vänder det...? När blir det lättare...? När kommer jag att vakna utan ångest i kroppen???

Skrev ett mejl till Linda som jag skrev tidigare, och hon ringde upp efter lunch. Hon hade pratat med läkaren, och jag ska återigen bomba på med Sobril. På klockan... Styrkan beror lite på läget, men börja dagen med 25 mg, till lunch, om det känns okej, 10 mg, annars 25.. osv...

Jag grät mycket i onsdags. Jag var och är väl fortfarande i viss mån, förtvivlad. Det känns tröstlöst och meningslöst.

Linda frågade om jag ville komma till dem = bli inlagd... Jag vet inte, svarade jag. För jag gör inte det... Jag vet inte om det är bättre för mig, om det är ett större bakslag eller ett misslyckande eller vad. Att åka tillbaka, lite drygt en månad efter utskrivning.

Linda har sagt tidigare att det inte handlar om misstag. Hon sa att det visar bara att jag tar ansvar för mitt mående.

Jag sa då att jag skulle kämpa på ett tag till. Linda ringde igår igen. En lite bättre dag. Förutom magproblemen. Men, lite mindre ångest.

Och nu är det fredag. Jag ska ratta norröver igen. Ta tag i lite räkningar och så... Det tar emot. Att ta ansvar... Jag vill krypa under filten.

Hur som haver. Sa till Linda att jag måste fixa lite hemma iaf, sen får vi se hur det känns, om jag lägger in mig själv. Jag ska försöka härda ut tills på måndag, då jag ska träffa Linda, men, jag var välkommen till avdelningen sa Linda.

Känns skönt iaf. Att veta att skyddsnätet finns där. Hon sa det Linda; det värsta som kan hända, är att du blir inlagd, och det tycker du ju inte är så hemskt...

Frågan är hur länge jag pallar... jag hoppas det släpper lite idag också. Så jag får andas lite fritt...

Ja... nu ska jag packa ihop och bege mig. Jag är för rastlös och orolig för att inte göra ngt...

//LadyCara

Jag vet inte jag... det känns som om jag blir sämre... Igår mådde jag inte okej under hela dagen. Jag hade det någorlunda under kontroll, men ett konstant obehag i kroppen... Ganska stort obehag dessutom... Det tär på en...

Igår kväll när vi skulle sova var jag som en pinne... spänd alltså. Tog till slut avslappningen till hjälp... det som brukar få mig att slappna av på en kvart - 25 minuter, tog uppåt 45 minuter... Har sen sovit oroligt och vaknat och varit rädd att det ska kännas värre... och inte kändes det bra när jag väl gisk upp. Nu har jag tagit morgonmedicinerna och sitter och trugar med en Safari-youghurt... spänd... rädd...missmodig...

Kanske lika bra att skriva ett mejl till Linda... Även fast jag vet att hon inte kan göra något egentligen, men... ja...

En ny jävla dag att ta sig igenom... Jag börjar bli trött på det här nu...

//LadyCara

Ja, rutinen att ta mig upp vid nio funkar ganska bra, trots att jag inte använder alarm. Att gå i säng vid 22 däremot... Eller, ja, ganska okej där med... diffar på en halvtimme, trekvart ibland.

Äta? Ja, jag hade ju lyckatas lära mig äta frukost innan inläggning och allt, och nu sitter jag och trugar med fil eller youghurt.... Idag "lyxade" jag till det med en "bebis/barn"youghurt, Safari... den utan klumpar... lagom mängd för att jag ska klara av att få i mig den. Men vissa dagar blir det bara en mun vatten när jag sväljer morgonmedicinerna... som blir färre och färre... Har tagit Lyrica 300 mg morgon och kväll... nu är jag nere på hälften, 150 mg morgon och kväll... På fredag ska jag ta bort kvällsLyrican helt...

Lunch? Ja, mitt a dan så brukar jag må lite bättre, så då kan det bli en macka, eller en korv med bröd...

Middag? Det är olika. Ibland, som i lördags, när vi hade grillat kunde jag äta! Och det var så underbart att kunna sitta med ungarna och älskling och njuta av det goda. Naturligtvis med en oro i kroppen att jag skulle börja må dåligt, men, överlag. Sen kan det vara som igår också, då jag inte fått i mig nästan ngt på hela dagen, och så vart middagen sen, och jag missade att ta eftermiddags-sobrilen, då mådde jag inte så bra. Tvingade i mig en halv kycklingfilé.

Det är svårt med maten...

Promenaderna likaså. Men två kvällar i rad nu har älsklingen och jag gått en promenad. Trevligt.

*pust*

Pratade med mamma i söndags och sammanfattade läget med; morgnarna och eftermiddagarna/kvällarna är värst. Mitt a dan är det oftast okej. Typ 3 timmar som jag mår bra.

I lördags morse när jag skrev här var jag ganska förtvivlad... ville bara kura ihop och sova bort allt... efter några timmar släppte det, och jag följde med ut och handlade.... och då kom "friska" Anna fram. Utanför Coop står en kvinna med en liten hund som jag börjar prata med. Fråga om pälsvård, aktivitet, mm. Obrydd och instresserad av omvärlden... Typ Anti-morgon- jag...

Söndagsmorgonen var också tuff... Sa till Christer tillslut, med tårar i ögonen: jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag var helt slut i kroppen. Orkade knappt röra mig... men, tog och gick ner till E4an fram och tillbaka med Laban... Det tog på, men fick upp ångan litegrann iaf...

Emellanåt känner jag att jag inte vill kämpa längre. Jag orkar inte... Men, vad ska jag göra då? Det är bara att svälja gråten och hopplösheten och fortsätta.

Framöver då? Ja... Ska träffa Linda på måndag. Det är väl den endå hållpunkten jag har för tillfället... Det enda jag fokuserar på.

På mornarna tänker jag; fan, en till dag som jag ska ta mig igenom... en låååång jävla dag....

På kvällarna får jag nästan panik: en till dag har flugit förbi och jag är inte ett dugg "friskare" än igår!!! Jag mår inte bättre! Vad ska jag ta mig till???

Ja, fram och tillbaka, upp och ner...

Det står att det ska regna nu på förmiddan... jag ger det en stund till, annars så tror jag att jag tar en promenad med Laban...

//LadyCara

och jag vaknar med välbekant klump i magen... Jag börjar bli less på det här nu!

I veckan då... var och träffade läkaren på tisdagen och bestämde att börja trappa ut Lyrican nu. Den har ju gett noll effekt. Och den funkar visst så, antingen hjälper den till 100%, eller inte alls. Tyvärr funkade den nada för mig.

Dessutom sjukskrev han mig en månad till, till den 20 juni. För att vi ska veta om eventuella försämringar beror på medicinen och inte för att jag stressar upp mig på jobbet. Nu behöver jag ju inte jobbet för att stressa upp mig, det gör jag så lätt ändå, men iaf. Ska in igen och träffa Linda den sista maj och läkaren Lars den 8 juni. Och hoppas att allt är bättre då...

Jag hoppas det... Morgnarna och eftermiddagarna/kvällarna är värst.... mitt a dan så funkar det relativt bra. Christers mamma var tex förbi igår vid lunch, och det gick hur bra som helst... Fast jag på morgonen igår mådde hemskt dåligt... Jag vaknade när Christer skulle på jobbet och hade ett fruktansvärt sug i magen. Älsklingen kom upp med ett glas fil som jag fick tvinga i mig. Sen kunde jag inte somna om. Så jag gick upp. Kvart i sju... *pust* Det tog väl bara en halvtimme innan ångesten och oron var över mig. Jag dammsög, småplockade och försökte fortsätta, trots att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vid halv nio gick jag upp och la mig med avslappning... det tog runt 20 minuter, sen sov jag. Och vaknade vid halv tolv igen. Och mådde okej. Ingen panik, ångest eller stor oro. Den här lilla oron är jag som van med. Den är med mig hela tiden.

Jag kom ner hit till Christer i onsdags. Torsdagen var en bra dag, måste jag ändå säga. En liten promenad med Laban, in till stan för att posta brev till chef och Försäkringskassa, en korv till lunch på coop och sen låg jag och bläddrade i tidningar i solen på altan.

Igår eftermiddag kom barnen, och jag tycker nog att kvällen var helt okej... och nu sitter jag här igen... med en hel dag frammanför mig, och ångest i kroppen... Tänker lite på det Linda har sagt: Du kan inte veta hur du kommer att må om en timme, men just nu, kan du nästan ställa in dig på att du kommer att ha ångest. Förbered dig på det, och fortsätt med det du höll på med.

Vad höll jag på med? Jag har försökt dricka lite fil... 3 munnar... Jag har filat lite på naglarna... kastat in en tvätt och hängt ut en tvättad matta... nu vill Wilma att jag ska komma ut... "Jag ska bara"...

Jag ska bara börja må bättre, vill jag säga, men så funkar det ju inte... Ställ in dig på att du kommer att ha ångest och fortsätt Anna...

Funderar på att stanna hemma när det ska handlas idag och istället ta en prommis... varva ner och lufta tankar och oro.... vi får väl se...

Nu, ska jag fortsätta... ¨

//LadyCara

och jag hade nyss skrivit ett långt inlägg och så råkade jag radera det.... typiskt...

Hade tänkt uppdatera tidigare, men livet kom emellan... eller döden rättare sagt. En av mina allra bästa vänners lillebror beslöt att ta sitt liv natten mot tisdagen. Hon ringde och berättade det på eftermiddagen, precis när jag skulle fara och besikta bilen. Jag blev som bedövad. Allt tedde sig overkligt. En sån chock det blev som för min del visade sig på det vanliga sättet. Mer ångest. Men det känns mindre viktigt. Just nu känns det jag går igenom som oviktigt. Det min vän går igenom däremot. Jag lider så mycket med henne och önskar jag kunde göra någto för att lätta på hennes sorg, minska känslan av förlust. Tyvärr kan jag inte göra mer än att tala om för henne att jag finns till för henne, och att jag gör mig tillgänglig.

Jag kände inte hennes bror så väl. Han var en klassisk lillebror, go´med sina storasystrar. Han fanns där på fester, kalas och han var fyllechaffis åt oss. På festerna var han glad, kramig och uppåt. Vi brottades på Gumboda hed och ramlade i det blöta gräset. Han släpade med mig på efterfest. Han hämtade mig och sin syster när jag fick kärleksbekymmer på en fest och jag började gråta. Vi surrade på msn, utbytte låttips.

Jag vet att han hade många vänner, men när jag tänker tillbaka, så ser jag mest honom ensam.

Det som smärtar mest, är att min vän måste gå igenom det här.

Det där tänker nog inte många på, som tar sitt liv. De tänker inte på vad de anhöriga och vännerna måste gå igenom, för då skulle de inte göra det. Om de visste smärtan, skuldkänslorna, tvivlen och sorgen, skulle de kämpa på.

Jag har haft så svår ångest, sån stark och ihållande ångest som tillslut gjort mig så trött, se nere och så ledsen, att självmord figurerat i tankarna. Och för att rättfärdiga det så tänkar man, eller jag, att alla får det bättre utan mig, att man är en börda och vänner och familj skulle nästan bli lättade av att man försvann. Men jag vet även att när jag blev inlagd första gången, så fanns inte ens vänner och familj i tankarna, utan bara jag och min ångest och hur outhärdligt allting var.

Självmord ställer många frågor och ger inga svar...

Och dagens onödiga vetande här till höger är läskigt träffande idag...

Imorgon ska jag in och träffa läkaren. Se hur jag ska fortsätta. Jag mår lite bättre nu iallafall. Jag är lite mer stabiliserad. Men jag fallar lätt in i ångesten och är fortfarande väldigt rädd... men, vi får se.

//LadyCara

Och igår tänkte jag; vad skönt! En måndag igen, då jag får en puss av älsklingen innan han far på jobbet, hur jag kan somna om ngn timme. Ta min Sobril och sen ligga till niotiden.

Kliva upp, ta mig ngn frukost, ta det lugnt framför datorn en stund, sen en mysig promenad med Laban.

Sen hade jag tänkt städa hela nedervåningen. Dammsuga och torka då, kanske lite dammtork. In med mattorna jag tvättade förra veckan.

Och släng in en lunch där någonstans också. Och sen ut och plantera lite rödlök. Vattna de två träden som inköptes i helgen, familjeäppelträd och plommonträd. Fylla på med lite jord.

Och under alla dessa aktiviteter skulle jag må bra. För det gjorde jag ju i torsdags, när jag hade en sån här "arbetsveckodag"= Älsklingen jobbar och jag är hemma själv och rår om mig själv, utan några människor som jag måste ta hänsyn till.

Så tänkte jag igår, när vi hade lämnat barnen hos deras mamma och vi brummade hemåt. Jag jättetrött. Och slut.

Så vaknade jag idag. Efter att ha fått pussen av älsklingen och somnat om. Och kände oro i hela kroppen och ett konstant obehag.

Så nu ser det ut som om jag får göra alla dessa saker under ångest, men... det ska jag väl klara... Försöka vara närvarande i nuet och inte rusa iväg med mina "tänk om"-tankar. Försöka acceptera att ångesten är här och inte kämpa emot och spänna mig. Försöka fortsätta bara.

