Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2018)
>>


Grattis till mig!

Idag fyller jag 22 år, så grattis till mig! <3
Sedan tänkte jag tipsa om att man kan vinna att få följa med Kenza och träffa TH! Läs allt om det här:
http://www.universalmusic.se/artister/tokio-hotel/kenza.aspx
5 September 2009  | Länk | Hannas hörna | 1 kommentar
Pussel #2





provided by flash-gear.com


16 Juni 2009  | Länk | Hannas hörna | 0 kommentar
Bill Kaulitz eyefuck!

Image Hosted by ImageShack.usImage Hosted by ImageShack.us
Image Hosted by ImageShack.usImage Hosted by ImageShack.us
Image Hosted by ImageShack.us
Image Hosted by ImageShack.usImage Hosted by ImageShack.usImage Hosted by ImageShack.us
Image Hosted by ImageShack.usImage Hosted by ImageShack.us
10 Maj 2009  | Länk | Hannas hörna | 0 kommentar
In the blink of an eye (oneshot)

När jag vaknade i morse så kändes allt som vanligt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag vaknade med ett leende i morse för jag visste inte att innan kvällen kom skulle allt vara förändrat. När mörkret föll var mitt liv för alltid annorlunda och jag kommer för alltid att minnas den sekunden då det hände.
Jag hoppade upp ur sängen med ett leende på läpparna. Snart dånade Tokio Hotel ur mina högtalare och jag dansade runt i rummet medan jag letade efter kläder att ha till skolan. Med ett leende på läpparna sminkade jag mig och när allt såg ut som det skulle hoppade jag nerför trapporna och in i köket för att fixa frukost.
Lyckligt ovetande om att mitt liv snart skulle ta en helt annan vändning satte jag igång iPoden och gick smånynnades till skolan. Det gick inte att vara ledsen på en sådan strålande dag. Jag log mot världen och världen log mot mig. Nu vet jag att allt bara var lugnet före stormen. En falsk trygghet innan allt slogs i bitar.
Skoldagen gick på i vanlig takt. Matten segade, svenskan gick ganska fort och lunchen flög förbi innan idrotten och tröttheten tog över. Men solen sken ju så jag var ändå på bra humör när jag traskade hemåt igen. Om jag vetat vad som skulle hända sedan hade jag kanske njutit mer av min promenad. Men nu var jag lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
Väl hemma njöt jag av att ha hela huset för mig själv. Jag satte på Tokio Hotel på full volym och hoppade runt överallt. Tillslut gjorde hungern sig påmind och jag stängde av musiken och gick ut i köket. För att det inte skulle bli för tyst omkring mig satte jag på tv: n och halvlyssnade lite på videorna på MTV medan jag plockade fram allt som behövdes till att göra omelett i ugn.
Om jag inte hade satt på tv: n hade jag levt i ovisshet några timmar till. Då hade jag haft ett helt annat minne av när mitt liv förändrades för all framtid. Tänk hur ett sådant enkelt val som att sätta på tv: n eller inte kan göra så stor skillnad. Hur mycket går vi inte miste om varje dag för att vi väljer a istället för b?
Nu hade jag valt att sätta på MTV och det är det jag kommer att minnas igenom hela livet. När nyheterna kom så spetsades mina öron och sakta, sakta träffade orden mitt hjärta och min själ. Ägget som jag höll i min hand för att knäcka i en skål föll ur handflatan. Som i slowmotion föll det mot golvet. Efter vad som kändes som en evighet slog det i golvet och spräcktes så att gulan flög åt alla håll. Det var en bra symbol för vad jag kände inombords. Mina ben bar inte längre och jag föll till marken. Där låg jag skakandes av gråt och försökte förstå att det som inte fick hända hade skett.
En timme senare låg jag fortfarande kvar på golvet med orden från nyheterna ringandes i mitt huvud. Jag visste att inget skulle bli som förut och ingen kunde någonsin laga mitt hjärta igen. Det enda jag levt för och verkligen älskat hade slitits ur mina händer och kunde aldrig mer bli mitt. De lyckligaste stunderna i mitt liv skulle jag aldrig mer kunna njuta av utan att gråta inombords. Allt hade förstörts i en blinkning. Eller borde jag säga en vänstersväng?
”Vi har just fått in chockerande nyheter ifrån Tyskland. Rockbandet Tokio Hotel som just har påbörjat sin världsturné är inblandade i en seriekrock på Autobahn. Enligt uppgifter från polisen så berodde olyckan på att en påverkad förare genom en vänstersväng kom in i fel körfält och krockade med en lastbil. Lastbilen slog in i Tokio Hotels turnébuss och de hamnade båda i diket. Vittnen på olycksplatsen säger att alla inblandade fordon är oigenkännliga. Enligt uppgift dog 23 personer i olyckan och det är med stor sorg vi måste meddela att Bill Kaulitz, Tom Kaulitz, Georg Listing och Gustav Schäfer, ifrån Tokio Hotel, alla finns med bland offren.”
Jag har många gånger önskat att allt bara vore en dröm, men det var den bistra verkligheten. Från min plats på golvet kunde jag se tv: n och om och om igen visades bilder från olycksplatsen. Jag kunde se deras turnébuss som låg på sidan, alldeles hoptryckt och runt den låg högar av glassplitter och delar från bussen och andra bilar. En trasig gitarr låg nära mitträcket och asfalten färgades röd av blod på vissa ställen. Det var ingen dröm. Mina älsklingspojkar var borta för alltid.
De följande dagarna stannade jag hemma ifrån skolan. Jag låg i min säng och bara grät och orkade knappt äta eller dricka. På tv, i tidningar och på internet var det fullt av bilder på Tokio Hotel och olyckan och intervjuer med gråtandes fans från hela världen. Olycksplatsen svämmades över av blommor och meddelanden från dem som älskat bandet.
När dagen för deras begravning kom isolerade jag mig för omvärlden. Jag ville inte se direktsändningarna av när mina fyra idoler sändes till sin sista viloplats. Ändå hade jag velat sitta där i kyrkan och fått ta ett ordentligt farväl, men jag var givetvis inte bjuden. För även om Tokio Hotel hade varit hela mitt liv och lika viktiga som luften jag andades så var jag inget för dem. Jag hade varit som vilket fans som helst. En i den stora massan på deras konserter. Ett ansikte bland alla andra. Jag hann aldrig få dem att lägga extra märke till mig innan de dog och nu skulle jag aldrig få chansen igen.
De visste alltså inte vem jag var och ändå hade jag vigt mitt liv till dem. Varje dag flydde jag verkligheten och drömde mig bort i forum där deras fans samlades. Jag köade i dagar för att få en så bra plats som möjligt på deras konserter. Den dagen olyckans skedde försvann inte bara mina idoler ifrån jorden utan mitt liv förändrades totalt. Solen sken inte längre utan regnet föll. Allt jag kunde göra var att se på när jorden fortsatte att snurra utan mig.
Jag stannade upp i min berättelse och såg på mitt barnbarn som redan hunnit bli 13 år. Hon såg på mig med tårar i ögonen och lyssnade spänt till min historia. När jag berättade den för henne så kändes det som om jag återigen var i hennes ålder och återupplevde den värsta tiden i mitt liv.
– Vad hände sedan farmor? undrade hon.
Jag strök henne över håret och fortsatte berätta.
Du kan förlora det som betyder mest och du kan ligga i din säng och gråta och hoppas på en förändring, men förr eller senare måste man ta sig i kragen och gå vidare. Smärtan finns kvar och den blir knappast lättare, men du kan lära dig att leva med den. Jag förlorade chansen att få nya låtar från Tokio Hotel att ta mig igenom dagen. Jag fick inte längre nya bilder på de leenden pojkarna och jag kunde inte längre gå på deras konserter och fyllas av total lycka. Ändå var det andra saker som i slutändan kom att göra mest ont.
På alla TH-forum hade jag lärt känna en massa underbara människor. Vi stöttade varandra i sorgen av att ha förlorat de personer som vi alla älskade, de personer som hade fört oss samman. På något sätt fick vi varandra att skratta och le igen. Men med Tokio Hotel ute ur bilden blev det pinsamt uppenbart hur lite vissa av oss egentligen hade gemensamt. När inga nyheter om bandet kom in och inga nya låtar producerades fanns det inte längre så mycket att diskutera. Många tappade intresset och gick vidare. Forumen avfolkades och idag finns inga av dem kvar.
Ibland är det inte det mest uppenbara som gör ondast att förlora. Den dagen som Tokio Hotel dog i en olycka blev också början till min största förlust. Jag förlorade de vänner som funnits där så länge. De som verkligen hade hjälpt mig att leva mitt liv. Först när det skedde insåg jag hur stor påverkan Tokio Hotels fans hade haft på mitt liv. Utan dem hade jag nog inte berättat den här historien för dig idag. Jag är tacksam för den tiden jag fick med dem och mitt hjärta gråter fortfarande av saknad.
Jag såg återigen på den blonda flickan som var en spegelbild av mig själv i den åldern. Livet var tufft i hennes ålder och jag ville att hon skulle veta att hon inte var ensam med att ha det svårt. En suck slapp ut innan jag sa det viktigaste av allt.
Du ska alltid vara noga med att ta vara på dina lyckliga stunder för de kommer att försvinna. Men kom ihåg att det alltid finns en ljusning borta i horisonten. Det som verkar omöjligt just nu går att övervinna. Men kom ihåg att ta vara på de lyckliga stunderna för du vet aldrig vilken sekund som kommer att förändra just ditt liv. Du vet aldrig vilken sekund som kommer att bli den du minns i resten av ditt liv. Början till slutet lurar alltid bakom nästa hörn, men det är delvis upp till dig hur du hanterar den. Lägg dig ner och gråt om du behöver, låt dig själv sörja, men se alltid till att hålla utkik efter nästa ljusning! I mitt fall var det din farfar som återigen förde solen in i mitt liv på allvar och visade mig att lyckan kommer tillbaka.
1 Maj 2009  | Länk | Hannas hörna | 2 kommentarer
Bill Kaulitz in unfinished business

11 Mars 2009  | Länk | Hannas hörna | 0 kommentar
Tokio Hotel Hallelujah!

Jag ber om ursäkt för att YouTube förstör kvalitén men den är iaf jättefin hemma på min dator. Ska försöka konvertera och komprimera den så att den går att ladda ner istället. Helt virusfritt så klart! Hanna gillar inte virus på datorer. *no*

SE DEN HELST I HIGH QUALITY direkt här: http://www.youtube.com/watch?v=hs0cZk1N9is!

26 Februari 2009  | Länk | Hannas hörna | 1 kommentar
Julkalender

Sådana här vackra bilder dyker upp i min julkalender på TP! Har ni inte spanat in den är så tycker jag att ni ska det nu! Följ med Tokio Hotel på en resa ifrån Tyskland till Sverige med alla möjliga äventyr och tokigheter som följd!

http://www.tokio-panic.egetforum.se är det som gäller i om ni vill se mer! Passa även på att tävla i våra tävlingar som dyker upp då och då och där ni kan vinna tex TH-tröjor och andra TH-saker.

14 December 2008  | Länk | Hannas hörna | 1 kommentar
Semestern (oneshot)

En andra advents present från mig!

Bill

Först hade han tyckt att Gustavs idé hade varit underbar, men nu var han inte alls lika säker. Bill var van vid att folk tittade på honom, men i den här situationen var det bara hemskt. Han såg sig om och kunde se att alla såg på honom, viskade och till och med skrattade åt honom. Helst ville han bara sjunka igenom jorden, men han hade inte en sån tur att marken öppnade sig under honom. Snön som täckte marken var dessutom så hårt packad att den inte gick att sjunka ner igenom.

– Visst ska det här bli kul? sa hans tvillingbror och knuffade honom i sidan.

Bill som inte var van vid att stå på ett par skidor höll på att tappa balansen när Tom puttade på honom.

– Jo, då det ska bli jättekul! Speciellt med tanke på att du och jag är så bra på skidor att vi får vara med i barnskidskolan. Det ska bli hur kul som helst att göra bort sig inför alla småbarn, muttrade Bill.

Han var faktiskt lite tjurig över att han gått med på den här resan. Hans tanke om en semester var inte att bryta benen i fjällen utan snarare att ligga och gassa på en strand. Att han dessutom skulle behöva förnedra sig tillsammans med en massa barn gjorde inte saken bättre. Som tur var hade han ju Tom vid sin sida. Ändå suckade Bill och önskade att han precis som Georg och Gustav kunde susa nerför de stora backarna.

– Du Bill, jag tror att det är vår skidlärare som kommer där. Den där killen som ser så hurtig ut. Synd, jag som hoppades på en snygg tjej som kunde ge mig lite privatlektioner efteråt, suckade Tom.

Bill bara himlade med ögonen. Kunde hans bror aldrig tänka på något annat än tjejer? Istället borde Tom kanske tänka över det faktum att de snart skulle åka nerför barnbacken. Barnbacken! Herregud, det här skulle bli något av det mest pinsamma han hade varit med om i sitt liv.

 

Tom

Tom såg på sin tvillingbror som såg helt förstörd ut. Klart att det var lite pinsamt att de skulle få åka med de mindre barnen, men hur svårt kunde det vara egentligen? Han och Bill borde ju glänsa i gruppen och sen få ge sig utför de stora backarna. Han längtade till dess för där skulle han kunna ”råka” åka in i alla snygga tjejer. Ingen skulle ju kunna bli arg på honom för det om han log sitt mest oskyldiga leende.

– Hej och välkomna till skidskolan! Jag heter Janne och kommer vara er instruktör den kommande tiden.

Ungefär där slutade Tom att lyssna. Han stod inte alls ut med Jannes självsäkra flin och alldeles för bruna ansikte. Varför kunde han inte ha hetat Jane och vara något av det sexigaste som blivit född till denna jord?

Den första timmen fick de träna på att åka rakt, svänga och bromsa. Till sin förtret upptäckte Tom att det inte alls var så lätt att åka skidor som han hade trott. Många av barnen var bättre än honom, ja till och med Bill hade lätt för att lära sig. Efter ett tag hade han ändå lärt sig grunderna hyfsat och skulle få åka i hinderbanan. Den var byggd så att man skulle åka slalom och ibland ta sig igenom små portar. Tom såg på banan och önskade att han hade varit lite mindre så han inte skulle behöva böja sig fullt så mycket för att komma igenom portarna.

Innan det var hans tur såg Tom på medan Bill klarade hinderbanan galant. Då kände han sig säker på att det skulle gå bra för honom med. Kunde hans tvilling och de små barnen klara det så skulle väl inte han själv kunna vara sämre. Han tog ett djupt andetag och gav sig ut i banan. Till en början gick det bra och han fick upp självförtroendet tillräckligt mycket för att våga kasta en blick ut i en av de medelstora backarna som löpte längsmed barnbacken. Där såg han en av de vackraste tjejerna han någonsin sett. Tom kunde inte slita blicken ifrån henne. Sekunden efter blev allt svart.

 

Gustav

Gustav var överlycklig över att ha fått med de andra på skidresan. Han älskade att åka skidor och hade längtat efter att få ta en paus ifrån allt turnerande och alla intervjuer. Hela dagen hade han och Georg åkt upp och ner för de stora backarna. De sista två gångerna hade de tävlat om vem som kunde komma ner först och nu var dem helt slut.

– Har du lust att åka och titta på tvillingarna i skidskolan? flämtade Georg fram.

Gustav nickade. Just nu orkade han knappast åka mer och att se bröderna Kaulitz åka med småbarnen tilltalade honom på något sätt. Han och Georg skidade bort mot barnbacken. De hann precis i tid för att se Bill avsluta hinderbanan. Gustav blev lite imponerad över hur snabbt sångaren verkade ha fått koll på hur man åkte skidor. Sedan var det Toms tur. Han verkade inte vara lika bra som Bill, men klarade sig bra ända tills han såg ut mot den större backen. Gustav förstod inte riktigt vad som hände, men Tom lyckades missa en port och åkte rakt in i den. Hans haka slog i överdelen av porten och han föll som en fura.

Gustav visste att han borde ha skyndat sig fram och tittat hur det hade gått för hans vän, men det hela såg så komiskt ut att han inte kunde låta bli att skratta. Ja, han skrattade så mycket att benen vek sig under honom och han knappt fick någon lust. Plötsligt kände han hur någon flög på honom och började trycka upp snö i ansiktet på honom.

– Jag kunde ha dött och du ligger och skrattar åt mig! Vad är det för fel på dig egentligen? kunde han höra Tom skrika.

Detta fick Gustav att skratta ännu mer. Det var nog ingen chans att man dog av att åka in i en av barnportarna.

– Mehehen, det såg ju så kul ut, fick Gustav tillslut fram.

Detta resulterade i att han fick snö nertryckt innanför jackan. Kylan fick honom att skrika till.

– Jag ska döda dig för att du lurade med oss på den här resan! Jag har just gjort bort mig inför en snygg tjej och alla småbarn skrattar åt mig. Jag behöver inte ta skit från dig då! skrek Tom.

 

Georg

Georg stod och såg på Tom och Gustav som bråkade. De såg rätt roliga ut där de låg i en hög full av, armar, ben och skidor. Han hade också skrattat åt Toms missöde, men kanske inte lika mycket som Gustav. Han kunde känna ett uns av dåligt samvete över sin skadeglädje, men vem hade egentligen kunnat låta bli att skratta när Tom körde in i porten? Hans fåraktiga min när han reste sig upp och borstade bort snön hade knappast gjort det hela bättre. Georg tänkte att det var tur att Tom tog ut sin frustration och skam på Gustav istället för på honom.

Han hade varit så långt bort i tankarna på Toms vurpa att Georg inte märkte att de två brottandes killarna närmade sig honom. Plötsligt råkade dem stöta till honom. Utan att han hann reagera började han åka nerför backen. Istället för att försöka få kontroll över situationen fick han panik och började fäkta med armarna. På en sekund hade han glömt allt han någonsin hade lärt sig om att bromsa och svänga. Det gick allt fortare och när Georg såg en stor gran närma sig kunde han känna skräcken komma. Precis innan han slog i grenarna blundade han för att slippa se eländet. Han kände hur en gren träffade magen och all luft försvann ur honom.

En timme senare satt Georg på sjukhuset och fick benet gipsat. Granen hade fällt honom och i fallet hade han lyckats med att bryta benet. Han var glad över att det inte var en arm i alla fall. Nu skulle han ju kunna fortsätta spela på sin älskade bas. Georg suckade och tänkte att nästa gång Gustav ville ha med dem på semester skulle han se till att det blev en solresa

7 December 2008  | Länk | Hannas hörna | 2 kommentarer
(oneshot) En vit lögn

Ida slängde det ena plagget efter det andra på golvet. Skulle hon ta den röda tröjan och de nya jeansen? Nej, den tröjan skulle nog bli kall och kall var det sista hon fick bli idag. Fast de nya byxorna kunde hon ju ta i alla fall. De var snygga och satt perfekt på henne. Då var det bara tröjan kvar. Hon såg sig om i röran och blicken föll på en blå polotröja. Ja, den fick det bli. Den skulle lysa fint emot hennes blonda hår.
I vanliga fall brukade Ida inte vara så noga med vad hon hade på sig, men idag var det en speciell dag. Gustav skulle äntligen komma till henne! Det var flera månader sedan de hade träffats, eftersom han hade varit ute på turné och därför inte hade haft tid att träffa henne. Däremot hade de skrivit långa brev till varandra och pratat i telefon så ofta det bara gått. Men nu skulle de alltså äntligen stå öga mot öga med varandra. Men för Ida betydde det inte bara sprudlande glädje över att få återse sin älskade. Nej, hon fasade faktiskt för deras möte. Nu kunde hon inte längre skjuta upp att berätta sin hemlighet för honom. Det var en sak som inte passade sig att säga i brev eller på telefon. Gustav förtjänade så mycket bättre än så av henne. Därför var Ida tvungen att berätta det idag.
Hon tänkte tillbaka på den dagen hon hade träffat Gustav och det kändes nästan som om det vore igår. Ida och henne bästa vän Laura hade suttit och fikat på ett nästintill överfullt café. Plötsligt hade två killar kommit fram och frågat ifall de kunde sätta sig vid deras bord. De två tjejerna hade nickat och Gustav hade slagit sig ned mittemot Ida. Deras blickar hade mötts och hon hade varit förlorad i hans ögon från första början. Ja, det hade inte tagit lång tid att lista ut vem han var och att han var ute tillsammans med sin livvakt. Som tur var verkade folket omkring dem vara upptagna med sitt och de fick sitta ifred och prata. När de var tvungna att bryta upp hade Gustav lett sitt söta leende emot Ida och frågat om han kunde få bjuda henne på middag senare på kvällen. Hon hade nickat lyckligt och gett honom sitt telefonnummer. Den middagen hade lett till flera och blev början på deras förhållande.
Men idag skulle hon alltså berätta sanningen och förstöra allt för dem. Ida såg ut genom fönstret. Där ute föll regnet och dropparna fläckade rutan. En suck slapp ut mellan hennes läppar. Självklart skulle det vara dåligt väder bara för att hon redan var så nere. Om det ändå hade snöat! Fanns det något vackrare än vita flingor som sakta dalade ner till marken? Ida älskade snö och att få göra snölyktor och snöänglar. Förmodligen skulle hon inte få se snön igen och även om den föll så skulle hon inte få gå ut i den. Aldrig mer skulle hon få göra sina älskade lyktor och änglar av snö. Hennes tankar avbröts av att dörrklockan ringde. Ida ryckte till. Var han redan här? Hjärtat började slå hårt och fort. Nu fanns det ingen återvändo utan hon måste berätta för Gustav om vad som hade hänt.
Snart stod Ida i hallen med Gustavs armar omkring sig och såg in i hans leende ögon. Det gjorde ont att veta att det förmodligen var sista gången som hon skulle få göra det. Det högg till i hennes hjärta när hon insåg att han till och med var sötare än hon mindes.
– Hej, älskling, sa Gustav och log mot henne.
– Hej, sa hon och slog undan blicken.
Varför skulle det vara så svårt att berätta det för honom?
– Har du haft det bra utan mig? undrade han och strök undan några hårstrån som letat sig ut ur hennes hästsvans och föll ner i ansiktet på Ida.
– Det har jag väl haft. Men Gustav, det är något jag vill berätta för dig, sa Ida tyst.
– Har det hänt något?
– Minns du att jag skrev att jag och Laura åkte till Grekland i en vecka?
– Ja, klart jag kommer ihåg det! Jag glömmer inte ett ord av det du berättar för mig, sa han och log igen.
– Jag träffade en annan där. Du och jag kan inte vara tillsammans längre, fick Ida fram.
Glädjen i hans ögon dog och han såg på henne med förtvivlan i blicken. Utan ett ord vände sig Gustav om och gick ut genom dörren. När Ida stängde dörren efter honom kunde hon känna kylan utifrån och rös till. Med tårar i ögonen gled hon ner på golvet och skrek ut sin smärta. Sanningen hade varit för svår att berätta och lögnen var det enda hon kunnat få ur sig.
Gustav kunde knappt andas så ledsen var han. Han hade sett fram emot att få träffa Ida igen och berätta hur mycket han hade saknat henne. Så visade det sig att hon hade skaffat en ny pojkvän och förmodligen inte ens saknat honom det minsta. Alla breven hon skrivit hade bara varit en stor fet lögn. Det gjorde ont att veta att den han älskade mest av alla bara hade lekt med honom de senaste månaderna. Ändå hade varje rad i breven hon sänt honom andats kärlek. Eller var det bara inbillning ifrån hans sida?
I tankarna var Ida och Laura åter i Grekland. De hade solat, badat och haft det underbart på en mindre semesterort. Ida mindes hur ung, lycklig och odödlig hon hade känt sig under semestern med sin bästa vän. Så kom den dagen som skulle få hela idyllen att spricka. Efter fyra dagar hade flickorna tröttnat på att ligga och pressa på stranden och bestämt sig för att hyra en varsin vespa och åka ut på landet. Det var ett val som skulle visa sig vara ödesdigert. Mopederna hade tagit dem en bit ut på landet när de fått möte med en bil som vinglade otäckt mycket fram och tillbaka. Laura hann undan i tid, men inte Ida. Hon kunde minnas smällen och smärtan som skar som knivar igenom kroppen, men sedan var allt svart. Nästa minne hon hade var när hon vaknade på ett litet sjukhus och fåt chockbeskedet. Ida hade blivit svårt skadad i kollisionen och förlorat en massa blod och behövt en blodtransfusion. Tyvärr hade de inte hunnit kolla blodet hon fått ordentligt utan de hade visat sig vara smittat. En smitta som nu fanns i varje ådra i hennes kropp. AIDS i ett långt framskridet skede. Nästa förkylning eller infektion skulle bli hennes sista i livet.
Ida slog med knytnävarna i golvet. Det var så orättvist att det skulle hända just henne! Dessutom var hon förbannad på sig själv som inte hade vågat säga som det var till Gustav. Men hon hade inte klarat av att se den där blicken i hans ögon. Blicken som alla som hon berättade för fick. Den speglade rädsla och äckel. Nej, det var en blick som hon aldrig ville se i hans ögon när han såg på honom. Istället hade hon sagt en lögn och låtit honom gå i ovisshet om den verkliga sanningen. Det slog Ida att Gustav nu var borta för alltid och att det inte fanns så mycket kvar att leva för. Sakta växte ett beslut fram inom henne. Hon kämpade sig upp från golvet och gick ut genom dörren. Ut i regnet och kylan som kröp in under hennes hud.
Fyra veckor senare kom den första snön. Den föll som små dunkorn över personen som stod på kyrkogården. Gustav log när han tänkte på hur mycket Ida hade tyckt om snön. Det var precis så här hon hade velat ha det. När hon sagt till honom att hon hade en annan hade hans hjärta krossats. För några dagar sedan hade han fått reda på sanningen, men då var det redan för sent. Ida hade vandrat ut i regnet och fått en förkylning. Hennes sista förkylning. Aldrig mer skulle hon få se snön falla. Han såg ner på gravstenen där han nyss hade lagt tre röda rosor. Inskriptionen löd: ”Döden tog dig alldeles för tidigt. Vi saknar dig och du finns alltid med oss i tankarna”. Ovanför texten fanns en liten duva inhuggen, en duva som just skulle slå ut sina vingar och flyga iväg.
– Jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Men varför kunde du inte bara ha berättat sanningen för mig? frågade Gustav och såg upp i himlen.
Det gjorde ont att veta att de sista orden hon sagt till honom var en lögn. Han kände hur tårarna föll nedför kinderna när Gustav insåg att han aldrig mer skulle få höra hennes röst eller se in i hennes ögon. Han hade fått ett brev där Ida förklarade allt och bad om ursäkt för att hon varit för feg för att inte ljuga för honom. Det hade tröstat honom lite, men han önskade ändå att hon sagt det till honom istället. Gustav tänkte på Idas sista mening i brevet: ”Jag älskar dig så mycket!”.
– Jag älskar dig med. Farväl, viskade Gustav till hennes gravsten.
Sedan vände han sig om och med tårarna rinnande lämnade han kyrkogården för att försöka bygga upp ett nytt liv. Ida skulle alltid finnas med honom och för hennes skull måste han fortsätta leva ett lyckligt liv.

24 Oktober 2008  | Länk | Hannas hörna | 0 kommentar
Every word kill a part of my heart

Okej, en till oneshot jag skrivit. Men det var ett tag sedan. Vill ni läsa mer saker jag skrivit så kan jag lägga ut här, eller så kan ni leta efter ficar av NumberOneBullet på olika TH-forum ;)

Bill satt och stirrade på sin hand. Hans fingrar omslöt brevet och de skakade okontrollerat. Alla orden hade för evigt präntats in i hans hjärna, hjärta och själ. Tårarna hotade med att tränga ut ur ögonvrårna, men han lyckades att pressa dem tillbaka. Han önskade att bokstäverna som bildade dessa meningar inte skulle påverka honom så mycket, men de genomborrade honom som spjut och lämnade små stickor djupt inom honom.
Det var knappast det första brevet han fick och säkert inte det sista. Han hade tappat räkningen på hur många han läst vid det här laget, men alla lämnade de små sår och ärr i hans själ. Varje gång han fick ett sådant brev så dog lite om honom och det var svårt att bygga upp igen. Om han tittade in i spegeln efter att ha läst ett sådant brev så kunde han se hur ljuset i ögonen hade slocknat.
Bill försökte att släppa brevet, men det satt som fastklistrat mot fingertopparna. Han kunde känna hur det brände sig in under huden och spred sig i ådrorna. Hans puls ökade och det blev allt svårare att in gråta. Han önskade nästan att hon inte hade skickat honom brevet, samtidigt som han inte kunde neka henne till att göra det. Vem var han att säga åt någon vad de fick och inte fick göra? Dessutom var det ju inte någon som hade tvingat honom till att läsa. Nej, det hade han gjort helt frivilligt. I samma stund som Bills ögon hade flugit över de första meningarna visste han att han skulle få ångra det. Han visste precis vad som komma skulle och ändå kunde han inte sluta läsa. Ord för ord måste han följa meningarna som hon skrivit med spretig handstil.

”Hej Bill!
Jag såg dig på scenen igår och du verkligen lös. Det var den bästa stunden i mitt liv! Jag önskar att varje sekund i mitt liv skulle kunna vara så!”

De första meningarna fyllde honom med glädje. Så var det varje gång. Det var det som kom sedan som slog ner honom på marken och fick tårarna att vilja släppas fria.

”Men varje sekund i mitt liv är inte sådär. Jag lever i ett helvete som aldrig släpper mig fri, mer än för enstaka ögonblick. Min högsta önskan har alltid varit att få se er live och nu har jag gjort det. Aldrig har jag känt en sådan lycka! Nu är konserten över och jag känner mig ensammare än någonsin. Jag saknar att vara så lycklig som jag var under konserten och jag vet att jag aldrig kan få det tillbaka. Fast nu har jag sett er och kan dö lyckligt. Tack för allt fint ni har gett mig! Ni fick mig att orka lite till. Men nu ger jag upp och när morgondagen gryr finns jag inte längre på denna jord. Tack igen! Jag älskar dig och er musik! När jag dör kommer jag höra din röst och era låtar kommer att spelas på min begravning. Farväl!

Puss och Kram Jessy”

Längst nere hade hon satt dit ett litet kort och Bill tyckte Jessy var riktigt söt. Det gjorde det hela ännu värre att ha ett ansikte till de hemska orden. Det var en tung börda för hans själ att veta att den blonda tjejen som skyggt log mot kameran inte längre var i livet. Hon hade haft ett tufft liv och valt att ge upp i förtid. Dessutom var han den person hon valde att berätta det för. Han hade betytt en massa för henne och hon sa att hon älskade honom. Bill själv hade inte ens vetat att hon existerade förrän han fick hennes avskedsbrev.
Han visste inte hur många sådana här brev de fick varje dag och han visste inte hur många som lyckades med sina självmordsplaner. Varje brev rev ett hål i hans själ och dödade lite av ljuset i hans blick. Bill tyckte det var hemskt att folk skulle få känna sådär. Ingen förtjänade att vilja dö vid så unga år. Tjejer och killar som knappt hade hunnit bli tonåringar avslutade varje dag sina liv och han kunde inget göra för att hjälpa dem. Tokio Hotels musik verkade hjälpa en del, men en del gav helt enkelt upp. Ibland önskade han så att han aldrig hade läst deras brev. När han väl fick dem var det ju redan för sent och han kunde inget göra. Ja, oftast visste han knappt ens vilket land de bodde i. Det enda han visste var att varje dag nådde brev liknande det Jessy skickat honom deras brevlåda och de kom från världens alla hörn. Bill visste inte hur många av dem han aldrig fick läsa. Hans tankar avbröts av en knackning.
– Kom in!
Tom stack in sitt huvud genom dörren.
– Vi måste åka till soundcheck snart så jag skulle se om du är klar.
Bill nickade.
– Jag är färdig om en kvart.
– Är du ledsen? undrade Tom oroligt.
– Nej, nej. Gå du och gör dig i ordning.
Motvilligt gick hans tvillingbror sin väg.
Bill såg en sista gång på brevet innan han kastade iväg det som om han bränt sig. En tår sökte sig ned för hans kind när han tänkte på att det fanns alldeles för många Jessy där ute. Han strök bort tåren och bättrade på sminket. Ögonen såg fortfarande döda ut, men om han log och lurade sig själv att allt var bra så skulle nog livet finna sin väg tillbaka. Ikväll skulle han gå ut och ge allt på scenen. Det var det enda han kunde ge sina fans. Några sekunder, minuter, ungefär en och en halvtimme av lycka och sedan inget mer. Bil skulle ge allt och lite till för att kanske hålla några vid liv ett tag till. Men innerst inne visste han att imorgon skulle säkert minst en ensam flicka sätta sig ner och skriva ett avskedsbrev till någon i bandet. Därför bar han minnet av Jessy och de andra som små hål i sitt hjärta. På så sätt kunde han aldrig svika deras fans genom att inte försöka ge allt på scen. Han tänkte att all förtjänar vi lyckan om så bara för några sekunder. Ändå längtade han efter den dagen då han slapp ta emot sådana brev för en vacker dag skulle hans hjärta inte orka mer utan gå mitt itu. Om så skedde så hoppades han innerligt att det fanns någon annan där ute som kunde försöka göra vardagen bättre för alla ensamma och vilsna själar.
9 Oktober 2008  | Länk | Hannas hörna | 1 kommentar
The wind that blew my heart away

Jag tänkte göra ett litet test med att lägga in en oneshot här. And yes jag skrev den själv.
Det här är en ganska mörk fic. Men jag kände att den måste skrivas iaf! Tror inte att jag har läst något som liknar den här innan, så hoppas verkligen att det är en ny idé. Annars blir det tråkigt för mig. Den handlar främst om Gustav, men ja Bill har en viktig roll i den med.
Kommentera gärna!


Han står och ser ner för stupet och långt där nere skymtar jag havet. Vågorna piskar mot klipporna och slår upp stora virvlar av skum. Havsvinden sveper in mot land och får hans t-shirt att fladdra. Det är kallt ute och han borde kanske ha tagit på sig något er än den tunna tröjan, men kylan inombords är så mycket starkare än den utifrån. Det är en kyla som inget i världen kan rå på. Inga varma tröjor kan någonsin värma Gustav igen. Så vinden får härja fritt i hans kläder utan att han rör en min.
En gång i tiden hade även Gustav kunnat älska hett och passionerat. Han hade hållit sin älskade i sina armar och levt i tron om att de alltid skulle leva i lycka och harmoni. Så kom då den dagen när vinden förde iväg hans hjärta. Leendet på Gustavs läppar slocknade för alltid när han förlorade den han hade älskat allra mest.
Hans och Fannys kärlekshistoria hade börjat efter en konsert. Killarna hade gått ut för att festa efteråt och Gustav som varit helt slut hade satt sig ensam i ett hörn. Ett par bord längre bort hade en blond tjej suttit ensam. Hans ögon hade noga betraktat henne i smyg och när han förstod att hon upptäckt det hade en svag rodnad spridit sig över hans kinder. Hon hade gett honom ett litet leende som sänt fjärilar i magen på honom. I samma stund hade Bill kommit och slagit sig ner hos Gustav.
– Hej! Usch, jag orkade inte försöka hålla samma takt som Georg och Tom. De kan verkligen dricka en under bordet.
– Jo, det är något de är riktigt bra på! skrattade Gustav.
– Dricker du inget ikväll? undrade Bill.
– Nej, jag kände inte för det.
Gustav lyssnade inte på Bills svar utan såg istället mot bordet där flickan med det vackra leendet hade suttit. Han konstaterade att det var tomt och gav ifrån sig en suck. Det enda som hade kunnat rädda den här utekvällen var hennes leende, men nu var det borta.
– Jag ska gå hem, sa Gustav.
Utan ett ord till förklaring reste han sig upp och lämnade en förvirrad Bill bakom sig. Gustav gick ut på gatan och med hängande huvud styrde han sina steg emot hotellet.
– Vänta!
Gustav stannade till och vände sig om. Mot honom kom tjejen ifrån krogen. Hon log lite försiktigt mot honom och såg generat ner i marken.
– Jag ville bara veta vad du heter, sa hon.
– Gustav. Vad heter du?
– Fanny.
Han hade gått fram och tagit hennes hand och fört henne till sitt hotellrum. Där hade de älskat vilt och passionerat. På morgonen efteråt hade Gustav sett på Fanny och skämts.
– Jag brukar inte göra så här i vanliga fall. Förlåt.
– Gustav, det gör inget. Jag ville lika mycket som du.
Hennes leende hade återigen fått fjärilarna att dansa och plötsligt ångrade Gustav sig inte alls.
Efter den natten sov Fanny alltid hos honom så fort de var i staden. Ibland så kom hon även till andra städer om han bad henne. Lediga dagar fördrev de med att se på film, vandra runt i parker eller bara prata med varandra. För varje möte dem emellan föll Gustav mer och mer för Fanny. Hon var den personen han hade längtat efter i hela sitt liv. Hon var flickan han ville dela sitt liv med och det tänkte han även be henne att göra.
En dag tog han med henne till en plats vid havet. De rusade runt och lekte kull på en äng vid ett par klippor. Gustav kastade sig med armarna runt Fanny och de landade skrattandes i en hög på marken. Han hade sett in i hennes ögon och lett. Hennes söta, lilla leende hade strålat mot honom. Han blev allvarlig och efter det var allt annorlunda.
– Fanny, jag älskar dig.
Hennes leende hade slocknat och något i hennes ögon sa att det varit fel av honom att säga det. Hon knuffade undan Gustav och gick fram till klippkanten och såg ut mot havet. Vinden lekte i hennes hår och hon slog armarna om sig själv för att inte frysa. Tvekande hade han gått och ställt sig bredvid henne.
– Det är något jag har velat säga dig ett tag, sa hon och vägrade att se på Gustav.
– Säg det nu.
Kylan började sprida sig i hans kropp och han anade att det inte fanns någon återvändo.
– Jag har inga sådana känslor för dig. I början var jag kär i dig, men mitt hjärta tillhör någon annan. Vi har velat berätta det ör dig, men inte vetat hur. Jag älskar Bill och vi har gått bakom din rygg de senaste månaderna.
Vinden ven och Gustavs hjärta hoppade ur hans bröst och när det slog i marken gick det i 1000 bitar. Bitarna spreds som blomblad för vinden. Alla hans känslor försvann. Kvar fanns bara kyla, tomhet och tanken ”Om jag inte får henne så ska ingen få henne”. Det han gjorde sedan hade varit så lätt. Han sträckte bara ut båda händerna och tryckte till lite. Sedan stod han vid klippkanten och såg på när hennes kropp föll för att tillslut slå i vattnet där nere. När vågorna hade gömt henne så vände han om och gick. Tomhet, iskyla var allt som fanns kvar efter att vinden blåst iväg hans hjärta.
Det tog några dagar innan de fann hennes kropp. Alla hade beklagat hans sorg och sagt att det hela var en tragisk olycka. Gustav hade inte rört en min. Istället var det Bill som fällde tårar. Gustav betraktade likgiltigt sin före detta vän och tänkte att han förtjänade varenda tår efter sitt svek. Nej, han skulle själv inte gråta för han kände ingenting. Inte ens skuld. Han hade gjort vad han måste.
Nu stod han återigen vid klippan och såg ner på havet medan vinden ven. Inom sig kunde han se hennes rädda blick medan hon föll neråt, men det rörde honom inte i ryggen. Fanny hade tagit bort allt ur hans liv så han hämnades med att ta hennes. I fjärran hördes polissirener. En dag kanske de skulle komma för att föra bort Gustav, men han brydde sig inte. Är man hjärtlös så har man inga känslor kvar och inget spelar längre någon roll. Det enda som då och då kunde sända ett leende till hans läppar var tanken på att ingen annan skulle få Fanny. Han skulle alltid förbli den sista man som rörde vid henne medan hon var i livet.
8 Oktober 2008  | Länk | Hannas hörna | 2 kommentarer
Tokio Hotel Your Guardian Angel

18 Maj 2008  | Länk | Hannas hörna | 0 kommentar
Bill Kaulitz: To feel



Söt video med Bill Kaulitz. ^^
25 April 2008  | Länk | Hannas hörna | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Hanna t0kiohotel                                             Skaffa en gratis hemsida