Ja, morgonen gick ju, trots att det kändes omöjligt och som om den aldrig skulle ta slut. Nu har jag sansat mig lite. Landat lite i ångesten och hittat ett sätt att hantera den. Just nu.

Var på en liten promenad med Laban, efter att Arlene från MT hade ringt. Hon ska ringa igen i eftermiddag.

Promenaden innehöll ingen gråt idag. Hade väl gjort bort det här hemma. Blev bara en kort prommis, för det var så blött och geggigt längs vägen jag gick. För att jag ska kunna vara medveten i nuet när jag går, så ska det helst vara lite som det var idag. Jag får leta efter vars jag ska sätta fötterna, hoppa mellan vattenpölarna och klättra upp i skogen när traktorstigen är helöt igensnöad. Då hinner jag inte tänka på allt elände. Jag hinner inte våndas över det jag egentligen inte har någon kontroll över. Jag måste fokusera på nuet, för att inte dratta omkull.

Förra våren, när jag fick min första stora ångestattack här hos Christer, så lyckades han bryta mitt "tänk om"-ande, mitt ältande och min instängdhet i ångestens dimmor. Efter en orolig natt, med tårar, rivningar och djupa andetag, så deklarerade jag att jag skulle åka hem. Fly från Sörflärke och ångesten, och förhoppningsvis lämna den här. Christer blev naturligtvis ledsen och föreslog en liten utflykt. Det kändes omöjligt. Jag var helt slut i kroppen av alla spänningar och jag trodde inte det skulle hjälpa. Men, jag gav med mig och han rattade iväg. In på en kringelkrokig väg och jag grät hela vägen. Slutligen hamnade vi i Skeppsmalen. Solen sken och det var mycket folk i omlopp. Vi släppte ut Nelly och Laban och hav oss ut mot havet. Och klipporna. För det var vad havskanten bestod av. Stora stenar och skrevor. Vi hoppade, klättrade och skuttade fram. Jag var genomslut, men kunde inte koncentrera mig på hur jag mådde, utan blev tvungen att fokusera på nuet, på omgivningen. Efter någon timmes hopp/klätter/gång så hade jag kommit bort från ångesten. Inte helt och hållet naturligtvis, men jag hade lyckats bryta den onda nedåtspiral jag var i.

Oj, nyss blev det ett sjuj-vla liv i köket. Jag har altandörren på glänt för att Vovven ska komma sig in. Jag kastar mig upp när jag hör ett pipande, och det är Eros som kommit in med en liten pippi. Ingen aning om hur han tänkte när han tog in en levande sån. Jag fick tag på stjärtvingarna och lyfte upp den. Blickstilla var den, tills jag kom fram till dörren. Då flög den, förhoppningsvis oskadd iväg. Nu är dörren stängd och Eros får jaga bäst han vill därute.

Så, schemat nu då? Arlene ringer efter tre, sen kommer Christer hem efter fyra. Då blir det middag och sen ska vi tvätta lilla Mazdan. Sen iväg och köpa två begagnade sommardäck till den.

Hade såna planer när jag kom hit förra veckan. Hur jag skulle laga värsta husmanskosten till min karl, när han kom hem från jobbet. Hur jag skulle vara en riktigt bra flickvän. Nu orkar jag ju inte det, så det är helfabrikat som gäller. Igår Kyckling i röd curry med ris och vattenkastanjer, idag färdig pasta carbonara. Allt blir inte som jag vill och har tänkt.

//LadyCara

Och jag vaknar med ångest i kroppen. Tar min Sobril, och ligger kvar, försöker sova en liten stund till. Kanske det är borta när jag vaknar. Men, jag kan inte somna om och ångesten är kvar.

Ångest kan kännas så olika. bland är det som ett dovt brummande, i bröstkorgen, och ibland är det en stor klump av rädsla i magen. Andra gånger kryper ångesten ut i armar och ben, och andra gånger slår den ut allt i känslo- och tankeväg.

Nu på morgonen är det rädslan som är störst. För vad dagen ska ge. Hur jag ska hantera en dag till. Hur jag ska orka. För det känns omöjligt när jag inte ens kan tänka mig hur jag ens ska orka äta något, borsta håret. Ändå ska jag ju inte tänka på kvällen än. Dela upp dagen så den blir hanterbar. En sak i taget.

Jag sätter mig här en stund. Skriver och gråter. Tycker synd om mig själv. För även om det låter illa att sitta och tycka synd om sig själv, så tror jag att det tröstar lite. Att erkänna att man tycker att det är jobbigt.

I helgen när jag var ute och gick, så funderade jag på när jag kan ge upp. När kommer folk inte att tycka att jag gör fel om jag ger upp, utan istället tänker; hon höll ut länge ändå, stark tjej.

Det ögonblicket kommer aldrig. För får jag själv bestämma, så tycker jag att det är nog nu. Det gör för ont, rädslan är för stor och jag ser som ingen mening längre.

Men, att ge upp är ju inget alternativ egentligen. För någonstans, inom mig, sitter ändå en liten tjurig jävla typ och vägrar. Vägrar ge upp, vägrar be om hjälp, vägrar gråta, vägrar allt. 

Så hur ska jag klara av dagen? Jag vet inte. Ta den kvart för kvart. Moment för moment. Försöka härda ut så mycket jag kan, och fokusera på nuet. Trots att nuet just NU känns ohanterbart.

Jag vill inte att Christers hus ska ha mig i sig, när jag mår så här. Jag vill bara ha lyckliga stunder här. Det är ju omöjligt, men om jag säger, jag vill inte ha ngt GAD-psykanfall här...

Tsss... jag känner mig lite som det står längst nere till höger på min skärm: Färdig, men sidan innehåller fel.

Näe, nu ska jag försöka få i mig glaset med fil... sen ut i fulvädret på en liten promenad iaf. Det får räcka så, just nu.

//LadyCara

Nu har jag gått min promenad... Gråtandes... Jag blir så ledsen när jag tänker på hur gärna jag vill må bra, vara glad och mig själv igen. Malin skickade ett sms, och avslutade med; Saknar du!

Det gör jag också. Jag saknar mig själv, och är så rädd att jag inte ska hitta igen till henne, att hon kanske inte ens finns kvar här inne någonstans.

Har då pratat med Linda och hon försöker få mig att se perspektivet. Få mig att inse att jag kan inte oroa mig nu för hur jag ska må på fredag. Hur jag ska må överhuvudtaget. Det enda jag kan påverka är NUet och hur jag hanterar det.

Hon sa även något jag själv tänkt och känt. Jag hade min "dipp" förra veckan, och nu känns det som om det borde gå uppåt igen. Att allt ska vara bra. Eftersom när jag blev utskriven förra gången så började livet leva för mig igen. Men att jag även skulle tänka på att då var jag inlagd i tre veckor, och nu bara fem dagar.

Hon sa att jag skulle låta ångesten få vara, låta den finnas där och inte stressa upp mig. Låta mig själv ha ångest, låta mig gråta, för det är ju inte farligt egentligen.

Hon ska ringa vid 14 igen och kolla status då igen.

Så, nu har jag då gått min promenad, kvar på schemat står klädvikning och diskmaskinurplockning. Sen tänkte jag även fara å handla någon middag... Vi får la se... en sak i taget, en kvart i taget.

//LadyCara

Ja, Linda var ledig i fredags, så det bidde aldrig att jag fick prata med henne.

Hur som haver, jag packade ihop mig, och rattade mot Sikeå iaf. Plockade upp MaddeFlax på vägen och sen hem. Ringde till mamma, som inte vetat om inläggning och hur jag mår för att berätta. Hon och pappa for nämligen på kryssningen hon fick av oss barn när hon fyllde år, på onsdagen. Så, hon blev ju lite orolig förstås, men man berättar ju inte precis allt för sina föräldrar.

Sen fick jag tacos i Jomyra. Ångesten kommer emellanåt och bara hugger tag i mig, när jag minst anar det. Jag sitter, skrattar och mår gott, och så PANG! Men, kvällen flöt på någorlunda, jag var spänd, men det är numer ett konstant tillstånd för mig.

Lördagen började med lite frukost. Verum, tinade blåbär och hallon och så AllBran. Sen promenad. Först till ridhuset där mina vänner var och kikade på en hoppuppvisning/tävling. Sen åkte jag med Anna hem, för att låna en mössa, för det blåste istappar kändes det som. Sen gick jag hem från henne.

Värmde en pizza, såg lite på tv och, för första gången på flera månader, så somnade jag, mitt a dan! Vaknade lite disorienterad efter någon timme och sen tillbringade jag kvällen i soffan. Mådde riktigt bra och satte mig vid datorn, slog på lite musik och spindelharpan och bara myste.... då dog dataskärmen. Den har varit på väg länge, färgerna har blivit dassigare och viss text har jag inte kunnat läsa, men jag blev ändå less...

Söndagen då. Vaknade, mådde okej. Bestämde mig för att återigen ta en promenad. Gick i typ 40 minuter, då ramlade hela världen ner över mig... jag kände total hopplöshet och ångesten gnagde varnande i kanterna. Jag knatade vidare, och försökte vara realistisk, men, när man är så uppe i eländestankar, är det väldigt svårt att "snap out of it". Tårarna kom till slut, när jag nästan var hemma, men jag vägrade bli passiv. In i duschen, sen till sängen på med lite Lars-Eric Uneståhl. Hans lugna stämma; Sätt dig eller lägg dig så bekvämt som möjligt och slut ögonen.

Avslappning med andra ord. En kvarts muskulär avslappning och en kvart mental avslappning. Funkar ju sådär, när jag är så uppe i varv, men, lite släpper spänningarna iaf.

Sen till Madde och Jimmy, som försökte aktivera mig i skogshuggning... jaja, jag tittade på en stund och satt i solen. For sen till Anna och Erik. Anna tog med mig, Klara och Rissla och Röja på promenad.

Sen var det dags. Det jag var så nervös och orolig för. Fara ner till Christer igen. Tänk om - jag skulle må lika dåligt igen som i torsdags! Tänk om - jag bara skulle gråta, och gråta och gråta! Tänk om - Christer tröttnar på mig och mitt elände! Tänk om - det inte släpper!

Djupt andetag och så in i bilen. Först förbi MediaMarkt där jag köpte en laptop. En Packard Bell EasyNote. Sen var det raka vägen till Sörflärke.

Kändes okej hela kvällen. Lite oro, mycket spänt i kroppen, men, låg och såg Morden i Midsomer och jag däckade strax efter nio tror jag.

Idag. Är det oroligt inom mig. Planerna för dagen är; promenad med Laban. Vikning av tvätt. Plocka ur diskmaskinen. Och ta det lugnt fram till älsklingen kommer hem. Och förhoppningsvis är det så dagen kommer att se ut. Förhoppningsvis får jag mysa med min älskling ikväll, utan alltför mkt oro.

Men, först och främst. Jag ska slå en signal till Linda på MT. Hoppas hon är där nu.

//LadyCara

Detta är lite av en ventil för mig, ibland när jag mår dåligt, funderar på en sak eller när jag är ledsen, så skriver jag här, och det känns lite lättare inombords.

Men när ska hålla inne med känslor och tankar? Är det när jag oroar vänner och bekanta som läser här? Eller när mina tankar och känslor är så dystra så de skrämmer mig? När ska jag censuera mig själv?

Detta ÄR en ventil för mig, och därför skriver jag om hur jobbigt jag har det, för att det kanske ska bli lite lättare. Det är inte för att försöka få sympatiröster. De värmer naturligtvis, men det är inte mitt syfte.

Jag hatar detta. Jag hatar mig själv just nu. Jag är så less, att ni anar inte.

Pratade med Linda i förrgår och sa då att jag är så rädd för att min familj och vänner ska tröttna på mig. Åh, jaha, mår du dåligt nu igen, jaja, det är som vanligt... Jag är rädd för att de ska ledsna.

Linda frågade då hur de reagerade förra veckan onsdagen, och jag svarade att de typ släppte det de hade för händerna och ställde upp 150%. Ja, sa Linda, då är det inte dem som är trött på dig. Det kanske är du som är trött på dig själv.

Och det är jag. Trött på att hela tiden känna efter, trött på att ligga kväll efter kväll med ångest i kroppen och rädsla i hjärtat. Trött på att jag hela tiden är trött. Trött på gråten.

Igår kom jag ner hit till älsklingen och allt kändes okej. Direkt efter mddagen så börjar ångesten komma, starkt och ihållande. Tillslut gick vi ut på en promenad. Tankarna bara snurrade, ältade och jag oroade mig för allt. För att jobba, för att inte kunna somna på kvällen utan ligga med ångest hela natten. För att somna och vakna och känna likadant. Sa till Christer att jag skulle vilja gråta, för då släpper späningarna litegrann.

Kom tillbaka och inget kändes bättre. Funderade på om jag ville för mycket för tidigt. Christers små troll kommer i eftermiddag och ska vara här i helgen. Och jag vill ju träffa dem, leka med dem och prata med dem. Jag vill att det ska vara som vanligt. Att det ska vara normalt. Eller, att jag ska vara normal. Fungera som en "frisk" människa. Jag vill inte gråta inför dem, jag vill inte att de ska se mig må dåligt.

Kanske är det att utmana ångesten för mycket att stanna här.

Jag berättade vad jag tänkte på för Christer och satte mig sen och skrev ett mail till Linda. Och medan jag skriver kommer tårarna. Jag skriver ett långt brev och gråter. Avslutar med att jag vill att hon ringer mig idag.

Sen grät jag. Christer kramade om mig. Han är en sån stark och trygg människa.

När slutar man låta när man gråter? Som barn skriker man ut gråten, man hulkar och ibland så bara kommer det ett långdraget "ööööööö". När började jag skämmas för att gråta? Eller är det så att jag är rädd för det också. Jag förbjuder mig att oroa för saker för att jag är rädd att inte kunna sluta. Och jag är rädd för att gråta, för jag vet inte om jag kan sluta. Så jag försöker hålla den inne. Kroppen skakar av ansträngningen, och andningen blir stakig. Och tillslut kommer det några tårar.... Försöker tvinga mig att sluta... och sen kommer det en våg av höpplöshet över mig och jag skakar till av gråt. Christer försöker få mig att förstå att jag får gråta.

Tillslut lugnar jag ner mig lite. Jättetrött av kvällens spänning och aktivitet. Går och lägger mig och somnar i älsklingens armar.

Har sovit oroligt i natt. Katterna har levt om lite, Laban försöker ligga så nära mig som det är möjligt och jag har varit orolig och nervös. Rädd för att vakna och fortfarande ha ångesten här i mig. Christer for på jobbet i morse och jag låg till kvart i åtta. Då var oron för stor och jag hann bara klä på mig, så börjar jag gråta igen.

Tänkte se om jag kan ventilera bort lite oro och rädsla här, och det har lättat lite. Istället är jag ledsen.

Jag är ledsen för att jag är så rädd för ångesten och för att det alltid kommer att vara så här, och paradoxalt är det så, att om jag slutar vara rädd för ångesten, så kommer det inte alltid att vara så här.

Så hur ska jag göra för att sluta vara rädd?

Hur ska jag sluta vara ledsen? Hur ska jag få hopplösheten jag känner att fösvinna?

Nu ska jag slå en signal till Mobila Teamet och se om Linda är där.

Sen... vet jag inte. Det är väl bara att försöka fortsätta.

//LadyCara

Som bara flög iväg.

Gulliga Malin kom förbi vid elva för lite surrelisurr, och innan hon kom var stressnivån hos mig hög hög hög. Sydde lite grejjer till Klara för att distrahera mig lite, och det funkade. Malin och jag fikade lite fruktsallad, så otroligt gott! Sen var det bara att packa ihop mig för att fara in till stan och till min livsguru Linda.

Hon påpekade, jag vet inte hur många gånger, att jag skulle slappna av. Jag hade axlarna vid öronen och satt framåtlutad i fåtöljen, som om jag var på väg någonstans. Hög spänningsnivå i kroppen med andra ord. Och detta trots Sobrilen. Undrar hur det skulle vara utan....

Vi diskuterade min fortsatta sjukskrivning, vad jag ska fokusera på och vad jag inte ska fokusera på. Blir heltidssjukskriven nästa vecka också, och sen är det tänkt att jag ska börja jobba igen, på 50% i fyra veckor.

Vi får väl se.

I måndags gjorde jag ett tappert försök att gå och tända två ljus på Hans och Gunns grav. Det var bara det att det var knähögt med snö på den "begravningsslänten". Jag vägrade inse faktum och plumsade dumdristigt ut. I gympaskor och leggings. Tog mig fram till där jag tror gravstenen är och börjar försikigt stampa upp lite. Kommer sen på att jag kan ju vara på fel frav och trampa... och då kände jag mig som en tok... eller, ja, som en större tok. Så jag gav upp och skulle vända tillbaka mot den uppskottade grusgången. Då lägger jag mig raklång i snön... dråpligt... tur ingen såg mig. Jag åkte hem i mina blöta leggings och fötter och tände ett ljus för dem hemma istället.

Imorgon ska jag in till chefen vid tio och diskutera hur jag ska jobba, nästnästa vecka och framöver. Sen ska jag packa in mig och Vovven i lillmazdan och fara söderut till Christer. Där ska jag se om jag kan slappna av lite bättre än hemma. Få ner stressnivån. Sen ska vi då sammanföra Vovven och Eros... blir intressant. Sen ska Vovven få bo där, med de tre pojkarna Christer, Eros och Laban, till i augusti, då även jag flyttar in. Hmm... spännande...

Nu ska jag glo lite på Tillbaka till Aidensfield.

Kram på er!

//LadyCara

Har inte mått bra på länge, som ni sett i mina blogginlägg.

I onsdags fick jag en rejäl ångestattack på jobbet. Har aldrig haft en sån kraftig på jobbet någongång. Jag försökte hålla mig sysselsatt, struntade i matlådan jag precis värmt, illamåendet var konstant. Hängde tvätt, vek tvätt, plockade ur diskmaskin och sen i den.

Ingenting hjälpte, ångesten ökade och det började bli outhärdligt. Gick iväg en sväng och ringde Mobila Teamet. Linda var inte där, hon var på utbildning.

Jag har varit på väg att ringa Linda länge, för eftermiddagsångesten hade börjat bli ohanterbar, men, dum som man (jag) är så sköt jag upp det. I 30 minuter pratade jag med en sjuksyster på MB. Jag grät konstant och ångesten gick i vågor. Jag såg inget slut på det.

Tillslut var jag ju tvungen att gå tillbaka till jobbet. Trodde det skulle gå, men medan jag började plocka ner lite påskfjädrar som satt ute på några kvistar började tårarna rinna. I undrade om jag ville lägga mig eller ngt, men jag sa att det var bäst att hålla mig sysselsatt. Efter ett tag insåg jag att jag inte klarade mer, och bestämde mig för att gå hem. Men eftersom vikarien jag jobbade med inte kunde laga mat, blev jag tvungen att fixa råmjölkspannkakan och skjutsa in den i ugnen. Sen tackade jag för mig och vid 15-tiden satt jag i bilen. I nästan två timmar körde jag bara runt, med total ångest och ständig gråt. Allt kändes hopplöst och tröstlöst. Började inse att den här attacken inte var som de jag har haft de senaste månaderna. Denna var större, starkare och det skrämde mig till mer gråt.

Fick tag på chefen och sjukskrev mig på torsdagen. Lyckades hålla rösten stadig när jag förklarade lite om hur jag mådde. När vi la på, bröt jag ihop i en till gråtattack. (mycket attacker var det).

Vid fem såg jag att Annas bil inte stod på bussparkeringen, så då rattade jag dit. Anna såg så fort jag kom innanför dörren, att det var ngt fel. Hon drog in mig i vardagsrummet och jag försökte förklara. Satt sen där med omväxlande ångest, rädsla och sorg. Tillslut sa Anna att hon skulle skjutsa in mig på psykakuten. Jag höll väl med, för vad annat fanns att göra?

Vid halv nio blev jag återigen inskriven på avdelning 1. Ångesten ökade när jag insåg att jag misslyckats igen. Att jag inte kan hantera mitt liv, och att jag än en gång behövde hjälp.

Var jattetrött, men kroppen var så uppe i varv att jag inte kunde slappna av och somna. Så rädsle-gråten, blev mer trötthets-gråt, medan ångesten fortfarande var lika stark.

Lyckades hamna i någon dvala några timmar innan jag somnade ordentligt. Blev väckt halv åtta och genast kom ångesten... Grät och knatade fram och tillbaka i korridoren.

*suck*

Ja... nu är jag utskriven igen. De första tre dagarna där var jättejobbiga. Speciellt mornarna och kvällarna. Men, sen släppte det lite.

Har nu äntligen slutat med Seroxat. Medicinen jag började med för mer än 10 år sen. Nu är det slut med den. I fredags satte de istället in Efexor och jag hoppas, jag hoppas, hoppas, hoppas att den ska vara mer effektiv.

Annars så äter jag Sobril nu så att jag ska hålla mig lugn och kunna fungera någorlunda.

Anna sa på onsdagen, att jobbet har alltid hållit mig flytande. Jag kan må skit på kvällen, och ha rejäl ångest och undra om jag ens ska klara av att gå upp dagen efter. Sen, så kommer jag på jobbet dagen efter, och allt känns bra. Så nu, när det varit lite struligt på jobbet den senaste tiden, så blev inte ens jobbet roligt. Och jag brukar älska mitt jobb. Så när det falerade där, rasade hela min värld.

Så, framtiden. Jag vet inte. Är ganska orolig över de närmaste veckorna, med sjukskrivning och återgång till jobbet. Men, imorgon ska jag in till Linda. På torsdagen ska jag träffa chefen och diskutera jobbupplägg.

Jag håller tummarna.

//LadyCara

Och imorgon är det ett år sedan jag och älsklingen kände att; ja, vi var ett vi=)

Och om en vecka är det ett år sedan Hans gick bort. Han har funnits i mina tankar ofta den sista tiden, både genom att jag pratat med folk om honom, och att jag tänker på honom. Och saknar honom. Han lämnade ett gigantiskt tomrum hos mig, och jag funderar ofta på vad han skulle ha sagt eller gjort rörande vissa saker. Jag ser fortfarande hur han bara håller ut armarna och erbjuder kärlek och förståelse. Det var en väldigt speciell man det där, som jag är glad att få ha haft i mitt liv. Och jag vet hur glad han skulle ha varit över Christer och samtidigt lite ledsen över att jag skulle flytta, men, kärlek och förståelse är på något vis min beskrivning av honom och jag tror han skulle ha handlat och sagt utifrån de känslorna.

Så, nog om saker som berör.. eller ja, nog om allt för tillfället. Skulle bara snabbuppdatera lite, innan älsklingen ringer. Sen vid nio hade jag tänkt se Winter och se om det är ngt vettigt...

Men, på återseende.

//LadyCara

Det är som vanligt upp och ner med mig. Hit och dit, och framåtillbaka. Börjar vara rätt knäckt nu, för det är så sällan jag bara kan andas ut och vara. Hela tiden är GAD-tankarna där.

Jag vill att det ska bli bättre!

För ett år sen hade jag stämt träff med Christer för första gången. Det skulle inte ens tänkas i dagens läge. Nu när till och med umgänget med vänner ältas fram och tillbaka. Jag vill vara den spontana, glada tjejen jag vet att jag är, innerst inne.

Istället så nojjar jag över allting. Och ingenting.

Efter jobbet är jag oftast så trött så ångesten kommer som ett brev på posten. Men på jobbet är allting bra. Där mår jag bara fint, iaf fram till två-halv tre-tiden. Då börjar spökena krypa fram.

Men, trots allt, jag klarar nog det här. Ska träffa Linda den 22a. Längtar... och är livrädd på samma gång. Men det är jag det... Ytterligheter och svart och vitt... inga gråtoner här inte.

Imorgon ska vi på kalas på jobbet... är nervös "nanting!", men, det går säkert bra. Det brukar det ju oftast göra.

Nu ska jag spela Oblivion. Sen blir det nattinatti!

På återseende!

//LadyCara

Har fixat en citat-sida som ni hittar på övre menyraden, eller genom att klicka här.

Glad Påsk!

//LadyCara