Jag bränns av en längtan idag

Jag känner värmen här

Får mig att flyttas tillbaka

Till en annan sorts värme

För av alla platser och skolor jag gått

Har folkhögskolan varit den plats

Där mitt hjärta klappar hårdast

Där jag har blivit något mer

Där jag kunde nå lite längre

Och vara lite större

Jag saknar elever oftast

Men idag saknar jag lärarna mest

Jag saknar deras varma ögon

Deras glöd

Jag klickar mig in

Och ser att många av dem jobbar kvar

Fortfarande

Lite tyngre

Lite äldre

Lite tröttare ser de ut

Men fortfarande med samma styrka

Samma glans i ögonen

Samma vilja att förändra

Samma glöd och värme

Dessa lärare är mer än lärare

De älskar varje elev

De ser varje människa och varje individ

De visar att de bryr sig

Man blir inte bara en i mängden i deras ögon

Jag saknar mina folkhögskoleår

Jag saknar mina vänner därifrån

Men idag

Just nu bränner min längtan

Efter mina underbara lärare

Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia för er.

Om älgar

Det finns inga älgar under sängen. Det hade hans mamma sagt så många gånger. Inga älgar. Ändå kunde han inte låta bli att vara rädd varje gång han gick och la sig om kvällen. Helst ville han sova med lampan tänd men det fick han inte. Det var dyrt med ström sa hans föräldrar. Och dessutom var det inte bra för miljön att ha ljuset tänt jämt.

-         Det är inte jämt, brukade han säga, bara när jag sover.

Men hans föräldrar veknande inte trots hans rädsla för älgarna. De sa att älgar var så stora att de inte fick plats under sängen och dessutom brukar inte älgar ta sig in i hus i samhällen långt borta från en skog. Och dessutom brukade inte de inte ta sig upp på andra våningen heller. Men han trodde inte på dem. Men somnade gjorde han ändå varje natt. Nu var han vuxen, 33 år närmare bestämt och han var fortfarande rädd för älgar. Varför, det visste han inte. Det fanns inga vettiga förklaringar. Inga som lät rimliga. Men älgar var stora och hade horn, det var förklaringar som räckte för honom. Han hade aldrig talat med någon om att han fortfarande var rädd för älgar. Han vågade inte titta under sängen så därför hade han tagit bort benen på den så han säkert visste att ingenting kunde ligga under den. 33 år tänkte han för sig själv, och rädd för skogens konung. Det är inte klokt. Men han visste inte vad han skulle göra åt det utan levde som vem som helst, med den stora skillnaden att han kände sig ensam när han inte visste vem han skulle dela sin rädsla med. Alla skulle skratta. Och dessutom var han man och män ska ju vara starka, modiga och stolta. Trots att han tränade på gym och hade muskler som spände under tröjorna visste han att han aldrig skulle kunna slå ner en älg om någon sådan någon gång skulle uppenbara sig. Han hade bosatt sig i landets största stad så långt bort från skogen som möjligt för att undvika älgar i den mån det gick. Och hittills hade han aldrig någonsin stött på någon. Tack och lov. Han jobbade på ett av de största försäkringsbolagen och hade en månadslön som hette duga. Bakrunden till hans val att jobba på försäkringsbolag var att han då visste hur han bäst kunde försäkra sig mot älgar och om djurens konung någon gång skulle stånga honom visste han att han kunde få en rejäl slant för det. Det kändes som det bästa yrket för en som var älgrädd. Dessutom låg kontoret mitt i staden så han slapp passera någon skog eller skogsområde. Varje vardag tog han cykeln och cyklade en kilometer till jobbet för att träna upp sina benmuskler, så kunde han kanske springa ifrån älgarna om de kom i hans väg.  Ja, han hade verkligen garderat sig. Han hade verkligen sett till att han hade gjort vad han kunde om olyckan skulle vara framme. Det kunde ju vara bra att hans efterlevande också fick en slant om han skulle vara med i någon missöde med något djur med stor krona någon gång. För han var gift. Det var han. Han hade gift sig med en tjej på gymmet. En tjej med stora muskler, en tjej som var bodybuilder. Hon hade vunnit några mästerskap och brukade posera med sina muskler framför honom på kvällarna. Annars jobbade hos som väktare och gick runt på stadens gator och skrämdes. Han visste att hon också uppskattade hans muskler och att hon trodde att de hade kroppsbyggandet som gemensamt intresse. Men hon hade fel, i alla fall hade hon fel i tron om varför han tränade upp sina muskler. Det var inte för att han tyckte att det var snyggt, han tyckte att det var ganska fult. Och hon hade fel om varför han hade valt henne som tjej. Det var inte för att han gillade hennes muskler, som hon trodde, utan för att hon kunde försvara honom om älgen skulle dyka upp. Ja, det var sannerligen inte lätt att vara rädd för älgar. Det var sannerligen inte lätt att leva med denna hemlighet. Han såg till att vara populär och ständigt ha människor omkring sig så han slapp vara ensam om det stora djuret skulle dyka upp. Men djupt inne i kroppen kände han ständig ensamhet. Han kände det som om ingen förstod honom och som att ingen i själva verket kände honom och det gjorde honom sorgsen till sinnes. Men det visade han naturligtvis. Han ville inte verka som en mes, det passade inte med den fasad han hade byggt upp under så lång tid. En dag när han som vanligt cyklade till jobbet tog han en annan väg, de byggde nämligen om gatan där han brukade cykla och det var människor överallt och nästintill omöjligt att cykla förbi. Trots att han inte gillade att byta vägar så gjorde han det, han cyklade förbi en dunge i en park. Han kände den kalla paniken och håret reste sig över hela kroppen samtidigt som kylan kröp längs ryggraden. Han hörde ett prasslande bland buskarna och träden. Det kunde väl inte vara… nej… Han blev alldeles stel. Det stod en älg där, bland träden. Förstelnad såg han på den och den såg på honom. Innan den i panik sprang bort genom parken, mellan husen och ur hans synfält. Han skakade och började trampa iväg på cykeln.

