~via dolorosa~
Startsidan Blogg Fotoalbum Citat Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2023)
>>


Onsdag

Vaknade vid sju imorse och låg och drog mig till halv åtta. Lite ovanligt att jag är uppe så tidigt. Så tänkte passa på att uppdatera bloggen lite.

Hur mår jag?

Upp och ner är väl mitt standardsvar. Upp, på så vis att när ångesten har tagit rast, då är jag riktigt uppåt och jag känner igen mig själv, mitt tänk och mitt sätt att vara. Ner, på så vis att när ångesten kommer tillbaka, så dimper jag ganska snabbt. Hopplösheten kommer nästan på en gång, och fast jag vet att man inte ska försöka resonera med sig själv i det läget, för allt är svart, så försöker jag på något vis tänka framåt... fast jag bara ska tänka på Just Nu.

Det är ganska tvära svängar, och rädslan är rätt påtaglig. De föder varandra de där två, ångesten och rädslan...

Annars då?

Jo, det är väl på det stora hela okej. Jobbet är okej, kärleken underbar och Vovven är lite jobbig...

I helgen far jag ner till Christer och barnen. Vi hade planerat att de skulle komma upp, men iom att Anna och Erik skulle till Strömsund och Madde och Jimmy eventuellt har andra planer, så skjuter vi upp det. Barnen är så nyfikna på Samuel och Klara, och vill leka med Line och Birk igen, så då får vi ta det en annan helg.

-29.6. Härligt med vinter, eller hur var det?

 

Näe, nu ska jag väl se om jag kan göra mig representabel idag.

//LadyCara

24 Februari 2010  | Länk | Vardag | 1 kommentar
Det är konstigt hur det funkar...

Höll ut till åtta igår, innan jag gjorde kväller. Pratade med älsklingen en stund och slog sen på Uneståhl för lite avslappning. Kände mig spänd trots avslappningen och tänker för mig själv, kommer aldrig att släppa, jag kommer inte att lyckas slappna av och somna, men sekunden senare är jag i halvdvala och någon minut senare sover jag som en stock. Har dock sovit oroligt sen i natt. Vaknat flera gånger och haft svårt att somna om.

Men, klev upp strax innan åtta imorse och försökte att inte tänka, medan jag borstar håret, äter frukost och gör iordning väskan. Så iväg på jobbet och trots en liten gnagande oro i magen så har dagen flutit på rätt okej. Det blev nu i eftermiddag vid tvåtiden som eftermiddagsoron stegrade lite, och jag tänkte att nu orkar jag inte. Så jag tog theralen och nu är jag väl ganska lugn i kroppen.

Tänkte titta förbi vännerna efter jobbet, men Madde och Jimmy var på väg till Lola och Curt för att äta middag och Anna och Erik var inte hemma, så jag rattade hem och hamnade här. Middag har jag inte ens tänkt på... får väl se om hungern dyker upp senare.

Tror jag ska lägga mig en stund framför Mord i Sinnet, så får jag se om jag far till Jomyra en sväng sen.

Imorgon ledig = vilodag. Skulle bli lika fint som idag så jag ska försöka ta mig ut i solen lääääänge.

//LadyCara

14 Februari 2010  | Länk | Tankar och funderingar | 0 kommentar
Ännu en ångestkväll.

Hej!

Jag tänkte, jag provar att skriva, och se om jag orkar med den här kvällen också.

 

Jobbade idag och det gick bara fint, som vanligt, men vid tre började oron komma och ångesten naggade lite i kanterna. Jag bet ihop och fortsatte och for efter jobbet upp på affärn för att köpa en fryspizza och lite lösgodis, som jag var sugen på sen tidigare idag. Kommer hem och oron byts sakta mot ångest. Skillnaden är väl att jag definerar oron som ett lågmält mummel som stör mig, medan ångesten är lite mer åt det högljudda hållet.

Jag ignorerade ångesten, och värmde upp pizzan, passade samtidigt på att plocka ur och i diskmaskinen, och småplockade lite allmänt i köket.

Tog med pizzan upp för att se lite tv och lyckades få i mig den, trots illamående. Sen blev det toan, och jag har precis kommit därifrån, 4e gången ikväll... Såg klart serien jag spelat in, och då hade ångesten inte släppt. Jag hade ett starkt obehag i kroppen, och tankarna som snurrar i mitt huvud är: (klassikern) Tänk om jag inte kan jobba imorgon! (en till klassiker) Tänk om det inte släpper! och slutligen, en orostanke som börjat komma tillbaka på senare tid: Tänk om någon kommer!

Alldeles nyss slutade jag skriva, och gick ner och tog på mig jackan, för att ta bilen och åka en sväng. Med andra ord, fly. Fly från mitt eget hem. Jag stannade till i köket där jag hade väskan, och tittade på kylen. Där sitter mejladressen till min terapeut-Linda.

Några fraser hon sa i torsdags kom tillbaka till mig:

När du känner av ångesten, punktbehandla den inte då, utan utmana den, låt den få härja fritt inom dig, känner du dig yrslig? Skaka på huvudet, hoppa upp och ned! Allt för att ångesten ska nå sin höjdpunkt och sedan ebba ut. Istället för att låt oss säga, jag låter den komma upp i 60 av 100, och då sätter på ett avslappningsband och försöker slappna av, som jag ofta gör, och som har den effekten att jag somnar och oftast vaknar upp dagen efter, utan ångestkänsla. Men den har då större orsak att komma igen, eftersom den inte fått utlopp än... Istället för det, ska jag vid 60 sträcka ut armarna och säga, okej, let´s go, jag är redo, gör ditt värsta.

Då klingar den av tillslut.

Och tanken att jag ska klara av det ikväll känns orealistisk, för hela tiden säger min lilla treåring, att visst kan du göra det Anna, men tänk om någon kommer, precis när ångesten är som värst! Vad gör du då? Bättre att strunta i det...

Dessutom är ångesten jag känner nu, och har känt sen halv fem idag, en ihållande ångest. Den är ganska stabil på sina 80 på skalan 1-100 där 100 är outhärdligt. Den ökar några siffror emellanåt, när jag låter tankarna ta över, och den sjunkar några när jag totalt kopplar bort.

 

Linda har även sagt att jag ska ha min "orostid", 30 minuter per dag, då jag får frossa i orostankar, då jag rikitgt kan fundera på vad jag ska göra om ångesten inte släpper osv. Dessa 30 minuter brukar jag kombinera med min rast på jobbet. Då tar jag mig en promenad på en halvtimme och låter tankarna sväva relativt fritt. Sen är det Oros-förbud, tills nästa dags 30 minuter. Så, nu tex ska jag, när tanken "Tänk om jag inte kan jobba imorgon" kommer, tänka, Okej, det lär jag ju märka imorgonbitti, så då kan jag ta det då. Nu ska jag inte tänka mer på det, stopp, rött, halt.... Det är bara det, att jag kan inte sluta tänka på det... det är där hela tiden.... tillsammans med andra tankar, andra saker jag oroar mig för och som jag tänker på....

Arrrgh, jag blir tokig på det här! Det kan inte vara tänkt att det ska behöva vara så här.

Anna, du tänker för mycket... Ja, jag vet, men tala om hur jag ska göra för att sluta!

På dagarna är det oftast inget problem att styra tankarna, men nu.... ikväll...

 

Nåt som sårade mig för några månader sen, var när jag pratade med en bekant/vän och vi diskuterade min ångest och förra årets sjukskrivning, var, att hon sa att hon inte kunde förstå rikitgt varför jag mådde dåligt, jag hade ju inte någon orsak till det, ingen trasig barndom, missbrukande föräldrar osv. Själv kommer hon nämligen från ett trasigt hem, och hon har ju mått dåligt, men inte "så där" dåligt.

Så, inte nog med att jag mår som jag gör, jag har inte riktigt rätt att ha ångest. Och tänk så gärna jag vill säga till min ångest, att nu, lille vän, packar du dig iväg, för du har inte rätt att vara här!

Visst finns det mycket bekvämlighet i att inte behöva utmana ångesten, att låta den vara kvar, men för dem som tror att man vill ha den kvar, de är så fel ute så de anar inte.

Jag fantiserar ibland om ett ångestfritt liv. Om hur jag kan njuta av en middag ute, om hur jag kan boka in möten, resor utan att känna den där ångesten i magen. Jag brukar se framför mig hur jag kan åka och hälsa på mina bröder, och låta dem rå om mig, och inte lämna deras hus inom 6 timmar pga ångest. Jag brukar leka med tanken på att låta mina föräldrar komma och hälsa på häruppe, jag ser framför mig hur jag visar dem runt och att de säger att de förstår varför jag trivs häruppe. Sen känner jag ångesten, av bara tanken på alla dessa saker... Tänk att kunna glädja sig! Jag brukar drömma om ett annat liv, om att kunna leva.

//LadyCara

13 Februari 2010  | Länk | Panik/Ångest/Depp | 2 kommentarer
Jag väntar besök...

Av två av mina bästa vänner. Besök av vänner borde vara roligt, lugnande, ett nöje, men för mig är det ökad oro (eller ångest), GAD-tankar till förbannelse och illamående.

Ångest leder så småningom till isolering, det vet jag av egen erfarenhet, och bästa sättet att "bota" ångesten, är exponering. Utsätta sig för det man är rädd för. Som med andra fobier, är du rädd för spindlar, utsätt dig för dem... Med GAD är det lite svårt, för i princip allt kan skapa ångest och oro, alltifrån stora fester, till en intim middag med den man älskar. Och med det i tanke, så exponeras man ju hela tiden mot sina farhågor. Men, till skillnad då från tex spindelfobi, så dämpas inte oron av att man inte "blir galen" eller "dör" vid en exponering. All eventuell framgång vid exponeringen försvinner i GAD-tankar; jaja, det gick ju rätt bra, men jag är fortfarande ångestfylld... jag klarade visserligen av mötet, men nästa gång... då kanske det är kört...

Och vid varje ångestattack, eller ångestperiod, för ordet attack låter som att det är något som går över på tio minuter, medan jag mer upplever ångest i ibland timmar, så vill jag tillbaka till ruta ett. Till och med när jag ligger hemma hos Christer, i hans famn i sängen och ser på TV, så vill jag krypa in i garderoben där det är mörkt och ensamt, om jag får ångest. Trots att jag vet, jag borde iaf veta, att det inte lindrar ångesten, det ökar den bara i längden.  Det är så lurigt det där.

Linda, men terapeut tycker jag ska likna ångesten vid en trotsig tre-åring.

Alla har vi olika "jag", inför olika människor. Jag, tillexempel, är dotter-Anna, kompis-Anna, jag är AnnaPanna, jag är flickväns-Anna och jag är jobb-Anna. Inför olika människor "spelar" vi olika roller. Och i mig, finns förutom alla dessa Annor, även en del som inte är jag. Och det är ångesten. Ångesten är tre år och väldigt tjurig. Ångesten vill inte att jag ska vara jobb-Anna, den vill ha mig för sig själv. Helst ingen flickväns-Anna, AnnaPanna, dotter-Anna eller kompis-Anna heller. Helst ska hela min tid och hela mitt jag ägnas åt denna lilla treåring. Och ibland, när treårs-ångesten ropar på uppmärksamhet, och jag ignorerar den, för att jag just då är kompis-Anna, då kan den, precis som vilken treåring som helst, få ett raseriutbrott, kasta sig på golvet, skrika rakt ut och sparka med benen (= ökad ångest, ifall ni missar metaforen :-)). Men då gäller det, vet alla som sett Supernanny, att har man väl sagt nej, så är det nej. Så det är bara att ignorera skriken, raseriet och sparkandet och fortsätta med det man höll på med. Hänger ni med? Och iom att man visar "ungdj-vulen" att man menar allvar, så lär den sig att nästa gång jag är kompis-Anna och ignorerar den, så vet den att det inte är någon idé med skrik och bråk, jag ändrar mig inte iallafall.

Låter väl enkelt! =)

Nu funkar det ju tyvärr inte riktigt så enkelt. Tydligen har min treårs-ångest dåligt minne, för han glömmer bort att han ska sluta bråka... men, det är bara att vara ihärdig. Önskar dock att jag kunde sätta den i trappan i fem minuter för dåligt uppförande, men nu funkar tyvärr inte det.

Imorgon jobb, ledig torsdag. Ska in till Linda en sväng... ventilera och peppas upp...

Tack för fina kommentarer! De gör att jag vill uppdatera bloggen snabbare=)

//LadyCara

 

9 Februari 2010  | Länk | Panik/Ångest/Depp | 2 kommentarer
Okej...

Hade tänkt mig en sorts årskrönika över 2009, men det får bli en annan gång. Annars blir det aldrig uppdaterat här=)

Så, lite vad som hänt sen sist. Jag har fått lov att ta bort Nelly. Hon fick livmoderinflammation igen och att se henne så sjuk, gjorde beslutet att ta bort henne lätt. Att se ett djur man älskar lida, är inte kul, men att veta att man gör det bästa för det, lättar känslan av sorg. Så nyårsafton var hennes sista morgon. Jag har toppenvänner, som jag talat om tidigare, och Erik hjälpte mig denna gång. Även han sa att det kändes okej, iom att han såg hur hon mådde.

Så, jag får väl tänka att jag gav henne det bästa jag kunde, efter hennes husses bortgång. Jag vill tro att hon hade det bra, och att hon var "lycklig". Jag lyckades då få ner henne i vikt, hun kunde på slutet hoppa upp vars hon ville, och det gjorde hon medans jag var på jobbet. Hundhår i min säng och i gästsängen vittnade om vad hon pysslade med när jag inte var hemma.

Och i höstas var vi ju ute i minst en timme per dag och gick och det är den bilden av Nelly jag sparar i mitt minne. Glatt galopperande med lyft svans och vakna öron.

Nelly ute i skogen

Nelly på promenad.

Annars så kämpar jag på. Ångesten har inte släppt sen sist, utan är närvarande varje dag. Om jag inte ligger i ångestkramp, så sitter jag med den konstanta orosklumpen i magen som hela tiden påminner mig om att jag inte är normal. Det låter hårt, men det är så det känns.

Som tur är har jag toppenvänner som stöttar mig och inte låter mig "säjfa" allt för mycket och en pojkvän som inte är av denna världen. Han gör det mer uthärdligt, och lyckas ofta hindra mig från att riktigt dippa.

Oj, nu lossnade det en skruv från skrivbordsstolen..... undrar om den höll i ngt viktigt....

Iaf, på jobbet flyter det på. På kvällarna när ångesten sitter på axeln viskar den: "tänk om jag inte försvinner, tänk om jag sitter kvar här när du vaknar på morgonen, vad gör du då? Klarar du av att jobba om jag bestämmer mig för att slå undan fötterna på dig, om jag tar över ditt lugn och försätter dig i totalpanik, vad gör du då?", och jag blir nästan lamslagen av rädsla, för tänk om jag inte kan jobba pga ångest... vad gör jag då? Det är ju inte speciellt hälsosamt för mig att sitta hemma med ångest, det förvärrar den nästan... Och så somnar jag tillslut och vaknar på morgonen, alltid redo för att behöva slåss mot den där Å, och ibland känner jag inte av honom och ibland skakar jag hela vägen till jobbet och tänker, att jag inte kommer att klara det. Å väl på jobbet, när vi börjat med morgonen, så kommer jag på mig med att vara lugn i kroppen. Nästan alltid=) Konstigt det där. Fast å andra sidan så har jag suttit vid frukostbordet ibland och funderat på hur jag ska förklara för alla att jag måste läggas in igen, för att jag inte orkar kämpa emot längre... Konstigt var ordet.

Nu är det iaf söndag, och imorgon jobbar jag... Lille Å sitter på min axel, men jag lyssnar inte på honom. Imorgon är det jobb och Kikki jobbar också, så det ska bli kul.

Helgen har spenderats med kärleken och vännerna. Christer for vid halv sju ikväll och jag har legat framför tvn tills nu. Nu ska jag borsta tänderna och sen blir det sängen. Ska börja tidigare imorgon och jag är redan trött, så det är lika bra att krama kudden=)

Tills vi ses igen!

//LadyCara

7 Februari 2010  | Länk | Vardag | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Anna J                                             Skaffa en gratis hemsida