(Det är inte samma ljushållare som historien handlar om)
Det är INTE bra att äta ljushållare, det har jag nu lärt mig.
Jo vi var ju på 6-årskalas, som ni vet, och det var fasligt roligt med tvåbentskusinerna och några gamlingar (resten). Det var ett redigt ståhej på mina kusiner som nu är 3 och 6 år. En hel hög med paket, som jag förstås antog var mina, men ack så fel man kan ha! Såklart ska inte världens bästa hund ha några paket, trots att jag uppförde mig alldeles ypperligt. Men knodden, som gapar och spiller, de ska man klema bort.... Pfff...
I allafall... Jag har ju uppfostrat ungarna i ren Coffée-anda, så de vet att de ska ge mig av sin mat när de äter. Det är en tyst uppgörelse vi har.... Så, när det äntligen var dags för tårta, efter att ha öppnat alldeles för många paket som inte var till mig, Inte ens ett, mamma.. inte ens ETT.
In kom en sprakande blåbärstårta med ljus i olika färger. Wow, va fränt! jag ställde mig i redo positon vid 6-åringen och inväntade.... och väntade.... Plötsligt !... Så föll det ner något som luktade alldeles särskilt gott av GRÄDDE. Jag svepte biten i ett nafs! Mer .. mer !!!
Men.. nu lät plötsligt rösterna oroliga däruppe ovanför bordet. Ord som.. "Det fattas en..:", "Nej jag ser den inte... " , "Coffée måste ha ätit upp den..:"
What!? Jag fattade ingenting. Va händer!? liksom.... Ner under bordet kom mammas oroliga blick, sökande över golvet och med en orolig blick på mig.
Nu visade det sig att det inte bara var grädde jag svalt i all min hast, utan även en ljushållare till ett utav ljusen på tårtan. Hallå ! Det kan ju vara farligt! Varför matar du mig med plastspikar, kusinen!? Men han sa att han ju råkat tappa den och plötsligt var den borta.....
Jag brydde mig inte så mycket om det där. Väl hemma fick jag dock massor av sparrisstjälkar. Mums, jag älskar sparris. Sen sov mamma väldigt dåligt i två dygn. Hon sa att hon inte ville åka ända till Jönköping mitt i natten om jag skulle bli akut dålig. Men... det vill inte jag heller, tänkte jag. Varje promenad vi gick och jag bajsade, var mamma där och klämde och kände.. i MITT BAJS!!! Okeeeeeeej.... Mamma måste kanske till doktorn, tänkte jag. Man ska INTE klämma i mitt bajs.
Men så i lördags kväll, sista promisen, var det dags för nummer två igen. Och genast var mamma där med bajspåsen och klämde... Plötsligt tjoar hon till i ett glädjerus och sa "Äntligen Coffée, nu är tårthållaren ute!".
Äntligen, tänkte jag, det var ju på tiden... Nu slipper jag skämmas mer över min bajsklämmande mamma.
Så nu är allting tillbaks som vanligt igen. Mamma sover på natten och jag ska försöka att inte äta plastspikar igen..
Nospuss på er!
(Om er hund fått i er vassa saker, som benbitar eller dylikt, så är sparris väldigt bra att ge sin hund då det kapslar in det vassa. Givetvis ska man hålla hunden under uppsikt och det skadar inte att ringa veterinären och rådgöra)