Different names for the same thing
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Fylla, medwurst, hushållspapper till toapapper och en riktigt våt mus.

Ja mamma.
Jag kommer bli en "gamm-nucka".
Jag vill inte göra dig besviken, men det är så det är.
Barnbarn får du av mina syskon.
Du kan få en svettig portugis till svärson av mig. På sin höjd.
Jag går inte mot att bli "gamm-nucka", jag springer som om det var 400 meter. Hej!

Igår skulle jag på däjt, men han fick kalla fötter.
Det blev som... ingenting av någonting. Vi var tre och däjt kan man inte kalla det.
Nåväl, kvällen blev rätt bra igår, jag blev full. Som en kastrul. Hej och hå, så kan det gå. Det var längesen jag var så full så nu har jag gigantisk ångest. Hej och hå.

Jag dansade även i regnet igår, det var trevligt.
Vi dansade vals, tror jag.
Också var det nån typ som ville kladda lite på mig. Jag var inte särskilt intresserad. Jag är inte så mycket för det där med att ragga full. Kan man inte ta mig när man är nykter, har man inget här att göra.
Jag är TRÖTT på stela fegisar. TRÖTT. Jag blir nästan förbannad.


Tänk vad konstigt det är, när man är på en plats, fast man är inte riktigt där.
Alltså, man är på en plats, men bara för att man måste av någon andledning. Men man är inte där mentalt, på riktigt. För egentligen är man där man vill vara, där man önskar att man var, om man inte var tvungen att vara där man är nu.
Jag önskar att jag satt i min soffa (jag sitter i min soffa), med en bra film, typ Moulin Rouge i min dvd med en stor påse chips i ena handen och en brun, lite hårig hand med nerbitna naglar i den andra handen. Fast inte här då. Där, där som jag egentligen vill vara.
Det är jobbigt att känna. Jag har släppt lite på min image, iskall och hård som kruppstål, till att bli lite, lite mer mjukis och känslosam.
Det är jobbigt.

Snart ska jag klippa mig! När jag har gått ner 10 kilo till och sparat tillräckligt med dricks för en snygg klippning och färgning hos frisören Sören. Nejje, inte Sören. Titti kanske det blir. Hej!

Hämta tvätt, klä mig rätt, bakisbajsa igen, gå ner på staden, hälsa på Zidelizid und Pulver och gå på Indiska för att köpa mig något snyggt som gör mig glad.
Herrå.
28 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Du vet och jag vet att du vet och du vet att jag vet

Bli aldrig skamfull.
Jag vet att du vet att jag vet.

För tillfället känner jag mig rofylld.
Bob Marley - Three little birds spelas, jag har nyss läst ett långt mail.
Vissa sånger och låtar kan ha en betydelse, oftast djupare och mer införstådd än själva texten/musiken. Den här låten är en sån låt.
När jag hör den känns helt plötsligt allt lite lättare.
Och efter ett mail med orden "vi må snakke mer om det senere" så känns saker lite lättare, lite bättre.

Dagarna flyter på ungefär som dagar gör.
Jag skriver "att-göra listor" som snabbt fylls ju mer fantasin får fritt spelrum.
Jobb, träning, städning också lite vänner och socialt liv ska hinnas med.
Herreminje. Vad pysslar vi med?
Carpe Diem.
Imorgon ska jag gå till Zid och minsann ha mig minst en tid för minst en tatuering. Jag klarar nog inte av att gå omkring såhär naken mer!

Jag säger det igen: Men gör det då. JAG vill inte, men det spelar visst ingen roll. Du ska se att jag kan gå ändå, jag kan alltid gå. Ibland behöver jag hjälp över dom högsta bergen, men jag kan gå. Även om jag inte vill.
Ibland får man inte alltid som man vill.
Men det går bra. Jag går och det går bra.

Sova ja just! Imorgon har jag en del att beta av på min "att-göra lista".
Skriva ett mail kanske.
27 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Logiken i statistiken.

När vi var i Portugal, åkte vi iväg till San Pedro de Sol ( Tror det hette så ) på en dansfestival.
Jag tog Jonnas kamera ( Jonnas älskade kamera ) och skulle knäppa lite kort i bilen på vägen dit. På något vänster lägger jag ner kameran i knät, hoppar ur bilen och POFF är den borta. Vilket vi märker dagen efter.
Olyckligast i världen är nog jag just då. Men vi åker ändå tillbaka till parkeringen, för att kolla om den inte finns där. Stämningen i bilen är givetvis tryckt som i ett överfullt fil-paket och jag vill gråta eller dö. Slarva bort någon annans kamera?!
I alla fulla fall är det en snäll vakt som har hittat kameran på backen! Trodde ingen skulle hända. Glädjetårar rinner, 1000 förlåt till Jonna och livet kan gå vidare. Just i det ögonblicket kände jag mig lite blixtreligiös och lovade att vara lite mer ödmjuk och kanske be någon gång.

Idag känner jag mig inte alls religiös och vill inte be.
Jag kan inte finna logiken, meningen eller tanken bakom detta.
Jag brukar tro att det ska finnas en dold mening bakom saker som händer, men jag kan inte förstå detta. Är det bara så att livet är skört och tillvaron är jävlig?
Är det bara så att Murphy har varit framme igen?
Jag kan inte förstå. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte förstå.



Idag var det jobb, imorgon är det jobb.
Imorgon ska det även hinnas med en löptur och en lunch. Trevligt värre.
På onsdag är jag äntligen ledig, hallelujah! Det firar vi med en däjt.
Vad vi gör vet jag inte ännu, jag lade över ansvaret på mannen i förhållandet, det är så det funkar fick jag reda på. Works with me! tyckte jag, som tycker det är lite svårt, det där med däjt. Väldigt svårt faktiskt. Inte för inte jag har varit singel i 3 år.
På fredag är jag också ledig minsann! Minsann. Det skulle visst firas med lite ölhävning och kanske en lättare fylla. Trevligt trevligt.

Nu måste jag sova, om jag någonsin ska komma upp imorgon.
Jag har blivit hysteriskt dålig på att komma upp på morgonen.
Ack. God natt.
26 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Brev till andra sidan

Hej Mikael.
Det var väldigt sällan jag kallade dig för Micke. Jag har aldrig varit mycket för smeknamn.
Det var någon gång i början av sommaren som jag träffade dig sist, jag tror faktiskt det var på gymmet, som det oftast varit den senaste tiden.
Men det var ju som det var, då du blev tillsammans med Mari sågs vi inte särskilt ofta. Jag var inte förvånad när hon sa att ni var sambo, jag förstod att det skulle bli ni två.
Med det inte sagt att jag inte saknade våra kaffestunder på Brownies, hela långa vintern som blev lite kortare i ditt sällskap. Vi hade alltid något att prata om.

Nåväl. Dom gånger vi sågs på gymmet hade vi desto mer att prata om.
Det hände kanske inte så mycket i mitt liv just då, men nu har det hänt en del. Jag hade gärna berättat för dig om Portugal, vackra Portugal.
Det skulle passa dig bra, du som är så laid-back och "det ordnar sig". En av få i staden med en piercing mellan ögonen.


Jag kan inte förstå att du är borta, Mikael. Jag vill nog inte förstå det. Jag har lite svårt att acceptera att jag aldrig mer kommer få en kram av dig och aldrig mer kommer få skicka ett sms efter senaste House-avsnittet.
Jag har lite svårt att acceptera att du inte hann göra allt det du ville göra och jag har lite svårt att acceptera att det var din och Emils tur.
Vi sågs och hördes allt mer sällan mot slutet, men jag kommer aldrig glömma vänskapen vi byggde upp under den tiden vi hade tid.
Jag ska göra en köttbullemacka åt dig, en hel.

Vila i frid min fina vän.
Jag tänker på dig, saknar dig, sörjer din bortgång och mina tankar är hos din sambo, din familj och dig.
25 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 2 kommentarer
Funny bunny

Det är otroligt undehållande att kolla hur folk har hittat till min blogg.
Bäst är de Google-sökningar som finns, för då ser man vad folk har sökt på. "anette andersson naken" "anette andersson på tv4" "zids tattoo adress" osv. Otroligt underhållande!
23 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
.......

Men gör det då!
Gör det, gör det, gör det, skit i det då!
JAG vill inte det, jag vill inte det, fattar du inte det?

