Jag släpper fram Majbjörn att berätta en historia igen.
 
Vem där
-         Vem där? säger han och lyften täcket från sitt ansikte. Han reser sig upp ur sängen och
hälsar morgonen välkommen med en gäspning. Men han får inget svar på sin fråga. Men visst var det ett ljud han hörde? Ett ljud, en skrapning. Han krafsar lite i huvudet och försöker att gå till det rum därifrån han hörde ljudet.
-          Aj, han stannar och känner en smärta i foten. Han har slagit i den eller trampat på
något snarare. Det är en legobit. En legobit, vad konstigt. Han har ju inga barn och det var länge sedan han lekte med Lego. Förundrad tar han upp legobiten, den är gul en sådan där med åtta runda piggar. Han är säker på det nu, det måste vara någon i lägenheten. Men vem? Han blir rädd när han tänker på att det är någon där men han kan inte bara låta det vara, han måste konfrontera det han är rädd för. Försiktigt smyger han fram till rummet därifrån han tror att ljudet kom. Det är tyst i rummet. Och det är tyst i hela lägenheten. Ja, bortsett från sådana där sus från elektronik och annat som alltid finns i en lägenhet. Han tittar in i rummet, det är ingen där inte någon som han kan se i alla fall. Det går kalla kårar genom hans kropp. Det är ju bara för konstigt, först ett konstigt ljud och sedan den här legobiten. Legobiten är nästan ännu märkligare.
-         Hallå, säger han eller nästan viskar han in mot rummet. Hallå, om du är där kom fram. Jag vill prata med dig.
Men det kommer inte fram någon alls. Han börjar därför öppna skåp och tittar i hyllor, lådor och annat för att se om någon har gömt sig någonstans. Men ingenting finns som kan ha framkallat det där ljudet. Ljudet kanske kommer ifrån det här rummet, tänker han. Det kanske kommer från något annat rum. Han börjar gå igenom varje rum för att se om det finns någon någonstans, men nej. Ingen. Har han drömt allting? Nej, det kan han väl inte ha gjort. Han känner ju fortfarande legobiten i fickan. Han tittar sig omkring och går tillbaka till det rum där han hittade legobiten. Han tittar upp i taket. Är det inte ett litet håll i taket? Inte ett stort hål men ändå ett hål. Det är väl inte möjligt? Jo, kanske. Han hämtar en stol och ställer sig på denna och sträcker upp en hand för att känna på hålet. Jo, tusan det är ett hål. Hålet är så stort att legobiten skulle kunna passa i hålet. Han testar, jo det kan faktiskt gå. Kan legobiten ha kommit ifrån hålet, från lägenheten över? Det verkar otroligt. Hålets kant är vasst mot hans finger. Han går ner från stolen och ställer undan den medan han tittar upp mot hålet i taket. Något åker ner därifrån, en ny legobit minsann. Den är röd den här gången, men ser annars likadan ut som den förra han hittade. Han tar även denna och tittar upp mot hålet, det sticker ut något ifrån det nu. Som en nos, något lurvigt. Han hör det där gnagande skrapande ljudet igen, och den här gången kommer det från hålet i taket. Det måste vara en mus eller råtta. Han går ut i köket och hämtar sin ost som han skär upp i en bit vilket han lägger på golvet under hålet. Nosen där uppe vädrar, det kan han se och tillslut pressar sig kroppen genom det lilla hålet i taket och med en liten duns kommer det lilla djuret ner på marken vid hans fötter. Djuret börjar glatt äta av osten utan att bry sig om att han står bredvid det. Det är en liten mus, ser han nu, med morrhår, svans och hela baletten. Han tycker att den är ganska söt, och undrar om den är ensam eller om det finns några kamrater där uppe i taket. Vart kommer de ifrån, är det verkligen möjligt att komma igenom taket sådär? Ja, i det här fallet verkar det ganska uppenbart att det gör det. Hade han pratar med någon annan om det så hade denne inte trott honom, det är han säker på. Han någon berättat denna lilla historia för honom hade han inte trott denne någon heller, det var han också säker på. Det är ganska orimligt att det regnar legobitar och möss ur tak på lägenheter. Men konstiga saker händer. Djuret har tuggat i sig ostbiten nu. Musen tittar på honom med sina pepparkornsögon. Den tittar nästan uppfodrande på honom. Han känner sig manad att hämta mer ost.
-         Följ med mig till köket så ska du få mer ost, säger han och tänker att han måste ha blivit galen nu.
En vuxen karl talar inte med en mus på det sättet och vad är det förresten som skulle säga att musen skulle lyssna på hans patetiska försök att språka med den. Men när han börjar gå mot köket följer musen efter i hans fotspår. Den sätter sig och väntar bredvid honom när han hämtar osten och skär upp den. Han ger musen osten och det ser nästan ut som om musen ler när den tar emot ostbiten. Och av det lilla leende känner sig mannen lugn. Han känner att han aldrig någonsin känt sig så trygg som nu. Tryggheten gör att han går tillbaka till sängen för att sova igen och somnar nästan omedelbart. När han vaknar nästan gång är han mer utsövd än någonsin och går ut till köket, ingen mus. Han fortsätter ut till rummet där han först hittade legobiten, och tittar upp i taket. Inget hål. Han känner efter i pyjamasfickan, inga legobitar. Han skakar på huvudet, då var det kanske en dröm trots allt. Med en liten suck går han ut i köket igen och gör i ordning frukost. Han slår sig ner vid köksbordet och ser där en liten lapp på vilken det står:
-         Saker och ting är inte alltid som man tror.
/Majbjörn och Linda