Ibland måste man tappa något för att verkligen hitta det. Att gå vilse kan vara allt för lätt ibland har man varken karta eller kompass i packningen. Ibland hittar man sig själv i ett främmande landskap och vet inte vilken väg som bär hem, hem till sig själv.
Du står där och känner inte igen någonting, du får syn på en liten sjö o går fram för att spegla dig men känner inte ens igen dig själv. Undra vem som stirrar på mig ur djupet? Vem är du och vilka val har du gjort åt mig? Vilka känslor i mig är verkligen mina och vilka tankar kommer från dig, du som stirrar på mig. Vilken väg härifrån ska jag ta?
Om jag hittar hem kommer jag då hitta mig själv eller kommer jag ha ändrats så mycket att jag inte vet om att jag är hemma? Kommer det någonsin att vara detsamma, och är det då värt att ta den vägen hem som känns så lång o snårig o full av hinder?
Om jag stannar här i den stora skogen där allt känns främmande, nytt, skrämmande, kommer jag då att vara mig själv eller kommer jag fortfarande inte känna igen mig själv i den spegelblanka sjön.
Kommer jag att trivas här? Kommer jag trivas med mig själv, kan jag leva med mig själv med de val jag gjort? Kommer mina vänner, min familj acceptera vad jag hittat?