*****

Helgen då? Har gått över förväntan. Ungarna har varit på toppenhumör, och vi har hållt på i trädgården hela tiden känns det som. Tömt dammen, och rensat den, och sen fyllt den igen, planterat träd, lite blommor och morötter och ärtskidor. Grävt upp en massa stenplattor. Börjat såga ner grenar från ett av de två äppelträd som ska bort.

På lördagen efter en väldigt hektisk förmiddag och eftermiddag så skulle vi grilla. Jag känner då att nu, nu har det varit lite för mycket lite för snabbt. Efter att ha petat i maten och gått iväg för att hämta snusdosan, så kommer ett stort gråtbegär över mig. Jag känner plötslig en stor hopplöshet och vill bara gråta. Lyckas behärska mig och pratar lite allmänt med ungarna.

Kvällen är också orosfylld. På en hanterbar nivå men jag var rätt knäckt.

Igår fick jag paket på sängen av småtrollen. En tidig födelsedagspresent, eftersom vi inte ses när jag fyller år. En jättefin grå/beige laptopväska med rosa detaljer!

Efter frukosten så brummade jag och Wilma in till stan och köpte lite torv för att blanda ut den lerrika jorden här.

Sen fortsatte vi bara ute.

In en sväng för lunch och så ut igen. Sen in och bada ungarna, äta och så iväg hem till mamman. Wilma visade stolt sitt rum och Hampus med. Sen ville Hampus visa vardagsrummet och alla spel och filmer han hade där. Sen fick jag två bamsekramar av Wilma och en från Hampus innan vi for.

****

Ja, långt blev det idag... ska försöka skriva oftare så kanske det inte blir såna här romaner...

Jaaa.... jag ska försöka få i mig muggen med fil som jag har här, och sen knata iväg med Laban.

Sen så ska Linda ringa idag också. Får vi se vad vi kommer fram till.

Är då sjukskriven 100% fram till den 19 maj. Ska in och träffa Lars, läkaren, den 18e.

Hoppas ni andra har det bra iaf :-)

//LadyCara

Emellanåt känns allt bra. Som det ska. Som att allt står rätt till. Sen börjar hjärtat slå lite hårdare och rädslan tar tag i mig. Och eftersom allt nyss var bra, känns ångesten så mycket jobbigare och farligare än när den är närvarande hela tiden. För då behöver jag inte fundera så mycket på den och kring den. Den är där och sen känns. Hela tiden.

En annan sak som känns konstigt är att alla andras liv fortsätter. Mitt liv har pausat, jag är i något mellanting mellan hjärtslitande ångest och gråt och apati. Jag står still och försöker fortsätta med livet, medan alla andra rusar på som om ingenting har hänt. Det är konstigt. Folk åker och jobbar, lagar middag, fixar och donar, och jag, jag kämpar för att ens bre mig en macka på morgonen.

Igår var en bra dag. Hela dagen flöt på och jag mådde okej. Så började det idag med. Har tvättat en massa maskiner och hängt ut. Fixat både lunch och middag, fast det tog emot. Cyklade sen ner till Erik och Anna. Och på vägen dit börjar jag ana ångest.

Det där är ju sjukt egentligen. Hur många gånger scannar ni igenom er kropp för att kolla att allt står rätt till? Jag gör det hela tiden. Varje minut känner jag efter för att inte missa ångestens första signaler, varför jag nu måste det...

Gick då bra hos Anna och Erik. Surrade lite om allmänt och  mycket om ångest. Erik tycker det är konstigt att jag som kan så mycket om ångest, varför den kommer, vad som sker i kroppen och allt sånt, ändå inte kan tillämpa det. Varför blir jag så skräckslagen när jag anar ångest?

Cyklade hemåt och tankarna surrade. Jag blev mer och mer spänd och nu sitter jag här med en liten gnagande ångest-dj-vul inuti. Inte så stor, än, men väl påtaglig.

Tankarna är många och jag borde inte oroa mig för allt jag tänker på, men jag gör det.

Jag ska ner till Christer imorgon. Tänk om det blir samma visa som sist!

Han ska ha ungarna i helgen. Tänk om jag inte kan hantera det!

Jag ska hämta och paketera en halv gris imorgon. Tänk om jag får ångest när jag är där, och tänk om jag måste gå därifrån innan vi är färdiga!

Tänk om ångesten kommer tillbaka lika starkt som för någon vecka sedan!

Alla dessa tänk om, som ökar stressnivån i kroppen rejält. Vars har mitt forna "det löser sig" tagit vägen?

Hur som haver... tänkte bara skriva av mig lite.

//LadyCara