Stefan Nilsson

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Smått och gott	\|	Vänner	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Videoklipp	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Juni (2019)

Much too young (To feel this damn old)

Efter att ha haft huvudvärk, trötthet och jobbiga tankar under några dagar nu så känner jag mig urgammal.
Vi snackar Hedenhös här nu, Cro-Magnon människa och mammutar på gatorna.
Orkar inte ens försöka att rycka upp mig, all kraft går för tillfället åt att bara ta mig genom dagarna utan att skrika efter Syster Ratchid från ”Gökboet” eller abdikera till min älskade kudde som Kung George III i England.

Försöker att minnas om julen i fjol kändes lika jobbig som nu, men jag kan inte komma på hur det var då. Trots att det ”bara” är ett år sedan, så känns det omöjligt att hitta hur det var.
Kanske för att vi var sjukskrivna då och fortfarande levde i chock?
Det är nu så många tankar att jag inte kan urskilja dem alla. Det är bara för mycket på en gång och det gör mig så trött.
Istället för att se julklappar i butikerna, så är det barnvagnar, nyfödda och gravidmagar överallt.
Leende föräldrar.

Själv känns det som att jag inte minns hur man ler på riktigt sedan jag blev förälder.
Och så då dessa kast mellan att tycka synd om sig själv och, ja ärligt talat, förakta sig för att man tycker synd om sig själv.
I Sverige får man inte tycka för synd om sig, lika lite som man får tycka för bra om sig.
Det går emot våra gener och DNA.
”Stå rak i ledet! Tyst, stark och flitig. Du är inte bättre än någon annan, men våga inte vara hemma för då får andra göra ditt jobb och det finns det inte tid till. Sluta gnäll, tänk på barnen i Afrika! Tror inte att du är speciell…………..”

Hur fan blev jag så här gammal på bara ett år?
Jo, vänta, DET minns jag!
Varje dag, varje natt, varje andetag, varje hjärtslag – så påminns jag om varför!
Om jag nu bara kunde sluta att fråga mig varför.

”Voffo gö di på dette vise?”

10 December 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Chasing rainbows

När jag inte hittar ord, så hittar ibland orden mig.

“Chasing rainbows.
Chasing blue skies.
Looking for that dream of mine.

Searching answers.
Searching comfort.
Wasting time I feel I do not have.

I envy.
I´m jealous.
My laugh is hollow, my smile my make-up.

Others wanting.
Others getting.
All I got was tears, now I don´t even have that.

Years passing.
Heart breaking.
Still chasing rainbows
Chasing blue skies.
Doubting that dream of mine.”

/ SN-091209

9 December 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Det spelar ingen roll

När jag ser tillbaka på vad jag skrev om för exakt ett år sedan, så är det skrämmande så likt det är vad jag känner idag.
Då hade jag en lång utläggning om hur rädd jag är för att gå och lägga mig om kvällen och hur dåligt jag sov. Dessvärre så stämmer det fortfarande in och känns fortfarande lika hopplöst.

Okej, jag somnar nog lite lättare idag än då, men istället så vaknar jag efter en till två timmar och kan inte somna om och när jag sover, så drömmer jag en massa konstiga saker och vaknar upp och är mer groggy än om jag supit bort en hel helg.
Läser jag vad jag skrev då, så är det två saker som jag slås av: hur chockad jag låter och samtidigt att jag försöker hoppas att allt ska lösa sig.
Tror att det var en del av chocken som gjorde mig hoppfull, gjorde att jag försökte att pigga upp mig själv och kanske lura mig själv lite?
Idag så känner jag mig mer uppgiven och trött. Likgiltig.
Och det borde skrämma mig, men det gör det inte. Det är mer som ett behagligt täcke att ha runt sig.
En känsla som inte är farlig och förvandlas till besvikelse och smärta när det går fel.
En jacka, kanske inte årets mode, men den värmer för tillfället.

Ja, jag vet att det är fel att läsa sin egen blogg, men tyvärr så har mina favoritbloggare lagt sina sidor på is. Saknar Er, bara så Ni vet!
Saknar slemsniglarna och alla utflykterna jag läste om.
Men visst funderar även jag på att inte skriva mer, men samtidigt så har jag alltid skrivit en massa och detta sätt tilltalar mig. Det är lätt att gå tillbaka och se vad jag skrivit innan.
Min lilla privata men offentliga dagbok.
Det var ändå alltid så enkelt att dyrka upp dagböckerna som fanns när jag var yngre, så det spelar ingen roll.

4 December 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Dreaming (Tell me)

Har precis kollat in familjen Sjunners resedagbok på www.resdagboken.se och drömmer lite om att komma bort ett tag.
Vet inte vart, men bara bort.
Problemet är ju att åker jag bort, så följer ju jag med.
Eller jag skulle bara rymma ner under täcket?

Har varit ett par dagar nu som varit jobbiga och jag känner mig så trött på det mesta.
Små saker blir stora och saker som normalt sett inte stör mig, håller på att dansa rumba i min hjärna.
Kan inte påstå att det är Amanda-tankar som cirkulerar, men jag vet att det är de som ligger underst och gör att de andra kommer åt mig.
Det är tröttande när hjärnan går i 150 km/t hela tiden och jag är less på att det känns som en kamp bar för att ta mig genom dagarna.

Kanske är jag naiv, men det var inte så här jag trodde att livet skulle vara när jag var trettiosju.
Att det skulle vara problem, det vet man ju, men att ha tillbringat tio år med att försöka skaffa barn, försöka lämna spermaprov på sunkiga äckliga toaletter där man knappt ens vill knäppa upp byxorna, tre missfall på sju IVF-försök och en dotter som dör dagen innan förlossning.
Nej, om jag nu inte kan reklamera livet, så kan jag väl åtminstone få nya friska batterier – mina är tömda på varje liten droppe kraft.
Jag kan inte ens drömma om lyckliga slut just nu.

3 December 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer

Olyckans Sång

Ibland tar det bara emot.
När varken huvudet, kroppen eller själen är med, så känns det ganska tungt att ta sig genom dagarna.
Försöker att gräva ner hälarna, fram med axlarna och ner med huvudet och gå framåt, lite som när man går i kraftig motvind, men idag så står jag mest stilla.

Positivt är att vi äntligen fått svar på mina prover.
Eller rättare sagt: Becka ringde och frågade om de hittat dem. Vilket de då inte gjort, men någon smarting kom på att dessa prover har jag redan tagit.
Visserligen var det 2002, men de ska visst inte ändras, så då ska det bara vara att börja göra barn i Malmö igen.
Om nu inte de två kompletterande blodprov som Becka tog idag säger annat, men just de sjukdomar som de skulle testa efter nu var så ovanliga att läkaren trodde inte att det skulle vara några problem men ville utesluta dem för vår skull.
Alltid bra.

Klart, vi har ju inte gjort oss kända som de mest tursamma människorna i världen så ……..

”Jag är Olyckan, ole do lyckan……………..”

2 December 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Långa nätter

Ja, varför inte stjäla titeln från låten jag lyssnar på just nu?
Sara, en kollega kom in med Melissa Horn´s album med samma namn och sa att gillar jag Lasse Winnerbäck, så gillar jag detta.
Än så länge så låter et som att hon har rätt. Lite mer avskalat än Winnerbäck, men påminner om hans tidiga skivor.

Påminner ja. Man ska akta sig för att bli påmind om saker, det kan göra ont.
Häromdagen så kom vi på att Becka skulle egentligen precis varit tillbaka på jobbet efter att ha varit mammaledig i 10-11 månader och att jag då över denna jul skulle varit ………………. pappaledig.
Usch, bara att skriva det känns konstigt. Som att skriva om någon annans liv.
Det kommer nog att vara så att det är konstigt, även om vi en dag får ett barn till, så kommer det att vara något som inte är riktigt rätt.
Någon som saknas.
Något som saknas mig.
Något från ett annat liv, innan det blev många dagar med långa nätter.

27 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

This is my life

”Mina Damer och Herrar. Detta är Er Kapten som talar. Vi har kopplat ifrån autopiloten då vi har råkat ut för lite turbulens när vi nu passerar över Mount Crybaby och Tröstlösabergen. Vi vill be Er spänna fast Era säkerhetsbälten och jag vill påminna Er om att detta är en rökfri flygning. Det är dock ok att supa ner sig, så flygvärdinnorna kommer nu att gå runt med sprit till Alla. Ja, utom till mig då. Någon stackare måste vara nykter och försöka styra detta stackars flygplan på irrfärden som vi håller på med! Jag tackar för uppmärksamheten och önskar Alla en trevlig resa!”

Ja, så är mitt liv. En resa som just nu känns som vädret utanför: regnigt och grått.
Ska erkänna att jag verkligen ser fram emot julens värme, färger och ljus. Konstigt hur det kan bli.
Trodde att julen var en högtid som jag skulle hata, men nu verkar det som att det är en tid som jag behöver för att klara av livet.
Hade jag orkat så skulle jag skrattat åt ironin i detta.

Märkte i morse att den autopilot som jag har som gör att jag tar mig genom dagarna hade kopplats ur och det blev att ta sig genom morgonen för egen kraft.
Min autopilot heter rutiner – utan de rutiner jag har på morgonen så hade varje morgon blivit som idag. Ett litet inre krig med mig själv om jag orkar eller inte.
En röst som säger åt mig att skita i det och gå och lägga mig igen och så då den där rösten, från honom som programmerat autopiloten, som säger att man måste göra sitt jobb och är man inte döende, har hög feber eller migrän så ska man gå iväg och göra sin plikt!
Kräksjukan och annan magsjuka är också lagliga orsaker, inflikar han nu för att ställa sig själv i bättre dager!

Jag har alltid varit bra på att starta den där autopiloten, se till att få flygplanet i luften och sedan bara acceptera att nu är det bara att åka med, med huvudet någonstans bland molnen eller strax ovanför ovädret under.
Men så kommer då dagar där planet inte kommer tillräckligt snabbt upp i luften eller inte får tillräcklig höjd och då kommer frågorna.
Alla ”om”, ”varför” och ”hur” slår ner som blixtar runt mig och det blir jobbigt och utan att ha autopiloten igång så är det en skakig resa och då upp till mig själv att styra ur stormen och försöka landa helskinnad.
Det konstiga med mig, eller en av de konstiga sakerna med mig ska jag kanske skriva, är det att oftast är så att det är när jag kör bil som tankarna kommer.
Det är också oftast så att ska vi köra någonstans och jag har Becka i passagerarsätet så går munnen i ett på mig.
Något frigörs alltså lättare i mitt huvud när jag sitter bakom ratten!
Vilket då är bra när jag har Becka med i bilen, men är jag själv så är det inte alls kul.
Oftast på väg till jobb, så är dock autopiloten i gång och det är bara att glida med på resan mot jobb, men idag så var det inte ”bara” att ta sig till jobb.
Men så är ju inte alltid livet att ”bara” leva.

Det är inte alltid så lätt att gå vidare när man är rädd för vad framtiden bär med sig. Därav frågorna ”om” och ”när”.
Så då tänker man på det som varit och med det kommer då frågorna ”varför” och ”hur”.
”This is my life and I don´t care…………..”

Men jo, jag bryr mig nog. För mycket!

18 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Change the World

Under sista året så har, som säkert märkts, mycket förändrats och saker är annorlunda.
Ork, humör och motivation varierar från dag till dag, ja ibland från timme till timme.
Det går från att vilja förändra allt, engagera sig i något som känns meningsfull och göra en insats som förändrar världen – till då att inte ens vilja förändra ställningen man har när man ligger i soffan!
Det är tvära kast i vad jag vill göra, vad jag vill ta tag i och ja hur jag ser på livet helt enkelt.
Kanske inte så konstigt att jag är trött hela tiden?
Hjärnan jobbar på 150 knyck oavsett om jag sover eller inte.

Detta att vilja göra något som betyder något innebär också att när det är så att det är ”förändra världen-Stefan” som har övertaget, så duger det inte att göra något och ha det gjort!
Nej, det ska göras med en markering! Med stolthet, om det så bara är att sortera sopor i rätt fack i soptunnan.
Okej, den där figuren har funnits tidigare, men nu är han så framträdande att till och med jag märker honom! Trots att jag är halvdöv och mest vill hålla ögonen stängda!
Han varvas dock med ”Jag bryr mig inte, det blir skit oavsett-Stefan” och det är två bestämda herrar som inte riktigt är vänner eller som ens gillar varandra.
En vill göra allt bra för att den kosmiska balansen ska ställa allt till rätta och att är man god så händer bra saker!
Den andre är inte lika naiv och bryr sig inte för inget spelar ändå någon roll. Livet är inte rättvist ändå.
Ja, tänk vilken oreda det är i den hjärnan!
Jag håller med!
Kommer kanske snart några snälla personer med en vacker tröja med knäppning på ryggen och tar mig till ett fint rum där det at madrasser överallt – fall i fall jag blir trött och behöver sova och inte orkar gå till sängen!

Nej, det är bara att inse att trots goda avsikter så blir saker inte alltid som vi vill. Det är ok att bli dämpad av detta faktum, men att man inte ska sluta att försöka!
Har du goda avsikter så har du åtminstone menat väl och det kan ingen ta ifrån dig!

Och på tal om det så lämnar jag Er med följade historia och önskar Er en bra helg:

På en av Sydneys radiostationer i Australien kan man ringa in och berätta om sina mest genanta historier. Man kan vinna mellan 1000 5000 dollar.
Denna historia resulterade i $ 5000:

Jag hade tid hos gynekologen senare denna vecka för mitt årliga cellprov.
Tidigt en morgon ringde de dock från doktorns mottagning för att tala om att de hade fått ett återbud och att jag kunde komma in tidigare, samma morgon klockan 9.30.

Jag hade precis fått iväg alla till skolan och arbetet och klockan var
Redan kvart i nio. Det skulle ta minst 35 minuter att köra till mottagningen
så jag hade lite bråttom.
Liksom de flesta kvinnor ville jag ägna några extra minuter åt min underlivshygien inför ett gynbesök, men denna gång fanns det helt enkelt ingen tid för en grundlig rengöring så jag tog bara den tvättlapp som råkade ligga vid tvättstället i badrummet och tvättade av mig lite snabbt "där nere" så jag åtminstone såg presentabel ut.
Då jag var klar kastade jag tvättlappen i smutstvättkorgen, slängde på mig mina kläder och hoppade in i bilen för att köra i ilfart till min undersökning.

Jag fick bara vänta i ett par minuter innan det var min tur att gå in till doktorn.
Då jag, liksom alla kvinnor, har gått igenom denna procedur flera gånger i livet hoppade jag vant upp på undersökningsbritsen, tittade upp i taket och låtsades som om jag befann mig i Paris eller någon annanstans långt borta.
Doktorn kom in och jag måste säga att jag blev lite förvånad då han sa:
-"Ojdå, idag har vi verkligen ansträngt oss"!
Jag svarade inte och suckade av lättnad då undersökningen var över för denna gången.

Resten av dagen var som vanligt med städning, handlande och matlagning.
Då skolan var slut och min 6-åriga dotter lekte för sig själv ropade hon från badrummet:
- "Mamma, var är min tvättlapp?"
Jag sa till henne att hon kunde ta en ny från linneskåpet eftersom den gamla låg i tvätten.
Hon svarade:
-"Nej mamma, jag måste ha just den som låg vid tvättstället.
Jag hade rullat in allt mitt glitter i den."

13 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Ljus och värme

Man ska akta sig för måndagar.
Eftersom jag slutade lite tidigare i onsdags och torsdagen gick helt åt andra tankar än jobb och fredagen mest är en mardröm, så missade jag att jag bytt pass med en kollega på jobb idag.
Det första jag ser när jag kom in på kontoret var en snygg anteckning i min kalender att jag skulle börjat jobba 8,00 och inte 8,45 som klockan visade.
Pinsamt!!

Okej, slutet på veckan som gått var inte den bästa och mina tankar var väl inte precis på jobbet i helgen, så det är kanske inte så underligt att jag missade detta, men jag tycker att det är pinsamt trots det!
Skäms Stefan! Sätta dina kolleger i klistret så där. *buuuhuuu*
Som tur är så har jag förstående kollegor som tonade ner hur mycket det hade ringt och hur stressade de varit. Så jag inte skulle få mer dåligt samvete än vad jag redan hade.

Känner dock av tröttheten än, men har sluppit huvudvärken som jag haft nästan hela helgen.
Skönt, för det var inte kul att må så.
Det är ju bara det att ibland så känns det som hänt oss som en mardröm som inte riktigt vill släppa när man vaknar. Den där envisa olustiga känslan som finns kvar i kroppen, trots att man vaknat.
Och ibland så slår det mig med förödande kraft att vi verkligen fick en dotter efter all den kamp vi haft att bli med barn, men förlorade henne.
Det känns så overkligt att det skulle gå så, att jag inte kan förstå det!
Oddsen för det måste vara helt overkliga. De måste vara omöjliga att räkna ut.
Och finns inte risken för att det kan hända, hur kan jag då förstå det?
Jag kan fortfarande inte förstå det, det är kanske därför jag rasar ihop mellan varven?
Känns som att jag varit trött i ett helt år nu och jag är trött på det.
Men snart går det ju mot jul och massor av ljus och värme. Det kanske vänder då?
Det är åtminstone skönt att se fram emot julen och allt vad den innebär. Till och med pyntet.
Ja jag vet, jag måste vara sjuk!

9 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

I am a little cat

Kära läsare, idag så har jag tagit saken i egna tassar och tänker berätta om hur man får en lite seg och tankspridd husse att jobba.
Eftersom det idag är något som visst kallas för "Fars Dag", så är husse lite nere.
Han försöker att inte tänka på det så mycket, men det märks på honom.
Konstigt förresten att det finns en "Fars Dag" och "Mors Dag" och en massa andra konstiga dagar, men ingen "Katt Dag" eller varför inte en "Busan Dagen" i all blygsamhet.

Men tillbaka till hur man distraherar husse.
Jo, eftersom husse helst ville sitta i soffan och göra inget, inte ens kela med mig när jag rullade runt i soffan.
Jag menar, jag visade till och med magen! Hörru, vad är det för sätt, mjau och fräs alltså!
Och han undrar varför jag vässer klorna i soffan?
Jaja, men ibland är dessa människor så ynkliga att man måste ge dem en hjälpande tass, så jag såg det som min plikt att jaga bort "freeloadern" som häckade i masse och husses säng.
De kallar henne min lillasyster och Maja ibland, men jag vet vad hon egentligen ska heta!
Men det får jag inte skriva här, små kellingar kan ju läsa detta.

I alla fall så jagade jag bort ....*host host* hårboll, Maja från sängen och låtsades sedan att jag kräktes.
Då kom husse in i sovrummet och så hoppade jag upp i sängen för att visa att det var dags att byta sängkläder.
Jag hjälpte husse att ta bort de gamla sängkläderna och lägga på nytt.
Lillasyster satt mest och tittade fånigt på, en gång försökte hon hoppa in i lakanet för att gömma sig, men jag är en bra jägare så jag hittade henne direkt!
Jag har nog varit tiger i ett tidigare liv.

Eftersom smutsiga saker inte blir rena av sig själv. Man måste tvätta dem, eller sig själv, Maja!! Så jag såg till att husse fattade piken när jag la mig ner i den nybäddade sängen och började tvätta mig.
Han är ibland ganska klok, min husse, för han fattde snabbt och slängde in de gamla sängkläderna i den där hemska tvättmaskinen som brukar väcka mig när jag sover i tvättstugan.
Så bra jag är!

Men jag tror att jag gjorde att för bra jobb, för jag ser att han nu plockat fram dammsugaren också.
Usch, den hatar jag!
Enda fördelen med den är att den skrämmer lillasyster ännu mera och det njuter jag av. Då slipper jag tukta henne själv!
Mjau!

/ Busan - den finaste katten i Casa de Schweizernöt (om jag själv får jama det)
Okej, lillasyster är också fin, men säg det inte till henne, då blir hon bara så kaxig.

8 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Järnspöken

Efter de sista dagarna så känner jag mig ganska nollad.
Så idag har det blivit en hel del musik och slappande för mig, när Becka jag jobbat och stått i.
Är fortfarande tung i huvudet och har ett litet tryck över ögonen som inte vill ge med sig, men annars känner jag mig piggare idag än vad jag gjorde igår.
Så det blev en liten röjning av tvättstugan, Casa de Schweizernöts eget lilla bombnedslag.
Nu ser det lite bättre ut där och vi kan öpnna städskåpet utan att städspannen och 32 andra saker anfaller oss.

Det är fortfarande så att tid som inte används till något är jobbig och därför ser jag till att hitta något att förstö mig med.
Data är bra, musik är bättre och TV-spel kan man sura på och försvinna in i under korta stunder.
Det är många tankar som går nu och det är kanske därför som jag är så trött och har den här envisa huvudvärken?
Många funderingar och tankar som spinner i skallen och ibland så blir det bara för mycket.
Kan man då avreagera sig på ett halvtaskigt spel typ GTA4 eller FIFA09 så ger man inte tankarna eller spökena en chans att snurra till hjärnan på mig.
Det är bara ett spöke jag vill ska tala till mig.

På tal om spöke, så har de fixat till grinden till kyrkogården där Amanda vilar.
Lite synd tycker jag, den lät precis som grinden till Slottet Godmorgonsol, där Lilla Söket Laban och Labolina bor.
Det fick mig alltid att le, trots att tårarna runnit ymigt bara sekunderna innan.
Det kändes så passande, att bli påmind om en barnbok när jag beskökt mitt barn.
Mitt lilla spöke.

7 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Superman

Som titellåten till TV-serien "Scrubs" örkunnar: "I´m no Superman"!" så har även jag insett att jag inte klarar allt.
I gårkväll när familjen åkt hem och jag började slappna av så kom den som ett brev på posten: huvudvärken och illamåendet.
Det höll i hela natten och jag är ingen läkare, men efter hur jag fått beskrivt för mig hur det känns när man har migrän, så undrar jag om inte det varnågot liknande jag hade i natt.
Inga tabletter hjälpte och rörde jag huvudet minsta lilla, så blixtrade det för ögonen.
Och så det det härliga illamåendet!

Så idag gick jag upp ur sängen.
Bara för att hämta telefonen och meddela mitt jobb att denna annars ganska flitige arbetsmyran stannade i sängen idag.
Och det gjrode jag. Fram till klockan var kvart i tolv!!
När jag vaknade så var huvudvärken var, men bara som en vanlig spänningshuvudvärk. Vilket var en lättnad.

Gårdagen då?
Jo, den var full av tårar, kramar, levande ljus, prat och kärlek!
Vi har en madrass av värme och kärlek runt oss i form av vår famlj och våra vänner!
Jag tror att få har den turen i oturen, som vi har!
Tack för alla meddelanden och kommentarer igår. Vi har läst dem om och om igen och alltid med tårar i ögonen och darrande underläpp.

Igår pratade vi oxå om julen som kommer och hur mycket vi alla ser fram emot den i år. Ska bli så mysigt.
Tror att Susanne får förbereda sig på en jul som är, ja helt enkelt mycket av allt!
Men den innehåller också mycket kärlek, mycket värme och mycket mycket prat!
Och om ingen sagt det innan så: välkommen till Lustiga Familjen, Susanne, det ska bli kanonkul att ha dig och lillebror i Bjuv!
Välkomna!

Till alla Er andra: Kramar i massor, nu ska jag ta två Panodil och lägga mig i soffan och somna ifrån "Mythbusters".

6 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Silent Lucidity

Ibland ska man bara lära sig att hålla tyst..............

Så klicka in på en sida som är mer positiv och har mer variation, typ Expressen.se eller Aftonbladet.se.

3 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

More than words

Det finns vissa saker som jag kan tycka att vi i Sverige pratar för lite om.
Såg på Expressen.se att Calle Schulman bloggade om missfall och hur det ska tisslas och tasslas om början av graviditeten och man inte ska säga något innan vecka 12 just för missfallsrisken är som störst då.
Men varför då?
Så att man antingen ska tycka att det är hemskt att man fått missfall och sedan inte kunna prata med någon om det?
Är det inte jobbigt nog ändå?
Eller chocka någon med det, bara för att kunna prata med någon?

Nej, vi pratar för lite om sånt som är jobbigt, sopar det under mattan och låssas att det regnar.
Det är för jobbigt och därför ignorerar vi det.
Därför är det också svårt med människor som är sorgsna, bittra, besvikna.
Vi vet inte hur vi ska göra för att göra det bra, eller vad vi ska säga och de påminner oss om hur jobbigt det kan vara och det vill vi innerst inne inte veta!
Det är tabu att säga att du är bitter på livet!
Det är ”fel” att säga högt att du är besviken på livet eller att du är avundsjuk på andra människors liv!
Sånt får man inte tänka, ännu mindre säga och jag tycker det är fel.
Det är känslor det med och de är inte mindre värda för att de är jobbiga känslor.

För de är jobbiga!
Jag vet inte hur jag ska hantera människor som är bittra eller avundsjuka, trots att jag själv är bitter, ledsen och avundsjuk mest hela tiden numera!
Jag vet inte ens hur jag vill att andra bemöter mig, mer än att jag inte vill vara rädd att de ska springa iväg om jag säger sanningen om hur jag mår, när de frågar.
Det enda jag vet är att mina egna standardfraser, att saker måste lösa sig och att så länge man försöker så blir det bra till slut – de funkar inte alltid!
Ibland så har de motsatt verkan och lägger till en annan känsla som personen som kommer med råden inte förtjänar: förbannad!
För tyvärr så kommer den förbjudna känslan då och då, den med!
Vi är människor, vi känner, tänker och reagerar inte alltid ”rätt”, ibland så är det ”fel” känsla som är rätt för stunden och det måste få vara ok, även i landet Lagom.

Varför detta nu?
Kanske för att jag vet hur bra jag mådde för exakt ett år sedan. Det var bara dagar kvar innan vårt barn skulle födas och jag var lycklig.
Ja, det jobbiga är kanske just det. Minnena från hur bra jag mådde för ett år sedan och hur hela mitt liv försvann där.
Trodde att kampen var över och nu är det bara att börja om.
Jag är envis och stark, men det finns gränser!
Jag är smart och klok, men jag har inte alla svar och lösningar!
Jag är bitter och avundsjuk, men önskar att jag inte var det!

2 November 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Take it on the run

Efter att ha skrivit en hel blogg idag, så raderade jag den igen.
Den blev för självutlämnande och jag tror inte alla vill veta det jag skrev, så det blir en kort variant idag!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
Jag vill inte vara så här trött och sliten!
Vill inte ha de tankar som gör mig så här trött och sliten!
Vill inte att vår dotter är död!

Folk får tro vad de vill, det är snart ett år sedan och det känns lika jävligt idag som då!
Insikten att hon är död är kraftigare idag än då, då var jag mest chockad över att hon inte levde! Det bedövade mig! Nu är smärtan mer ……. direkt.
Man lär sig leva med det, men smärtan är där likväl!
Frågan är om den någonsin försvinner. Jag tror inte det, för det skulle innebära att kärleken till henne försvann och det kommer den aldrig att göra!
Ingen förälder slutar att älska sitt barn när det dör, oavsett när det sker – och man glömmer aldrig!

29 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Strangelove

Är det ödet som talar till en när det sista man hör innan man stänger bilstereon är The Doors ”People are strange” och det första samtalet man får är en förvirrad kvinna som inte vet vad hon vill?
Om det är en föraning om hur dagen ska bli, så skulle jag kanske lyssnat på mitt huvud och stannat i sängen?
Nej, det säger en sån massa skumma saker hela tiden, så jag orkar inte lyssna på det!
Mitt huvud alltså!

Ta bara i natt: jag vaknade vid tre-tiden och hade en hemsk huvudvärk som strålade ut genom ögonen. Två tabletter senare så hoppades jag på att det skulle släppa och John Blund skulle komma och befria mig!
Ja hellre han än Liemannen, eller hur? Även om det ibland känns som att tappa huvudet skulle vara en befrielse när man har riktigt ont i huvudet så är det liksom en sista lösning – på alla sätt!
I alla fall, jag låg där i sängen och hörde på Beckas små mysiga snarkningar, när helt plötsligt jag hade fått en hel filmidé i skallen. Utan att ha tänkt aktivt på det, så har min hjärna kommit på en story till en film där en kvinnlig militär underrättelseofficer vaknar upp efter ett bombattentat mot henne, utan minne.
När hon lämnar sjukhuset så börjar hon gå igenom de fall hon jobbade med innan attentatet och kommer på att hon haft en affär med en kollega, som hon nu inte kan med och att den som hon skrivit som trolig hjärna bakom ett av fallen är oskyldig!
Till råga på allt så börjar hon upptäcka att bevisen pekar mot hennes älskare och henne själv och att de försökt sätta dit en oskyldig.
Nu kommer då problemet, ska hon avslöja sanningen och sig själv eller inte?
Och var det den förre älskaren som försökte ta livet av henne och varför?

Visst lät det spännande? Jag ska dock inte avslöja slutet för Er, om Ni skulle råka drömma samma film som jag.
Kanske inte så konstigt att jag inte kunde somna om när min hjärna spelade upp denna film för mig!
Hur var det? ”People are strange”.

På tal om andra slut, fast mer verkliga så kom jag och tänka på en sak i morse.
I helgen träffade vi Nettan och Martin och såg vilka framsteg deras Amanda gjort och hur bra Alice och storasyster har det. Dagarna innan så träffade Becka på min kusin Lenas man Pette och deras son Rickard och slogs av att det är ännu ett lyckligt slut.
De har haft sånt strul och jobb med myndigheter och konstiga svenska lagar när det gäller deras föräldraskap och förtjänar verkligen att det löser sig!
Becka sa att Pette och Rickard såg så tajta ut och att Rickard verkligen var sin pappas son!
Att storasyster Elin blev hela 10 år för ett tag sedan fick mig att inse hur länge de kämpat för sina barn och att vi inte är ensamma om att gå igenom den kampen!
Jag hoppas bara att vår kamp har ett lyckligt slut det med!
Men det är inte bara människor som är underliga – världen är en underlig plats!

28 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

I morgon är en annan dag

I morgon är det då dagen som skulle varit min första som pappa…………………..

Det är det ju fortfarande, men inte på det sätt jag trodde och verkligen inte som jag ville att den skulle vara.
Hade sett fram emot en dag där Becka och Amanda försökt överraska mig med frukost på sängen, trots att de visste att det inte är min grej. Att få en stor födelsedagskram av dem, ätit frukost med dem och sedan med svårighet åkt iväg till jobb.

Redan i fjol när jag fyllde år hade jag en dröm om hur detta års födelsedag skulle bli. Det är ytterligare en ballong av känslor som spricker och besvikelsen och sorgen väller ut.
Saker skulle ju vara så annorlunda i år, födelsedagen förra året var något jag bara ville passera för att komma till årets födelsedag. Min första som pappa!
Att bli 36 i fjol var inget och i år skulle jag bli 37 år ung!
Istället blir jag nu 37 år gammal och det är mer än ett år som gått – det är en dröm, den största önskan, ett liv!
Min dotters liv!

22 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Sad but true

Igår gav jag mig äntligen i kast med en bok jag varit rädd för att läsa: Marcus Birro´s ”Svarta Vykort”.
Har varit lite orolig för hur jag ska reagera när jag väl läste den, så den har legat i drygt ett halvår i bokhyllan utan att jag rört den.
Men nu har jag börjat läsa den och hittade direkt flera gemensamma nämnare och kände igen frustrationen och maktlösheten som han skriver om.
Det var skönt men samtidigt så konstigt att läsa någon annans tankar om liknande situationer. Ilskan och ångesten var så påtaglig och boken påverkade från första sidan.

Det finns verkligen inte många böcker eller ens annan information om hur män upplever missfall, barnlöshet och allt vad det innebär.
Vi lider ju av detta lika väl som kvinnor, men på ett annat sätt. Vi hanterar saker annorlunda och det känns ofta som att det glöms bort eller missas. Det sköna med Birro är att han våga säga detta, vågar skriva hur han upplevde deras kamp för att få barn och hur smärtsamt det var när de förlorade sina barn under graviditeten.
En text, dikt han skrev tog jag direkt till ”min” och jag hoppas att han inte blir arg för det, men den var så rätt och beskrev exakt hur jag känner och tänker:

”Döden är inte bara stilla sömn.
Döden är också en vredgad hållning in i det slutgiltiga mörkret.
Varför gå medlidsam och tyst in i den natten?
Döden har små skrynkliga fötter som aldrig fick chansen att lära sig gå.

Jag försöker vara ett stöd för kvinnan jag älskar
Eftersom min sorg ändå står hennes efter.
Jag blir tröstad genom att ge tröst.
Jag har en utsträckt arm in i ett angränsande rum jag inte ser.
Jag är lite död jag också.”

Jag har försökt att själv få fram allt som jag känner och tänker efter att vi förlorade Amanda.
Försökt att få fram det, så att jag kan förstå, så att jag sedan kanske kan få andra att förstå och kanske finna tröst i att det finns någon som förstår.
Men jag har börjat inse att min sorg är jag ensam om, precis som att Becka är ensam i sin sorg och alla andra är ensamma i sin sorg.
Det som gör att vi inte trots det är ensamma är kärleken runt om sorgen. Sorgen är det svarta i mitten av kärleken, det sorgsna melankoliska i kärleken som gör att lågorna runt om kan brinna så kraftigt och starkt som de gör.
Att älska är att förlora lite av sig själv, precis som det är att förlora lite av sig själv att säga farväl.
Precis som det är att ge ett barn liv – du ger upp lite av dig själv, för kärleken till detta barn!
Mitt i kärleken, så finns då det där svarta, det som vi är rädda för: sorgen som vi skulle känna om vi förlorade det vi älskar.
Att vi kan känna sorg som vi gör, beror på att vi kan älska som vi gör!

16 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Blood on blood

Dagens utflykt var till det spännande sjukhuset i Helsingborg.
Wow, säger Ni nu, vilka utsvävningar som de tar sig till!!
Ja, just det!

Det var humoristiska ultraljud och skrattglada blodprov som gällde och dagens lekledare var en halvtysk läkare som på sitt skojfriska sätt undersöte Becka och gick igenom vår historia.
Smarta som vi var, så missade vi att äta ordentligt innan, så den kuliga resan gjorde oss lite smått åksjuka och när vi väl kom hem så var det två yra och lågt blodsockrande personer som nu kraschat i soffan.

Vad fick vi då reda på idag?
Jo, att risken är att fungerar nästa försök, om vi gör ett nästa försök då vill säga, så kan Becka bli överstimulerad igen. Precis som vid ett tidigare försök då de tappade henne på 15 liter vätska ur buken.
Det var visst ett klass 4 fall, sa läkaren. Klass 4 där då 4 är den kraftigaste reaktionen!
Okej, så det var visst verligen illa då för fyra år sedan när detta hände!
Sedan så blev det då blodprover och annat skoj, innan vi tog hissen upp på femte våningen och hälsade på Anita, sjukhusprästen. Henne kunde vi ju inte missa!
Efter det så var åkturen slut och vi då körde ................ rakt in i en bilkö på E4 eftersom det varit en liten skojig bilbrand och små lustiga bilkrascher längre fram på vägen.

Men hem kom vi och nu ska vi sitta här och vänta i ca en månad innan vi får besked.
Inget är som väntans tider!

15 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Time after time

Vi går in i en tid som redan känns att den kommer att bli jobbig: min födelsedag, Amandas dag, Beckas födelsedag och en hel del andra födelsedagar.
Det är så mycket tankar som cirkulerar i skallen om denna tid att det känns mest som att jag vill dra täcket över huvudet och försvinna.
All ork går redan till att förbereda sig inför denna tid, ja egentligen fram till jul och nyår och vi insåg igår att vi inte ska planera in något extra under en period nu.
Det är de födelsedagar och högtider som gäller, resten får vänta.
Så häcken vi tänkt plantera nu i slutet på oktober får vänta och vi får acceptera att det nu handlar mer om att överleva än att leva.

14 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Love in an elevator

”Vi har det egentligen ganska bra!”
Ord sagda under täcket i soffan i det Nilssonska hemmet igår.
Och visst har vi det – egentligen.

Visst det är inte alltid vi är på humör för att prata samtidigt och när vi bråkar så flyger saker som saknar vingar, men samtidigt så är samtalen och bråken som resten av vårt liv: passionerade!
Det grå moln vi haft över oss under nästan vårt förhållande, svårigheten att få barn, har regnat på oss lite då och då och format oss till det paret vi är.
Det har samtidigt gjort att när solen lyst på oss, så har vi gottat oss i värmen så mycket vi kunnat!
Allt vi varit genom, gott som ont, har format oss och ibland känns det som att få par är så tajta som vi.
Vi har ett bra liv, underbart hus, bästa vännerna och familj med stora F som finns där för oss.
Ibland så glömmer vi det i allt som hänt sista året och vi glömmer allt vi har som vi är tacksamma för!
Men om vi hade ett moln som regnade på oss och skymde vår sol innan, så har vi en tjock svart dimma av värsta Ruhr-klass som omger oss nu.
Vi glömmer just det där, att vi har det bra – om det då inte varit för att vi förlorade vår dotter för snart ett år sedan.

Det är som att alltid ha minst två tankar i huvudet:
En som handlar om det du just nu har framför dig: jobbet, filmen man tittar på eller vad det nu är, och en tanke som rullar långsammare: ”varför”.
Den tyngre, sorgsnare tanken går alltid som ett långsamt rullande kugghjul eller kvarnhjul i bakhuvudet och mal sakta ner dig till ett orkeslöst stycke kött.
Samtidigt som då den aktiva, mer lättare tanken berättar att det är faktiskt ganska bra idag, så kan då den tyngre säga motsatsen.
Det är som att lida av en personlighetsklyvning och det är fruktansvärt tröttande!
Därför är det ovanligt att vi båda hittar en bra solig stund samtidigt, som vi då hade igår kväll.
Vilket då gör att man uppskattar den stunden desto mer!
Den var underbar!

Puss på dig, älskling!

9 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Games people play

Den sista tiden har jag slagits av en tanke ganska ofta.
Ett minne från min uppväxt om ett fånigt spel som vi spelade hos Caroline och Marcus någon enstaka gång. De gillade inte det själva, så det blev inte mer än en två gånger.
Istället för tärning så fanns det en snurra i mitten, där pilen på snurran stannade på en siffra som då visade hur många steg man fick gå framåt.
Det roliga är att jag inte mindes vad spelet hette, men när jag sökte på vad det handlade om, så visade det sig att det hette samma som jag sökte på: ”Livets Spel”!

Deras spel saknade lite pluppar och figurer, så det var tändstickor som sattes i spelpjäserna. Tända stickor för män och oanvända för kvinnor och då avbrutna, lite kortare för barnen.
Spelpjäserna var då olikfärgade bilar med plats för sex stycken familjemedlemmar.
Sedan körde man runt i livet med bilden och skaffade sig hus, karriär och familj.
Låter lite som livet, eller hur?

Vet inte varför detta spel återkommer i mina tankar, men jag misstänker att det är lite för att livet känns som det här spelet just nu, förutom då att när vi passerat karriär, äktenskap och hus så hamnar vi på rutan som säger gå X antal steg tillbaka.
Den där snurran i mitten på spelet vill inte visa rätt siffror för att vi ska lyckas att placera små tändstickor i baksätet på vår billiknande spelpjäs.

På en annan ruta i spelet står idag då min broder och hans flicka.
De ska i eftermiddag kolla på radhuset de hittat och se om det lever upp till deras förväntningar.
Vi hoppas att spelets snurra visar rätt siffra, så det blir som de vill.
Håller tummarna!

Ska kanske köpa det spelet nu bara för att jag hittat det?
Nu vill ju folk spela spel med mig igen, så det hade kanske varit en idé?
Tål att tänka på, det fanns ju nya karriärer att välja i spelet nu: Hollywood-stjärna eller spion!
”My name is Nilsson, Stefan Nilsson! – Licence to write.”

OBS!! Tillägg!! Vi har även ny e-post adress: samma som innan med @bredband2.com istöllet för @busig.se!!
Så alla vet det! Vi har ju förlorat alla adresser nu när datan kraschade!

1 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Höstens Sista Blomma

Okej, detta låter kanske konstigt, men de sista dagarna har jag känt det som att jag inte har något att se fram emot.
Efter vår fest, så blev det vardag igen och den var inte så kul. Vilket jag egentligen visste, men hade gömt mig för under dessa veckor vi planerade festen.
Nu är det då läkarbesök i oktober och förhoppningsvis ett nytt IVF-försök kort efter det som hägrar och det är ju bra saker, saker jag vill göra.
Men de är också en del av vår ”vardag” och inte speciellt roliga.
Det finns ju roligare sätt att göra barn på än att köra ner till Malmö. Det är ju inte ens en snabbis i baksätet vi pratar om!

Så jag är lite nere och letar lite saker att se fram emot, något som händer som inte är problem, något som inte kräver en lösning, utan bara är något att se fram emot!
Något kul, lagom ovanligt, oväntat och eftersom jag just nu är lika spontan som en gammal rosa disktrasa så känns det som att det inte lär hända något den närmaste tiden.
Försöker att vara kreativ, men det är nog bara att erkänna att jag är för sliten för det just nu.
Får acceptera att det blir en period av att bara vara och glida med i leran.
Regnet utanför gör kanske att leran blir mer glidvänlig? Vad vet jag?

En sak som är kul är dock att våra rosor utanför huset, som Becka klippte ner inför vinter: de blommar igen!
Mysigt!

28 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Headed for nowhere

Känns som hösten är här.
Både ute och i mitt huvud om sanningen ska fram.
Andra dagen som börjar med en huvudvärk som vägrar ge sig oavsett vad jag gör och ha ont i skallen gör mig trött.
Men varken sömn eller tabletter har hjälpt, så idag är jag hemma och försöker lära mig att ta det lugnt.
*wooohoooo*
Det är jag strålande bra på!
Eller inte, men jag kan kanske lära mig?

Vädret ute känns som att det är lite höst på gång.
Regnar som tusan för att sedan vara solsken som bländar bara timmarna efter.
Dock med kraftig blåst i båda fallen.
Svensk höst.
*gäspar stort*

Var visst ganska trött än och det känns som att huvudvärken inte vill ge sig heller.
Jag kan kanske få till en vapenvila med den: jag sover en stund och den försvinner?

24 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Nothing compares 2 U

” Its been seven hours and fifteen days……………..”
Nej, egentligen så har det varit drygt nio och en halv månad sedan Amanda gick bort.
Konstigt att tiden går även om det känns som att den borde slutat den där dagen!

Vi fick båda frågor om hur det var och är i lördags.
Nej, det var inte fel plats eller fel tillfälle. Det är det nästan aldrig!
Precis som alla andra föräldrar så vill vi inget hellre att prata om vår dotter!
Jo, det är faktiskt så. Vi blir kanske ledsna när vi gör det, det kommer kanske både en och två tårar – men det är ok!
Det är underbart att prata om henne, det är vårt sätt att hålla henne levande för oss och vår omgivning! För det hon står för, vår kärlek, vår längtar efter barn och självklart den kärlek vi har till henne!
Detta kommer aldrig att försvinna och vi pratar gärna om henne, det som hänt och hur vi har det!

Det är ju inte så att livet i sig inte påminner oss om vad som hänt.
Om ingen skulle fråga oss, så skulle inte det förändra något. Livet i sig påminner oss var dag, varje timme – ja nästan varje minut!
Ett skratt, en barnhistoria av någon, bilder på webben, nyheterna, TV:n ……… ja allt påminner oss och det är så det är och egentligen ska vara!
Hon är vårt liv och det innebär att vi vill bli påminda, se tecken i molnen, i regnet, i igelkotten som springer över gräsmattan på kyrkogården, ja, i allt!

Igår var det en TV-serie som påminde oss och trots att klockan var över åtta, så satte vi oss i bilen och körde ut till hennes grav.
Vi vara bara tvungna att se om det brann ett ljus hos henne!
Det gjorde det!
Ljus och massor av blommor, nejlikor och rosor.
Det är så fridfullt att vara där hos henne. Så fridfullt och så många känslor som kommer upp till ytan: sorg, ilska, rädsla, frustration, trötthet och kärlek. Kärlek i massor!!
Många känslor som kanske låter som att de inte hänger ihop, men som nu gör det på ett enkelt sätt.

Att få utlopp för dessa känslor är inte det lättaste.
Du anstränger dig till max för att inte de ska komma fram på jobb, vilket gör att du inte kan komma åt dem när du kommer hem.
Du anstränger dig för att svara ”rätt” när någon frågar hur du mår, när du ”vet” att de egentligen inte vill veta!
Du anstränger dig att trycka ner hur du mår – för att du är rädd för vad du kommer fram till.
Du anstränger dig så mycket, att du till slut inte vet hur du egentligen mår!
Varje gång du svarat på frågan hur du mår, så undrar du om du sa rätt, för du mår ju egentligen inte bra. Eller gör du?
Allt blir en röra av tankar och känslor i ditt huvud och du vet inte vad som kom först: svaret från tanken att du mådde ok, eller svaret från känslorna att det inte är så bra.
Ju mer du funderar, desto mindre ordning på allt får du.
Det är då frustrationen slår till, tätt följd av tröttheten.
Du är så trött på dig själv att du slutar att undra hur du mår och bara är. Du glider genom de närmaste timmarna, dagarna i detta töcken, kanske skrattar lite, kanske ler lite, kanske tänker – men aldrig speciellt mycket!
För du vet att skrattar du, då frigör du också den spärren som du skapat och då kommer de där tankarna och känslorna fria igen – och du börjar fråga dig hur du mår!

På kyrkogården igår, vid Amandas grav, då gav jag efter för detta:
Genom att bli arg på Becka för att hon grät först när vi kom dit!!
Ja, det är sådana saker som man till slut reagerar på – man blir så jäkla trött, sliten och dum till slut!
Ett problem med att bli arg på människor utan en egentlig anledning är att de har en tendens att reagera på det! De blir ibland arga tillbaka!
Konstigt nog.
Det krävdes att något bröt igenom min mur! Något träffsäkert, något tufft, något som visade mig att det var dags att lugna ner mig.
Något som en ………………. fjäder!
Det blåste upp en liten vit och spräcklig fågelfjäder på Amandas gravsten och la sig vid ängeln på hennes sten.
Och den synen bröt ner min spärr och mina murar rasade i den stormen av tårar som släpptes lös.
Allt rann av mig och jag grät som om jag skulle själv vattna varje blomma på kyrkogården.
Med tårarna släppte all spänning jag byggt upp under flera veckors tid, ilska och sorg kom fram och tårarna tvättade rent mina känslor så jag åter visste vad jag kände:
Att jag inte någonsin kommer att förstå varför detta hände och aldrig kommer att hitta en mening i det.

Men också att jag måste tro på att livet är mera än detta! Mer än denna förbannade, förlamande sorg, frustration och tomhet som just nu genomsyrar vårt liv!
Vissa saker kommer aldrig att bli bättre, det är så enkelt, men det innebär inte att allt i livet är lika dåligt och att allt i livet kommer att vara dåligt och hopplöst!
Att förlora vår dotter är det hemskaste som kan hända och livet känns emellanåt otroligt meningslöst på grund av detta, men det måste också finnas något annat i livet.
Någon annan mening. Det kan inte vara så att det är en plåga på 70-80 år som inte har någon mening och även om jag inte någonsin kommer att se en mening med att förlora Amanda, så måste livet i stort ha en mening som är lycklig!
Antingen så ger man upp och ser allt svart, eller så tar man ett steg fram när man orkar det, ett steg i sidled när man går in i en vägg och står stilla när man inte orkar röra sig alls.
Men hemligheten är att fortsätta att röra på sig!

Jag vet att står jag still, då kommer inget att hända – jag kommer att vara kvar på den punkt jag är idag! En pappa som saknar sin dotter så han ibland blir förlamad av smärta!
Men fortsätter jag att försöka ta mig framåt, så hoppas jag och tror att något annat väntar på mig!
Något annat än smärta och sorg, någon som kallar mig pappa och som får mig att se livet i färg och inte i svartvitt igen!
Det är bara vi som kan avgöra när vi ger upp! Ingen annan!
Jag önskar att vi inte hade behövt kämpa som vi gjort och gör, men önskningar är just det: önskningar!
Vill man att något ska hända, så får man göra det själv och som tur är, så är vi inte själva!

Se där, det märks att jag frigjort en del känslor och tankar igår!
Men nu är jag helt slut.
*ler lite*

22 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Wild Child

Igår hade vi återträff med NOVA-gruppen.
Vi lyssnade och pratade med ett par som var i vår situation för åtta år sedan.
De berättade om deras resa och hur sorgen och minnet av deras dotter fortfarande finns med dem, men på ett annat sätt.
Om förändringen som skedde på femårsdagen av dotterns död och hur deras liv med två barn hos sig fysiskt och deras förstfödda endast mentalt.
De sa egentligen inget oväntat eller nytt, vi har ju pratat en hel del med min kollega på jobb som råkade ut för detta för sexton år sedan.

Det är skönt att känna denna gemenskap, men samtidigt så är det en skillnad: alla dessa par har lättare att bli gravida igen än vad vi har!
Och det är jobbigt att veta.
Hemskt att säga det, men visst är jag avundsjuk på det. Går inte att förneka.
Sedan vill jag ju inte att de ska ha våra problem, självklart inte, men det är lite kluvna känslor.
Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Enkelt har det dock varit när det gäller idéer till vår lilla festlighet!
De ramlar över oss och det ser ut att bli större och bättre än vad vi ens vågat hoppas på!!
Det har varit en liten räddning att ha detta att fundera på och planera och att det nu ser ut att bli så här bra så känns det jätteroligt.
Har fått och kommer att få mer hjälp av Martin och Jenny, så vi kan fullända detta!
Och nej, inga barn i detta projekt. Det är bara vi som blir som barn när vi pratar om det!
Mest jag då! :-)

9 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Too much love will kill you

Det finns en förföriskt farlig känsla som fångar mig ibland.
Att ingen riktigt förstår hur jag mår, eftersom det är så få som kan ha gått igenom samma sak som vi har gjort.
Det rättfärdigar att vara bitter eftersom jag då är ”speciell” och ”ingen förstår mig” och jag hatar att jag faller för den känslan.
Oftast händer det när jag är tröttkörd och det är mycket som händer runt omkring mig som behöver min uppmärksamhet. När murarna inte är så höga och sina försvar är dåligt förberedda.
Ungefär som när jag spelade ”Risk” i helgen med Drottningarna Becka och Lina och Kung Nils.
Jag är visst ingen större strateg, varken i spel eller i verkliga livet!

”Sometimes when I look in the mirror
I don´t recognize the man I see.
Sometimes he´s a shadow of a man I once knew.
Sometimes he´s as pale as a ghost.
And if I can´t see me – how can any one else?

Someone once said:
It´s the big things that wounds,
But it´s the small that finally kills you.
Sometimes I think I was right!”

/ SN-090908

8 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Dag efter dag

Mera svensk schlager, jag vet!! Det är en sjukdom och jag får medicin mot det i form av 10 ml heavy metal, direkt in i hjärnan för att det ska verka snabbare!
Det är dock på experimentstadiet så vissa biverkningar finns: risk att sjunga på Lasse Holms fåniga texter eller liknande.

Kom på en märklig sak igår som jag är avundsjuk på.
När föräldrar ska någonstans, en fest eller något liknande, där de inte ska ha med barnen, så hänger mycket på om de kan få tag i någon som kan vara barnvakt.
Det är ibland inte det lättaste har jag förstått, man låter ju självklart inte vem som se om sin lilla ögonsten!!
Detta problem är jag avundsjuk på – big time!!!
Själva så har vi ju morfar som ständigt tar hand om vår lilla stjärna. Det är ju dock ingen lösning som jag är nöjd med, av någon underlig anledning.

Ja, jag vet. Det är konstigt vilka tankar som kan dyka upp i skallen ibland.
Det är oftast inte de ”självklara” sakerna som triggar dessa tankar. Det är till exempel inte alltid att närvaron av andras barn som detta kommer fram, då har man fullt upp att leka titt-ut eller något annat. Visst kan det slå en då med, men det är långt ifrån varje gång.
Nej, det är små saker, obetydliga kan man kanske tycka, som ett ”Askungen”- eller ”Bilar”-solskydd i en bil parkerad vid sidan om på Välas parkering.
Eller ett par rosa skor i en butik, eller som idag en färgpensel med rosa färg på.
Ja, ja sa att det oftast var de obetydliga sakerna som var värst!

Just rosa är en färg som fått större betydelse än vad den någonsin haft tidigare i världshistorien!
Inte ens mina grisrosa t-shirts på 80-talet betydde så här mycket!
Okej, det var ett försök till skämt, för att jag inte ska skrämma någon, så ingen i vår närhet vågar ha något rosa på sig, sina barn eller i reklam på TV4!
Men just rosa är mycket förknippat med Amanda.
Det är nästan alltid rosa rosor vi sätter vid hennes grav och det är de rosa tuttinuttiga klänningarna på MAXi, som fångar min blick.
Rosa Pantern, som Becka hade som ringsignal när jag ringde under lång tid strax efter att vi träffats, har även den fått en och annan sur blick från mig.
För visst hade jag köpt en Rosa Panter till Amanda att leka med, dregla på och ta sina första tuggor på!
För om mamma och pappa får ha dille på sina pingviner, då kan väl hon få ha sin Rosa Pantern?

Avslutningsvis ett litet råd som funkar när inget annat gör:
"Ladies and gentlemen. Take my advise: pull down your pants - and slide on the ice!"
När inget annat funkar - bara sätt dig ner och glid med strömmen! På så sätt tar man sig framåt, om än inte så snabbt, men väl framåt.

4 September 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Un-break my heart

Igår var vi på Avskedsfest hos Caroline och Roger.
Det är inte farväl fär evigt - "bara" ca fyra månader.
De ska åka till Kanada och USA på en jätteresa under denna tiden.
De har hyrt ut sitt hus och ska åka alla fyra, Elsa och Tage ska ju självklart med!
Så igår efter att Becka jobbat klart för dagen, så blev det en tur till Källna för att kramas och önska lycka till på resan.
Kommer att bli tomt att inte se dem på så lång tid, men vi lever ju på 2000-talet så det finns ju mail och telefoner!
Lycka till på resan och glöm oss inte!!!!!

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort innan!
Jag körde själv till Amandas grav........
Det har alltid varit någon med när jag varit där, men idag så kände jag att jag bara måste åka dit.
Jag var inom butiken och köpte persikofärgade rosor och satte hos henne och tände ett ljus, annars så satt jag bara där på huk och gömde mina tårar bakom mina solglasögon.
De bara kom, hennes gravsten var så varm efter solskenet idag och jag har ingen aning om hur länge jag satt där.
Kände på hennes namn i stenen - om och om igen och pratade med henne.
Gud, det blir verkligen inte lättare att förstå med tiden!
Det gör så ofattbart ont att sitta där och prata med min dotter och sakna henne så att hjärtat brister.
Ändå så kändes det så bra........... ja det går nog inte att förklara. Det bara är så att .............. nej, det går nog inte att förklara.
Eller så är det jag som inte hittar de rätta orden just nu.
Jag låter tårarna tala istället...

23 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Säng Säng Säng

Nu är det den fjärde dagen efter semestern och jag ska erkänna att jag behöver nog ha en veckas semester efter denna.
Under eftermiddagen igår så gick luften helt ur mig. Det var egentligen inget speciellt som hände, jag blev bara trött – mycket trött.
Tror att jag somnade så fort som huvudet nuddade kudden när jag la mig i sängen på kvällen.
Känner mig ganska sliten även idag, men eftersom jag tagit på mig att jobba över, så är det bäst att jag hittar ork någonstans.
Jag får låna en droppställning på sjukhuset och koppla in kaffedroppet redan nu kanske?
Eller lägga isbitar innanför skjortan så jag inte slappnar av?

*konstpaus*

Fick precis reda på att en kollega blivit mamma till en liten flicka. Hon fick havandeskapsförgiftning så de fick ”starta” henne två veckor för tidigt, men allt hade gått bra.
Det är konstigt, jag oroar mig alltid att något ska gå fel och jag blir så lättad och glad när allt är ok, men sedan kommer då motreaktionen som undrar varför det gick fel för oss.
Jag önskar inte någon annan det som hänt oss, men jag kan inte sluta vara avundsjuk på att andra får det som jag önskar mest av allt!
Fick en stor klump i halsen när det skickades runt en printad bild från sjukhusets ”webbisar” på den lilla och började undra hur det reagerades när beskedet kom att vi förlorat vår dotter.
Undrade även om det någonsin kommer att skickas runt en bild på vårt barn i fikarummet.
Jag hoppas det, men ibland tvivlar jag.
Tror det är orken som tryter och gör att jag inte kan hålla de negativa tankarna från mig på samma sätt som tidigare.
Samtidigt så hittar jag en liten ljusglimt i att det trots allt går bra i 99% av alla andra förlossningar och graviditeter, så orkar vi bara göra nya försök, så måste det lyckas till slut!
Jag kan inte se mitt liv utan barn, så ge upp finns inte!
Det går inte att ge upp denna dröm! Det vore lättare att lära sig andas vatten eller dricka syra, än att ge upp!

Grattis Tina och Gustav! Jag är så glad för Er skull!

PS. Tack Helene! DS.

PS igen. Becka, du är underbar!!! DS igen.

20 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Naked (But still stripping)

"Vem ska jag tro på?" sjöng Tomas DiLeva för många år sedan och jag måste erkänna för första (och förhoppningsvis sista!!!) gånger att jag håller med honom.
Jag har kommit på mig att jag är en velpelle när det gäller vad jag tror på eller inte tror på.
För att avslöja en lite hemighet så har jag nog alltid trott på något, men aldrig kunnat definera vad detta något är!
Precis som många andra alltså, men efter att vi förlorade Amanda så blev detta tydligare och jag trodde intensivare och mera än jag någonsin gjort.
Kanske inte helt ovanlig after vad vi var med om, men ändå.

Men sedan missfallet för snart en månad sedan så vet jag inte längre.
Hur tusan kan en god Gud bara låta oss gå på pumpen gång efter annan?
Ja, jag vet att "det finns säkert en mening som vi inte förstår idag" och att "det som inte dödar härdar", men ursäkta men det är bullshit!
Det är lika illa som att "man får inte mer motgångar än man kan klara av", vilket också är en lögn!
Man klarar inte av det, man bara fortsätter att gräva med fingarna för att ta sig ur det hål man är i, tills naglarna försvinner och man till slut är så van vid smärtan att man ibland undrar hur livet var innan den fanns där!
Ja, jag skrev ju att överskriften var "Naked (But still stripping). Mer naket än detta får Ni inte på min hemsida! Förresten en bra låt av D.A.D. för Er som inte visste det!

Sedan kommer då nu tvisten:
Att samtidigt som jag tvivlar på att det finns en Gud, eller Allah eller Jehova eller vad som - så tror jag fortfarande på ett Himmelrike!
Hur är det för screwed-up?
Jag måste tror på att det finns något efterliv, där jag träffar Amanda och får hålla om henne! Utan den tanken, så orkar jag inte fundera på framtiden eller något alls.
Ser Ni, jag strippar trots att jag redan är naken!
Åter igen, jäkligt bra text!

Så här står jag: utan svar, utan att ens veta hur jag själv tror och utan dotter!
Hur kommer det sig så att man ändå fortsätter andas, andetag efter andetag - dag efter dag?
Jo, för att det måste ju finnas något slut på detta!
För att jag och Becka är envisare än spindlarna som verkar vilja invadera vårt hus och envisare än de krafter som verkar vilja motarbeta vår önskan att bli föräldrar igen!
Det kan inte vara så att vi ska ha ett liv i ytterligare 40-60 år utan barn och förhoppningsvis barnbarn att skämma bort och älska!
Vi kan ju inte krama sönder våra vänners barn och se på dem med tårar i ögonen hela tiden. Det slutar med att ingen vågar låta oss träffa barn, eller att vi inte själv klarar av det!
Och så kan vi ju inte ha det!!
Så vi är envisare än Gud!

På tal om gudar eller kanske hednadyrkan, så besökte vi en annan sorts tempel idag: Ge-Kås kyrkan i Ullared.
Där tillber man genom att köra upp kundvagnar och kundkorgar i rumpan på sin nästa och lägga kollekten i kassaapparaterna!
Det är lika intressant varje gång man är där att se hur folk uppför sig där.
Om en man blir en buse bakom ratten på sin bil, så blir en kvinna en mordisk alien med sin kundvagn på Ge-Kås.
Allt är tillåtet och inga regler gäller.
Gud gav oss tio budord - shoppingen bara ett: "Jag måste ha mera!!!!!!"
*hahahahahaha*

Nej, jag har inte blivit knäpp, man kan inte bli något man redan är!
Humor, om än svart humor, har alltid varit en medicin som hjälpt mig att klara av svårigheter, så även nu.
Så oroa Er inte, detta är min medicin och den är mycket bättre än både den som Apoteket eller Bolaget säljer!
:-)

11 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

If I could turn back time

Intressant överskrift va?
Visst är det så att det är en del man skulle vilja ändra på om man kunnat vrida tillbaka tiden, dett konsekvenserna av det man gjort eller inte gjort och göra det annorlunda.
Djupa tankar!
Även om jag just idag syftar på att vrida tillbaka tiden till den första semesterdagen så att det inte var dags för jobb igen nästa vecka.
Jo, just det, nästa måndag vid denna tid så har jag jobbat den första dagen av många innan det är dags för nästa vilopaus och jag känner mig inte ett dugg mer utvilad nu än när jag gick hem för semester den där missfallstorsdagen i juli!

Vila och kraftsamlande har det inte blivit mycket av.
Desto mera gnällande och tycka-synd om mig självande!
Och sånt tar på krafterna.
Så Cher, var har du gjort av den där fjärrkontrollen så man kan backa bandet lite. Lovar att jag ska inte överdriva det.
Bara tillbaka till semesterns början!
Eller till dagen innan vi fick reda på att Amanda inte levde längre................. eller dagen då vi fick reda på att vi skulle ha svårt att få barn......... eller ..............*click*

10 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Kan du behöva mig?

Efter att ha målat på huset i fyra dagar på raken så kan jag bara säga en sak: hur fasen kan man bli målare?
Jag har nog stått mer på stege än på marken och jag har nog större muskelknutor i mina axlar än vad jag egentligen har muskler i dem!
Tur att vi börjar närma oss slutet för denna gång. Nu dröjer det några år, ca fem, innan det är dags igen och det känns redan som för tidigt.

Fördelen med att jobba och reta upp sig på att det går så förbenat långsamt, är att jag inte hinner grubbla så mycket.
Det är ju annars min "favorit"-sysselsättning.
Kanske är det så att färgen bedövar mig?
Nja, tror inte det. Den är vattenbaserad så den ska vara ok.
Tror snarare att det är aktiviteten som gör att hjärnan koncenterar sig på att svettas, bli gring och ............ ja det var något mera, jo att måla!
Det har åndå gått snabbare i år än i fjol och det är tur.
Annars hade jag behövt bedövning på riktigt!

Precis som om jag inte fått lite vila i hjärnan mellan varven. Då hade jag nog fått en vacker tröja med knytning på ryggen och ett fint inrett rum med mjuka och goda väggar och golv där jag kunde pratat med skuggorna och alla andra som ingen annan såg!
Tur att det finns bedövning i olika form - till och med i formen av arbete!

6 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

The Riddle

En vacker dag skulle jag vilja få reda på att allt detta har en mening!
Att det gav mig något som inte är smärta eller frågor utan svar.
Men så tänker jag att hur kan någon hitta en mening i det som hänt och att vissa frågor inte har några svar - det är kanske det som är svaret?

5 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Feel

Idag när jag målade huset så hörde jag en låt av Robbie Williams som jag hört säkert femtio gånger innan.
Men idag var nog första gången jag "kände" texten och hur den var etthundra procent hur jag känner!
Eftersom jag då är man och män inte gråter när de målar, så fick jag koppla bort det! För som sagt: män gråter inte när de målar!
Det är numera en ritual att undvika att gråta.
Varför vet jag inte. Kanske är jag rädd för det igen?
Kanske är jag rädd för att rasa?
Eller så är jag bara bra på ritualer?

Vissa saker blir ritualer, man gör de av ren reflex och glömmer man det, så märker man direkt att något är fel.
En ritual jag haft de sista nio månaderna är att varje gång vi besökt Amandas grav, så sätter jag en puss (pussar mitt pekfinger och långfinger och vidarbefodrar den) till henne.
Tidigare var det direkt mot singeln som hon vilar under, nu är det hennes gravsten som får pussen.
Det är alltid samma ord jag säger innan jag går från henne, alltid samma och är vi flera så vill jag helst ha de andra lite på avstånd.
De ska gå gått lite i förväg och lämnat mig lite ensam en stund med henne, så vi kan få ha min och hennes ritual för oss själva.

Sedan igår får även hennes nalle en puss, där den står och vakar över henne med huvudet lite på sned.
Jag tänker att den står där och ser till att hon inte känner sig ensam, men sedan slår det mig att hon inte alls är där.
Där hon är finns ingen smärta och de enda tårar som faller är glädjetårar.
Men jag hoppas och tror att hon ser oss och vet om att det är hennes nalle som får den där pussen och att hon hör de där orden som jag viskar så tyst att ingen annan hör dem.

Vad jag viskar?
Det är mellan Manda och mig, men jag lämnar ordet till Mr Robbie Williams som hittade ord som jag letade efter:

"Come on hold my hand,
I wanna contact the living.
Not sure I understand,
This role I´ve been given.

I sit and talk to God
And he just laughs at my plans,
My head speaks a language, I don´t understand.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don´t wanna die,
But I ain´t keen on living either.
Before I fall in love,
I´m preparing to leave her.
I scare myself to death,
That´s why I keep on running.
Before I´ve arrived, I can see myself coming.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in.
cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

And I need to feel, real love
And a life ever after.
I cannot get enough.

I just wanna feel real love,
Feel the home that I live in,
I got too much love,
Running through my veins, going to waste.

I just wanna feel real love,
In a life ever after
There´s a hole in my soul,
You can see it in my face, it´s a real big place.

Come and hold my hand,
I wanna contact the living,
Not sure I understand,
This role I´ve been given

Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand.
Not sure I understand."

4 Augusti 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Welcome to my nightmare

Huset är städat, vår gudsons present ordnad, Beckas klänning till bröllopen vi ska på är löst och inget har vi målat idag!!
Regnskuren som besökte oss hindrade liksom det, men å andra sidan så hann vi allt annat tack vare det.
Vi har även fått tillbaka båda våra bilar som varit utlånade under veckan. Vi hade ändå inte nytta av dem när vi var i Oslo, så nu fick vi tillbaka dem nytankade och körklara!

Har känt mig rastlös idag, så det var kanske tur att vi haft att göra idag.
Risken är att jag annars klättrat på väggarna eller slagit på tangenterna som om de varit boxbollar med bostäver på!
Jag har fort farande svårt att förstå att det som hänt oss, verkligen hänt oss!
Oss av alla människor - vi som redan gått genom så mycket och kämpat så för att bli föräldrar!
Det är kanske därför det är så svårt att gå vidare? Det här var ju något som inte skulle hända - inte kunde hända!
Inte någon, allra minst då oss!
För ärligt talat, vad är oddsen att några som haft så svårt att få barn, när de väl får barn, förlora det i plötslig spädbarnsdöd i magen?
Se oddsen att det ska hända är så små att det kan väl inte hända?
Men det gjorde det visst?
Det känns fortfarande som en dålig mardröm.......... min dåliga mardröm!

31 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

In the future to come

Igår fick vi då beskedet vi redan visste: att det var ett missfall och att det gått åt *pipsvängen!
*=(Här kan Ni byta ut pipsvängen mot valfritt kraftuttryck!) :-)
Som sagt, det var som vi redan visste så det var inget som slog ner oss värre än vi redan var. På något sätt så gjorde det kanske oss till och med lättare?
Det känns lite så idag, det är inte "Sorgmarch" av Chopin som spelas idag utan rock n roll på hög volym! (Just nu är det Rolling Stones "Start me up")
Snart blir det Europe och lite Thin Lizzy, allt med fart i och positiv kraft ......... och massor med "ta mig fan nu är det nog"-attityd.
Jo, lite Iron Maiden kommer det med också. Kick ass-music!

För min del började det redan under kvällen igår. Att spela Yatzi, skratta och höra Thomas förklara sin eviga odödliga kärlek till "Mumsegumman" fick mitt sinne att lätta.
Tyvärr så blev Becka illamående av tabletterna hon fick på sjukhuset och fick fira sin svärmor liggande på extra sängen. :-(
Som tur är så mår hon mycket bättre idag, både i mage och själ.
Känns idag som att vi behövde passera detta ultraljud för att kunna gå vidare.
Även om vi visste svaret, så hindrade det oss att se längre fram och allt blev svart.
Jag vet fortfarande inte hur vi går vidare, men det känns lite lättare just nu!
Att digga till Foreigners "Hotblooded" gör sitt det med och nu kom det en liten pussevovve som heter Della och vill ha kel, så jag lämnar Er med ett "vov vov" idag.

Kramar

28 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

What kind of man am I?

Idag har vi varit i Malmö av en ny anledning, inte för att göra barn eller något som har med barn att göra.
Utan för att gratulera min svåger Jesper som fyllde år den 22.
Sist vi såg hans lägenhet var när vi hjälpte honom att flytta och snacka om att han fått gjort mycket sedan dess!!
Badrummet var kanonsnyggt och hans badkar av trä (!!!) var så jäkla coolt!!!
Starkt jobbat Jesper, hoppas att presenten kommer till mycket nytta!

En sak som slog mig när vi satt där var att jag undrar om jag inte förlorat mer än en dotter under sista nio månaderna.
Jag känner allt som oftast att jag är helt borta från samtal och vet inte ibland hur jag ska lyckas föra ett normalt samtal.
Jag känner det som att jag tappat varje uns av social kompetens jag haft.
Jag skulle inte bli förvånad om någon viskar bakom ryggen på mig att jag blivit dryg, högfärdig eller rent av otrevlig, för jag får verkligen anstränga mig för att föra ett vanligt samtal med personer som jag egentligen bryr mig om och trivs i sällskap med!

Det är hemskt att känna så här, att tvivla på att man ens själv är trevlig mot folk längre.
Jag menar inte att vara varken dryg, otrevlig eller taskig eller ens distanserad, men jag skulle som sagt inte bli chockad om någon sa så om mig, för jag får verkligen anstränga mig för att vara "normal".
Jag är ibland rädd för att vara i sällskap med andra - JAG supersociale-Stefan!
Världen har verkligen förändrats!
Jag vill inte vara så här, men oavsett vad jag gör, så är mina tankar hos Amanda och/eller på om vi lyckas få barn igen! 24 timmar om dygnet så cirkulerar i mitt huvud - utan uppehåll!
När jag då ska försöka att vara sällskaplig eller prata med någon så får jag använda all kraft att hänga med i samtalet jag deltar i, svara rätt och lyssna på vad som sägs till mig!
Det kräver 150% koncentration för att jag ska lyckas och dessvärre så känns det som att jag misslyckas oftare än jag lyckas.........

Det är inte min mening, men det leder till att jag hellre sitter tyst och undviker att få ögonkontakt med mågon eftersom jag då är rädd att de ska börja prata med mig.
Jag försvinner in i mina egna tankar och vi vet ju alla hur nyttigt sånt är!!
Jag kan få full panik om telefonen ringer, bara för att komma på att det faktiskt går lite lättare att prata med någon i telefon. Då kan jag ju stänga av ansiktet, för det ser ju inte personen ändå.
Jag har "bara" samtalet att fokusera på!
Ja, det och så då mina skenande tankar och samtalen med mig själv i mitt huvud!
Men det är trots allt enklare ................ när jag väl får upp telefonen till örat!
Hur fan blev det så här?

Okej, jag har en teori. Jag tror att jag måste ta tag i det som jag skjutit framför mig under den sista tiden innan semestern, innan jag kan må bättre och få ordning på hjärnkontoret igen!
I alla fall är det detta jag kommit fram till i mina dagliga samtal med mig själv och Amanda. Hon har en tendens till att läxa upp sin pappa ibland!
Henne kan jag inte snäsa av, som jag tyvärr gör med hennes mamma ibland!
Hon vet ju varför jag gör en del saker, oftast innan jag vet varför jag jag gör det!
Att vi då fick missfall när vi vågade tro på framtiden igen fick vår båt att kantra och ta in vatten ur en massa hål som vi hade lagat med tillförsikt och hopp.
Att få missfall blev som att förlora Amanda på nytt!
Allt känns hopplöst på nytt och det är jobbigt att leta ljuspunkter på himlen när det känns som att någon släcker stjärnorna för oss hela tiden.
Hur jag än försöker att inte ta ut den här sorgen med medföljande bitterhet över någon oskyldig, så känns det som att jag gör det, varje dag!
Det är inte min mening, jag bara orkar inte alltid vara korrekt längre.
Det är för jobbigt just nu och för alla tår jag trampat på och kommer att trampa på - förlåt!
Jag ska plåstra om dem när jag hittar min första hjälpen-låda!!
Ska bara hitta en ficklampa som kan lysa upp lite i mörkret, så jag kan hitta Becka och be om ursäkt för att hon är gift med en bitter surgubbe.
Men Amanda säger att hennes mamma kommer att säga att det finns inget att förlåta.
Smart tös, det kan hon inte ha fätt efter mig i alla fall............... *blink blink*

Kramar

26 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Billion Dollar Babies

Vet Ni vad?
Väla är fullt av små bebisar och stora magar!
Det vimlar säkert av en massa andra saker också, men det är just detta som min blick hittar!
Hela tiden!!

Tror Ni att man blir tagen för att vara arrogant eller kanske rånare om man går med solglasögonen på sig inne i butikerna?
Jag har inte vågat testa, men idag var det frestande!
Istället så blev jag bitter, ledsen och rastlös och ville bara komma därifrån.
Dessvärre så måste man ibland handla och vara ute bland folk och då kommer dessa svällande magar och små skrämmande bebisar upp som en snabbväxande svampsort ur marken.
Ja, jag vet, jag kan inte gömma mig hemma, det löser inget!
Men här hemma är det färre saker som påminner mig om att det finns lyckliga människor som blir gravida och har sina barn hos sig!
Jag är grymt avundsjuk på dem och skäms för att jag känner så, men jag kan inte rå för det!
Det är jag, i alla fall som de är just nu!

I eftermiddags och under kvällen har vi haft Beckas bror Måns, hans Eva och Marina på besök.
Det blev grillning för femte gången under denna veckan!
Känns som att det var en-två gånger för mycket, till och med för mig!
För andra dagen på rad, blev det också så att markisen blev mera regnskydd än solskydd. Visste väl att jag skulle stått ut med solen och inte skaffat en markis!
Sedan vi köpte den, så har det regnat hela tiden!

Å andra sidan så regna och åskar det i mitt sinne ockås, så det passar kanske bra ihop?

25 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Animal

Efter ungefär en timme på Skånes Djurpark så kände jag något konstigt: jag var avslappnad.
Inte som avslappnad egentligen ska vara, men mer lugn i kroppen än vad jag varit på ett bra tag nu.
Kändes bra, även om den känslan försvann liten när jag väl kom på att jag var lugnare.
Det är ju alltid så!

Men det är mysigt att gå runt och se djuren och klappa en dela av dem och bara se in i ögonen på andra av dem.
Ett lodjur bara tittade mig rakt in i ögonen. Lite som Busan gör hemma allt som oftast.
Kanske var det då jag hittade lugnet?
I närheten av djur, av det vilda?
Jag vet inte, jag är helt slut just nu och ändå vill jag inte gå och lägga mig.
Känns som att det är så mycket som vill ut men allt bara trängs och fastnar på vägen fram.

Livet är verkligen inte kul just nu, men att vara på djurparken med Martin, Jenny och Elin idag var en skön flykt från verkligheten en stund.
Man behöver undanfly sina tankar och känslor ibland och djuren gav oss den stunden, om än bara för en minut eller två per gång.
Jag skulle idag bara vilja gråta mig till sömns och vakna upp och komma på att det varit en mardröm, den hemskaste av alla mardrömmar, men jag vet att vår verklighet är den vi har just nu.
Vi har pratat om hur vi ska göra framöver, men tagit beslutet att inte ta några beslut nu. Vi ska vänta tills efter semestern och se vad vi vill göra med framtiden.
Leva utan barn är det enda vi vet att vi inte klarar av, så det beslutet är redan tagit!
Vägen från där vi är till där vi vill vara - det är en annan historia ännu dold i natten!

24 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Angry all the time

Halvlek i fotbollsmatchen mellan Helsingborg IF och FC Zestafoni.
Perfekt match......... för mitt humör då!
HIF spelar som en påse nötter och är i det närmaste värdelösa.
0-2 och fortsätter det så här, så är de utslagna!

Ungefär som mitt humör då.
Det har verkligen slagit ut idag, från inget alls till fullt raseri. Som tur är har Becka varit hos sin mor idag, så jag har kunnat vara arg utan att ta ut det över henne.
Kan inte säga något speciellt, mer än att jag är arg på allt och alla idag!
Gamla oförätter som nya och så då den där jäkla telefonen som ringt hela dagen.
Jag har inte velat ha kontakt med någon idag för risken att jag skulle säga något jag inte menade eller något jag menat, fast i fel ordalag.
Igår så gnällde jag över att jag inte kände något, idag då över att jag är så arg att jag inte riktigt har kontroll över det!
Snacka om att jag fick vad jag bad om!
Ungefär som att jag sa i 27 år att jag inte ville ha barn...................

Man ska akta vad man ber om!

23 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Anybody seen my baby?

Okej, nu vet jag att något är fel.
Idag (igen) har jag spelat Yatzi - utan att någon behövde sticka nålar under mina naglar eller vassa spjut i mina fotsulor!
Det börjar bli en vana nu och det finns bara en vana som är bra med Yatzi och det är den vanan att vägra spela det!
Jag får skylla på att det är semester och jag vill göra andra glada som råka gilla detta kättarspel från Helvetet!

Idag har vi grillat, för tredje dagen på rad!
Är inte trött på det ännu, men fortsätter det så här så kommer jag kanske att bli det?
Vet inte men jag får väl testa mig fram - varje dag är ett äventyr eller hur är det det heter?

Nja, snarare är det så att varje dag är en prövning och ett litet helsike!
Inget stort helsike, det sparar vi till en annan dag, men ett litet ett. Ett sådant som retar dig. Ett sådant som du inte blir av med!
Jag vet inte om jag inte kan få fram hur jag känner och mår, utan det känns som att jag går i ett vakum.
Vet hur jag borde känna, vet hur jag vill känna, men jag bara flyter med!
Inte glad, inte ledsen - bara ......... ja inget!

Det gör ont att inte känna något!
Konstigt? Ja, men det är så!
Det känns som att något saknas, en bit av mig själv är åter igen försvunnen och jag går här vilse för jag vet inte vilken bit det är.
Eller så vet jag det?
Och det är därför jag hindrar mig själv att känna något?
Eller är det bara för mycket och det är därför jag inte känner något?
Jag vet inte. Ärligt, jag har ingen aning!
Jag är vilse i mig själv och har ingen aning om hur jag hittar en utväg.
Jag vet bara att sist jag kände mig så här olustig, det var när livet började bli "normalt" efter att vi förlorat Amanda.
Då när man började göra saker på rutin igen, men hjärtat inte riktigt var med.
Det släpade liksom efter hela tiden.
Några steg efteråt, såg vad som hände, registrerade, observerade, ja det gjorde allt utan att reagerade.
Där är jag tillbaka och jag gillar inte det alls, jag gillar inte mig själv alls då.

Livet utan passion för det som händer, är som pannkakor utan sirap eller rosor utan blomblad. I alla fall för mig. Jag reagerar hellre för mycket och bölar som en nioårig tjej vars vandrande pinne har dött än är denna gäst hos verkligheten som jag just nu är.
Jag är trött på detta, så trött så att jag tidigare idag, tittade på de sista bilder vi tog på Amanda innan vi la henne i hennes kista.
Bara för att provocera fram en reaktion!
Två tårar kom det! Två sketna tårar!!
Fasen jag gråter normalt sett mer när jag tittar på ett snyftigt avsnitt av MASH än så.
Något är fel och jag vet vad - men jag har ingen lösning på det mer än att vänta.
Tiden löser det mesta................... sägs det.
Jag hade i alla fall rätt i en sak - så fort pappa och jag monterat vår terrassmarkis, DÅ kom regnet!
Det är kanske lösningen? Göra tvärt om?
Få mig att skratta för att sedan kunna gråta?

22 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Wanted dead or alive

Efterlyses:
Semesterkänslan som ska finnas när man har semester!
Den har rymt och jag har ingen jäkla aning om var den är!
Ser Ni den, så håll fast den tills jag kommer och hämtar den!!
Vet inte var den kan vara, så Era gissningar är lika bra som mina - om inte bättre!

Letade till och med på vinden, hittade inte den där, men däremot mina gamla Donkey Kong-spel.
Så idag handlade vi nya batterier till dem!
Tänk så coola de var en gång. :-)
Jag älskade det dubbla Donkey Kong, och så kaxig jag var när jag kom upp i 999 i summa.
Det gick ju inte att komma högre i poäng så man började om på 0.

Börja om på noll gjorde vi i kväll också, vi började måla huset igen.
Visserligen bara där markisen ska sitta snart, så vi inte skvätter färg på den, men det är en början!
Hela trädäcket är klätt i plast och vi fulla med vita färgstänk, men det är en början!
Ska se om vi kan få dit markisen i morgon - så solen inte visar sig resten av semestern!
Brukar vara så, när man väl har en sak, då har man inget behov av den!

Nu har jag visserligen semester OCH har ett stort behov av den, ska bara hitta den där känslan också.
Var tusan kan jag ha lagt den?

21 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

PS I love you

Det känns inte som den första semesterdagen.
Den fick ju liksom kämpa i motvind redan från början, men ändå.
Kvalmigt, regn och så far vi Helsingborg runt för att ordna en massa och handla.

Vissa stopp var dock kul:
På SEB i Råå så jobbar ju Nettan och det var aaaaaaaaaalldeles för länge sedan vi såg henne och Martin!
Men nu fick vi i alla fall krama om henne och bestämt att nu måste vi träffas!
Bästa bankbesöket på länge.
Nettan och Martin har vi 10-års jubileum i år med. Jag och Thomas träffade dem på Cypern när min ömma Moder fyllde 50. (Ja, vad fyller hon då i år??) :-)
De var kanonkul att ha att göra med, trots att jag blev bränd!
Av solen då, de är för snälla för att skada någon. Nettan bara mobbar mig för min röda vackra solbränna än och att jag inte pratade om något annat än Becka!
Det har blivit lite långt mellan träffarna, men kontakten har vi behållt, så nu måste vi se till att ses "på riktigt"!

Efter banken, så blev det en runda till färgbutiken och handla ............. ja just det: färg!
Hur kunde Ni veta det?
Huset måste ju målas en gång i år oxå, sedan är det 7-8 år tills nästa gång enligt experterna som vi pratade med i butiken!
Sedan blev det att handla födelsedagspresent till min lilla mamma då och lite skoj till mig!
Jag köpte ju (äntligen) en X-Box 360 i helgen, så nu ska det spelas!!
När jag inte fixar i trädgården, fixar på vinden, besöker vänner eller .........
Ja, det blir väl höst någon gång!!

Efter en runda på Apoteket och MAXI, så kom vi då äntligen hem igen.
Becka startade gräsklipparen och jag klättrade då upp på vinden för att sätta reglar som vi kan fästa terrassmarkisen i när den ska monteras.
Den kommer tidigt i morgonbitti, så det blir ingen sovmorgon i morgon!!
Om Ni inte visste det, så kan jag avslöja en sak: DET BLIRJÄVLIGT VARMT PÅ VINDEN UNDER SOMMAREN!!
Även när vädret inte är jättebra, så ligger temperaturen på ca 40 grader där uppe!
Såga, spika och ............ svettas och dricka i massor.
Efter att efter många, många ..... MÅNGA om och men, ha fått dit EN regel, så kom jag på att det fanns ju redan något att fästa markisen i - det som jag fäste reglarna i!!!
Smart-Stefan slår till igen!
Hade huvudet inte suttit fast på axlarna, så hade jag kastat iväg det!!
Men jag får väl se det som att jag börjat med att regla upp för att lägga golv eller något!

Nu ska jag in i duchen innan vi ska grilla en god köttbit!
Det måste ju kännas som semester på något sätt!

Och förresten: "Glöm inte att jag älskar Er!"
Eller hur Nettan??
:-)

PS. Till familjen Ågren-Bengtsson och Harry Potter: Tack för sällskapet igår. Vi behövde det!! Kram DS.

20 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Paint it black

Dagen har hunnit in nästan två timmar in på söndagen då jag skriver detta.
Hann inte med att skriva något tidigare under lördagen och tur var kanske det. Det hade bara blivit en nattsvart blogg med tårar och bitterhet!
Nu får den tilltänkta rubriken stå kvar som en påminnare om att även om man målar allt i svart, så dyker det upp andra färger efter en tid.

Jag mådde inte alls bra under lördagen, ville inte göra någotting och var uppgiven och trött.
Min ork och min vilja hade helt försvunnit och jag tyckte så synd om mig att jag ansåg att jag hade rätten på min sida att skita i allt och ge upp!
Efter ett regnigt besök i Östra Karup med gräsklippning, lite samtal och lunch tillsammans med mina föräldrar och min bror så blev det en stund hemma innan vi mitt i skyfallet åkte mot Vejbystrand till J & S från NOVA Gruppen.
Även L & G från NOVA skulle komma men G hade fått akut magkatarr och kunde tyvärr inte komma med.
Hoppas att du mår bättre snart. Har haft magkatarr till och från i några år nu och det är verkligen ingen höjdare! Vet inte om det hjälper, men man vänjer sig! Konstigt nog så gör man det!

Vi hade egentligen tackat nej till att komma med efter beskedet i torsdags, men ändrade oss under fredagen efter att ha pratat med Birte och Thomas.
Jag var inte alls pigg på det idag, men Becka använde min egen taktik mot mig (jäkla förrädare!!) och påminde mig om att jag kan inte stoppa huvudet under kudden och undvika världen utanför!
Så det var bara att samla kraft och åka dit.
Trots att det kändes som att vi skulle behövt både livbåt och åror för att komma fram när det regnade som mest, så kom vi bara tio minuter för sent!
Och Becka hade rätt, det hjälper inte att stoppa huvudet under armen och sniffa sig i armhålan! Det hjälper inte ett dugg!!
Att prata med dessa underbara människor som varit med om samma som vi, tänkt samma tankar och skrikit ut av samma vånda, det var exakt vad jag behövde!
Det var en vitamininjektion som gick rakt till min trötta hjärna och mitt ärrade hjärta! Trots stora gäspningar och trötta ögon blev det sent innan vi körde hem och jag kände att jag hade så mycket att säga, så det blev att starta datan innan sängen fick ta mig i sitt våld!

Att prata så hämningslöst, utan filter, är underbart skönt. Det är inte alltid det politisk korrekta som sägs, men alla förstår.
Rädslan för att något ska gå fel nästa gång man väntar barn, att få missfall (som vi har fått nu!! Jo, det är bekräftat!) och att undra om hur man ska få tillräckligt med kontroll för att klara av de där nio månaderna utan att hamna på femte våningen på Helsingborgs Sjukhus.
Vi har pratat, undrat och argumenterat om de änglabarn vi förlorade för 6-9 månader sedan: Lilla T, lilla S och så då Amanda.
Hur saknaden finns kvar och hur minnena blommade upp igen under den vecka vi nu fick vara gravida igen.
Även att det är ok att känna avundsjuka, en känsla som jag annars alltid sett som hemsk. Den är ok, det är inte att missunna andra något bra, när man är avundsjuk på dem! Det är att vilja ha det som de har, just för att de har något som är bra! Man vill inte ta det i från dem, man vill ha det likadant och jag är avundsjuk på att det var L som sa det först och inte jag! :-)

Någon tror kanske att tre par som förlorat sina barn sitter och gräver ner sig i sorgen efter barnen när de träffas, men det är faktiskt inte så!
Snarare tvärt om, vi kommer på varför vi vill ha barn, vilka underbara känslor och stunder vi hade med barnen när de levde i sina mammors magar och vilka förhoppningar vi hade, vilka personligheter vi kunde ana redan då och vad vi hoppas för oss och varandra i framtiden.
Det ger kraft! Det ger stöd! Och det ger lust att fortsätta kämpa mot den där känslan av uppgivenhet!
Att veta att man inte är ensam om sina tankar - för det är man inte!
Tvärt om!
Vi målar i andra färger efter att vi träffats. Jag hade en burk med nattsvart färg med mig dit - men den var full med röd, blå och lila när jag körde hem!

19 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

The show must go on

Okej, nu ska Ni höra Queens pampiga låt skrålande ur högtalarna och sjunga med i texten, för showen måste fortsätta.
Vi tvivlade både ett tag igår på att vi skulle orka fortsätta våra försök att få barn. Denna jävla bitterhet som inte verkar vilja släppa oss, denna jävla otur som verkar förfölja oss - den har kört slut på våra krafter!
Sedan tänkte vi båda: "kan vi se ett liv utan barn?".
Svaret är nej, det kan vi inte!!
Så lägga ner det, det är inget alternativ.

Så det var kontentan, den brukar komma sist, men för en gång skull så började jag med poängen och tar inledningen sist.

Vi har givit upp detta försök. Okej, vi har inte fått det 100% bekräftat, men Becka har en "viss" vana av att känna om det känns rätt eller fel och detta känns inte rätt.
Ultraljudet igår visade att fostret var för litet och även om de två läkarna vi hade inte sa det rätt ut med ord, så sa deras ansikten det klart och tydligt!
Varken mina föräldrar eller Beckas mor vill ge upp, enligt dem så finns det visst något som kallas mirakel, men det tror jag inte på!
Inte nu längre.
Jag tror bara på något som kallas envishet och att aldrig ge upp!
Sitter vi och ser på "Monkey Business" på Discovery Channel och längtar efter barn när vi ser aporna där, då förstår Ni att vi inte kan göra något annat val.
Att det finns inget alternativ!

Birte och min bror Thomas kom hit igår direkt efter att vi berättat för dem hur det gått. Åter igen vårt skyddsnät är av bästa, openetrerbara klass!
Vi hade långa samtal om livet, barn, våra historier och vår framtid. Jag älskade det! Varje stund!! Jag har världens bästa bror, bara så Ni vet det!
Det kom sms, samtal och stöd från alla utan President Barack Obama och jag tror att det var för att han sov just då och ingen vågade väcka honom.
Ska sanningen fram, så är detta ingenting!
Nej, inte "ingenting" som i ingenting, men det är ingenting i förhållande till att förlora Amanda!
Detta är en uppgiven känsla som kommer att finnas med oss, en rädsla om hur vi ska gå vidare och ett stick i hjärtat att "varför ska detta hända oss igen"!
Det som gör mest ont är själviskt, men det gör trots allt mest ont: varför kan alla andra göra barn så "enkelt", bli gravida och nio månader senare bli föräldrar till ett levande barn.
När då min erfarenhet av vårt barn är en dotter med lilafärgade läppar som jag aldrig fick se om hon hade sin mors underbara ögon!
Det är inte rättvist!

Ja, jag vet, det låter bittert och jag är bitter! Inte mot någon som har fått barn, som är gravid eller som just nu gör någon gravid eller blir gravid!
Jag är bitter för att livet inte känns just rättvist! Jag missunnar ingen glädjen att få barn. Jag uppmuntrar dem till det, för fasen Ni vet inte vad Ni missar. Det är det underbaraste i världen!!
Jag är glad för dem som inte har de problem som vi har, som inte behöver uppleva detta, som inte oroar sig sjuk varje gång deras fru/sambo går på toaletten för att de är övertygade att de kommer få höra tårar därifrån!
Det enda jag undrar är varför vi ska drabbas av detta och plågas som vi gör.
Livets mening (för oss) är barn och vi kan inte se ett liv utan barn - så showen går vidare - just nu med stråfen ur Queen låten som fått ge sitt namn till denne blogg: "Empty spaces, what are we living for......"
Tomma rum - ja, men vad vi lever för, det vet vi!!

Med massor av kärlek

17 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 7 kommentarer

Ballad of a hard man

Det är nu åtta och en halv månad sedan vi förlorade vår dotter.
Att hämta sig från den chocken och hitta en ny form av liv har utan tvekan varit det tuffaste jag varit med om och det tuffaste jag lär vara med om i livet!
Även om vi nu väntar barn igen, så innebär inte det att livet svängt 180 grader och är solsken varje dag.
Eftersom det tog åtta års kamp att få Amanda, så är det dessvärre många av de smärtsamma bilder vi samlat på oss under dessa år som spelas upp i våra huvud nu, och inte de glada som vi hoppas och vill ha under vår graviditet.
All sorg och kamp är inte som bortblåst, vi lever med den varje dag – den är en stor del av oss.
Emellanåt så försöker vi dölja, på olika sätt, hur vi mår och vilka tankar som bosatt sig i våra huvud. Ibland lyckas jag, men oftast är det någon som ser genom mina solglasögon och ser vad som gömmer sig i mina ögon.
Det krävs starka personer att våga se in i en annan människas ögon på det viset!
En del tittar istället bort eller undviker att titta alls – de vet att de kan få se något de inte vill se!

Jag har fått höra att varje dag jag är på jobb är bra, en bonus. Jag har aldrig känt mig pressad av mina chefer eller någon annan på jobb att jag måste prestera, att jag måste vara som jag var innan.
Att jag gör mitt bästa efter hur jag mår den dagen räcker för dem och det är något jag lärt mig under våren som gått, att det är unikt.
Jag har människor runt mig som ”fångar upp mig” innan jag hinner falla!
Jag är övertygad om att i många fall så är de inte ens medvetna om att de fångar mig, de bara gör en spontan sak och inser kanske inte hur mycket varje ”liten” sak är värdefull för mig!
Jag känner ingen press från Ola eller någon av de högre cheferna, vilket gör att den enda press jag har är från mig själv och att inte svika det förtroende de ger mig!
De litar på mig vilket gör att jag kan slappna av och göra mitt bästa, utan press eller krav då de visar medmänsklighet. Det är ok att jag är mänsklig, att jag visar en ”svaghet”.

Just detta leder mig då vidare på en annan tanke: hur man i vissa sammanhang uppfattas som stark och i andra som svag.
Det märks när man pratar med någon om hur de ser på en, om de ser mig som stark eller då svag. Man ser så olika på hur folk hanterar sorg och svårigheter och hur samma sätt att vara kan tolkas så olika.
Är man ”bra” på att hantera det – är du då stark eller känslokall?
Är du mindre ”bra” på att det – är du då svag eller bara mänsklig?
Jag vet inte svaret på det, jag vet bara att jag själv ändrar åsikt om hur jag hanterar vår situation efter hur folk ser på mig! Ser folk inte på mig över huvudtaget, då är jag svagare än en nyfödd baby!

Men det är ingen svaghet att visa sig ”svag”!
Det handlar om att känna att man har kontroll.
I situationer där man inte känner att man har kontroll, där behöver man känna att andra har det åt en, man är beroende av andra och känna trygghet i de man har omkring sig.
Om de personer man omger sig med inte ger trygghet, så saknas kontrollen och man blir osäker och världen utanför blir en jobbig plats att vistas i.
Allt blir upp till personen själv att hantera, och det är ohållbart i längden.
Du bryts sakta ner och eftersom du redan går på reservkraft och envishet så tar det inte lång tid innan du inte orkar!
Och andra ser dig då som svag……………..
När egentligen det handlar om att man inte känner trygghet eller stöd – ingen som förstår dig.
Ensam är inte stark!

Att känna sig svag på sin arbetsplats innebär att du känner dig svag överallt eftersom du tillbringar mer vaken tid där än någon annanstans!
Jag är lyckligt lottad, dessvärre är inte alla det!

14 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

I morgon är en annan dag

Just nu så är jag lite vilse - kommer ingenstans och orkar ärligt talat inte ta mig för något.
Den gamla TV-serien "FAME" rullar på TV:n men jag ser inte på den, trots att jag tittar mot dumburken.
Eller vänta jag hann nog lägga märke till tightsen och de korta avklippta tröjorna - PÅ KILLARNA!
Jättesnyggt!

Becka har full rulle där ute just nu, springer runt med vattenslangen och spolar av allt: huset, bilarna, blommorna, sticker jag ut näsan så spolar hon nog av mig oxå!
Behöver visserligen spolas av idag, men jag tar en dusch senare.
Fick för oss att rensa garaget på gamla målarburkar och annat skräp som samlats där under det ett och ett halvt år vi bott här.
Det blev två rundor till återvinningsgården med all båte.
Tog även och slängde allt virke som blev över när vi byggde trädäcken, fick upp vinterjackorna och lite andra jackor på vinden, där jag gjort en klädstång till dem.

Om det är varmt ute och i huset - då ska Ni känna hur det är PÅ vinden!
Jäklar!!
Jag satt där uppe och hängde ner genom luckan och Becka räckte mig det som skulle upp.
Det var som att stoppa ner huvudet i en isvak, varje gång jag skulle nå det Becka sträckte upp till mig.
Men nu är det äntligen klart!
Beckas vattenspolning oxå. Handtaget gick nyss av slangen så hon duschade hela sig själv!!
Hon ser dock ganska nöjd ut med att få svalka.
Det är kanske dags att återuppleva en klassiker och bada i vattenspridaren?

Känner mig rastlös och ändå trött idag.
Spänd och har en klump i halsen och ögonen är så där tår-tunga som de är när man oroar sig för något.
I morgon är det då dags att få svar på om vårt IVF-försök har lyckats eller inte.
Vet inte vad jag ska tro, vet bara att jag vill veta så vi vet om vi ska skratta eller gråta.
Klart gråta gör vi nog oavsett!
Det blir mycket spänning som släpper, oberoende av vad testet visar!
Hoppas med all min kraft att det är positivt!
Vet att vi orkar om det inte skulle vara det, men jag vill inte behöva orka det!
Jag vill bara snabbt oroa mig igenom de närmaste nio månaderna och ha vårt barn hos oss!

Vidarbefodrar lite av den blöta kram jag just fick av Becka till Er!
I morgon................

4 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

This is my life

Historia.
Tänk så mycket historia, som passerar varje dag, så många intressanta livsöden det finns runt oss och som vi i de flesta fall är helt ovetande om.
Vid vårt besök hos Lina och Nils i onsdags, så slog det mig hur mycket jag älskar historia: från storslagna krig, till att bara veta att det låg en väg där det idag är ett hyreshus, eller att undra om de där runda cirklarna i åkern är spår efter hus som låg där för flera hundra år sedan.
Nils, som är utbildad arkeolog (avundsjuk!!), skulle kunna hålla långa föredrag hör mig om det han ser, som jag missar när vi tittar på samma landskap.
Jag hade åter igen varit den där 8-10 åringen som läste allt som fanns om historia.
Den åttaåringen som, efter att Fröken Kristina dödat drömmarna om att ”proffs som ishockeymålvakt är inget jobb”, fick höra att ”arkeolog är inget riktigt jobb”, och så dog den pojkdrömmen också.
Den pojken i mig, som tycker att det bästa med att jobba på Berga inte är närheten till Väla, utan att här och bort till Pålsjö och Ringstorp stod delar av slaget om Helsingborg 1710.
Det tycker pojken i mig är coolt!

Men jag älskar fortfarande historia, inte bara då den typ av historia som står i historieböckerna, utan även den som står i en biografi eller den historia som vi alla har: vårt liv.
Varför jag är den jag är, varför jag reagerar som jag gör och varför andra är de som de är – historien om mitt och andras liv. Det fascinerar mig.
Att förstå att historian bakom oss, är det som gör oss till de vi är idag. Att vår historia lever med oss, varje dag.

En parallell som dyker upp i mitt huvud idag är den att det känns lite som att jag är en soldat dagarna innan Dagen D 1944.
Vet att det är dags, vet hur planen är, men har egentligen ingen aning om vad som väntar!
Soldaterna då undrade om en tysk kula skulle träffa dem i huvudet eller bröstet, eller om en granat skulle skicka splitter mot dem.
Själv undrar jag om jag ska bli sårad igen, eller om, på något mirakulöst sätt, jag tar mig igenom detta test och kanske till och med får en medalj efter en tid.
Jag vill helst slippa fler ärr på mitt hjärta, det finns snart inte plats till flera.
Å andra sidan så slutar det lyckligt, så kan jag, när jag är gammal, stolt visa upp ärren som visar att jag levt och aldrig gav upp!

3 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

On the road again

Igår blev det grillning efter jobb hos Lina, Nils och Stina.
Inte illa, god mat – utan att själv behöva laga den, bara komma till bokat bord i deras trädgård.
Att då lilla Stina ganska snabbt flirtade med mig och att jag med jämna mellanrum fick förtroendet att hålla hennes napp, det är sånt som jag faller för.
Att sedan då de har världens genom tiderna näst sötaste kanin gör inte saken sämre!
Och ja, Lina och Nils är ganska trevliga de med!
*blink blink*
Det blev en underbart trevlig kväll med massor av prat – seriösa samtal som mindre seriösa, en god promenad, lite arkeologi och en liten plaskpool med bollar och pingviner, innan bilen då styrdes hemåt.

På tal om bilar: Jag förknippar mycket av sommaren med bilar och bilkörning eller att resa i bil.
Man är ju ofta på väg någonstans, på semester, till djurparker, små utflykter, till stranden, ja överallt.
Jag minns alla våra semesterresor i vårt avlånga land när jag växte upp.
Det var resor till Öland, Gotland, Värmland, Härjedalen, ja you name it.
Och bilarna var en röd Fiat 127, en ljusgrön Fiat 127, en silvrig Fiat Ritmo, en blåmetallic Fiat Ritmo (Ni ser ett mönster i bilmärkena va?) och då en svart VW Jetta.
För övrig var Jettan, den första bilen jag körde ensam, utan att pappa satt vid sidan om! :-)
Jag minns idag dessa bilar med ett leende och resorna med ett ännu större leende.
Till och med min brors ”Rajder” (Radar. Han satt och lät som en roterande radar hela Gotlandsresan), så minns jag idag som ett underbart semesterminne!

Sommar är mycket förknippat med bilar och resor och det slog mig på väg till jobb idag att vi påbörjat en ny resa nu.
Dock inte i bil, även om den startade med en tripp till Malmö.
Det är en resa jag hoppas att den blir lång och att jag om fyrtio år ser tillbaka på den med ett leende att det var värt det, varenda sekund.
Jag hoppas att denna resa når sitt mål.
I helgen får vi svar på om vi nått första delmålet – konstigt nog samma dag som Amanda skulle blivit 8 månader!

PS. I Amandas rum hemma på våran gata i byn, står det två stycken orkidéer som vi fick när Amanda gick bort – BÅDA blommar nu igen med stora vackra blommor!! DS.

PS (igen) Jag blir tårögd och djupt rörd av alla kommentarer som Ni skriver!! Fy på Er, jag kan inte sitta och böla på jobb fattar Ni väl?? Stora kramar! DS. (igen)

2 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Gimme shelter

Ja, solen skiner på, sommaren visar sig från sin vackraste och varmaste sida.
Ibland till och med för varmt, enligt mig då, men jag har hellre detta än regn under sommaren.
Tolv dagar till att jobba, sedan kommer väl regnet.

Vi har äntligen ordnat boende till ett av bröllopen vi ska på i sommar.
J & P ska gifta sig i Skagen och hitta boende där mitt i högsommaren var inte det enklaste.
Passade på att boka en natt extra, så vi kan ha en liten kort semester när i ändå är där.
Hotellet såg jättemysigt ut och jag ser fram emot detta.

Ett annat ”skydd” jag skulle vilja ha just nu är mot den rädsla jag trycker ner hela dagarna.
Jag skämtar, skojar och skrattar och ser till att jag hela tiden har något att göra.
Men det sitter en liten rädd pojke inom mig och skakar och det gör mig trött!
Jag är så trött och arg och frustrerad över att vilja ha en framtid med barn och tvivla på att jag får det.
Att vara rädd för att hoppas för mycket!
Att vara arg för att jag vet inte varför vi ska lida på detta vis!
Att vara bitter på livet…………………
Jag är inte en person som är rädd, bitter eller osäker! Jag är inte det!
Men jag är rädd för att den där lilla pojken i mig kan bli det!
Och det gör mig rädd och jag vill gömma mig under någon typ av skydd, oftast då min humor.

Att jag varit svarat att jag är anställd av ”Britney Spears´s Circus” och söker clowner och ”Jennifer Aniston´s Dating Service” och jagar någon kille till Miss Aniston, som hon då inte redan träffat, är mitt sätt att rymma från verkligheten.
Lägga energi på att komma på absurda svar och hitta värdelöst vetande, det är mitt skydd.
Ju tröttare jag är, desto mer knäpp blir jag!
Undra med det går tillbaka sedan, eller om skadan är permanent?
Jag får fråga Dr Lennart Love!
(puss Becka, jag vet att du innerst inne älskar Dr Lennart!)
:-)

1 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

A boy named Sue

Jag får min chef att hoppa varje gång jag ringer henne.
Är det bra?
Ja, oavsett om det är så, den effekten har jag just nu på henne. Hon vet inte om hon vill svara, jag kan ju ringa och säga att det gått fel och jag går hem.
Hon vet så väl vad det innebär och känner oss så bra att hon, precis som många andra, lever sig in i vår vånda och förhoppning.

Jag tror inte jag insett hur mycket det som hänt oss, engagerar andra. Hur många som följer oss, håller tummarna för oss och skrattar och gråter med oss!
Räkneverket passade 9000 individuella besök i natt på denna sida.
Eftersom det bara räknar varje IP-adress en gång per dag så innebär det att det fortfarande är mellan 25-50 som kollar dagligen!
Jag är förstummad över detta!
Känner mig väldigt ödmjuk och hedrad!
Hade jag kunnat hade jag döpt vår (förhoppningsvis) nästfödda efter Er alla!
Barnet hade fått det längsta namnet i historien, men det hade det varit värt!!!
Ska dock erkänna att om det blivit en pojke hade vi skippat alla flicknamnen – jag har inget emot flicknamn, men en pojke med namnet Jenny Martin Therese Lena Peter Annette Göran Caroline Roger Thomas Susanne Lina Nils Camilla ……………… ja Ni fattar!
Mobbingbarn finns av flera anledningar, behöver ju inte skapa en anledning redan vid namngivningen.
Tror att Ni håller med mig!
Om inte annat så lyssna på Johnny Cash´s ” A boy named Sue”!

Nej, nu blev jag rädd.
Tankarna sprang iväg med mig och jag började drömma om ett barn inom snar framtid.
Jag blir alltid så rädd när jag låtit tankarna vandra fritt på det viset.
Det vi har att förlora blir så verkligt och rädslan tar ett kraftigt grepp om mig och jag hatar att vara rädd!!!
Vill inte! Ville inte! Vill inte!
Jag vill bara att tiden ska gå snabbt, att vi gör ett positivt grav-test i helgen och att denna resa når sitt mål!
Jag har egentligen bara en sak att säga - ”är vi inte framme snart???”

30 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Same song plays on and on

“Same song plays on and on.
Different music – different lyrics.
But the same song plays on and on.”

/ SN-090629

För tillfället så upplever jag livet på det viset, att det är samma visa, bara nya versioner av den.
Det är vårt sjunde försök och man tycker att man borde lärt sig något om hur man hanterar stressen som det innebär att göra IVF, men icke sa Nicke Nyfiken i en strut!
Det är samma vånda om igen.
Det känns dock som att det är en stor skillnad denna gång: så här trött var jag inte innan vi gjorde de andra försöken.
Eller?
Jag har kanske förträngt det?
Eller så är jag för trött för att minnas?

En sak jag minns och återupplever just nu är våndan varje gång Becka går på toaletten.
Jo, jag vet att hon klarar det själv och har gjort så i flera år, men det är inte själva toabesöket som jag har blir stressad över.
Varje gång så slutar mitt hjärta att slå fram tills hon meddelar att statusen är oförändrad, eller i alla fall att det inte finns något som tyder på att det gått fel.
Inget bra sätt att leva på, jag vet, men inte ens efter sex försök har jag lärt mig hantera detta.
Jag får ångest, blir rädd och ser för min inre syn en tårögd Becka komma tillbaka.
Efter en åtta till tio toabesök på en dag, så blir man ganska så slutkörd.
Det är som att springa 200m häck varje gång, sätta sig ner och pusta ut och få reda på att ”nu är det dags att springa nästa lopp”.
Jag har inte fysiken till det, precis som jag inte orkar detta!
Och ändå hoppas jag att detta pågår i nio månader till.
Självplågare?
Nej, bara en pappa som gärna vill ha ett barn till och denna gång få ha barnet hos sig och inte en ängel.

29 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Kissing in the moonlight

Hur stänger man av hjärnan?
Just nu så är det för många tankar och oro i kroppen, så helst hade jag sett att någon hittade en avstängningsknapp på mig!
Men eftersom jag är en utgående modell och manualen sedan länge är borttappade, så jobbar min hjärna obönhörligen på!

I nästa vecka är det då Dagen G, då vi får reda på om det fungerat eller inte!
Det känns i kroppen att det närmar sig.
Det blir svårare att hålla ifrån sig och man reagerar lättare på allt som kan vara tecken på ena eller andra svaret.
Ja, jag vet att det är för tidigt att veta redan, men efter sju försök, så har vi ganska bra koll.
Eller?
Vi velar fram och tillbaka, som vanligt!
Vi ömsom tror och ömsom tvivlar, som vanligt!
Vi pratar om vad som händer om det är positivt och vad som händer om det inte är det, som vanligt!
Och som vanligt så pussar jag på magen och hoppas att det är någon där inne som en vacker dag i mars vill komma ut och få sina pussar utan att mammas mage är mellan!

28 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Dangerous

Det är farligt att klippa gräs.
Är man en humla eller en gräshoppa så kan man bli överkörd, men även jag som kör kan uppleva det som farligt!
Det kommer fram mycket tankar och känslor när jag sitter där och skumpar rundor på den där coola maskinen som en annan Patrick Dempsey i "Can´t buy me love".

Jag hinner bland annat tänka ut hela bloggar, som jag självklart sedan har glömt när jag väl sätter mig vid tangentbordet.
Jag kommer på de mest romantiska dikter, som jag sedan inte minns mer än kontentan av.
Jag hinner grubbla på hur människor uppfattar mig. Vad de tycker om mig.
Jag hinner även komma på massor av smarta saker att säga till folk jag retar mig på: för att när jag väl möter dem stå där och få fram ............ "öhhhh, jasså".....
Jag hinner tänka bittra tankar och glada tankar.
Jag hinner gå igenom mitt liv, för att bara minnas de sakerna jag helst inte vill bli påmind om.
Jag hinner komma på hur mycket jag saknar Amanda och hur stor bit av mitt hjärta som verkligen saknas sedan den där november dagen.
Jag hinner även upptäcka att mitt blod på något sätt trots detta pumpar runt i kroppen och jag kan trots allt le åt södesärlan som envisas att landa två meter framför gräsklipparen - hela tiden. Den lär sig visst aldrig.
Till skillnad från mig: emellanåt lär jag mig nya saker.
Det mesta om mig själv.

En sak som jag minns från det jag kom på idag är:
"Är det hur jag tror att andra ser på mig som styr hur jag ser på mig?
Eller är det hur jag ser på mig som styr hur jag tror att andra ser på mig?"

27 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Ice Ice Baby

”Jag svär min trohet till religionen Glass och lovar dyrt och heligt att aldrig hava andra Mat-Gudar än Dig!”

Finns det något bättre än en kall, underbart kall glass en sommardag som den här?
Nej, det gör det inte!
Till alla Er som nu mot all rim och reson sa emot mig nu – ”sök hjälp och böta genom att köp en glass till någon som har bättre förstånd”!
Glass är en kärlek som aldrig kommer att smälta!
En god Ben & Jerry, Stracciatella, Rocky Road eller varför inte Carte Dór´s Vanilj med färska jordgubbar!
Ja, jag dreglar – stäm mig!!!

Det är många tankar som går just nu.
Många funderingar och mycket som slår mig – ibland hårt!
En sjuk sak jag kommit på: jag är avundsjuk på de som har ett solskydd på sina bakrutor i bilen med bilder på Blixten McQueen och Bärgar´n, eller de som har en gul lite fånig skylt bak på bilen som säger ”Baby in car”!
Jag vill också ha sånt på bilen, jag vill också ha en glöttig ”nummerplåt” med ett barnnamn och ett födelsedatum på nertill på en barnvagn, som jag då lyckligt stolt går och knuffar på.
Självklart då med den där minen att det jag har i vagnen är det vackraste som någon någonsin i barnvagnsknuffandets historia haft i en barnvagn!
Jag vill också komma till jobb med en min som säger ”jag har inte sovit en blund, varje lakan i huset är nerkräkt och jag minns inte sist jag ens funderade på att ha kläder som passar ihop”!
Jag vill också gnälla över att vi aldrig har sex, att vi aldrig hinner med varandra eller att jag inte ens vet hur det kom sig att jag sovit på soffan i natt kramandes en Barbie-docka och varför jag hade en alldeles för liten rosa strumpa på min högra fot!
Jag vill sluta drömma och börja leva detta lyxliv!!

Till dess får jag väl dränka mina sorger i glass.

24 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Nothing else matters

Har Ni också någon gång vaknat med känslan att inget egentligen betyder något?
Att inget spelar någon roll?
Och hur meningslöst det är att försöka ignorera den känslan?
När jag körde till jobb idag så kändes det som att jag varit vaken hur länge som helst och att det egentligen var närmare lunchtid och inte tidig förmiddag eller sen morgon.
Visserligen skiner solen och det är varmt ute, men jag har små grå moln som regnar på min värld.

Eller regnar är kanske fel beskrivning det med.
Det är moln som jag inte riktigt vet om de kommer med regn eller om det döljer sig en sol bakom.
Jag vet att man inte ska tänka för mycket över om vårt IVF kommer att fungera eller inte, vi kan inte göra så mycket för att påverka utgången av det. Mer än vad vi redan gör.
Men att inte fundera på det, hoppas, våndas och önska, det är lika omöjligt som att hindra att vinden blåser eller att slå myggor med sugrör!
Det blir en hel del pussar på Beckas mage varje dag och små viskningar om att de små äggen ska fästa där inne.
Små kärleksord om hur jag ska skämma bort dem om de bara fäster och växer sig till små barn och blir födda och växer vidare till större barn och ………….

Ja, mina drömmar är många, men egentligen är de i grund och botten en: att de ska fästa och att vi om ca nio månader ska få ha vårt levande barn hos oss, en blandning av en galen man och en vacker kvinna.

23 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Monday Monday

Dagens fråga: Har min kropp redan börjat varva ner inför semestern eller är det så att det bor en alien i min hjärna?
Mådde inte alls som jag ville igår och även om det är mycket bättre idag så tycker min kropp att den mycket hellre hade legat på soffan och funderat på hur mycket tryck min vikt har per kvadratcentimenter i denna soffa.
Ett svårtlöst problem, men kroppen hade varit beredd på att ligga kvar tills dess att lösningen visat sig!

Jag har förresten ådragit mig en arbetsskada i helgen.
Gräsklippning och stenläggning gav mig en blåsa under ringfingret på höger hand. Eftersom jag sedan inte kan låta bli att sticka hål på blåsor jag får, så blev det lite svullet, rött och ömt.
*aj, så synd det är om mig*
Så idag gör det lite lagom ont när jag böjer på fingrarna och det kliar i såret som nu blivit.
Hur kan man lära barn att inte riva på sår och blåsor när inte vuxna kan låta bli det själva?
Kanske kan jag skylla på den där alien i detta fall också?
*fniss*

Och nej, jag försöker inte att undra hur det går i början av juli.
Blockerar bort det, förbjudna tankar, oro – bort med dem!
Dessvärre har jag alltid varit dålig på att lyda mina egna råd, så 97,5% av den vakna tiden så tänker jag på om det ska fungera denna gång.
Som tur är så tänker jag bara på det under 115,35% av tiden när jag sover!
Eller när jag borde sova……………
Tänk om det är en liten alien eller två i Beckas mage!
Hoppas! Hoppas!
*håller tummarna*

22 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Dizzy

Idag skulle jag börjat på att lägga ut stenplattor till en gång mellan trädäcket och garegeuppfarten.
Med hjälp av mina föräldrar så fick vi lagt ut stenarna, men det blev bara fyra som verkligen kom på plats innan ett störtregn avbröt vårt arbete.
Så det blev en kopp kaffe och lite inomhussittande istället.

Och tur var kanske det, blev yr och ganska illamående strax efter att de kört hem.
Trött och ont i huvudet fick jag oxå.
Tror att det är tur att det bara är fyra veckor kvar innan semestern, vi börjar bli ganska tröttkörda både jag och Becka.
Det känns att det är inte mycket som ska till för att vi ska känna oss hängiga och nästa lite sjuka.
Stress kanske?

Igår fick vi besök av Sven, Jenny och Axel.
Det var mysigt.
Alltid kul med besök. De skulle egentligent till Bauhaus, men de hade stängt! Vi hade dock öppet!
Slog mig dock att det blev de som stod för pizzan och inte vi.
Jaja, vi får bjuda nästa gång!!
Lovar!!

Nej, nu ska jag in och duscha av mig lite av dagens Bjuvslera innan det blir loppelådan.
Sov gott!

21 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Working on the highway

Så, nu är det tomt i frysen.
Två av våra ägg klarade inte upptiningen, men som tur var så var de andra två ok.
Så nu vilar det två befruktade ägg i Beckas mage och nu hoppas vi att de ska trivas där och bosätta sig där de närmaste nio månaderna.

Känns bra, lite oroligt, många tankar, men överlag känns det bra.
Det är inte så mycket vi kan göra åt det nu.
Mer än att vänta och då att Becka inte hittar på allt för avancerade saker. Men det säger ju sig själv.
Fick frågan igår om hur vi egentligen orkar allt:
Göra ett nytt försök – ta oss igenom förlusten av Amanda – hur vi gör om nu detta inte funkar …… ja det är mycket!
Men svaret är enkelt: det är svårare att inte göra något alls!
Att ge upp, skita i allt och inte göra något. Det finns inte i vår värld!
Okej, ingen kan lova oss att detta ska lösa sig nu. Det vet vi.
Men det vi gör nu är att vi försöker ta ödet i egna händer!
Vi tar egna initiativ och gör något positivt!
Det hade gått att sitta och tycka synd om oss, det gör vi ibland det med, tro mig. Men att göra ett nytt försök är en positiv sak, det är en handling som för oss framåt!
Det kanske inte funkar – i så fall gör det ont! Jävligt ont!
Men vi har i alla fall försökt!
Vi har inte gett upp och bara tyckt att livet suger gamla mögeluddiga golfbollar! Vi har gjort något åt det!

Sedan måste jag bara säga en sak:
Jag hann knappt innanför dörrarna på jobb idag innan min chef frågade mig hur det gått!
Innan jag varit på jobb i 20 minuter hade jag pratat med fem kollegor till om gårdagen!
VAR ANNARS TAR MAN SÅ BRA HAND OM SINA KOLLEGOR????
Jag är lyckligt lottad!!
Vi är bra på att ta hand om varandra på detta dårhus där jag jobbar!
Det händer mer saker här än i en såpa på TV3, kanske därför att folk är öppna och pratar om sina liv på ett sätt man normalt sätt inte gör på jobb.
Men det kan jag leva med! Det är faktisk skönt att det är så öppet, man behöver inte lägga ork på att föreställa sig.

Fick precis besked om en av dessa kollegor, och en kris i hennes liv.
Jag hoppas att hon vet att vi alla tänker på henne och att hon vet var vi finns!
Tänker på dig! Kramar!

Titta, det finns alltid plats för fler tankar och mer omsorg av andra. Det är fördelen med hjärtat och hjärnan – det finns alltid plats för mera kärlek och omtanke!

Kramar till Er Alla!

17 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 4 kommentarer

Crazy Train

Idag känns det som att jag står på perrongen och ska stiga på ett tåg mot en station jag velat åka till under en lång tid.
Jag är inte säker på att tåget går dit.
Jag är inte ens säker på att rälsen är lagd hela vägen!
Under tidigare resor har tåget spårat ur och växlar legat fel och avgångar blivit inställda.
Men snart så går tåget och jag ska med, trots alla fjärilar i magen och skakningarna i benen.

Det här tåget passerar en massa konstigt landskap utanför och det finns en massa konstiga medpassagerare.
Man får en hel del konstiga tankar och känslor under resan.
Oroar sig och är tveksam till hur allt ska lösa sig, men man vet att om tåget når fram till slutstationen så är resan värd alla påfrestelser.
Men det är en okontrollerbar resan på ett galet tåg!

15 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer

Moonshadow

Lördagen har hunnit in på sin sjuttonde timme och det blåser som om Gud ville att alla skulle leka Mary Poppins idag.
Eller blåsa såpbubblor med osträngade tennisracketar!

Blåst små såpbubblor har vi gjort idag.
Jag och Elsa, som blev hela tre år i veckan, blåste massor av bubblor när mamma Caroline och Becka satte fast lillebror Tage i bilen.
Massor av bubblor blev det, vissa flög långt och andra direkt ner i gräset, men kul var det!
Vi lekte även med hästen som gnäggade när man tryckte den i örat och sjöng sånger ur en barnsångbok: "Maja Min Piraya", "Okända djur" och "Apans sång" blev det bland annat!
Lillebror Tage fick oxå vara med, men han kräkte mest på alla som kom nära.
Som tur är så kommer man undan med det när man är fem månader.
Då är det mest sött!
Vänta femton år, då är det mindre sött!

Väl hemma igen, så blir det lite tacos i kväll.
Sitter nu och dricker en cider och hör hur vinden den vinder runt husknuten.
Ganska skönt att vara inomhus.
Innan vi kom hem så tände vi ljus hos Amanda och satte rosa rosor vid hennes huvud.

Vi väntar på att gravstenen ska komma på plats. Den skulle kommit som denna veckan, men som allt annat så är den försenad.
J & S från NOVA fick sin sten i veckan, men firman hade missat att ringa när de skulle komma så de placerade den fel.
Så dagens arbete för dem har varit att flytta stenen för att få det rätt.
Typiskt! Som om inte det var jobbigt nog ändå.
I morgon är det ett halvår sedan de förlorade sin lilla dotter T.
Våra tankar är hos Er!
Jag hoppas att vi slipper strul med Amandas gravsten, men nu är vi förberedda på att det kan hända och jag inbillar mig att det är bättre.

Det är mycket jag lärt mig om mig själv och andra under de sju månader som gått.
Det viktigaste är dock att man kan aldrig visa för ofta att man bryr sig och att man verkligen visar de man älskar, att man verkligen älskar dem!
Livet är inte alltid en dans på rosor och när det är en dans på rosor, då trampar man ibland på taggarna.
Man behöver ibland bara ringa och prata i några minuter, skicka ett sms eller ett mail för att visa att "du, jag tänker på dig".
Man behöver inte försöka plocka ner månen eller något liknande storslaget.
För ärligt talat, vad fasen ska man med månen till om någon hade tagit ner den?
Nej, det är bättre och betydligt enklare att bara visa att man bryr sig och att ingen är ensam.
Att visa att "du vet var jag är om du behöver något"!
Det är bättre att lämna månen där den är, så man kan titta på den under romantiska kvällar och ta ett glas vin och vara lycklig över att någon skulle vilja ta ner månen till dig - men lämnar den där den är - för din skull!

13 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Signs

Beckas rygg är på bättringsvägen.
Hon kan ta sig runt i huset utan att använda mig som stöttepelare och behöver bara hjälp att ta sig upp och ner ur soffa och säng.
Okej, hon lär inte springa några maraton på ett tag och inte sätta några hastighetsrekord, men jämfört med igår så är detta rena balettdansen!

Själv har jag klippt gräset med vår lilla handjagare och under tiden lyssnat på en underbar spellista i min mobil.
Jäklar så bra jag är på att sätta ihop rätt musik!!! :-)
Jag vet att Kid Rock´s låt "All Summer Long" är en ren rip-off från Lynyrd Skynards "Sweet Home Alabama", men det spelar ingen roll - låten är underbar!!!
Lite Cat Stevens "Moonshadow" och "The first cut is the deepest" på det så gick gräsklippningen som en dans!
Kanske ingen snabb dans, men en långsam tryckare är väl inte fel?

När jag var klar så satt jag en stund på altanen och bara njöt av musiken och kollade upp på molen.
Om man ser några få vita moln när resten av molen är mörka och regntunga, och i dessa få vita moln ser en stegrande häst och bakom denna häst så lyser solen, men resten av himlen är mörk?
Hur ska man tolka det?
När jag satt där med en tanke, nej en känsla av upprymdhet, så upplöstes hästen på några sekunder och det var bara den ljusblå bakgrunden kvar.
En oval öppning i de mörka molnen.
Och i den öppningen, där sken solen!

6 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Strange kind of woman

Hmmm, det är en konstig tisdag.
Känner mig lite hoppfull, lite längtande och lite ...... ja ... vet inte vad jag ska kalla det, men näsan pekar framåt och tankarna går i den riktningen.
Tisdagar som normalt sett är min värsta dag!!!
Hmmm, det känns väldigt konstigt!

Vi får väl se vad som händer.
Vi ser framåt i alla fall och får väl se vad som händer där, men det känns lovande.
Konstig känsla!

2 Juni 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Mother

Mors Dag!
Det som är Beckas första Mors Dag blev inte precis den underbara dag som det skulle blivit.
Men det är trots allt hennes första Mors Dag av många, så jag kommer ändå att hedra den här dagen för hennes skull.
Så idag blir det grillat på, det äntligen klara, trädäcket, med min mamma och pappa och Beckas mamma och så då Amandas mamma!

Så många gånger jag under 2008 han fundera på vad jag skulle köpa till Becka den här dagen.
Inget var bra nog för kvinnan som stått ut med mig i snart 10 år!!!
Mitt barns mamma skulle kunnat få allt hon velat..........
Problemet är nu att det hon vill ha - det kan jag inte ge henne!
Hon görna jag än gör vilket byte som helst med Gud, Djävulen eller Fredrik Reinfelt, så kan jag inte lösa så Becka får ha Amanda kroppsligen hos sig idag och det krossar mitt hjärta!

Det som varit en av de värsta känslorna under detta halvår är maktlösheten!
Inget jag, vi eller någon gör, kan ändra det som hänt!
Jag försöker, alla gudar som finns, ska veta att jag försöker, att vara positiv och se framåt!
Ibland är det lika omöjligt som att ta ner månen eller måla solen blå!
Men hade jag kunnat - hade jag kunnat - då skulle jag göra det!!!

Grattis alla mammor denna dag!
Oavsett om Ni har Era kära nära eller långt borta!

Grattis Becka - jag vet att Amanda är nära dig idag!

Puss & Kram

31 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Dust in the wind

Dagens stora nyhet är att Kronprinsessans Daniel är nyopererad.
Inte ett ord om att jag snöt mig i morse så det kändes som att det var lilla hjärnan som kom ut!
Det tycker jag är minst lika stor nyhet!

Eller ännu större nyhet att min Broder har fått magsår och genomgått gastroskopi.
Men inte stod det i tidningen det heller!!!

Inte heller står det i tidningen hur man tvingar kroppen att gå ur sängen om morgonen, när hjärnan helst vill krypa ner i nattduksbordets låda och låsa om sig.
Eller hur man hanterar ångestkänslor över en vardag och en framtid man inte har kontroll över.
Positiva tankar och goda råd kommer man dessvärre bara till en viss gräns med, oftast sitter ”måsten” och press från sig själv djupare än dessa råd når.
Sedan kommer då skuldkänslorna på det när man inte lyckas att leva upp till sina och andras förväntningar.
Hur undviker man dessa fällor?
Varför står inte sånt i tidningarna?

”Look what the wind blew in.
All these thoughts of shameful sin.
All those thoughts that´s really just
Dust in the wind.

Look what the storm left here.
All these shadows that never seem to disappear.
All those silent battles that you just
Never ever can win.

Look at what´s left of us.
All still trying to break free.
And we all hope to
sweep out the ashes in the morning.
And greet a brave new self!”

SN-0905028

28 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Summer of ´69

Sitter här och försöker undvika att fundera på problem jag ändå inte kan lösa och hittade en lösning:
Vilka sommarlåtar är de ultimata partylåtarna?
(Ja, blir det inget barnförsök innan sommaren, så måste man ju ha en plan och se fram emot annat.)

Den första som jag kommer på är självklart Lynyrd Skynard´s ”Sweet Home Alabama” och den går inte att undgå.
Problemet är att den andra låten som poppar in i skallen på mig är Herrey´s ”Sommarparty på standen”, inte precis min favoritlåt, eller favoritgrupp!!!
Och nu så sitter den hemska låten malande i huvudet, usch försvinn hemska låt!!
Snabbt över till Kid Rock´s hyllning till tidigare nämnd Skynards ”Sweet Home…..” i form av ”All Summer Long”.
Och vad är sommar utan Tom Petty? Inget alls, så ”Mary Jane´s last dance” och ”Free Fallin´” måste spelas! Om och om igen!

Men visst finns det svenska sommarlåtar också:
Lars Winnerbäck har en hel del, bland annat då ”Solen i ögonen”, men någon hade säkert slagit mig hårt med en sten i en skog vid en sjö, om jag inte haft med Gyllene Tider.
De är bara ganska uttjatade, men sommartid så hör det liksom till att spela ”Gå & fiska!”, ”juni, juli, augusti” och ”Vandrar i ett sommarregn”.
Oj, jag höll på att missa min egen favorit ”Flickan i en Cole Porter-sång”, får bli live-versionen från 1996 då den är somrigast! Där är den inbäddad i ”Sommartider” så kommer den också med!
Sedan är frågan: Kan jag hoppa över Ledin´s ”Sommaren är kort”?
Jag är verkligen INTE glad i varken Ledin eller den låten!!
Men vänta, det är min blandning, så det är jag som bestämmer! Bort med den då!
In med Snowstorm´s ”Sommarnatt” istället och kanske Markoolio´s ”Sommar och sol”.
Fånig låt jag vet, men den gör mig glad!
Och det är väl det sommaren handlar om? Glädje?

Ja, jag har säkert missat en hel del solklara låtar, men idag var det mest för att skingra tankarna som det blev detta ämne.
Kommer säkert på när jag fått i mig en tequila eller två att ”fan , den skulle ju varit med”, men den dagen den sorgen.
Förresten ”Tequila” med The Champs, den kan kanske vara med?

26 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Never gonna give you up

Idag har det varit mindre snor, hostningar och uppkastningar av invånarna i Casa de Schweizernöt, så vi har faktiskt vågat oss utanför dörrarna idag.
Dock bara en runda till Amandas grav och tillbaka hem, men vi kände att det behövdes.
Både att komma ut och att besöka henne.
Ljuset vi tände hos henne i torsdags brann än!!!

Hoppas att hennes sten kommer snart. Det ser så tomt ut utan den.
Vi håller på att fundera ut en lösning på hur vi kan montera dit den nalle i granit som vi köpte för ett tag sedan.
Vågar inte bara ställa den vid graven, trots att det är en kyrkogård, så stjäls det även där!
Det ska inte dröja länge innan hon har både gravsten och nalle som visar vilken älskad liten flicka det vilar där.

Vi slogs av tanken under eftermiddagen att det var i morgon som L från NOVA-gruppen ska börja jobba igen efter sin sjukskrivning.
Det känns som så länge sedan vi stod där med den underliga och svår definerade känslan att det var "vardag" i morgon igen och att vi inte hade en aning om hur denna nya vardag skulle bli.
Det är inte så länge sedan J från NOVA-gruppen också började jobba och till råga på allt ett helt nytt jobb, med allt vad det innebär.
Vi andra har kommit tillbaka till arbetsplatser där alla vet vad som hänt och agerar därefter, men J får välja hur mycket och för vem hon vill avslöja vad som hänt dem.
Ingen vet det när hon började där. Kanske en fördel på vissa sätt, men samtidigt en nackdel på andra.
Jag vet inte vilket som är bäst, bara att det finns en framsida och baksida på allt!

När man träffar folk som man inte sett på ett tag så blir det lite underligt.
"Visst väntade Ni barn sist vi sågs? Så var har Ni Ert lilla liv då?"
Ett antal personer har trampat i det klaveret och skämts värre än om de kissat i byxorna på offentlig plats.
Ändå är det ett självklart antagande att om någon är gravid för ett år sedan, så ska de ha ett barn nu.
Ingen vill eller ska behöva fundera på att detta, som nu hänt, kan hända!
Det är sånt man läser om i tidningar eller i böcker som får en att gråta!
Det händer inte i verkligheten och OM det händer i verkligheten, så är sannolikheten att det händer någon jag känner försvinnande liten!
Och skulle det nu ha hänt någon jag känner, så skulle ju risken att det händer mig vara så liten att det egentligen inte finns någon risk!
Det vore ju helt osannolikt eftersom risken inte finns alls, så varför skulle det då kunna hända mig?
Varför hände det då oss?

Jo, jag vet att jag lånat det från Tage Danielsson, men han var lika chockad som jag att vissa saker händer, trots att risken att det ska hända inte finns! Finns det någon rättvisa, så har Amanda nu Astrid Lindgren som sagoberättare och Tage Danielsson som gör hennes dagar lite roligare och morfar Pjotr som ger henne kärlek!!
För någon rättvisa måste det väl finnas?
Det kan jag väl vara säker på?
Å andra sidan är jag inte säker på något längre!
Inget i livet kommer gratis, det kostar skjortan, tårar, sinnet och ditt hjärta........ och sedan kommer det ändå ränta och skatt på det!

Och ända så vägrar man ge upp!!
Ja, det är som jag sagt från början: vi är för dumma för att fatta och för envisa för att ge oss!
Jag hade skämts att se mig själv i spegeln om vi givit upp nu.
Det finns inte ens på kartan.
Vi må vara vilse och tappat kompassen, men GeUpp-Staden ska vi inte besöka och Svikarebyn finns inte utsatt på den gamla karta som vi följer!
Som sagt, dumma och envisa - det är vi det!

24 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

I am a little cat

Välkomna till Sjukstugan Nilsson.
Här har vi en husse som hostar, snyter sig och nyser så att fönsterna skallrar och en matte som mår illa och har ont i huvudet.
Så idag har de inte gjort många knop.

De har tittat på fotboll - som de båda somnade ifrån!
De har tittat på film - som telefonen ringer och avbryter hela tiden!
Och de har legat på soffan - som de bara då avbrutit för att gå på toaletten eller äta.
Det har de dock INTE gjort på toaletten.

Men jag och Maja gillar det i alla fall.
Visserligen hostar husse ganska högt och matte vill inte ha någon liggandes på hennes mage, men de är i alla fall hemma båda och kan kela med oss när vi vill.
Annars skulle ju matte jobbat och husse hade varit ute på tomten.
Nu har båda varit hemma och legat i soffan hos oss hela dagen, och det gillar vi.

Hälsningar Busan och Maja!

23 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Hero

Visst vill vi alla vara hjältar!
Rädda dagen, rädda kattungar ur träd eller helt enkelt bara finnas där vid rätt tillfälle och säga det där som är helt rätt och så smart!
Men oftast är vi hjältar utan att veta om när vi är det och nästan alltid är det något som vi själva inte betraktar som ett hjältedåd.

Någon som vågar vara den första att visa sig mänsklig, men som själv tycker att han/hon är svag.
Någon som sticker ut hakan och säger det som alla tänker, men ingen någon måste ju bara våga säga det först så resten kan hålla med.
Någon som vågar se in i en annans ögon och se bortom tårarna.
Ibland är den någon som får oss att le, när vi egentligen trodde att vi inte kunde le.

Vi har många hjältar omkring oss och många ser just dig eller mig som en hjälte och vi har helt ovetande om det just för att för oss var det en självklar sak eller en "liten" sak.
Men för den som får den där kramen, leendet, kommentaren, platsen på bussen så man slapp stå: för den personen är man en riktig hjälte!
Och en hjälte, ger andra hjältar och det ska till så lite att ge lite av sig själv, som är så mycket för någon annan.
Ibland handlare det bara om lite tid............. och visst har vi alla lite tid att ge, eller hur?

Och visst vill vi alla vara hjältar?
Jag vet att jag vill och jag vet att jag försöker att ge tillbaka det som andra ger mig.
Den tryggheten att vara den jag är, att våga visa det jag känner, den får jag från mina hjältar: min familj och från Becka.
Ibland när jag killat henne på ryggen eller på benen så undrar hon hur jag orkar göra det.
Jo, för att det är min chans att ge henne något tillbaka det hon ger mig: min säkerhet att vara ärlig om vem jag är!
Vi kan diskutera länge om vem av oss som är starkast, vi är båda envisa så ingen lär vinna.
Men en sak är säker: vi hade aldrig klarat det vi varit med om utan varandras och andras förmåga att vara hjältar när det behövs!

Så hjältarna som kallas Lucky Luke och Han Solo - de är inget mot Becka och alla Er andra!
Bara så Ni vet!

Kram

22 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

One moment in time

”Ett ögonblick”, sa Gud och parkerade mitt liv på vänt.
Efter drygt sex månader, så sitter vi fortfarande i kö och livet har liksom stannat upp.
Emellanåt så kommer det en steril röst som förkunnar att vi är samtal nummer 666 och att de hoppas att vi inte lägger på för ”Ert samtal är viktigt för oss”!
Det känns verkligen som att livet stannade upp det där ögonblicket i november och varje dag som är ”bra” sedan dess kommer inte enkelt.
Det är en kamp mot mig själv, mot mina egna instinkter att ge efter för den obevekliga chock av sorg och frustration som föddes den dagen.

Det finns bra dagar och de är sköna när de kommer. Det är till och med så att i vissa perioder är de nästan lika många som de dåliga dagarna.
Ibland till och med flera.
Men de kommer inte enkelt, de kommer inte ”av sig själva”.
Det är en kamp att skaffa sig dem och för att orka så söker vi styrka och stöd hos varandra och familj och vänner.
Det är inte alltid så lätt, vissa dagar är jag den som är arg och irriterad över världen och är då Becka inte på samma ”plats”, så blir det en balansgång för att hjälpa varandra.
Är hon ledsen och nedstämd när jag har en bra dag, så är det ett svårt puzzel att lägga, men slutar vi berätta hur vi mår, ja då har vi problem.
Större problem än att kanske sänka varandras humör.

Denna effekt har vi även på vår familj och vänner också när vi pratar med dem på ”fel” dag.
Det är dock inte bara dåliga dagar, det finns ljuspunkter och de är just familjen och vännerna och att vi har varandra.
Just tillkomsten av vänner i form av de andra föräldrarna i NOVA-gruppen och samhörigheten med dem är ett stort stöd, men utan de vänner vi hade sedan tidigare, så hade vi inte varit där vi är idag.
Vill inte byta ut någon för att ersätta andra eller på något sätt tappa bort de vänner vi har.
Riktiga vänner kan man aldrig ha för många av och jag hoppas att alla vet om det, oavsett om vi pratar varje dag eller en gång var tredje månad.
Vi vill inte förlora mer än vad vi redan gjort!!

20 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Smokin´ in the boys room

*trallalala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss*

Har precis kommit över en liten ångestattack, så nu ska leendet fan i mig fram, om jag så ska tvinga det eller hota det med stryk.
Tänk glada tankar och spela upp alla avsnitten av ”Svarte Orm” i mitt huvud kanske hjälper?
Om inte annars får jag se fram emot att det är måndag och det kommer ut en ny dvd med Kommissarie Lynley med Expressen idag.
Har blivit vårt måndagsnöje att se denna engelska tv-deckare.

Satt ute en stund på lunchen.
Ibland är solen en vitamininjektion! Känns mycket bättre efter det, trots att jag satt i ett hav av rökare.
Jaja, det är väl priset man får betala för att få frisk luft.
Jag fick i alla fall in friska tankar i min annars lite trötta hjärna.

*trallalala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss*

18 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Stay away

"Nej, smiska min skinka och kalla mig Mary, alltså!"
Att så många tycker att rätt låt vann igår trodde jag inte!
Vår favorit var Island och visst kunde de fått vinna för första gången!
Klart, ekonomin på den lilla ön mitt i ingenstans är inte den bästa, så det får kanske bli en hedrande andra plats istället?
Men bland artister som hade hår som växte överallt, kläder som skulle givit böter och låtar som lät som om de var skrivna på skämt, så var Islands bidrag klart bäst!!
Så det så!!
:-)

Idag har vi klippt gräs i mitt Himmelrike och lunchat med Mamsen och Pappsen på Motell Hallandsås.
Det är konstigt, men att skumpa runt på den där åkgräsklipparen i några timmar är väldigt rogivande!
Tror jag delar DNA med Forrest Gump!
Men nje, jag springer verkligen inte så snabbt och spelar inte pingis som han - men jag gillar choklad!!
"Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man finner i den!"
Tyvärr hittar man ibland människor som inte har vett att hålla tyst!
Fick höra en sak igår, som verkligen gjorde mig arg!
Det går visst vissa rykten som är helt fel och jag tycker att man ska inte hålla på att sprida sånt man inte har all information om!
Det skadar de som det handlar om, i detta fallet oss!

Men jag vet att det är lönlöst att försöka stoppa skvaller. Det är lika omöjligt som att hindra att regnet faller eller att försöka blåsa bort snön med hårfön!
Det är väl bara att sitta här och vara arg tills jag kommer på något vettigare att göra................

Så nu har jag kommit på något vettigare, jag ska sortera mina strumpor efter antalet noppor på dem!
:-)

17 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Hold me now

Jag får snabba mig om jag ska hinna skriva något idag, innan idag blir igår.
Har haft Caroline, Roger, Elsa och Tage på besök idag.
Vi hade ju givit bort en tre rätters meny till Caroline när hon fyllde år, för snart ett halvår sedan och idag så var Restaurang Schweizernöts personal på hugget!
De är lite upptagna ibland och ganska svåra att få att jobba.

Alltid underbart att träffa familjen S och idag var inget undantag!
Att det blev lite slappande i soffan mot slutet på kvällen när Elsa somnade i vår säng och Tage på golvet, så vi vuxna kunde "njuta" av melodifestivalen, var trots allt ok.
Alltså det var varken något fel på sovandet eller slappandet, snarare melodierna i denna så kallade festival.
Jäklar så kassa bidrag det var i år!
Ylande hundar låter ju bättre än vissa artister som var med!!

Nej, nu ska jag lägga mig i min loppelåda och drömma om bättre tider, när melodifestivalen hade bidrag värda namnet!

Jáime la vie, What´s another year, Hold me now och Johnny the Rocker!!

16 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Talking to the man in the moon

Jag har suttit och läst lite av det jag skrivit på denna blogg under det sista halvåret.
Vissa saker som jag minns väl och andra som jag glömt, eller tappat bort i allt annat som varit.
En dal saker kan jag läsa och tänka ” är det verkligen jag som skrivit detta” och en del saker kan jag läsa och tänka att jag inte alls visste hur det var.
Saker har förändrats, det händer nytt hela tiden och det som var kanske inte längre är.

Jag har insett när jag kollade igenom detta att något som kommer att fortsätta att variera är orken, och humöret och att livet är en snabbgående berg och dal-bana.
Det dyker upp svängar snabbare än man ibland förutser och ibland så känns det som att ”nu har jag koll” och en sväng senare så är man nere i en dal och är tillbaka på att ha noll koll.
Ibland sitter magen i halsen och ibland är det hjärtat som sitter i halsgropen.
Den här bloggen har blivit mitt sätt att kommunicera med mig själv.
En sorts offentlig dagbok av tankar, känslor och funderingar.
Vissa tankar och känslor vet jag inte själv om när jag skriver, jag har lättare att skriva av mig än att prata ”fram” dem.
Jo, jag vet, ganska konstigt med tanke på att jag pratar ganska mycket!
En så är det!

Som idag, det känns ganska bra.
Trött, eftersom spänning har släppt efter besöket i Malmö igår och vi hade ett kuratorbesök i morse, men annars så känns det bra idag.
Vi vet mer var vi står nu inför sommaren.
Vi har två scenarion som kan hända och har planer för båda.
Visserligen så vill vi helst göra ett försök innan sommaren, men annars får det bli ”den sista barnlösa sommaren” som en kollega till mig sa.
Då ska det njutas, grillas, drickas vin och göra exakt allt vi vill och kan!
Och nej, inte för mycket rött, Lena! Jag lovar!

Och en sak till, jo det är syskon från samma infrysning som Amanda, som väntar nere i Malmö!
Lika söta och lika envisa!
Precis som sin mamma!

15 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Feed my Frankenstein

Att humöret är lite upp och ner och att stubinen är kortare än någonsin gör att det känns ibland som att saker omkring mig matar mitt inre ”monster”.
Saker triggar mitt humör och kommentarer får mig att bli lite stressad och irriterad.
Då kommer min lilla Frankenstein fram, eller om det är Träskmonstret?
Underbart för min omgivning som är van vid en ganska mild och vänlig och framförallt diplomatisk Herr Nilsson.
Men han har nog gömt sig någonstans. Han var rätt så lättskrämd så han har väl blivit rädd för monstret.

Som tur är så blir det en kortare arbetsdag idag.
Har tillbringat förmiddagen i bil ner och tillbaka från Cura Kliniken i Malmö.
Har äntligen fått svar på vad som egentligen händer och hur den närmaste framtiden ser ut.
Becka har fått utskrivet små roliga piller som ska rätta till det som händer, eller inte händer i hennes kropp.
Så med lite tur ska det hinnas med ett försök innan sommaren.
”Vår” läkare Margareta vågade inte lova något, eftersom Beckas kropp är mitt emellan allt, men det kändes ändå bra.
Vi vet åtminstone var vi står och chansen finns att vi då kan göra ett syskonförsök i mitten på juni.
De kommer att göra en ny undersökning innan försöket för att se om allt är ok. Vi vill ju trots allt inte använda våra frysta ägg om de säger att chanserna är mindre än de ska vara att det fungerar.
Skulle det vara så, då är det att acceptera att vi får vänta till efter sommaren.
Inte det vi vill göra, men slösa bort våra vackra ägg på fruktlösa försök gör inte det bättre!

Vi satt i bilen hem och radade upp saker vi ska göra i sommar om nu det skulle jäklas.
Kändes bra att ha planer för båda alternativen.
Det ger ju liksom monstret mindre stress att leva på!
Mindre stress och mer rödvin!
:-)

PS. Det har förresten kommit till lite under "Smått och Gott" de sista dagarna. Bland annat en underbara dikt som L från NOVA skickade oss. Den finns under "Amandas Sidor"! DS

14 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

I am a rock

Så var det sista officiella av NOVA-gruppens möten slut för våren.
Kändes lite konstigt och vi hann bara utanför dörrarna innan vi bestämde en grillkväll hemma hos J&S.
Jag, som var ganska skeptisk till dessa möten, har ändrat åsikt.
Ända sedan vi fick nej på vår adoptionsansökan 2006, så har jag varit allergisk mot att bli placerad i en grupp på detta viset.
Men jag har insett att ensam är inte stark och jag är verkligen ingen ö mitt ute i Ensamma havet!
Dessa två underbara par, J&S och L&G, har verkligen visat mig att jag haft fel och jag är glad att vi träffat dem!
Karin och Anita som håller i detta, har egentligen gjort helt rätt, aldrig styrt samtalen utan låtit oss sköta detta, bara frågat dem som ibland hamnat lite i det tysta när andra pratat på, så alla får en chans att säga hur de känner och tycker.

Ska erkänna att det även är en trygghet att sitta där med dessa personer.
Du kan säga exakt vad du vill – OCH DE FATTAR VAD JAG MENAR!!!
Jag känner inte att jag blir dömd, bedömd eller att de ser konstigt på mig och undrar vad i all världen jag pratar om!
Det är annars en effekt som dessvärre jag känner ibland annars. Kanske därför att jag läser in för mycket i vad folk säger och gör.
Men också för att vissa inte vet hur det ska vara runt mig, en del dansar som på glas och en del anstränger sig så för att ”göra rätt”, och det blir lätt ”fel” då.
Vi är de vi var innan, bara utan skyddsmasker och förmågan att dölja sorgen i våra ögon helt.
Ingen kan förändra det som hänt, men om det förändrar hur vi är mot varandra, då blir det ännu en onödig förlust!
Vänner växer inte på träd och jag är djupt tacksam för alla vi har!
Någon skrev för ett tag sedan att äkta vänskap är den som innebär att man kan fortsätta ett samtal man haft för flera månader sedan, som om det var igår!
Man behöver inte säga att man är vänner för att bevisa det, man bara är!
Och att bara vara är något av det svåraste i livet!

Med kärlek!

13 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Coming back to life

Kan inte riktigt förklara varför, men mitt huvud känns lättare idag.
Av någon anledning, kanske solen, så kan man ana ett leende på mig idag.
Kanske till och med en annan klang i rösten?
Har till och med rakat mig idag!!
Skägget och mustaschen finns kvar (någonstans ska jag väl få ha kvar håret??), men kinderna och halsen är stubbfria! Det Ni!
Har varit lite slarvig med det på sistone. (läs det sista året)

Satt ute och åt och lyssnade på musik i mp3-telefonen.
Såg emellanåt ut som om det snöade, med allt pollen och fröer som flög runt.
Snöfall i maj med ca 20 garder ute och vackra gröna gräsmattor?
Kändes lite underligt, men det var mysigt!

Tänkte att jag skulle lämna Er med lite poesi av Pink Floyd från låten ”Coming back to life”:

“Lost in thought and lost in time
While the seeds of life and the seeds of change were planted
Outside the rain fell dark and slow
While I pondered on this dangerous but irresistible pastime
I took a heavenly ride through our silence
I knew the moment had arrived
For killing the past and coming back to life”

12 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Last night

Last night I dreamed that I cried.
Last night I dreamed that someone died.
When I woke up my cheaks were wet and my eyes were red.
Last night I saw someone that was dead.

I saw the light, I saw no fright
I felt a warmth that soothed me so.
And I saw a man, so pale at night
lying silent on his bed of white.

And he looked straight at me
- even if noone else could see.
He told me without words, without a sound
that everything comes around.

Last night I saw a woman, taking his hand.
Leading him to a foreign land.
Taking a voyage to the safe shore
- where noone will feel this pain, nomore.

/ SN-090510

10 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Tears of fire

Att älska med någon och gråta ut ordentligt har vissa likheter.
Gör man det rätt blir det blött och man blir avslappnad!
Okej, för Er som nu tror att Ni lanadat på en porrsida och jublar kan jag ge ett råd: krysset uppe i höger hörn på skärmen - tryck på det NU!
Ni andra kan ta bort händerna från ansiktet och lugnt läsa vidare, det handlar om att gråta idag!

Det är faktiskt så att dessa två saker har likheter och just avslappningen efteråt är väldigt lik.
Är man stressad, utmattad eller uppe i varv till den grad att man är på helspänn och inte kan slappna av, då fungerar dessa lika bra!
Att vi killar somnar som små barne fter sex har ju alltid använts mot oss.
Men att jag somnar lika bra efter att ha gråtitsom ett barn, det är det ingen som vänder emot mig!
Sista tiden har det varit så att jag sovit som bäst de nätter då jag gråtit under dagen.
Avslappnad, fri från spänning och kroppen är bara tung och trött!
Då sover jag en drömfri sömn som laddar mina batterier!

Och ändå gör jag allt jag kan för att det inte ska hända!!
Att inte gråta då - inte sexet!!
Jag stretar emot tårarna!
Letar upp något att se på TV som inte är tårframkallande, spelar ett gammalt hederligt pang-pang dataspel för att få ut aggressionerna, eller begraver mig i arbete på jobb eller i trädgården.
Allt för att inte gråta!!
Trots att jag vet att det till slut ändå är det som hjälper mig att slappna av och att det är det som rensar skallen bättre än vilket huvudskott som helst i "Counterstrike"!
Ändå kämpar jag emot, som om det vre frätanade syra som kom ur tårkanalerna!
Smart va?
Nej, jag tänkte inte det heller!
Tur att det inte där finns likheter med att älska! Där kämpar jag inte emot!
För DÅ hade jag verkligen haft problem!

(Känns lite som att ljuset lyckats lysa lite i mitt liv. Jag har i alla fall lyckats hitta lite av min humor igen!
Om det nu var en smart sak?
*blink blink*

9 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida