Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2020)
>>


elden

Jag tror att alla har varit med om sådana kvällar. När man sitter i skymningen vid en liten eld. En liten eld vid vatten. Och man sitter där och tänker:
- Må detta aldrig ta slut. Må vi alltid vara unga och obekymrade.
När man bor på internat blir sådana kvällar i gemenskap ganska vanliga. Det finns alltid någon att hänga med. Kvällarna blir många och långa ibland. Våren är skönast då på något vis. Man vet att skolan snart är slut och man vill ta vara på varje liten droppe, varje liten liten stund av allt det härliga. Någon har en stickad tröja. Någon rostar majs över elden och några försöker att sitta bekvämt och få värmen från brasan att tränga undan kylan från en sol som inte längre lyser. Jag tror att alla har något minne av en sådan kväll. Ett minne som man förhoppningsvis aldrig glömmer. Värmen från elden finns fortfarande kvar i mig. Och jag ska aldrig glömma era ansikten.

Tack.

/Linda
29 Maj 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Majbjörn berättar sagor

Jag släpper fram Majbjörn för att berätta sagor.
/Linda

Sagan om maskrosen

En maskros, tänker jag och plockar den försiktigt. Det är något speciellt med maskrosor. Kanske är det färgen, det där mjölkiga inuti eller förvandlingsprocessen till maskrosboll. Kanske är det smaken. Eller att det finns så många av dem. Kanske hon blir glad över att få en blomma som får mig att fundera. Jag håller blomman i handen, som en trofé, när jag går mot hennes hus. Hon borde vara hemma nu. Det är höga murar runt hennes hus. Men jag har tagit mig över dem förr. Kanske vill hon inte ha besök av främlingar. Jag anser inte att jag är en främling. Jag är en vän. Det förvånar mig att hon inte öppnar grinden när jag kommer men den kanske har gått i baklås. Eller så får hon bara öppna den några gånger om dagen. Där är muren. Den är högre än jag minns den. Men jag är som sagt bra på att klättra. Dock har jag aldrig tidigare klättrat med en blomma i handen så det här kan bli intressant. Snabbt som en vessla tar jag mig upp för muren och dunsar ner på andra sidan rakt ner i hennes rabatt. Rakt ner på en odling av tulpaner. Jag hoppas att hon inte märker att några tulpaner har blivit nedtrampade. Jag går mot hennes dörr med en känsla av skam och glädje. Skam över att ha mosat något som är hennes och glädje över att jag är nära nu. Jag tar två djupa andetag istället för tre och ringer på klockan vid dörren. Ingen öppnar. Jag ringer igen och knackar för säkerhets skull. Jag säger hennes namn. Först ganska försiktigt men sedan högre. Tillslut vrålar jag namnet.
- Jag har en present med mig, vrålar jag, öppna dörren!
Hon öppnar inte dörren som jag ber henne om men jag känner hennes närvaro. Det rör sig i huset. Jag kan se in genom fönstren. Där bakom gardinerna ser jag en kropp. Den är mycket lik hennes eleganta kropp. Hon är smal och vacker. Jag känner mig lite dum. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte bara stå här. Jag känner på dörren. Den är låst. Jag går ett varv runt huset och trycker näsan mot varje fönster.
- Jag vet att du är hemma, säger jag, öppna dörren!
Men hon öppnar inte. Jag slår mig ner på trappan upp mot dörren och sjungen en av hennes mest kända låtar. Jag tycker att jag sjunger vackert. Mycket vackert, jag har övat mycket. Men ingen öppnar däremot ser jag att grinden öppnas och in kommer en biffig person utan självdistans. Hur vet jag att han saknar självdistans? Ja, sådant ser jag bara. Han har med sig en minst lika biffig kille med samma brist på självdistans.
- Vad gör du här? undrar de och trycker upp mig mot väggen.
Jag svarar att jag hälsar på. Att jag är en vän som kommer med en blomma. De säger att hon inte är min vän och att det inte är en blomma jag har med mig utan en maskros och maskrosor är ogräs. Jag försöker förklara men de biffiga killarna är inte intresserade utan släpar med mig bort från huset och genom grinden. Jag frågar varför grinden öppnas för dem. Men de svarar inte. De ryter åt mig att vara tyst och jag får följa med dem och åka i deras bil. Jag säger att jag föredrar att gå men de ber mig att följa med dem på en tur till polisen.
- Jag har inte gjort något fel, säger jag.
Men så kommer jag på att jag har trampat ner hennes tulpaner.
Är det för tulpanernas skull? undrar jag försiktigt.
De ser frågande på mig. Jag erkänner för dem att jag har mosat hennes tulpaner men jag försäkrar dem om att det inte var meningen. Jag säger att jag gillar tulpaner och att jag gillar alla blommor men att jag inte visste att tulpanerna betydde så mycket för henne. Jag säger att jag kan plocka en massa maskrosor till henne som kompensation. De säger ingenting och jag tror att jag nog har börjat få över dem till min sida. Därför frågar jag dem om de har några favoritblommor. De kanske gillar klöver eller prästkragar. De grymtar i framsätet.
- Eller ni kanske är sådana där killar som gillar violer, säger jag. Sådana killar finns. Är det blå, lila eller vita violer som ni gillar bäst? Själv tycker jag nog mest om sådana där styvmorsvioler. Det finns ju en intressant saga om dem. En saga där styvmodern och hennes döttrar äter upp allt smör så att styvdöttrarna inte får något.
Den ena biffiga killen vänder sig om.
- Jag känner igen den historien, säger han. Jag har för mig att jag hörde den när jag var liten.
- Ja, jag känner också igen den, säger den andre killen och ler.
Bilen stannar och de säger att jag kan gå ut.
- Jaha, säger jag... tyckte ni inte om historien eller?
För mycket, säger killarna i en mun och rivstartar bilen.
Själv står jag kvar och ser efter dem. Jag tänker att hon säkert skulle ha blivit glad om hon hade fått maskrosen. Hon hade ju inga själv. Men nu har jag den i ena handen och jag har hållit om den så hårt att den blivit alldeles mosad. Vila i frid, lilla maskros, tänker jag och lägger den vid sidan av vägen och börjar gå hemåt.

/Majbjörn och Linda
14 Maj 2009  | Länk | vänner | 0 kommentar
Jag tänkte på en skorpa

När jag fyllde 20 år fick jag en skorpa i födelsedagspresent. En halv skorpa. En skorpa som tillhörde musikklassens fredagsfika. Varje klass fick var sin ranson. Jag tillhörde inte musikklassen utan teaterklassen. Men när ryktet spred sig att jag fyllde år så fick jag skorpan. Den halva skorpan. Kan man tycka var väldigt snällt, eller hur? En halv skorpa symboliserar mycket av den humor som fanns på den plats där jag befann mig då. Vissa människor hade en humor av ett slag att man bara gapade. De var så utflippade och underbara. En del var kanske utflippade av märkliga substanser men de jag umgicks mest med tog, vad jag vet, inte märkligare saker än alkohol på fest. Och visserligen tyckte jag då och tycker jag fortfarande att alkohol är en drog som alla andra och borde förbjudas. Men det hör inte till saken här. Vi som gick där, eller många av oss, var nog snarare berusade av kärlek, värme och den omgivning vi befann oss i. Det fanns olyckliga människor där också men de var liksom inte riktigt med och de brukade droppa av. Men vi som verkligen var där och berusade oss på människor, natur och kultur vi levde. Vi var galna och jag har några av mina bästa minnen därifrån. Jag tror att du vet var jag var då. Jag var på en plats med människor som fick mig att återfödas och bli något stort. Något större och bättre än jag någonsin varit. Jag tycker att det är bra att tvättas ren av glädje, kärlek och ömhet. Jag sköljdes ur fullständigt. Sedan den tiden har jag blivit mer och mer självständig och stark. Jag tar det som är mitt och jag känner mig själv. Tänk vad kärleken kan göra med en. Och nu pratar jag inte bara om kärlek till en man eller till en kvinna utan kärlek mellan människor. En kärlek som är större än kärleken till bara en individ. Kärlek föder kärlek och kärlek kan man inte få för mycket av.

Jag tänkte på en skorpa.

Jag tittar ut och ser att det till och med kommit några små löv på ett stort träd härutanför. Trädet är bland de sista träden i grannskapet som ännu inte fått hel grönska. Det är också något att glädjas över. Att våren är här nu och snart sommaren.

/Linda
12 Maj 2009  | Länk | folkhögskolevibbar | 0 kommentar
Sven-Rutger sätter betyg

Uppföljare

Det finns många exempel på att det inte fungerar. Ändå fortsätter eländet. Varför?
Ni undrar säkert vad jag skriver om. Det kan ju handla om mycket. Men det jag skriver om idag handlar om varför man gör film på populära tv-serier och speciellt flera år efteråt. Och varför man gör uppföljare på filmer fler år efteråt. Alla inblandade är äldre trots att de ska vara i samma ålder som då det begav sig. Ibland ska de dessutom vara yngre vilket är lite av en omöjlighet. Hur som helst så blir filmer som bygger på tv-serier inte särskilt bra. Uppföljare blir sällan bra överhuvudtaget. Att göra en bok av en film eller en film av en bok är också exempel på svåra balansgångar. Det blir oftast inte så bra som det borde ha blivit. Oftast svärtar man ner grundstoryn. Det är synd. Jag förstår inte varför det hela tiden upprepar sig. Det är märkligt. Är det för att man vill tjäna pengar på ett koncept? Är det för att det finns för få idéer? Är det för att man inte vill göra något helt nytt utan tror att det som en gång fungerade ska fungera nu? Det gjordes en film på en svensk såpa en gång. Jag hoppas att vi slipper se det igen. Skräcken vore om man såhär i efterhand gör en film på Rederiet eller Varuhuset. Men när det finns tillräckligt mycket desperation kanske det kommer att hända. Jag hoppas att jag inte lever då. Oftast förstår man inte riktigt vad det var i tv-serien som man tyckte var så bra. Och när filmen sedan görs sitter man där som ett fån och undrar varför någon överhuvudtaget kom på idéen att göra film på tv-serien. Och det hemskaste av allt är när man är så desperat över att göra en ny film på ett gammalt koncept att man kör samma koncept igen fast med nya skådespelare. Dock heter rollfigurerna det samma. Då blir det riktigt förvirrande och riktigt hemskt. Då har viljan att tjäna pengar gått lite för långt.

En ravioliburk till de som gör uppföljare. Lägg ner projektet.
eder ödmjukaste Sven-Rutger Bängtsson
5 Maj 2009  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar
Allt ska inte vara till salu

Sven-Rutger Bängtsson sätter betyg

Man borde inte kunna köpa allt. Man borde inte kunna sälja allt. Men jag undrar om gränserna för vad som kan köpas och säljas suddas ut alltmer. Vi har lagar som begränsar oss men många verkar inte vilja lyda dessa lagar. Som till exempel det där med att sälja sin kropp. På radioprogrammet Christer i P3 är det en moralfilosof som ibland uttalar sig och menar på att när man prostituerar sig säljer man inte sin kropp. Eller om man är surrogatmamma så säljer man inte sin kropp heller. Nej, man kanske hyr ut den. Men att hyra ut något är väl som en försäljning kan jag tycka. Skit samma vad det kallas. Jag tycker inte att man ska kunna sälja sexuella tjänster. Eller man kanske kan sälja det men man ska ta mig tusan inte köpa det. Det spelar ingen roll vilket fel man har på sig, man ska inte kunna köpa sex i alla fall. Det finns inga men. Det spelar ingen roll om man är överrens och tar ett högt pris och vad det mer kan finnas för argument. Allt ska inte kunna säljas och köpas. Man ska inte heller kunna sälja och köpa barn. Vissa saker och ting måste vara heliga. Varför? Varför inte? När jag var i Italien för några år sedan gick jag på en gata där det stod flickor i rader. Flickorna hade döda blickar och korta kjolar och alla väntade på att någon skulle gå förbi och köpa deras tjänster. Jag tyckte att det var för jävligt. Man ska få sälja sig om nu vill det. Men man har absolut ingen som helst rätt att köpa. Jag såg en undersökning idag på någon av de största nyhetssajterna. Där var frågan om man borde tillåta sexköp i Sverige och de flesta, stor majoritet, röstade ja. Vad är det för sjuka jävlar som bor i detta land? Vad är det för perversa svin som hellre ser till sin egen njutning än de människor som mer eller mindre utnyttjas. Det kanske kan finnas de som absolut vill sälja sin kropp. Men jag tror att om de fick välja så skulle de nog hellre ha något annat jobb. Något som är mer acceptabelt. Man skulle kunna vända på frågan och säga: Varför ska vi inte acceptera detta yrke så blir det bra och alla blir nöjda?
Jag säger: NEJ, allt ska inte säljas och köpas. Jag tycker inte om ett samhälle där man tror att allt är till salu. Jag vill att vi delar med oss och möter varandra med respekt och inte med tvång och pengar.

en jäkligt sur surströmmingsburk till alla torskar och alla de som skulle kunna tänka sig att vara torskar.

eder arge Sven-Rutger Bängtsson
4 Maj 2009  | Länk | Sven-Rutgers betyg | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida