... fick hon tummen ur...

Det händer hela tiden saker, så det känns som omöjligt att uppdatera, för det är så mycket jag vill berätta, att tiden inte skulle räcka till att skriva ner allt. Och ändå känns det som det står still... samma lunk hela tiden. Men, nu försöker jag uppdatera litegrann iaf. Om jag kommer igång, ska det väl inte vara omöjligt att fortsätta sen.

Så, where to begin? Ser ju att sist jag skrev, var i mitten av augusti, och att jag precis slutat jobba. Det känns som en evighet sen. Minns knappt tiden nere i Sikeå Hamn, med sol och regn, fyra-timmars pass på jobbet och bara ett stort lugn.

Eftersom jag uppdaterar status ganska ofta på facebook, känns det som om de flesta jag känner vet hur läget är, men å andra sidan skriver jag ju inte allt där.

Jag har ju börjat min 2-åriga utbildning nu. Det var en mjukstart första månaden och jag kände att detta klarar jag lätt. Nu har tempot och kraven ökat, och det känns som om jag aldrig kommer att hinna med någon uppgift. Men, det är ju bara att läsa, läsa, skriva skriva och se till att bli klar. Det har ändå varit rätt intressant det vi hållit på med hittills, trots paniken över oklara uppgifter och oförstådda frågor...

Jag har även träffat mina klasskamrater på en träff uppe i Umeå. Innan träffen var jag förbi Mobila Teamet och lämnade ett paket till min Linda. En tavla, som kommer från ett kort på en lilja jag tagit och förstorat upp. När jag sen kom in i klassrummet och satt och surrade med två tjejer, och lärarna kommer in och stänger dörren, kommer paniken. Detta kommer inte att gå. Jag kan inte andas. Jag måste ut härifrån. Toan!

Och mitt i alla dessa panik-tankar kommer mitt sansade jag fram. Den rationella som minns vad jag ska göra i såna här situationer. Och hon säger, om du går nu, kommer det att kännas ännu jobbigare att komma tillbaka sen, om du ens vågar dig tillbaka. Och nästa träff kommer du inte att klara av, för du kommer bara att tänka på den här gången och känslan du har nu. Sitt kvar, andas lugnt, slappna av, fokusera på NUet, inte på resten av eftermiddagen, inte på middagen ikväll med klassen, inte på morgondagen, bara just nu...

Och det släppte efter en stund. Detta är ju ett framsteg, men jag ser det inte så. Eftersom paniken och ångesten inte släppte direkt, så funderar jag på om det verkligen funkar att stanna i situationen, att fokusera på nuet... För om jag skulle lämna rummet, släpper ju oftast paniken direkt. Men, å andra sidan, då flyr jag ju, och gör inte det jag egentligen vill, pga ångesten...

Svammel, så nu känner ni igen mig och mitt bloggande =)

Jag har fått dessa känslor tre gånger till sen i somras. Klassiska situationer. På tre kalas=) Första kalaset, hem till sambons morbror med fru. Släkt. Har träffat dem snabbt tidigare, här hemma. Men inte hos dem. Utan några "safe place". Det första jag lokaliserar är toaletten... vanorna sitter hårt. Hade tagit alimemazin vid detta tillfälle och efter en halvtimmes ångestkval och petande i tårta, släpper det sakta. Andra kalaset var uppe i Umeå, hos sambons syster med familj. Dottern fyllde sju. Denna familj hade jag dock aldrig träffat. Rejäl ångest kvällen innan och på morgonen. Alimemazin, ja tack. Och det flöt på bara bra, naturligtvis.

Tredje kalaset, eller, det var egentligen det första, var älskade Lines kalas. Allt kändes underbart. Vännerna, Sikeå, barnen... värmen... och mitt i alltihopa kommer paniken och ångesten. Och jag vill fly... gick på toan istället och sen tillbaka till bordet. För jag vill inte begränsas av skiten, jag vill kunna njuta av mina fina vänner och ta tillvara på den korta tiden jag var där.

Men, jag ser ändå detta som framsteg. Jag härdade ut, med medicin i vissa fall iofs, men ändå. Och kalasen med sambons släkt, då jag tog alimemazin, är de enda gångerna jag ätit medicinen sen i somras! Så, jag tycker det är grymt!

Ja, det blev ju mest om måendet det... men lite kalas också... och skola... nu ska jag krypa i säng... se om jag orkar skriva mer imorgon. Annars önskar jag er en trevlig kväll!

//LadyCara