tycka till om en bok som hon tyckte väldigt mycket om. Det var bara det att ingen av gästerna var så lyriska som hon. De var tvärt emot ganska negativa. När den första negativa människan uttalade sig log Malou von Sivers lite och sa: Ja, där ser man vad man tycker olika. Men när fler höll med den negativa blev det inte den hyllning av boken som hon verkade ha tänkt sig. Senare under programmet skulle olika glasser testas. Det var en kock och en dietist plus författaren till boken "Den hemlige kocken". Kocken och dietisten åt glassarna under viss tvekan men författaren till "Den hemlige kocken" vägrade äta han stod snarare i mitten och tjurade. Han tyckte att man kunde äta egen gjord glass och kunde inte tänka sig att slappna av göra ett undantag någon gång. Det blev inte som Malou von Sivers hade tänkt sig denna gång heller. Det var ganska lustigt. Men samtidigt kan jag tycka lite synd om henne. Det är nog inte så lätt när intervjuer och programinslag går en helt annan väg än det är tänkt. Och sedan kan jag väl tycka att författaren till "Den hemlige kocken" går lite väl långt i sitt korståg. Ibland kan jag bara tänka: Men slappna av för fan. Måste du tänka efter hela tiden. Kan du inte bara ge dig hän.
Men jag kan också tycka att man kan vägra att smaka på alkohol och andra droger. Men jag blir så trött på människor som hela tiden ska påpeka vad maten innehåller. Så länge det är gott och så länge man blir mätt så kan man väl bara äta och vara nöjd. Sedan kan man ju tycka att det är dumt om t ex djur får lida och liknande... men det är en helt annan fråga. Och nu kom jag bort från ämnet.
Men Malou von Sivers program Efter Tio ska få 4 ravioliburkar för att det är så underhållande när det inte går som det är tänkt. Författaren till "Den hemlige kocken" kan få 1 ravioliburk eftersom han behöver slappna av lite.

eder Sven-Rutger Bängtsson
18 Mars 2009  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar
kittlingar

Idag är en dag som jag får känslan av Wik. Häromdagen hade jag känsla av Bona. Det är nog det där med morgonen om våren när fukten ligger över allting och förväntan ligger i luften. De åren jag gick på folkhögskola hade vi alltid en större slutproduktion på våren. Morgonen kunde därför vara ett rabblande av repliker på väg till skolan eller bara en lycka. Jag kunde tänka på alla som skulle komma och titta. Jag älskade, och älskar fortfarande, ljudet av förväntansfulla människor. Jag älskar att sitta där i kulissen och veta att "snart mina damer och herrar kommer jag att bjuda er på en resa". Det finns inte mycket som slår den känslan. Jag vet att många kände rädsla inför väntan att gå ut på scenen men jag kände tvärt om. Jag älskade det, samtidigt kunde jag naturligtvis vara nervös för jag hade sällan någon aning om hur många som skulle vara där. Det kanske var mycket därför som jag älskade att höra ljudet av dem. Var de få eller många? När jag gick på Wik skrev en av lärarna till oss, innan vi gick in på scenen: Nervös? NERV-ÖS. Det är så jag känner det. Det finns inget hemskt med att magen kittlar det är bara positivt. Och om det händer något på scenen, något man inte har räknat med, behöver det inte vara av ondo. Det kan faktiskt tillföra något. Det har det gjort så många gånger. Jag gillar inte att åka attraktioner eller karuseller (den typen av kittling i magen gillar jag inte). Men jag gillar kittlingen av att stå på en scen. Det var ett tag sedan nu, jag kanske är lite ringrostig. Men jag vet att jag kommer göra något väldigt bra när jag går upp där igen. /Linda
9 Mars 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Jag låter Majbjörn berätta en saga för er. Jag vet inte vilken berättelse det är i ordningen. Men Majbjörn ville så gärna göra sig hörd. Historien heter hur som helst: Vid en sjö Det är en blåsig dag vid en sjö. Jag tittar ut över sjön. Där på andra sidan kan jag se något som liknar land. Det skulle kunna vara en landremsa. Jag har aldrig gillat sjöar eller vatten överhuvudtaget egentligen. Jag har aldrig förstått mig på tjusningen av att bada, åka båt eller skidskor. Det är bara kallt och inte särskilt trevligt. Men att sitta såhär vid sjön en fredagmorgon i ett sömnigt Sverige är i och för sig inte helt fel. Jag öppnar ryggsäcken och plockar ut matsäcken som jag har gjort i ordning. Eller gjort i ordning och gjort i ordning. Det är inte så märkvärdigt egentligen. En ostmacka och en termos med kaffe. För jag är kaffedrickare minsann. Jag dricker inga mängder men jag dricker det gärna framför en sjö. Det har jag gjort så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge jag ahr druckit kaffe vilket kanske kan vara låt säga i hela mitt vuxna liv det vill säga cirka 35 år. Jag ser en fisk hoppa i vattnet och tänker att jag är glad över att jag inte är en fisk. Det är nog inget roligt att vara fisk. Det är nog inte vidare kul att bli uppdragen ur sitt element med något vasst i munnen för att sedan dödas, stekas och ätas. Jag tuggar eftertänksamt på min smörgås och dricker några slurkar kaffe ur en plastmugg som jag har med mig. Det prasslar i löven bakom min rygg. Vem kan det vara som har modet att störa mig. Jag vänder mig om lite diskret. Det är ingen i buskarna. Inte som jag kan se i alla fall. Jag suckar lite. En kamp eller en fight är aldrig fel. Men jag skulle gärna vilja veta vem det är som smyger på mig om det är någon som smyger på mig. Jag ställer mig upp och lägger termos, mugg och det som är kvar av ostmackan på stenen där jag nyss suttit. Sedan går jag med raska steg mot buskarna där jag hörde prasslet. - Vem där?! säger jag hårt och tufft. Jag vill att den filur som smyger på mig ska känna respekt mot mig och bli lite rädd. Men ingen ger sig till känna ändå. Trots att jag tar till min hårdaste röst. Jag kliver in bland bladen i buskarna och ser mig omkring. Det finns inte någon någonstans. - Kom fram nu, din fegis! uppmanar jag den smygande. Om du ska smyga omkring sådär får du faktiskt ge dig till känna. Men ingen ger sig till känna trots min uppmaning. Nu blir jag nästa arg och skriker: - Nu kommer du fram annars ska du få veta att du lever! Men ingen kommer fram ändå. Jag känner mig lite dum. Jag kan ju inte vända tillbaka nu. Jag måste ju ta reda på vem det är som har haft fräckheten att störa mig i ensamma stund. Den filuren måste sättas på plats till varje pris. Jag börjar planlöst vandra omkring bland sly, grenar, blad och annat som är i vägen. Jag vandrar längre och längre bort från min ryggsäck och min mat. Jag tänker att det kanske är bra om jag har bevakning på maten också, det kan ju vara någon som äter upp den. Någon som vill att jag ska gå allt längre in bland träden för att sedan virra bort mig och glömma bort min mat. Ja, just det. Så kan det faktiskt vara. Jag försöker ta mig tillbaka till min ursprungsposition. Grenarna river mig på benen och på armarna. Jag svettas och försöker springa för att nå maten innan den som jagar mig gör det. Jag erkänner för mig själv att jag kanske inte är så modig egentligen snarare lite feg. Men feg är något jag aldrig har erkänt mig vara för någon annan och det är knappt att jag erkänner det för mig själv. Hur som helst kommer jag ändå snart fram till stenen där jag ställde min termos, mugg och macka. Men som jag förmodade sedan tidigare är platsen inte öde längre. Det sitter någon där. Det måste vara den där filuren. Den som har förvirrat mig ut i ödemarken. Jag går fram mot filuren och harklar mig när jag är några meter ifrån. Filuren hör inte. Men jag ser att han sitter och äter på min smörgås. Snart dricker han väl mitt kaffe också, det här kan jag inte tolerera. - Du, säger, du där, vad tror du att du håller på med. Filuren ställer sig upp och viftar på svansen. - Du där, vad är det där för sätt? säger jag argt. Vad tror du att du håller på med? Äta av andras mat, fy så oförskämt. Men filuren bara står där och viftar på svansen. Jag tar några steg närmare. Runt halsen har filuren ett halsband som ser ut att vara i reflexmaterial. Det står något på halsbandet. Ett telefonnummer. Ett namn. Maj-Lis Andersson står det. - Hör du, jag vet vad du heter, säger jag. Du heter Maj-Lis Andersson. Men du ser inte ut som en tjej förstås. Det är till att vara märkvärdig. Först se ut som en kille och heta som en tjej och sedan äta upp andras mat. Filuren säger fortfarande ingenting men jag hör en röst någon annanstans ifrån. - Måns! hör jag att någon ropar. Måns, var är du?! Filuren tar ett glädjeskutt och rusar iväg. Jag ser filuren springa bort mot en kvinna som kommer gående längre bort på stranden. Hon ser ut att vara i 60+-åldern. Jag ser hur hon tar upp filuren som tydligen inte heter Maj-Lis utan Måns. Jag tittar ner på de smulor som en gång var min macka. Jag sätter mig ner på stenen igen och tar en klunk kaffe. Kaffet är kallt nu men ändå ganska gott. Jag tittar ut över sjön och tänker att livet är väl konstigt ändå. /Majbjörn och Linda
4 Mars 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida