Den lilla fången heter en bok som Jane Elliot har skrivit. En självupplevd mardröm som höll på i 17 år.
Jag har nyläst ut den, och känner mig fortfarande smutsig, som att styvfaderns (och släktens och grannarnas) beteende har lagt sig utanpå mig. Från att Jane var 4 år utnyttjades hon på alla sätt du kan tänka dig av sin styvfar. Hon misshandlades, blev sexuellt utnyttjad, psykiskt nedbruten... you name it!
Jag gillar ju såna här böcker, historier ur livet, självupplevda saker. Nu måste det ju inte vara misär, misshandel och barn som utnyttjas, utan kan lika gärna vara en biografi, men, gemensamt för dem alla är att det är någon som kämpar i motvind, som mot alla odds tar sig framåt i livet och lyckas bli en självständig människa. Sånt gillar jag. Det ger hopp!
Denna bok påminner om att de utsatta barnen nekar om de får frågan om de blir illa behandlad hemma eller om det är något som stör dem, de tror att om de berättar så kommer allt bara att bli värre! Nöj dig inte med ett Nej vid en sån fråga. Känner du på dig att något är fel, så är det kanske det, trots att barnet nekar.
//LadyCara