-         Det finns visst älgar i städer, tänkte han och kände sig segerviss.

Men ju närmare jobbet han kom desto starkare kände han sig och ju mer segerviss. Men den här gången blandades segervissheten av att ha rätt med en annan typ av segervisshet. Hans första möte med en älg någonsin, och han hade inte dött. Han hade klarat sig. Nu låg världen öppen för honom för första gången i hela hans liv.

/Majbjörn och Linda

Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia till, det var ett tag sedan och Majbjörn vill så gärna göra sin röst hörd.

Mannen i köket

Det sitter en man vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret med blicken full av sorg. Han har suttit där ett tag nu och det är svårt att veta vad han bär på. Kanske tänker han på de där dagarna som det aldrig blev något av. Eller på allt det som han måste bära ensam. Ibland när någon frågar honom hur han mår rycker han på axlarna och ler lite som om det inte är någon fara med honom. Att han klara sig vad som än händer. Men när man ser honom nu… ja, det är som det är något som tynger honom trots allt. Han vänder ner blicken mot bordet, tar upp en penna och skriver något på ett papper. Vad skriver han? Några ord, några rader med ord. Är det dikter, poesi, ett brev eller bara en påminnelse om något han borde göra. Han skriver lite till. Kliar sig lite i huvudet och stryker håret bakåt. Han har vackert hår. Det glänser i morgonsolen som faller in genom fönstret. Han har suttit där ett tag, han sitter där till och från. Med samma frånvarande och samtidigt eftertänksamma blick. Är det synd om honom? Så reser han sig sakta som om han hade ont i kroppen eller är stel. Han går och ställer sig bakom stolen och lägger händerna på stolsryggen, lyfter pappret och betraktar det med en min som ej låter sig tolkas. Det kan vara sorg, lättnad eller ilska. Alla alternativ låter lika troliga just nu innan han lämnar rummet med lappen i handen. Han återkommer med en gitarr. Sätter sig ner på stolen igen och drar fingrarna över strängarna. Han gungar med ena foten alltmedan han spelar på gitarren. Han sjunger och tittar då och då ner på pappret som han skrev på förut. Är han en musiker? Eller musicerar han bara lite på fritiden? Hans kropp rör sig rytmiskt alltmedan han för fram ord och toner som inte riktigt når genom rutan. Utan alltför stor ansträngning lägger han ifrån sig gitarren på bordet och öppnar fönstret, han lutar sig ut och drar in stadsluften med djupa andetag. Han ler lite och lite till för att sedan återvända till bordet och sin gitarr och den här gången hörs varje ton och varje ord ut genom det öppna fönstret. Hans musik blandas med ljuden från gatan, brus, fågelkvitter och bilar som åker ganska snabbt förbi. Han ser lyckligare ut nu när han sjunger och han ser lyckligare ut för varje sekund som går. Tillslut reser han sig upp från stolen igen och tar med sig gitarren igen och när han återkommer har han den inte med sig. Istället tar han upp papperslappen med texten och ler mot den när han fäster den med magnet på kylskåpsdörren. Han drar åter fingrarna genom sitt glittrande hår. Stänger fönstret och lämnar betraktaren i ovetskap. Nästan gång han blir synlig är han på trottoaren och han är iklädd en tunnare vårjacka. Han står och studerar de framrusande bilarna på gatan. Sakta vandrar han sedan gatan ner. Varje lyktstolpe han går förbi verkar för honom väldigt bekant. Som om det inte är första gången han går här, och det är det förmodligen inte heller. Han svänger runt hörnet för att sedan fortsätta till en park med fågeldamm. Vid dammen blir han stående ett tag och betraktar fåglarna. Han tar upp en påse ur fickan och kastar brödbitar till de glupska fåglarna. De skockas kring maten som om detta skulle vara deras sista måltid i livet. Men måltiden tar slut alltför tidigt och mannen sätter sig på en parkbänk. Nu har han återigen ett ledsamt skimmer över sina ögon. Det är som om han tänker på något som kunde ha varit eller något som har varit. Det är svårt att avgöra. Han skulle nog aldrig heller avslöja vad det är han tänker på. Kanske i de låtar som det verkar som om han skriver men om någon frågar skulle han nog bara le och rycka på axlarna som han brukar göra. Nej, vad finns det att säga? Vad lönar det sig att säga något, verkar han tycka. Ingenting blir bättre av det, att blanda in andra i problemen. Är det så han tänker denne underliga man? Denna underliga man i vårjacka med ett hår som glänser och glittrar i solen. Vad vet man om sin nästa? Oavsett om man bor grannar, är vänner, bekanta eller släkt vad vet man vad andra människor bär på? Vem vågar fråga? Vem vågar svara? Vill man veta allting? Hur ska man veta att det man hör är sant eller om det inte är det? Någon stannar vid mannens bänk, det är en kvinna med kortklippt hår. Hon pratar med honom och han rycker på axlarna och ler. Hon tar fram ett papper och en penna. Han skriver något och räcker henne pappret och pennan tillbaka. Hon står kvar som om hon väntar på något. Han reser på sig och säger någonting till henne innan han går. Tillbaka längs vägen han kom, rundar hörnet. Hamnar på gatan där han bor. Går in genom dörren och försvinner ur betraktarens synvinkel. Sitter snart i köket igen med huvudet i handen och tittar ut genom fönstret som han ännu inte har öppnat. Ingen vet vad han tänker men snart skriver han något på en ny lapp, snart hämtar han gitarren igen och snart ljuder hans musik åter genom fönstret och blandas med ljuden från gatan.

/Majbjörn och Linda

Låt mig få hålla dina händer

Se dina glittrande ögon

Dansa med dig

Såsom vi aldrig gjort

Dansa för allt som varit

Och allt som kommer

Om du så vill

Dansa för gammal vänskaps skull

Låt mig få tala om

Vad du betyder

Och alltid betytt

Att meningen alltid varit

En vänskap lika fast

Som en bergvägg en vinternatt

Låt mig få hålla dina händer

Bara för en liten stund

Känna styrkan i vänskap

Som finns fast vi inget säger

Så vet vi ändå

Vi är två sällsynta blommor

På en vacker äng

För gammal vänskaps skull

Och en vänskap som aldrig ska dö

Låt mig få hålla dina händer

Två dårar som en gång lärde känna varann

Två dårar fästa med ett gummiband

Ja, min vän

Låt mig få hålla dina händer

Så dansar vi för vänskapen

Som vi aldrig dansat förr

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Eller vänligheten i deras röst

Glöm aldrig skratten ni fick

Eller de underbara stunder ni hade

Glöm aldrig att det finns människor

Som älskar dig

Glöm aldrig att det finns människor

Som har älskat dig

Precis för den du är

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Nu när du tänker tillbaka

Så värms du åter upp

Så tinas du sakta som isen om våren

Glöm aldrig hoppet

Glöm aldrig att kärleken var stark där och då

Glöm aldrig att du är speciell

Glöm aldrig att det finns människor som vet det

Och som älskar dig för just det

Glöm aldrig det som var bra

Glöm aldrig kärleken i deras ögon

Den var bara till dig

---------------------------------------------------------------

Länktips: Klicka vidare på 4:e april:

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72500

Vilka krav ska man ställa på människor med makt? Ska man kräva att de som är våra idoler och de som vi ser upp till ska skärpa sig, betala skatt och använda sitt medieutrymme till något vettigt? Jag tycker att som politiker borde man åtminstone föregå med gott exempel och följa de lagar som satts upp av politiker. På politiker ställer jag stora krav. Men andra kändisar… och andra med makt… det är svårare. Men jag tycker nog att om man har fått medieutrymme bör man se till att utrymmet används till något smart och något som gör nytta. Det finns komiker som faktiskt har något att förmedla och som försöker att förändra det samhälle de lever i, all heder åt dem tycker jag. Det finns däremot människor som bara verkar vara i media för att såra och göra sig roliga på andra människors bekostnad och det tycker jag är fullständigt fel. Jag gör mig väl rolig på andra människors bekostnad ibland, speciellt kändisars, men de är ju kända och… ja, de borde kunna ta lite kritik. Men jag tycker inte att en person som sitter i tv eller radio eller så ska kritisera andra kändisar och liknande för mycket, ska man skämta bör man göra det på något smart och inte allt för sårande sätt. En komikers främsta uppgift tycker jag, bortsett från att denne bör vara någorlunda kul, att belysa olika händelser och företeelser så att publiken får något att tänka på. Visst kan det vara kul med snubbelskämt ibland också… Nu bytte jag spår egentligen. Det jag ville prata om var egentligen att jag tycker att om man har allas blickar på sig bör man sköta sig och använda sin hjärna en aning. Jag tycker att man bör hålla sig på mattan och försöka sköta sitt privatliv relativt diskret. Om man är diskret så tröttnar nog journalisterna på en så småningom, vilket i och för sig kan vara dumt för då kommer inte de viktiga åsikterna fram. Men å andra sidan så brukar de som har journalister i hälarna jämt sällan säga något viktigt så det kanske inte spelar någon roll. Vad är du viktiga åsikter? Ja, men det är ju det belysande, och det som rubbar maktbalansen. Det som får oss att tänka till. Humor är en viktig del i att få människor att tänka till. Med hjälp av humorn kan man fånga människor som annars inte skulle ha lyssnat på de frågor som tas upp. Hade jag haft större makt hade jag fan i mig tagit tillfället i akt. Faktiskt. Jag gör så gott jag kan på de här hemsidan.

med vänlig hälsning

eder Sven-Rutger Bängtsson

en ravioliburk till de som inte tar tillfället i akt och fyra stycken till de som gör det.

Jag läste att det har gått bra för dig. Jag är glad för det. Du har fått fyror i betyg på din senaste platta både i expressen, metro, svd, aftonbladet och dn. Och jag tycker inte att man ska bry sig så mycket om betyg och jag har aldrig gillat betygsättning. Men i det här fallet gör det mig glad. Jag är jätteglad för din skull. Det är inte så att jag är en sådan där som tar på mig äran eller vill bli kompis med dig för att du är kändis nu. Det är inte så alls. Men när det går bra för någon som man träffat på innan denne någon slog i igenom och när man vet hur mycket denna kämpat då är det väldigt roligt och det är kul att få säga det. Grattis grattis grattis. Du är värd varenda fyra. Det fanns star quality redan på den gamla goda tiden. På den tiden när du var 20-21 och jag var 19-20, vi var väl inte de bästa kompisarna då men vi var inte ovänner heller. Jag tyckte du var ganska trevlig och inte mer med det. Du bodde på Bjelke och jag på Sparre. Vi käkade lunch och middag ihop några gånger tillsammans med några andra från våra klasser. Du tyckte nog att jag var hemskt blyg till en början. Men jag lärde mig allt mer om vad livet innebar det året. Det är inspirerande att se att någon som funnits i närheten lyckas. Det lönar sig att kämpa. Det är inspirerande att se. Det är därför jag är så glad idag. Det är så kul att man inte behöver vara med i någon jäkla dokusåpa för att lyckas. Det är kul att man inte behöver sälja sin själ för att lyckas. Du har lyckats för att du är så jäkla bra och för att du hade turen att träffa rätt personer på rätt platser vid rätt tidpunkter. Men det krävdes en del. Och jag vet att du har de i din närhet som fortfarande tycker att du gjort fel val. Men jag anser att du har gjort fullständigt rätt. Du har följt ditt hjärta och det är vad som räknas. Du ger hopp till oss andra som står och stampar. Genom att du följer ditt hjärta så vet vi att det kan löna sig. Jag vet inte om det finns några fler som känner som jag. Känner sig lika inspirerande. Men det är väl kul att det finns någon som blir det i alla fall. Har man lyckats inspirera någon så har man vunnit något. Det är viktigt och fullständigt sant. Ta hand om dig nu min gamla skolkamrat. Vårda ditt ”varumärke” och sälj inte ut dig. Fortsätt kämpa och vara en inspirationskälla.

/Linda