Igår skulle jag träffa lite polare ute på fältet, inga nya direkt förutom en tjej som inte var ett dugg intresserad av mig? Jag hölls i koppel bara för att den där hunden som jag bet mig fast i kom dit och den där lille skitungen på fyra månader. Har tröttnat på småungar och den där lille skulle fram och hälsa. Först skötte han sig som han skulle och jag visade mig snäll och han fick lukta på mig. Men sen blev han kaxig och uppkäftig så då fick jag skrämma honom lite grann, så att han förstod att jag fortfarande är herre på täppan.

Vad är det med dagens ungar egentligen?

Han tog språng långt bort och sprang emot mig, skällde och bar sig åt. Hade jag varit lös hade jag luggat honom, minst sagt.

Nä tacka vet jag riktiga tjejer som åtminstone blivit till året. Inga småglin för min del.

Grinig? Jag är inte grinig. Men bättre var det förr. Då jag var valp/unghund, var jag en riktig busfräsare som kastade mig vind för våg mot stora vuxna hundar och nafsade dem i hasorna. Blev jag nedtryckt i backen av nån gammelhund, ruskade jag bara av mig det och fortsatte som ingenting hade hänt... eller vad säger jag? Hrm...

Det var bättre förr!

Nospuss på er! 

Såhär dimmigt är det hos mig nu.

Och såhär söt är jag idag :-)

Igår var det kämpigt ett tag, jag fick mina framtassar klippta - pälsen alltså. Idag är det dags för baktassarna. Jag tycker inte det är roligt alls, litar inte riktigt på att mamma kan sin sak med den där apparaten.

Idag kommer min kusin hit. Sist så var det riktigt mysigt, han låg och sov i mammas famn och jag på mammas knä - mystrio. Men sen när han skulle ut i sin vagn skrek han förskräckligt och det tog ett tag innan jag förstod att såna där små låter på det där sättet. Jag får inte skälla när han låter, det sa mamma bestämt. Då är det väl så... men konstigt är det!

Kör försiktigt i dimman så att ni inte kör på en massa fyrfotavänner.

Nu finns en nytt fotoalbum, "Hösten -09". Jag har ändrat namn på vissa album, så att det ska bli  lättare att hitta och mer kronologiskt.

Nospuss på er!

Usch igår var ingen rolig dag - först. Jag kände på mig att mamma skulle lämna mig för mitt öde runt lunchtid ungefär. Vi gick en promenad och sen blev jag förvisad till sovrummet med en skål vatten, persiennerna neddragna, monster under sängen, kackerlackor i hörnen och giftormar uppe i taket...

Det var fasansfullt och det var så himla synd om mig. Den där nedrans pipmaskinen stod och tittade på mig med sitt elaka öga "skäll du bara byracka så ska jag minsann avbryta dig med ett pip-hehehe-hahaha-hohoho!!!!!". Jag tror jag satt på rummet i ungefär två dagar, eller var det fem?

Sen som i en dröm hörde jag plötsligt nyckeln vridas om. Va!? Var det sant, skulle någon komma till min räddning? Åh ja!!! Mamma!!! Och... MORFAR!!!!! Fantastiskt, underbart, så himla fränt, måste dricka massa vatten nu och äta. Vilken pärs, jag trodde att jag helt säkert aldrig mer skulle få se min mamma.

Det var så länge sen jag träffade morfar och han busar alltid med mig och det var nog den bästa dagen i mitt liv, just då.

Idag är en annan dag och idag ska jag ta det lugnt.

Ha en fin helg och ta hand om varann.

Nospuss  på er!

Självklart blev Coffée inte lämnad ensam i flera dagar, utan 1,5h, i sovrummet med en skål färskt vatten ;-)

Äter min smärtstillande och då har jag inte alls så ont, klådan har också minskat.

Nu på min morgonpromis kom det fram en tant och ville hälsa på mig. Jag tyckte att hon luktade smaskens och hon sa pusspuss så jag försökte pussa henne på munnen. Tror inte mamma var så förtjust i det. När jag kom hem luktade jag gammal rök-sup-tant-surt-urrigt... mamma kräktes nästan. Så nu får jag vara för mig själv ett tag tills lukten försvinner. Tror inte jag får hälsa på den tanten nåt mer.

Ett litet stackars löv som tjuvstartat...

*Suck*... den här sidan handlar om mig...

Tror att vi kan gå lite längre idag eftersom mamma är lite piggare igen, skönt. Vi tränar mycket mer nu när vi är ute, det finns alltid en massa godis att söka och trots att det kommer stora hundar som jag annars skulle ha skällt ut, så söker jag vidare och bryr mig inte om hundarna. Mamma är sååååå stolt! Det roligaste är att apportera efter mina leksaker i det höga gräset... hm, känns som jag sagt det här förut...

Nu måste jag fortsätta vila bort min illaluktande päls, så att nån människa vill ta i mig igen. Bara jag slipper badkaret.

En hörntant i baken till alla ni som slår sönder glasflaskor ute i naturen. Tänk vad trasiga tassar och trasiga valpmagar måste göra ont och kanske leda till en plågsam vovvedöd.

Nospuss på er!

Dagarna är lite långtråkiga nu, matte har feber och är hängig så jag har ingen att leka med och inga långisar blir det heller. Det bästa är att de korta promisar vi tar är fulla av sök och apportering av en leksak. Så jag känner mig trots allt rätt trött när vi kommer hem.

Jag brukar försöka få igång matte efter morgonpromisen och på eftermiddagen. Då nafsar jag henne i hasorna och visar med hela kroppen att vi ska springa runt och jaga varann. Det brukar funka ett kort tag ialla fall. Jag har ju lärt mig att "kasta" boll, det tycker hon är roligt. Då kan hon sitta på golvet och så kastar vi min tennisboll fram och tillbaks till varann. Jag tycker det är sådär men gör det för att matte tycker det är kul.

Har inte träffat någon kompis på flera dagar nu. Lattjade med fyra stycken springer-spaniel-tjejer förra veckan och det var riktigt kul. De kan nog busa hur länge som helst utan att bli trötta.

En ny skitunge har kommit till mitt område också, en leonbergergrabb på tre fyra månader. Jag tycker om ungar - på håll - men när de ska komma fram och klänga och dra i mina öron, då säger jag till på skarpen. Mamma blev väldigt förtjust i den där, det kan jag INTE förstå.

Jag har sagt till att hon får ladda batterierna i kameran igen, så att ni får se mig. Det måste vara outhärdligt för er att inte få se min vackra nos i vartenda inlägg. Håll ut!

Nospuss på er!