Jag läste en bok som heter Solglitter av Arthur Maxwell som jag fick av mina föräldrar i 70-talet. Jag tycker boken är bra o fin berättelser som det finns massor olika som jag tänkte skriva av den hos Noggen.
Jag vill ha karameller från den där affären, sade Hans trumpet. Varför kan du inte köpa karameller? Vi får aldrig några karameller.
- -Jag tycker ni får alldeles för mycket karameller, sade mamma, och vi har i alla fall inte tid just nu, vi måste handla färdigt.
--Å, nu börjas det igen, muttrade Hans. Får inte göra det och inte det. Jag måste hela tiden gå omkring här i hettan med den här korgen i handen.
Som du förstår vad Hans på mycket dåligt humör.
Precis som andra små pojkar, så brukade han bli litet besvärlig då och då. Och det blev han nu.
-- Å, utbrast han, när skall vi egentligen gå hem?
-- När vi är färdiga, sade mamma. Jag skyndar mig så mycket jag kan, och glöm inte att många av de här sakerna är till dig. Nya byxor, nya sockor, nya skor och allt möjligt. Du måste ha tålamod.
-- Jag vill inte ha några nya kläder, klagade Hans.
Jag vill mycket hellre ha mina gamla.
-- Jo det skulle just de snyggt ut att gå till skolan med stora hål på byxorna, svarade mamma tålmodigt, fastän hon var trött på Hans dåliga humör.
-- Jag vill mycket hellre ha hål i byxorna än att använda all den här tiden till att gå och handla, sade Hans. Tänk på att jag inte kan vara med de andra och leka.
Mamma svarade inte, och de gick vidare sida vid sida, medan Hans då och då mumlade för sig själv.
-- Å, vad avskyr att gå och handla, muttrade han, till hälften för sig själv och till hälften till mamma. Jag avskyr allt och alla. Jag vill hellre vara död än att gå här.
Han hade knappt talat färdigt förrän de plötsligt stannade till när de hörde ett underligt ljud bakom sig. Pam- pam- pamp-pamp. När de vände sig om såg de bakom sig en jämförelsevis ung man med en vit käpp i handen som han slog i marken när han gick längs trottoaren.
-- Där är en stackars blind man, sade mamma. Så ung han är.
Hans tittade förundrat upp och tyckte synd om honom.
-- Titta, sade mamma. Se, han vill gå över vägen och han hamnar säkert mitt ibland trafiken. Fort, Hans, spring och hjälp honom.
Hans ställde ned korgen och sprang fram till den unga mannen.
-- Kan jag hjälpa er över vägen? frågade han och tog honom i armen.
Den blinde blev mycket tacksam och Hans förde honom över gatan i säkerhet.
Hans såg helt annorlunda ut när han kom tillbaka och tog upp korgen med paketen, men han sa ingenting. När han hjälpte någon annan glömde han bort sig själv och blev mycket glad igen.
-- Det måste vara förfäligt att vara blind, sade han efter att de gått ett stycke.
-- Ja det måset det vara, sade mamma, vi borde vara glada bara över att vi kan se saker och ting, även om vi inte har råd att köpa dem. Hörde du talas om mannen som fick sin syn tillbaka häromdagen?
-- Nej, det gjorde jag inte, svarade Hans. Hur gick det till?
-- jo det var en berömd kirurg som opererade honom för ett par månader sedan och nu kan han se igen. Han förlorade synen efter att ha haft mässlingen när han var två år och han fick den tillbaka. Tack vare den här skickliga kirurgen, när han var tjugonio.
-- Blind i tjugosju år! Utropade Hans. Så hemskt! Han måste ha varit lycklig att kunna se igen.
-- Ja det var han verkligen. När han tittade på träden och blommorna, sitt hem och sina vänner, så ropade han:
-- Det är för bra att vara sant.
-- Och jag hörde, fortsatte mamma, att när han först såg sin mamma och sin syster efter att ha återvänt från sjukhuset, så föll tårar ned efter hans kinder. Tänk mamma, sade han, att jag inte koma ihåg ditt ansikte.
-- Jag är ledsen att jag var dum, sade Hans. Egentligen et gör jag verkligen, mamma.