Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


En saga från Majbjörn och mig

 

Idag tänkte jag att jag skulle skriva något i min blogg och någonting som jag inte har gjort på länge. Jag tänkte med hjälp av Majbjörn skriva en historia. Än så länge har jag ingen ingång men när jag väl får det, det räcker med en mening så ska jag börja. Få se nu... ingång... dörr... okej vi börjar


Dörren


Det är en dörr där, jag undrar om jag ska öppna den. Vad kan finnas bakom? Jag öppnar dörren, lite och den gnisslar för varje millimeter den rör sig. Gnissel gnissel. När dörrspringan är tillräckligt stor tittar jag in. Ingenting. Tomt och mörkt. Jag går in i rummet. Inte så tomt kanske men mörkt. Genom några förspikade fönster släpps några ljusstrålar in. Ljusstrålar som visserligen gör rummet lite ljusare men inte ljust. Jag går långsamt in. Sätter fötter framför mig som om jag gick i slow motion. Jag är så rädd för att gå in i något. Att något ska ramla och gå sönder eller att jag ska skada mig. Hjärtat klappar lite, jag har alltid varit lite rädd för mörker men samtidigt är jag en nyfiken människa med ett stort driv framåt. Jag vill utforska och kämpa mot de rädslor jag har. För att inte gå in i någon vägg håller jag händerna framför mig. Det känns som att någon eller något ska hoppa fram när som helst och skrämma livet ur mig. Och om något skulle ramla ner skulle jag nog göra det samma, jag skulle ramla i backen av skräck. Men trots allt så är jag här ändå. Varför, frågar jag mig. Men det är något jag vill veta. Den här byggnaden är så gammal och har varit övergiven ett tag. Jag undrar vad som finns här inne. Nedervåningen var inga problem med, där var fönsterna inte förspikade och det var lättare att se. Där nere var det ingenting av intresse heller. Några möbler var kvar från den förra ägaren, någon byrå som jag letade igenom. Ingenting märkvärdigt i den heller, bara några gamla kvarglömda strumpor. Lite tidningar var utslängda här och var i de två rummen där nere. Men ingenting av varken nytta, värde eller glädje. Tidningar var bara några år gamla och inget att hänga upp sig på, inga ledtrådar. Jag var på väg att lämna huset när jag plötsligt fick syn på den smala trappan till vinden. Med darriga ben hade jag gått upp för den allt mer knakande trappan och tillslut fått syn på den där dörren. Jag hade öppnat den och nu står jag alltså här i det tysta mörka rummet. Jag borde haft en ficklampa med mig, inser jag. Men jag går inte tillbaka och hämtar den nu. Jag vet inte vad jag söker. Kanske någonting speciellt eller ingenting av värde. Men gamla hus fascinerar mig. Jag brukar besöka sådana och ta med en kamera för att fota dem. Det är någonting med det som är bortglömt. Det finns något där. Jag vet inte vad. Kanske är det just det jag letar efter, just de där speciella. Det där som man inte kan fånga. Jag går några steg till. Och plötsligt hör jag ett ljud. Hela jag fryser till och blodet isar i ådrorna. Jag känner hur jag dör en smula. Vad var det för ett ljud? Jag har som sagt varit i många hus som det här, och de där ljuden borde jag känna till. Jag borde veta att det låter i gamla hus, jag intalar mig att det gör det och jag försöker säga till mig själv att andas. Men det är som att jag glömt hur man gör. Som att andas skulle vara det svåraste jag någonsin gjort. Ljudet fortsätter. Det gnisslar och prasslar och det låter som steg. Steg? Det har inte varit en människa här på år och dagar. Det borde jag veta. Så många gånger jag har cyklat förbi det här huset, ingen har varit här. Det borde jag ha sett, någon gång. Men nu är det bevisligen någon här. Någon som också verkar ha fått syn på trappan. Någon som går upp i den. Jag hör varje gnisslande steg så tydligt och jag förstår att snart står personen beredd att trycka ner handtaget och komma in. Och vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Jag kan inte stå här och jag kan inte gå. Det är som att jag fryst fast trots att jag inget hellre vill än bara försvinna från denna plats. Jag ska aldrig mer besöka ödehus, säger jag till mig själv. Aldrig mer. I alla inte sådana hus som blir besökta ibland. Men varför blev det plötsligt så besvärande tyst. Varför tar inte personen tag i handtaget och varför gör han eller hon inte processen kort? Varför kan inte det lidande ta slut? Jag stirrar mot dörren som att jag kan förmå personen på andra sidan att genom min tankekraft få honom eller henne att öppna dörren. Det slår mig att personen på andra sidan dörren kanske är lika rädd som jag. Kanske känner han eller hon en närvaro av någon annan på andra sidan dörren. Kanske är det också en äventyrare, en sådan som jag, som är på den andra sidan. Jag kan känna hur luften vibrerar mellan oss. Någon måste det vara som tar steget och öppnar dörren, antingen den andre eller jag. Och ju mer jag tänker på det desto mindre påtaglig blir rädslan. Någonstans inom mig finns en kraft och en modig liten människa. En modig liten människa som är trött på att vara rädd. En modig liten människa som är trött på att vara rädd och som plötsligt blir en så stor människa att hon tar över min kropp och ropar:

- Men öppna dörren då för helvete! Vad väntar på du på människa?

Människan på andra sidan dörren står fortfarande tyst. Han eller hon inte ner för trappan och inte heller öppnar människan dörren.

- Nu får du fan öppna dörren eller så gör jag det! skriker den numera stora människan i mig.

Det verkar vara precis det som behövs för att det ska hända något. Dörrhandtaget vrids sakta ner. Dörren öppnas med ett gnisslande. Mer ljus kommer in och i den smala dörröppningen kan jag ana en kropp.

/Linda och Majbjörn

19 Mars 2010  | Länk | vänner | 0 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida