* Helena, Jill och Wick *
Startsidan Blogg Fotoalbum Hundarna/Tävlingar Gästbok
Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2022)
>>


Joplin-hundvakt och en klo mindre..

.. Jaha, så var tävlingssäsongen nog tyvärr slut för den här gången då.

Jill gjorde ju sig som sagt lite illa (inte för att hon visa att hon hade ont - hon är ju en arbetsmaskin av bästa sort) men hon fick en liten spricka i en klo när vi var i Vallentuna (där vi tog våran första pinne.. *Weee!*). Fastnade i en gallertrappa, skulle hoppa ner från sista trappsteget när hon fastnade med ena tån och skrek till. :( *Sista gången Jill fick gå i en gallertrappa*

Ringde vet. och frågade vad jag skulle göra. De tyckte inte att jag behövde kasta mig iväg till dem men att jag skulle hålla koll och hålla rent. Sagt och gjort.
Dock insåg jag efter tävlingarna i Tierp i söndags att allt inte stod rätt till. Hon var inte sig själv och jag insåg att hon måste ha ont även fast hon inte visade nåt.

Åkte därför till vet. dagen efter och bad dem kolla upp henne.
Kollade klon och sa att det var ett gränsfall. Behöver nödvändigtvis inte ta bort den men den kunde lika gärna göra det för att inte riskera infektioner eller dyligt. Jag fick bestämma själv. Beslutade mig för att ta bort den. De sa ju nämligen att de inte kunde garantera nåt - de hade kunnat skicka hem mig med lite antiinflammatoriskt men det kunde ju ändå ha slutat med att vi fick komma tillbaka 2 veckor senare för att ta bort den. Därför tog jag det beslutet jag tog. Och det var bra det. Efteråt sa vet. att det var bra att den försvann - för det hade inte blivit bra.
- Jag fick vara med under själva "ingreppet" - så himla kul och intressant! :) Normalt sett får man inte vara men jag fick dispens. :P Det har tydligen funnits hussar och mattar som trott att de klarar av mer än vad de gör och sen svimmat mitt i allt. Men jag "verkade vara en tjej av det lite hårdare virket" så jag fick stanna och titta. Kände mig som ett barn - tusen frågor. :) Man kanske borde ta och blir djursjukvårdare?

Men men.. Jill ligger nu hemma med en tratt på huvudet och en strumpa på tassen. Gjorde ont första 1-2 dagarna, ville inte gå på tassen utan hoppade på 2 ben. Nu är hon dock som vanligt förutom att hon tycker skon är i vägen när vi är ute och går, försöker lixom skaka av den när vi är ute. Ser så kul ut! :)
- Jag har dock lite dåligt samvete för att jag tävlade med Jill trots sprickan - hon måste ju ha haft jätte ont även fast hon inte visade det.. Hon är ju en Border Collie - inget skulle ju stoppa henne från att få arbeta. :( Känner mig så dum. Sa ju till alla jag kände att jag stryker om hon visar minsta lilla sveda - men hon visade ju inget så jag körde på..
- Kanske var det så att hon inte fick ont förrän i Tierp då jag märkte att hon inte alls var som hon brukade.. Jag vet inte.. =/



***




Så till nåt mycket roligare. Har ju en till hund här hemma nu. :)
Passar Veronicas tokroliga Joplin (som för övrigt måste vara Sveriges hungrigaste hund - det måste vara reterivern i henne som nedärvt det där) hehe..

Perfekt att jag har en hund jag kan träna nu då Jill måste ta det lugnt. Snacka om att jag kommer ha abstinens här om drygt 2 veckor.. - Vad ska man göra då man inte kan träna hund?! *PANIK!!*
- Nån som "lessnat" på sin hund och vill ha lite semester i höst - lämna hunden till mig bara! ;) *skrattar*

Känner att jag verkligen vill ha en till hund här hemma, så himla mysigt att ha 2 stycken.

Nu nu ska jag träna lite trix med vovvarna som sagt.

Trisst att så få kommenterat filmerna på mig och Jill som jag länkade till i förra blogginlägget, vet ju att många tittat men ingen sagt nåt. Skäms på er! :P


Ta hand om varandra!

Kram

P.S. Super-grattis till Stina som klarade körkortet i veckan! GRATTIS!!!
25 September 2008  | Länk | Hundar | 9 kommentarer
Snabb uppdatering..

Tusen tusen tusen tack för alla värmande ord här i bloggen efter Nisses tragiska bortgång. (L) Ett extra tack till er som vågade er på att ringa upp mig. *Värmer i hjärtat* Tack!!!


Har precis kommit hem från sjukhuset med Jill. Tagit bort den spruckna klon.. Jösses vilket jätte bandage hon har på tassen.. Mer info kommer men just nu har jag inte tid.


Lägger upp 2 st filmer på två olika hopplopp. Tyvärr finns inte loppet då vi tog våran första pinne på film så ni får se två lopp med 5 fel i varje. Dock nöjd med dem.
På filmen från Vallentuna så ser ni mitt stpra misstag efter den långa röda tunneln.. Vad gör jag?! SÄG ELLER GÖR NÅT MÄNNISKA!! Idiot. :P



Vallentuna 14/9 (Hopp)


Stockholms Avd. 20/9 (Hopp)


Som sagt, nöjd med båda loppen, speciellt det från Sthlms Avd. Hon läste inte mitt bakombyte sådär jätte bra mellan hinder 4 och 5 men det kan bero på att det var en rak linje mot det sista hindret. Många som trillade i den fällan...

Gillar även hennes grymma slalomingång från Vallentuna.

Det var allt för idag. Nu ska jag ta hand om min älskade D. Haft en jobbig vecka som ni vet.

Kram på er!

P.S. Se upp på vägarna förresten - nu övningskör jag som aldrig förr - körde hela vägen fram o tillbaka från Tierp igår. ;)
Även varit inne i stan och tränat under rusningstrafik. Akta er! ;) hehe..

Ciao!
22 September 2008  | Länk | Hundar | 4 kommentarer
Konstigt hur snabbt livet kan tas ifrån en...

Vill börja med att tacka för alla grattis jag fått här och var efter att jag och Jill erövrat våran allra första agilitypinne. Dock har jag lite svårt att glädjas över den då jag drabbades av ett oväntat dödsfall inom familjen igår morse. Min svärfar, Daniels pappa, lämnade jordelivet hastigt och (o)lustigt.

Det hela började med att han för ca. 4 månader sen fick feber och började känna sig förkyld men febern gav inte med sig. För ett par dagar sen började han få lite jobbigare att gå, blev snabbt andfådd och fick svårt att andas. Hans fru försökte få iväg honom till läkaren men jag antar att alla vet hur envisa vissa karlar är.
"- Näe, jag är inte sjuk, det går snart över..."

I söndags fick Daniels mamma dock nog.
Jag och Daniel hann inte mer än att komma fram till Vallentuna flygfält där jag skulle tävla med Jill förrän hans mobil ringde. Det var hans mor, hon var förkrossad och sa att vi måste köra Nisse till akuten.
Vi beslutade att jag skulle stanna kvar och tävla som planerat. Daniel åkte hem till sina föräldrar och körde raka vägen till Karolinska.

De hann inte sitta länge i väntrummet innan Nisse blev prioriterad direkt då han hade sån andnöd.
Det togs några tester och det visade sig att han hade en långt gången lunginflammation i ena lungan som inte velat ge med sig, förhöjd puls, förmaksflimmer och hjärtmuskelinflammation.
Det gjorde det inte bättre att han haft diabetes hela livet, varit kraftigt överviktig och rökt i 42 år...
Läkarna var lugna och hade allt under kontroll så Daniel och hans mor åkte till SÖS där hans syster Maria låg nyförlöst, fått sitt första barn dagen innan. En lite flicka.
- De åkte tillbaka till Nisse då Maria behövde sova och vila upp sig.
Satt kvar hos Nisse och allt verkade okej med honom. Han var pigg och glad, satt och tittade på TV och kunde för allt i världen inte förstå varför han var tvungen att sova kvar på sjukhuset, men okej en natt gick väl bra. De skulle ju bara ta lite skiktröntgenbilder dagen efter och kolla hjärtat. Inga konstigheter.

De sa Hej Då och att vi allihopa skulle ses dagen efter, Nisse skulle även få träffa sitt allra första barnbarn för första gången då. Han såg verkligen fram emot det.


Kl. 06.20 morgonen efter ringde Daniels mobil. Det var hans mor.
Läkarna hade ringt och sagt att Nisses tillstånd försämrats kraftigt och att de borde komma in.
Daniels mamma tog en taxi in till sjukhuset då det skulle dröja innan Daniel hann plocka upp henne. De skulle mötas på KS.

Hans mamma hann fram till sjukhuset först och möttes av läkaren som tog med henne in i ett enskilt rum. De satte sig på varsin stol mittemot varandra och han såg henne djupt in i ögonen innan han sa "- Jag är ledsen..."
Jag kan inte ens i min djupaste fantasi föreställa mig hur det känns att få ett sånt besked. Att nån man älskat och varit gift med i över 31 år plötsligt tas ifrån en...

När Daniel klev in på KS var han fortfarande ovetande om hur tillståndet var med hans far..
När han kom in på rätt avdelning och frågade efter sin pappa hörde han bara sin mor skrika "- DAAANIEL!!!!" från rummet bredvid.. Då visste han... Det var försent. Han var borta. Aldrig mer skulle han få se sin far i livet. Aldrig mer skulle han få träffa denna underbara människa i livet.

Nisse hade under natten insisterat på att få bli av med alla kablar (som höll koll på hjärtat) för han kunde inte sova med dem. Doktorn försökte övertala honom att det inte var en bra idé med Nisse var en karl som visste vad han ville.
Eftersom allt var under kontroll så gick doktorn med på att han skulle få slippa alla kablar i 2 tim men att sköterskorna skulle komma in ofta, några gånger i timmen, för att kolla till honom.
När en sköterska kom in för att se hur det stod till hittade hon honom livlös på golvet nedanför sängen. I 20-30 min försökte de återuppliva honom men det var försent, han hade redan gått vidare...

Jag fick gå från jobbet då jag fick höra vad som hänt. När jag kom fram till sjukhuset och gick in i Nisses rum hade sköterskorna gjort så fint. Det såg så fridfullt ut där han låg, 2 ljus var tända på sängbordet och en vas med blommor stod bredvid.
Då brast det för mig. Jag tänkte på vägen dit att jag skulle försöka vara stark för Daniels och hans mammas skull men det gick inte.
Jag kunde bara inte hålla tårna borta när jag såg honom ligga där. Älskade fina Nisse...

Hela måndagen är som en dimma för mig. Jag tog ledigt resten av gårdagen och även idag. Kände att jag behövde vara där för alla andra.
Vi har skrattat och gråtit om vartannat. Man gläds åt den nyfödde och gråter för den avlidne.
Nåt jag dock minns från gårdagen och som får mig att gråta varje gång jag tänker på det är när Sebastian (Marias sambo) gick fram till Nisse där han så fridfullt låg på sin säng. I sin famn hade Sebastian sin nyfödda dotter. Hon tog tag i hennes lilla hand och vinkade med den mot Nisse medan han sa "- Hej Då, Morfar..."

Vi har både igår och idag pratat mycket och försökt fokusera på allt roligt och fint med Nisse.
Vi försöker tänka att detta, trots att vi inte ville missta honom, kanske var det bästa. Det Nisse ville.

Nisse har hela livet varit rädd för att bli gammal. Att inte kunna ta hand om sig själv. Ville inte bli en börda för nån annan.
Att bli gammal och skruttig och inte kunna ta sig fram själv eller ständigt vara beroende av nån annan för att kunna leva i vardagen var inget som fanns i hans värld. Det viktigaste för honom var att alla andra mådde bra och han prioriterade alltid alla andra före sig själv och sina egna behov.

Jag har fortfarande inte förstått varför en sån underbar och snäll människa skulle tas ifrån oss så tidigt.. Han blev ju bara 63 år. Alldeles för tidigt.

Jag försöker tänka på att detta, som jag skrev, kanske var det bästa. Han ville ju inte bli gammal och vara till besvär.
Nu behöver han inte ha ont längre, han fick han ett värdigt slut och slapp spendera sina sista år i rullstol eller på ett "hem".
Han fick som han ville.

Nåt som dock gör ont är allt man hade velat säga.
Jag hade velat berätta hur mycket jag tyckte om honom trots att jag bara känt honom i 3 år.
Jag kan som sagt inte föreställa mig hur mycket saker Daniel, Maria och deras mor ville säga till honom bortsett från att ta ett sista Farväl.. Hur mycket de älskade honom och hur mycket han betytt för dem genom alla dess år.
Allt han lärt dem och gjort för dem.
Maria berättade idag om när hon och Daniel var små och kollade på westernfilmer tillsammans med honom på kvällarna. De poppade en skål popcorn och sen satt de på varsin sida om Nisse medan han läste undertexterna på filmen.

Det känns just nu jätte tungt men vi försöker tänka positivt och se framåt. Det känns hemskt nu men trots allt så går livet vidare.
Jag kommer aldrig glömma Nisse. En sån stor personlighet glömmer man inte.

- Men det gör som sagt att att veta att jag aldrig mer kommer se honom sitta på sin stol på verandan på Utö..
- Jag kommer aldrig mera höra honom berätta om allt han varit med om, alla dessa fiskehistorier om hur brett det faktiskt var mellan ögonen på gäddan som han tappade precis då han skulle plocka upp den i båten.
- Jag kommer aldrig mer få se honom skratta och säga till mig att det faktiskt heter "egentligen" och inte "egenkligen".
- Jag kommer aldrig mera när jag kommer till Utö att se honom stå på bryggan och ta emot oss med en bamsekram och säga "-Hej och välkommen till Utö!".
- Jag kommer aldrig mera att se honom sitta med sin cigarett efter middagen och bara vänta på att han ska aska av den innan det lossnade av sig självt trillade ner på hans mage. Men det hände aldrig. Alltid lossnade det av sig självt och rullade ner längst med hans skjorta och lämnade ett grått fint streck.
- Aldrig mera kommer han be oss köpa 3 st frasfrallor från bageriet på morgnarna. Han älskade verkligen sina frasfrallor.
- Aldrig mera...


Vi kommer aldrig att glömma dig, Nisse.
Vila nu i frid. Nu slipper du ha ont.
Vi ska tillsammans ta oss igenom det här även fast det känns omöjligt just nu.
Oroa dig inte för att du kommer bli bortglömd för det kommer du inte.
Du finns för evigt i våra hjärtan.
Vi älskar dig för den du var och vi kommer att minnas dig med ett leende på våra läppar.
Vi glömmer dig aldrig.





***





Mitt i allt detta elände har som sagt jag och Jill lyckats erövra våran första agilitypinne.
Det är som sagt lite svårt att glädjas åt det just nu men som jag skrev är det bara att försöka gå vidare.


Vallentuna 14/9


Agility



Kände ju redan förra helgen att toppformen närmats sig och det bara varit små "olyckshändelser" som gjort att vi inte fått med oss nån pinne hem.
I söndags var det dock dags att sätta första nollan.

Det var en relativt lätt bana men som hade sina svårigheter, domaren verkade gilla långa rakor där man på slutet var tvvungen att trycka ut hunden ordentligt till det sista hindret på rakan för att sen snabbt vända om till nästa hinder.
Sånt är alltid lite vanskligt för oss då Jill oftast river "ut-hindret". Men denna gång gick det vägen. :)
- Jag höll henne kvar på alla KF i ca. 2 sekunder. Ändå räckte det till en 3:e placering, 1.5 sek efter vinnaren. Tänk om jag släppt henne tidigare från alla KF.. *ler för mig själv* Jag fegade även lite på gungan då det var det 4:e hindret från slutet och den var lite lättare att tippa över än den vi har på klubben, ville inte att hon skulle flyga av dem och på så sätt skapa nåt fel.. Sa till henne att ta det lugnt och därför gjorde hon inte sin snygga "Algot-gunga". ;) Jag måste åka runt till olika klubbar för att träna på gungor, så att hon lär sig att alla inte är lika tunga som den på klubben...
För min del spelar det ingen roll om det står en 1:a eller en 4:a i tävlingsboken då det är i klass 3 som allvaret börjar. Värdelöst att börja träna om KF när man tagit sig hela vägen dit upp.

Men men, Jill erövrade alltså sin allra första pinne nånsin i det här loppet. Det är verkligen nåt speciellt med den. Tror ni jag var glad efter loppet eller? ;)







Hopp


Samma typ av bana som agilityloppet.
Klantigt nog så var det på en sån där berömd raka en lång rad tunnel u slutet innan de skulle ut till ett ensamt hopphinder.
Jag tänkte på banvandringen att jag aldrig skulle hinna med upp till det hindret så jag måste skrika "UT!".
- Men vad tror ni jag gör sen under själva loppet just där? Jag säger INGENTING!!! *GAAAAAH!!*
Därför missar hon hindret och vi drar på oss en vägran. Får ta tillbaka henne och skickar henne på hindret. resten går helt felfritt och vi går i mål på 5 fel och med en tid som är 3.5 sek bättre än vinnarens. Surt att jag en en gång ska sumpa en pinne för att jag inte är med. :P

Jag är iaf mer än nöjd med dagens båda lopp.







Nu ska jag ta hand om Jill och hennes klo i veckan då hon gjort sig illa i den och fått en liten spricka. Hon är inte halt men jag vill inte att den ska bli infekterad. Fick tips och hjälp av en kompis som är vet.assistent, hon kikade på klon och sa hur jag skulle göra för att hålla det rent och fräscht.
Den får helt klart avgöra hurvida det blir nån agilitystart för oss eller ej i helgen.


Nu ska jag gå till tvättstugan och sen lägga mig i soffan och skingra mina tankar. Varit ett par känsloladdade dagar som ni förstår.


Ta hand om era nära och kära och ta inget eller ingen förgivet, livet kan snabbt och oväntat tas ifrån en när man minst anar det.


Kram Helena och Bacillen

16 September 2008  | Länk | Hundar | 14 kommentarer
6-6-6, besök hos Jills uppfödare Joel..

Gävle BK/HU 5:e september.


En ruggig och blöt dag. Väldigt halt underlag.


Hopp A


Springbana.
Jill fantastisk.
Mitt i banan var det en raka med tunnel - däck - hopp, den skulle tas 2 ggr. Andra gången vi skulle ta den så vet jag inte riktigt vad som hände men Jill slog i däcket ganska så ordentligt så att hon tappade balansen och snubblade efteråt, kom därför inte upp ordentligt och rev då hindret efter. Inte mkt att göra åt, sånt som händer. Jill var i övrigt jätte lyhörd och gjorde precis som jag sa.
Gick i mål med 5 fel och överlägset bästa tiden (även fast det inte spelar nån roll så är det ju alltid kul att ha den snabbaste hunden i loppet). :) Blev 6:a.



Agility


Springbana igen.
Perfekta KF. Lät henne stå kvar 2-3 sekunder på alla tre. Sprang ifrån henne och hon stod kvar. =) Hela banan gick verkligen jätte jätte bra och hon var så bra!! Jag trodde verkligen att vi skulle ta våran första pinne. Men.. Så hon river SISTA hindret...! :( Jag blev helt paff. Fattade inte riktigt hur hon kunde riva det så hårt?!
- Efteråt så kom domaren fram och sa "- Gud så synd!!! Trodde verkligen ni skulle vinna. Dagens överlägset snyggaste lopp."
Frågade henne om hon såg vad som hände inför sista hindret och hon berättade att Jill halkat efter näst sista och gått ner på rumpan och därför inte ens kunnat hoppa. Vilken jäkla otur IGEN!! :( En mer rutinerad hund hade känt att det var halt och inte haft högsta växeln i men det kan jag inte kräva av en oerfaren liten 19 månaders hund. Sånt kommer hon lära sig med tiden.
Gick iaf i mål med 5 fel och blev 6:a även här...



Hopp B


Ytterligare en springbana.
Jill så snabb så snabb..
Inför banvandringen skämtade jag lite med "D" och frågade vilket hinder vi skulle riva denna gång.
Svar: INGET!
Men..
Inför samma bakvända raka (hopp - däck - lång rak tunnel) så gjorde jag ett bakombyte på tunneln eftersom man skulle svänga vänster och ta ett hopphinder. Hon läste det jätte fint men sen vet jag inte vad som hände, hon gjorde en "fulsnurr" innan hon hoppade och vi fick en vägran.. *suckar* Jag tror att det var för att jag hade liiite för bråttom att dra mot nästa hinder så att hon blev osäker på om det verkligen var rätt hinder.
Gick även här i mål på 5 fel och blev 6:a.


Vet inte varför men vi måste ha gjort nåt dumt då våra resultat idag ser ut såhär 6 - 6 - 6...
- Är i vilket fall som helst hur nöjd som helst med min underbara lilla hund. Hon var hur bra som helst.
- Är så glad över allt folk som vågade sig fram och sa vad de tyckte om mig och min lilla vessla. Det värmde så himla mkt att höra allt vad de sa. <3 *Helena gladast i Solna* ;)

- Känns verkligen som om vi börjar komma i form igen efter vårat vallningsuppehåll. Nu var det ju bara små sk*t-grejer som gjorde att vi inte tog pinne och vann.
Håller tummarna för att vi har turen på våran sida nästa helg.







***




Efter sista loppet åkte vi till Jills uppfödare Joel en sväng. Det var mkt trevligt, fikade och pratade, kollade på Jills VP tillsammans så att Joel och Perie fick säga vad de tyckte och tänkte. Självklart blev det även en tur i fårhagen då Joel självklart ville se hur hon såg ut och vi ville valla. :P Inte gjort det sen VP:t ju. =/
- Och han verkade gilla det han såg. :) Hänt mkt sen han såg henne sist.
Jag och Carina med Jills halvsyster Pop ska åka upp dit nån helg framöver, så ska jag träna på att dela för jag vill tävla IK-1! ;)

Hade en mycket trevlig dag fylld med båda agility och vallning.


Idag har vi haft en riktig vilodag. Skönt för hela familjen.


Ha en trevlig vecka. Och glöm inte att kommentera om ni ändå orkat läsa såhär långt. Det tar bara nån minut extra.

//Helena och Bacillen :)
7 September 2008  | Länk | Hundar | 7 kommentarer
Sala 30/8, träningsgrupp sön + mån.

Så, då har vi varit iväg och tävlat igen.

Denna gång var vi i Sala, åkte tillsammans med Maria och Dex.


Jill hoppar högt i Sala. Foto: Kim A.


Agilityn

Startade med en raka hopp-däck-balans. Efter balansen skulle de svänga typ helt tillbaka till höger och ta ett hopphinder. Jag skickade henne fram över balansen och vek sen av till hopphindret - ville testa och se vad hon gjorde då jag lämnade henne så (aldrig gjort det förut - inte ens tänkt på att träna så). Min älskade lilla pärla bryr sig inte alls utan springer på ner till kontaktfältet och gör det inlärda beteendet. *kärlek* Hon är för underbart duktig min lilla tjej. *Då jag gör rätt och säger rätt vill säga.. ;)* Låter henne stå kvar ett bra tag innan jag okejar henne och kör vidare, efter ytterligare en raka på typ 4 hopphinder skulle man svänga tvärt vänster och ta slalom - inte tunneln så låg precis efter det 4:e hopphindret. Jill hade ju redan sett tunneln och då jag störde henne för att visa henne vägen mot slalomet så trillade bommen ner. *Jag måste lära mig att tala om sånt här tidigare än vad jag gör nu - inte när hon redan är över hindret... Suck.. Så helt och hållet mitt fel.* Drog även ut henne för långt inför slalomet så att hon missade första porten. Gjorde om och testade att lämna henne tidigt i slalom så jag vek ut mot hopphindret efter för att se om hon klarade det vi tränat på även på tävling. Och det gjorde hon denna gång! :) *glad!*
- I övrigt gjorde hon ett bra lopp med flyt. De tre sista hinderna var 3 hopphinder som stod som ett staket. Mkt tråkigt slut måste jag säga.. Jill tog hinder nr. 1 som sluthindret och blev därför lite paff när jag *skulle sepentina* tog upp "inhanden" så hon missade hinder nr.2. Tog då om hela sista kombon och valde därmed att diska med frivilligt och då gick det galant med tajta fina svängar.
- Nöjd med min hund.


Hopp

En trixig bana med synliga fällor som vi höll på att trilla i 2 ggr. Jag var otydlig vid en stjärna och hon höll på att ta en tunnel efter hinder nr. 2, fick stopp på henne i sista sekund med hjälp av ett panik-gallskrik men vi fick såklart en vägran. Gick i mål med 5 fel och slutade 5:a, med snabbaste tiden trots våra stora svängar då jag var otydlig och inte styrde. Konstigt nog minns jag inte så mkt av denna bana. Kan bero på att jag inte uppdaterar här i tid och därför hinner glömma..
- Men vilket fall som helst så var jag mycket nöjd efter det här loppet minns jag!


Jill hoppar långt i Sala. Gillar denna bild. Mycket fart i den! =) Foto: Kim A.


Träningsgrupp på klubben 31/8


Hade en hel helg med aktiviteter på hemmaklubben denna helg.
Jag var endast med på kräftskivan på lördagskvällen och den gemensamma agilityträningen på söndagen.

På söndagsförmiddagen körde vi en agilitybana. Klass II då det var blandat med rutinerade och orutinerade hundar.
Jill gick jätte bra alla 3 gånger och alla kontaktfält satt varje gång (körde 3 varv så sammanlagt 9 st KF).
En tjej som var med (som tidigare vunnit SM med en av sina gamla mediumhundar) var väldigt impad över Jills gunga och det gladde mig enormt. Alltid kul att få höra positiv kritik - det behövs. :) Sa att hon ville ha den gungan och den beteendet på sin hund. :D *Tack för all hjälp, Petra!!*

På e.m. körde vi en hoppklass II.
Jill gick även där bra - lite förvånad över att vi tycks ha lättare för klass II-banor än för klass I. Kanske beror det på att det är lite mera svängar och inte så mkt rakor vilket betyder att jag hinner med?
Körde även där 3 varv var (med vila emellan såklart) och sista varvet var Jill trött, Det märktes. Då rev hon ett hinder typ 3-4 ggr som hon inte varit i närheten av att riva de två första varven. Gjorde om och placerade mig olika varje gång just för att hon skulle lyckas att ta det utan att riva så att vi kunde köra den sista rakan in i mål. Till sluta gick det.
- Behöver jag säga att Jill somnade ovaggad när vi kom hem? ;)


Träningsgrupp 1/9

Övervägde först att inte gå på den då jag trodde Jill skulle vara sliten från söndagen. Men icke.

Vi körde en hoppklass I-bana av Miia Laamanen <- Eller hur f*n det nu stavas..
Den kändes "omöjlig" att ta sig runt när jag banvandrade men det visade det sig att den inte var. Om man kom ihåg banan vill säga.. :P *skrattar*
- Första varvet gick bra tills det att jag glömde bort banan och därför fick Jill att riva genom att stå helt fel och bara flaxa med armarna.. Stackars hund! :P Kunde inte annat än att skratta och lära mig banan ordentligt till nästa varv. Och det gjorde jag - resulterade i att vi "nollade". Kändes mkt bra även om vi kanske kunde ha snävat in nån sväng lite här och var men va fasen. Den var faktiskt ganska svår för att vara en klass I:a..
Tredje och sista varvet bestämde jag mig redan innan för att bryta av att belöna på vissa ställen. Bl a efter det självständiga slalomet och efter en lite klurig kombination. Allt gick som planerat.
- Igår gick jag och la mig med en mycket skön känsla. Nu hoppas jag bara att jag kan ta och skärpa till mig och inte klanta till det på tävling hela tiden genom att vara så nervös. Uppenbarligen så kan vi bara jag skärper mig..
- Som jag sa till Håkan E i bilen igår så är jag 100 ggr mer nervös när jag ska tävla klass I med Jill än va jag var när jag skulle tävla SM med Roija. Och ni som var på Öland i somras vet hur nervös jag var då.. =/


***



I helgen bär det av vill Gävle, på lördagen tävlar vi ett agilitylopp och två hopplopp. Jag hoppas att den sköna känslan jag har i kroppen just nu håller i sig även då. :)
- Hoppas jag stöter på några "bekantingar" där. :)



Nu ska det lagas mat och tvättas.


Ciao a tutti! /Helena och Bacillen
2 September 2008  | Länk | Hundar | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Helena Holm                                             Skaffa en gratis hemsida