...vill jag skrika, åt dig.
Jag skulle kunna gå i åtminstone 500 mil,
men jag går nog bara om du möter mig.
Den här gången går jag inte på egen hand,
jag orkar inte gå själv, jag behöver en mötande hand.
Jag trodde vi skulle kunna mötas på mitten,
gå 500 mil var
jag hade kunnat gå dina 500 också.
Men jag orkar nog inte slåss själv,
jag orkar inte gå i motvind längre,
jag orkar inte segla över vågorna själv.
Kappan följer med vinden den här gången
jag vänder blicken uppåt och går, nu går jag.
Jag vet inte om du bryr dig,
det spelar ingen roll längre.
Jag går nu.
...vill jag skrika åt dig
men jag tror jag har tappat rösten
inför dig är jag stum
inför mig är du döv.
23 Augusti 2008  | Länk | Sånt där strunt | 0 kommentar
Max-Max-Max!

Igår kom mina parenteser hem från Turkiet.
Alla var förkylda och hade bränt sig i solen.
Så går det! När man jäser i 40 graders värme.
"Välkommen hem till regnet" sade jag och kramade alla länge och hårt.

Vi åkte på Max, för jag och lillebror var hungriga och det var längesen vi åt på Max. Vi tog driven för att vara effektiva, men icke!
Det tog ungefär en vecka och vi fick varken sugrör eller servetter.
MEN vi fick två dipsåser. Minsann.

Idag ska jag jobba, men innan det ska jag springa, duscha och åka hem med alla saker. Ty imorgon börjas det tidigt och jag orkar inte köra till Mellansel inatt.
Jag börjar bli lite lat, jag tror det är åldern.

På tal om ålder, min lillebror fyller 15 nästa lördag.
15 bast och rökte vattenpipa i Turkiet. Det gjorde mamma hysterisk. Jag skrattade lite. När den knatten blir 18 kommer vi göra staden osäker, jajamensan, räkna med det. Själv fyller jag 21 nästa år, i Februari. Jag är ganska ung jag, men det gör inget. Ty jag är gammal i sinnet och är tacksam att jag har hela livet framför mig. Då hinner jag med allt jag har tänkt göra, typ, odla en blomma i en kruka, läsa portugisiska, sticka en halsduk, fortsätta gå i trasiga byxor och tuppkam ibland och möblera om mitt hem som snart inte längre är mitt hem. Tah.

22 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Konstiga dag, sömnlösa dag.

Idag var en konstig dag på jobbet.
Det var lugnt, men ändå inte.
Något tråkigt att jobba, då jag kände minst hälften av alla som var där.
Men! Med en civil Cesar i dj-båset, en ocivil Pontus som hans högra hand och för lite folk fast lagom ändå, så blev det konstigt fast helt Ok.
En kram-dag var det, kan man säga.
Jag har blivit så kramsjuk efter Portugal. Jag behöver verkligen känna den kärleken och närheten vi kände där. Dock är det svårt att känna samma sak här som där, men man kan ju försöka. Jag känner ett stort behov av kramar...

Jag träffade många jag inte träffat på länge idag.
Otroligt roligt, fast väldigt tråkigt då man inte har tid att prata.
Fair well! Man får väl ses någon dag båda är ledig, eller?
Typ, kaffa. ( Finfint ord Johannes lärde mig. Att kaffa. Vi kaffade i tisdags. Det var mysigt och jag hittade en poncho som jag älskar. Daniel skrattade åt mig när han såg den och kallade mig "grunge". Mycket bra! Tyckte ju jag. Fast på portugisiska. )

Nåväl. Klockan är nästan prick 7 på morgonen och jag har inte gått och lagt mig ännu. Jag ska ta tag i det. Snart.

Pontus sprutade på mig när vi höll på att stänga. Alltså, han sprutade Sprite på mig. Det var kladdigt och blött... Fast jag gav ju såklart igen och hällde ett glas vatten på honom, det var nog kallare. Jag har inte lärt mig spruta ännu, så det får bli hälla.
När jag blir stor ska jag lära mig spruta.

Nu börjar jag bli hungrig och det är mycket som ska hinnas med imorgon, så det är bäst jag snuttar kudde.
Imorgon ska jag nämligen städa upp här hemma, hinna äta lurre, gå långpromenad med Rocky, träna fotboll och hämta familj på flygplats. Puh!
Det är mycket nu...


( Det här inlägget tillägnar jag Erik, som troget följde min blogg ett tag men tydligen gav upp. Skäms! Och kram. Du har mycket att läsa nu, kvällslektyr eller toalektyr, valet är fritt! Btw, det där om att kaffa längre upp var en pik till dig. Puss. )

21 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Jag är nya Nakna Kocken

Idag gjorde jag sallad till middag.
Jag gillar att göra sallad till middag och äta själv.
Då kan man plocka ut alla godbitarna, utan att skämmas och utan att tänka på att andra också vill ha lite extra av det goda.

Mums!


Recept, Sallad ala Manette:

En påse färdig blandsallad från Ica, med ruccola, spenat, röd sallad
En avocado, hackad i lagom stora bitar
En halv ask fetaost ( ekologisk ) hackad i lagom stora bitar
Soltorkade tomater, hackade i lagom stora bitar
Oliver, med kärnor i ( viktigt! )
Stora vita bönor ( ekologiska )

Blanda, häll över lite olivolja och njut.
19 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Om jag gör såhär, hur gör du?

Hur gör andra?
Hur gör andra när dom har varit borta, kanske ännu längre, och kommer hem?
Anpassar dom sig tillbaka till det "gamla" livet?
Accepterar dom det faktum att allt är precis som förut, som innan dom åkte?
Tycker dom det är skönt att falla tillbaka till gamla hjulspår?
Kommer dom hem, packar upp, äter en knäckemacka med messmör och är nöjda med hur tillvaron är för tillfället?

Eller kollar dom sig trött på foton dom har sett 100 gånger tidigare, fastnar i sina drömmar om att vara tillbaka där dom var för bara några dagar sedan?
Spelar dom musiken dom lyssnade på där?
Saknar dom sig tillbaka så att det värker i kropp och själ?
Önskar dom att dom aldrig kom hem och gör allt för att sladda sönder de invanda hjulspåren?
Hur gör andra?

Jag tittar på en påse med gula, ätbara ting som jag köpte med mig.
Det närmaste minnet jag har kvar, som jag kan ta på och känna.
Jag har ingen kamera, jag har inga foton. Jag brukar ta mentala foton, det brukar räcka. Ibland önskar jag att jag hade en kamera och foton med mig hem, särskilt när jag återigen vill titta in i dom vackraste ögon jag någonsin sett.
Blommor dör, lukter och känslor stannar inte kvar i burken, kaffe tar slut, grus försvinner, stenar tappar sin lyster och souvernirer har inte den rätta charmen.
Musiken kan locka fram känslorna igen, fast inte riktigt.

Jag måste erkänna en sak.
Jag kan inte längre titulera mig som "iskall" och "hård som kruppstål".
På en stentrapp jag satt, med tårar längs kinderna utan slut.
Ett adjö med näsan i brunt hår och dom ville rinna igen.
Ett annat adjö med varm, skäggig kind mot min började dom skrika efter uppmärksamhet igen.
I en flygplansstol med Portugal under mig, rann dom utan slut.
( Vi sa aldrig adjö, vi sa "Vi ses snart" )
Jag har inte gråtit sedan dess. Jag tänker inte göra det heller. Bara vid nästa "Vi ses snart".

Hur gör andra?
18 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Borta bra

Tillbaka i Sverige igen, i Mellansel.
Ensam dock, då familjen är i Turkiet. Här reser vi utomlands i omlott.
Ett hårt jobb som hundvakt väntar i veckan, tillsammans med stenhård träning, mycket jobb och åtminstone en däjt med Johannes.
Semester-tider är slut.
Jobb väntar ikväll.

Igår hade jag den svåraste omställningen någonsin.
Från Barcelos, Porto, Portugal och landsbygd till Stockholms storstad en lördag eftermiddag. Här går vi från tydlighet till tydlighet.
Två nätter innan det sovde jag på golvet mellan två tokiga portugiser, i ett stenhus med järngrind, vingård, matsal, spindelväv i taken och rödvin på mattan.
Det var som lite... skillnad.
Ingenstans under hela veckan upplevde jag stress.
Kan bero på att vi var på semester och avslappnade som två träd i vinden.
Det kan också bero på att vi för det mesta befann oss på landsbygden och sökte oss till Porto enbart på natten.

Nåväl.
Sämre dagar har jag haft, än dessa 10.
Det har varit svårt, jobbigt, psykiskt påfrestande, vackert, roligt, glädjande, givande och alldeles alldeles underbart.
Så många människor och personligheter vi har mött och bekantat oss med, så många kindpussar, så många minnen.
Jag har en bunt mailadresser med mig hem, många livslånga minnen, en del viktiga insikter och fräsh livsglädje.
Jag tänker tillbaka med ett stort leende på läpparna och inombords, men även med ett stort hål i mitt hjärta.
Jag kan lugna mig själv med det faktum att jag VET att jag kommer tillbaka.
Då känns det lite bättre.
Då känns det bättre.

Jag skulle kunna skriva i timmar om underbara Portugal och alla underbara vänner jag har fått, jag skulle kunna måla upp bilder för ert inre om skönheten och förfallet i Porto och de städer/byar vi besökte.
Jag skulle kunna skriva romaner om alla känslor, alla känslomässiga stormar, alla nya insikter och hur förändrande den här resan faktiskt var.
Jag skulle kunna tråka ut er med portugisisk grammatik, beskrivning av bilkörning och gator, hur billig ölen och kaffet faktiskt var och hur avslappnad stämmningen var.
Jag skulle kunna beröra varje nerv av ilska och sympati om jag berättade om alla tomma hus och lägenheter i dessa städer och förfallet av de andra husen, alldeles intill ett nybyggt hus.
Men jag orkar inte skriva mer just nu.
Jag har rest sedan kl 20.00 fredag, till 05.20 idag.
Jag ska jobba ikväll.

Tack Portugal.
17 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 1 kommentar
Inget är som väntans tider.

Om 2.5 timme rullar bussen från Örnsköldsviks busstation.
Bussen tar oss till Stockholm och vidare Skavsta.
Skavsta - Liverpool, 10 h 55 min sitter vi England. Hoppas det regnar röv. Därefter sista etappen, slutstation Porto.
Falcao möter oss på flygplatsen.
Mer vet vi inte. Underbart.

Mer än så vet vi inte.
Det är svårt att förstå, att vi snart kommer vara i en helt annorlunda värld än denna. Det känns underbart.
"Men vad ska jag göra, med alla mina känslor?!"
Ungefär så känns det, fast lugnare. För jag vet ju inget.

Är det sensommar i Sverige nu?
För isåfall skulle jag kunna sjunga

Det är sensommar i Sverige
jag är påväg härifrån
jag orkar inte förklara
jag stänger av telefon.

( Jo, jag kommer nog hem. Som planerat. Tror jag. )

Portugal Olé!

Ps. Du hittar Jonna på Tuffsan / Jonna Vestin på resdagboken. Där dokumenteras visst spektaklet.
Ps2. Jag kommer sakna Emma. Ds.
4 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Poetry slam bitch

När det känns som att varje sekund
är en mil längre avstånd
och det känns som att varje mil
är 100 mil
och det känns som att varje timme som går
är en timme länge ifrån.
När det känns som att varje fråga förblir obesvarad
och alla viktiga frågor aldrig blir ställda
när det känns som att varje svar är en lögn
trots att du vet att dom är sann
men det gör ingen skillnad för dom är fel
och vid varje obesvarad fråga blir avståndet längre.
När det känns som att varje meningslös anstränging
inte är till någon nytta
och trots alla ansträngningar känns det ogjort.
När ingen fråga blir ställd,
jag vet redan svaret,
när timmarna går och jag vet vad dom går mot,
inte mot kortare mil,
när varje ansträngning läggs i sand, jag gräver aldrig över dom, det sköter tidvatten, när tiden känns för kort och utrymmet för litet,
1000 frågor ställs på rad men blir aldrig ställda

förhoppningarna kantas av svarta moln och slutar aldrig vara just förhoppningar
du vet inte vad jag menar ändå.
3 Augusti 2008  | Länk | Sånt där strunt | 0 kommentar
Jag är inte alls gravid.

Klockan är 07:12 söndag morgon.
Fast det är fortfarande lördag för mig.
Har jobbat i 15 timmar, då är det lite svårt att varva ner.
Men jag försöker, då jag ska vara uppe klockan 12 idag. Det är om ungefär... 4,5 timmar. Ack und ve.
Då ska det packas och donas, städas och fixas.
Eventuellt kan jag få mitt pass imorgon, annars blir det dyrt och jävligt.
900 spänn tar dom för ett pass på Arlanda, minsann.
Ja just, jobbas ska det också göras, senare idag vid 16:00.
Då är en semester ordentligt efterlängtad.

Idag sa kockarna på jobbet att jag var gravid, eftersom jag kräktes igår, mådde dåligt idag och småäter.
Då jag skulle komma med motbeviset att "Nähä, man kan inte vara gravid och ha mens samtidigt!" kontrade trevliga Veronica med ett "joho, det kan det visst. Det kan lägga sig i ryggen."
Jävla äckliga skitungar. Foster är som parasiter, tvångslever på någon annans rygg tills det är dags att komma ut och förstöra stackaren som har livnärt odjuret i 9 månader. Foster. Parasiter. Jag är inte alls gravid.

Sova var det ja.

Det är ju som så, har man varit uppe och igång för länge, kan man bara inte sova.
Man kan försöka varva ner i timmar, men det funkar inte.
Men när man väl somnar, kommer man inte upp igen.
Jag gruvar mig lite för att somna.
Jag gruvar mig något alldeles oerhört för att flyga till Portugal.
Jag är overkligt flygrädd.
Tur då att jag har Jonna som kan hålla mig i handen. Jag får tänka på dom sköna dagarna vi har framför oss, som en morot typ. Eller gurka.

Som jag har sagt på jobbet:
T: "Uuh, på onsdag ser det ut att bli mycket, fan vad jobbigt"
A: "Hmm, få se. På onsdag ligger jag troligast på en sandstrand med en iskall öl i ena handen och en varm Jonna i andra handen och en portugis i mitten. Vad gör du? Kränger mat?"
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Sova var det ja.
3 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 0 kommentar
Fast det är nog bara en som bryr sig om min comeback, den enda jag vet som läser skiten jag skriver.

Jag sitter faktiskt i min lägenhet nu.
I min lägenhet, med min dator.
Jajjamensan, min alldeles egna dator.
Den är röd, stor och snygg.
Och alldeles, alldeles perfekt, faktiskt.

Jag mår oerhört dåligt.
Av någon anledning blev jag berusad av två mintuu black.
Därför är jag bakis idag. Jag mår oerhört dåligt.
( Av den enkla anledningen kommer detta blogginlägg att vara under förväntan. Men misströsta ej! Jag ska göra en comeback snart. )

( kl. 23:16 ändring: Jag var inte bakis. Bara en stund. Det var visst ångest. Inget jobb för någon som tror att världen inte finns och sätter sig i ett hörn och skakar och gråter under en attack. Vad skulle gästerna säga då? Minsann. Det går bättre nu. )

Eventuellt kommer den comebacken efter Portugal, då jag jobbar röven av mig i helgen. Ack. ACK!

Men semester i Portugal blir bra. Underbart. Jajamensan!

I tisdags spelade vi internmatch mot flicklaget. Jag stukade lillfingret i första halvlek av 3. Bajs och förbannelse. Det gör mäkta ont och det är svårt att jobba.
Men det går.
Allt går.

Jo, allt går och bilen går bra.
Jag tappade min ring igår. Ner mellan elementen på olles ligger den, fan och förbannelse. Den är evigt förlorad, kunde Mr. Miracle och jag konstatera.
Får väl köpa mig en ny i los utomland.

Jag skaffade mig en ny kärlek, nu när du valde att inte satsa på oss utan på din date. Istället för att stå själv och bitter som vanligt blev jag också kär, så du behöver inte bekymra dig om mig och du behöver inte bry dig om mig heller, sålänge du ska vara vrång och inte tycka om mig.
För tillfället är min kärlek i Luleå, men sedan lägger hon till i Göteborg på varv.
Vi ska ta en kärlekssemester till Kina snart, så du behöver inte oroa dig för mig.
Jag blir borta ett tag, så jag kanske har glömt dig när jag kommer tillbaka, nej det har jag inte. Jag kommer aldrig glömma dig och jag kommer aldrig sluta vänta. Men jag har ett substitut i alla fall, nu när du har ditt.
Jag klarar mig bra här, tackar som frågar. Jag klarar mig bra.
Jag väntar.

Nu: sova. Klockan 16: jobba.
1 Augusti 2008  | Länk | Vardag | 1 kommentar


12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Anette Andersson                                             Skaffa en gratis hemsida