Startsidan Blogg Fotoalbum Smått och gott Vänner Gästbok
Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2019)
>>


The Last in Line

Grinig! Jag är grinig på:

Bilister som kör 5-10 km under hastighetsgränsen!
Att saker inte går som jag planerar dem!!
Att jag sover taskigt!
Att ha en tid till akuten klockan 11,00, men inte få komma in förrän 01,45!!
Lördagar som går för snabbt!
Att en del saker går för långsamt!
Min hjärna som tänker för mycket!
Att ibland känns det som att lycka kommer så lätt till andra men inte oss!
Personal på sjukhuset som ignorerar patienter!
Min mage! (som inte egentligen har med detta att göra förutom att den växer!)Tiden som går åt till annat än det jag vill använda den till.

Jaja, som tur var hann vi inte dö en plågsam död på akuten och mer överraskande - det gjorde ingen annan där heller!!
31 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
cRAZY cRAZY nIGHTS

“Ground control to Major Stef
Ground control to Major Stef
Eat your breakfast and start your toothbrush now

Ground control to Major Stef
Commencing countdown, engines on
Check ignition and may gods love be with you

Ten, nine, eight, seven, six, five,
Four, three, two, one, liftoff……..”

Tack för rutiner och att vissa saker sitter I ryggraden, eller var det nu sitter.
Under dessa två veckor så har jag varit glad att man är en rutinmänniska på morgonen. Det var bara att hoppa in I dem igen, så var jag i tid till jobbet!
I alla fall kroppsligt. Hjärnan kommer lite efter där.
Hade det inte varit för rutinerna, så hade jag fortfarande stått med tandborsten I munnen när jag borde varit på jobbet!

Har märkt att jag är “fredagstrött” redan på onsdagarna. Så torsdagen och fredagen går på ren vilja och envishet. (Sån tur att jag har det I överflöd!!)
Märker oxå det på drömmarna, de sista nätterna har jag drömt en massa skumma drömmar. Hade jag tagit sömnpiller så hade jag kunnat förstå det, men som tur är har vi klarat oss utan de där hjälsamma pillren.
Men det gör ju oxå att mina drömmar måste komma från mitt eget undermedvetna och inte från någon yttre påverkan. Usch!
I natt har jag drömt att jag medverkade I en doku-såpa, bara det!!
Men det var inte det värsta – doku-såpan handlade om att dansbandet Vikingarna skulle återförenas och nu hade en såpa om hur de utsåg vem som skulle bli deras nya bassist!!
Och jag hade sökt det jobbet!!!!!!
Värre var: jag fick det!!!!
Varför kunde jag inte ha tagit sömnpiller , bara igår! Så jag haft något att skylla på!
Då var till och med Beckas dröm bättre, där hade jag ju “bara” svåra ryggsmärtor och var beroende av morfin!
Hmmm………… det var kanske morfinet som gjorde att jag sökte basistjobbet?
Skumma drömmar, skönt att det är helg snart så jag kan sova ut och kanske drömma att jag säger upp mig från Vikingarna!
30 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer
The Ballad

"There´s a sadness behind my eyes.
Can you see it?
There´s a scar that won´t heal.
Can you touch it?
There´s a piece of my heart missing?
Can you find it?
There´s a new angel in the sky.
Can I reach her?
There´s a pain that won´t go away.
Can you stand by my side?
There´s a wall between us.
Can you see the real me?"

/ Sn 090129
29 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Pour some sugar on me

Ibland måste man bara bestämma sig och idag tog jag beslutet att försöka se de positiva sakerna och se framåt.
Det är lätt att se de negativa sakerna. Lätt och förföriskt. Mycket förföriskt!
Men idag ska jag se de ljusglimtar som trots allt finns i vårt liv:
Underbart hus, våra familjer (förresten, krya på dig mamma), vännerna och varandra!
Vi står inte på bara backe – bara i en taskig lutning!
Så var startar man?
Jo, man ser till att det är ”rätt” musik i bilen på väg till jobb. DAD´s glada cowboypunk och annan 80-tals hårdrock typ Def Leppard.

Steg 2: Prata med folk när jag kommer till jobb!
Inte stänga in mig på kontoret så fort jag kommit dit utan prata med någon, tilltala dem. Inte vänta tills jag blir tilltalad! Andras glädje kanske smittar av sig?

Steg 3: Inte alltid ha dörren stängd in till kontoret. Bara när ljudnivån utanför är störande.
Hmmmm……. Skulle kanske ha en skylt på dörren som sa ”Denna dörr är stängd för oljud! Är du inte ett oljud så är den öppen!”.
Tål att tänka på.

Steg 4: Hitta saker att se fram emot.
Okej, var börjar jag då?
Våren är snart här. Då kan vi fixa vår trädgård och börja bygga staket runt tomten.
Ska visserligen måla huset en gång till, men bara en gång så det blir säkert bra.
Sedan när det närmar sig sommaren så ska vi då göra ett nytt IVF-försök. Känns som att vi är redo för det då!
För att ge upp försöken att få barn? ALDRIG!!

Becka träffade Jennie och lilla Isabelle igår och det leendet som hon kom hem med sa allt!
Det gör visserligen ont att vara nära barn, men de ger också så mycket kärlek och kraft åt oss!
Se ge upp – aldrig! Någonstans i framtiden finns det ett barn med vårt namn i kragen!
28 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
We all die young

Är det inte konstigt hur vissa dagar ska testa en från början?
En dag då man är trött, ganska sliten och tankarna bortom kontroll, då hoppas man på att elementen och krafterna ska vara med en.
Men vad är det sista som Cd-spelaren i bilen spelar upp för mig innan jag kommer till jobb?
Jo, Boston´s låt ”Amanda”!
Jag vet att det ”bara är att trycka på en knapp så är den låten borta”, men de tre takter jag hinner höra gör att resten av låten redan sitter i skallen.
Malande på repeat, om och om igen!
Då känns det som jag skulle stannat i sängen.

Jag har ju, som tur är, bra kollegor på jobb. En del så bra att de kallas vänner!
Okej, vissa undviker mig, men det hör till och det är ju inte så att jag inbjuder till samtal. Jag sitter gärna tyst och de som pratar med mig får ju inte precis en energikick av mig.
Det är snarare så att jag, en sådan här dag, stjäl kraft av andra.
Men jag har ett skyddsnät som få är förunnat.
Tidigare idag så kom Anders, vår personal/ekonomichef ner till mig och pratade. Och han pratar allt utom jobb, rakt på sak och väldigt ärligt! Ovanligt av en person i chefsposition att göra så!
Jag har en annan kollega, Helene, som ”bestämde” att jag skulle med henne ut på en rask promenad på luncherna. Vi hade inte pratat så mycket tidigare, men det var en order och inga ursäkter som funkade!
Två som jag inte förväntat mig att de skulle agera som de gjort, men som gjort det med bravur!
Sedan finns det en rad omtänksamma människor, som tar hand om mig på olika sätt. Vissa mer, vissa mindre!

Sedan har jag ju alltid Pjotr, vi har jobbat ihop i 7 år nu och delade kontor i ett och halvt av dessa. Vi är olika, men på ett bra sätt och han säger ibland det som ingen annan vågar!
Det är befriande när folk är rakt på sak, för då lägger jag av min ”mask” och kan vara rak tillbaka.
Jag behöver inte analysera vad jag tror att personen jag pratar med vill höra, eller ibland orkar höra.
Jag kan säga det som finns i skallen och hjärtat just nu utan att skrämma någon.
Har fått rådet att läsa ”Svarta Vykort” av Marcus Birro, men jag vet inte om jag orkar det just nu. Det kanske blir för mycket just nu, men samtidigt så är det kanske skönt att höra någon annans ord om just sorg över barn.
För visst skrämmer människor i sorg oss – mer än jordbävningar, eldsvådor och rabiessmittade morgontofflor.
De sakerna behöver inte drabba oss, men sorg drabbar oss alla någon gång i livet och det vill vi helst inte bli påminda av. Så första instinkten är att hålla avståndet – vi vill inte oroa oss för vår egen eller våra närmastes dödlighet! Innerst inne så dör vi alla unga…….
27 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Changes

Nu ska jag berätta något om Becka som jag tycker är fascinerande.
Alla vet att en gravid kvinna får nojor på viss mat och att inget annat duger! Så även Becka när hon väntade Amanda, först var det lakris. Salt lakris av en väldigt speciell sort.
Inget annat dög!!
Men det gick över ganska snabbt.
Ja, precis lagom tills jag äntligen hittat 4 stora påsar på Coop och handlat hem dem.
Lagom tills jag packade upp dem ur kassen, så hade hon bytt noja: till nektariner!
En gravid kvinna ska ha noja på choklad, godis, glass, grädde, grus och småsten – inte frukt!!
För när nektarinerna ersattes, så var det av …………………….. apelsiner!!

Jaja, nu var ju just inte poängen att hon hade noja på frukt, utan att detta inte var ett nytt fenomen.
Becka har haft nojor på saker så länge jag känt henne. Alltså i snart 10 år och jag misstänker att det varit så i de övriga 20 åren också!
Får hon smak på något så är det bara det som gäller!!
Hade hon inte varit en så omtänksam kvinna och tänkt på mig, så hade hon kunnat äta samma sak nästan dagligen tills hon hittat nästa noja.
Det har varit grillad kyckling, spagetti med köttfärssås, Start med hasselnötter och för tillfället, Buffalo Wings med pommes och kall bearnaisesås. Behöver jag säga att det ska vara en speciell bearnaisesås?
Lite inflytande har jag dock på dessa behov: jag trodde att jag skulle på ha mina älskade jordnötsbågar i fred – men inte!
Nu får jag inte ha dem i fred och det är hon som vill handla hem dem!
Ack ack!

Det är likadant med musik.
Hittar hon en favoritlåt så är det den som gäller och ingen annan! Just nu är det Ozzy Osbournes ballad ”Changes”. Liveinspelningen från 1993!!
Innan var det Aerosmiths gamla klassiker ”Dream On”, som gällde!

Men det är en sak som är konstig. Hon har en noja en tid, sedan ersätts den av något annat.
Men under snart 10 år så har hon då haft en underlig noja på en viss Herr Nilsson och den verkar sitta i ett tag till.
Jag kom på att vi varit förlovade i 8 år den 12/1, men efter allt som hänt så missade vi det båda två.
Så detta får bli en lite underlig, försenad present till dig – lite sent men hellre det än aldrig.
Puss på dig min älskade hustru.
Du gör verkligen livet till en upplevelse och en spännande resa!
26 Januari 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Wonderful world

Kan man säga att en dag då man inte gjort något alls är underbar?
Inte det?
Jo, det var väl det jag tänkte, för gårdagen var underbar. Vi gjorde inte ett dugg mer än att vi bara var och det var just vad vi behövde.
Becka tog några öl på kvällen och jag slickade i mig några glas rödvin.
Inga planer, inga krav, inga tider, inget som störde - bara vi och katterna.
En underbar dag!!

Fick visserligen två utskällningar för bloggen från igår. Ett hot om smisk och ett hot om snörvel, men både Becka och Nilla fick se sig besegrade av ordbajsaren Stefan the Wondermouth!
Båda dessa flickor borde veta hur jag är och hur jag grubblar, men de hoppas väl än på att jag ska bli "normal"! :-)
Jag kan inte låta bli att oroa mig för att bli för självisk, det är en av de personligheter jag föraktar mest hos andra och bara tanken på att själv vara det gör mig till en grubblande, dallrande, grön geleklump.

Men tillbaka till att göra ingetting: visst är det underbart att ha sådana dagar!!
Det ska ju självklart inte vara för ofta (för då är det inte att njuta av lugnet, då är man en slöfock och en soffpotatis - enligt Svenska Akademins Moralpredikan), men någon gång då och då är bara bra för själen.
Bara att sitta i pyjamasen fram till det är kaffedags är ett lagom civilt uppror.
Det ger ett välbefinnande att uppnosigt revoltera mot alla måsten!
Okej, det är kanske inte "vuxet", men vad tusan, måste man vara vuxen alltid?
För erkänn: visst är det så att vuxet och tråkigt i viss mån går hand i hand!
Det där barnsliga och fåniga får pulsen att slå lite snabbare och ger dig livslust!
Varför älskar vi annars att leka med barn?
Jo, för att då kan vi släppa loss den kreativa leksidan av oss, utan att skämmas!

Så, sluta tänk på alla måsten (de finns kvar där imorgon, jag lovar), sitt kvar i nattkläderna, spela TV-spel trots att du egentligen skulle bädda och kom ihåg att det enda du måste göra idag är en sak: kyss din älskade passionerat så ofta som möjligt!!!!!!!
(och kom ihåg att gå på toa när du behöver det!!) :-)
25 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Eyes of a stranger

De två senaste dagarna var en pina.
Så trött i huvudet som jag var i torsdagskväll var det länge sedan jag var.
Hjälper ju inte mycket att det kom en fredag efter det.
Men nu är det lördag och efter att ha sovit ut så känns det lite lättare igen.

Ibland undrar jag om jag skriver för att få ut känslor jag inte kommer åt annars, eller om jag skriver för att få vältra mig i självömkan.
Mycket av det jag skriver kommer dirket från hjärtat och utan filter, så det är väl saker som behöver komma ut, men så vaknar kritikern i mig och undrar jag vad det är som får mig att tro att jag kan vara så självupptagen när det är krig i mellanöstern och svält i tredje världen.
Jag behöver ju inte ens gå så långt, det räcker att se hur folk i min omgivning har det för att förstå at det finns andra som oxå har det svårt.

Men det är svårt att vara opartisk och se om andras problem är större än våra och om jag har vältrat nog i mina "tycka synd om mig"-tankar.
Jag är kanske självupptagen och har skygglappar på mig om andras svårigheter?
Jag vet inte om det är så, det får andra svara på.
Denna blogg är min kanal till mina känslor och jag har turen att när jag inte kan hitta svar själv, då är det någon annan som sitter inne med dem!
Men samtidigt så är jag kanske egoistisk som tror att andra orkar med mitt dravel?

Folk blir kanske trötta på mig och det som då ibland är min rädsla - att jag blivit för självupptagen?
Jag har alltid varit stolt över att jag lyssnat på andra och gett dem råd, en del bra och en del mindre bra. Men jag har alltid haft ork och tid till andra.
Det känns som att det har förändrats, jag har kanske blivit mer ego och narcistisk?
Solen snurrar inte kring jorden utan runt Stefan Nilsson?
Har jag blivit det som jag alltid föraktat - egoistisk?
Har jag låtit Amandas död handla om mig och inte henne?
Har jag låtit hennes död bli en ursäkt för att få allt ljus på mig själv?

Jag försöker ransaka mig själv och jag frågar Becka om hennes åsikt.
Men jag är inte rätta man att fråga och Becka är partisk - Ni vet det där med i "nöd och lust".
Eller så är det bara så här det ska vara?
Det är kanske en del av sorgarbetet och uppvaknandet efter den sömn som sorgen varit.
Kanske är det gryningen som gör jag ifrågasätter mig själv?
Men tänk om ljuset som kommer med dagen lyser på en man som jag inte vill vara?

Å andra sidan så lyser dagsljuset på en pappa utan sin dotter och någonstans känns det då ok att vara självupptagen ett tag och tycka synd om sig.
Jag hade i alla fall gett det rådet till någon annan som varit i denna sits.
Och som sagt: man ska behandla andra som man vill att de ska behandla en själv!
24 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Things have changed

Det är konstigt hur mycket känslor en våning kan framkalla.
Vi ska ju till femte för att träffa Karin, kuratorn, och prata om det som hänt, inte få ännu ett trauma på vägen upp.
Så bara någon trycker på knappen för våning 2 när vi står i hissen på sjukhuset, så vill jag stampa dem på fingrarna och slänga ut dem ur hissen.
För att inte tala om hur man försöker hindra ögonen att avsöka hisshallen om hissen då stannar på den andra våningen.
Men varje gång, så tittar man ändå om det är någon lycklig jäkel som sitter där med en färsk baby att stolt visa upp.
Det är som att långsamt sticka en glödgad kniv i hjärtat på sig själv, långsamt och utstuderat för att det ska göra så ont som möjligt!

Idag hade vi dock tur. Resan till femte våningen gick visserligen via våning 2 ”Smärtcentralen”, men utan att det stod leende föräldrar och deras underverk på parad när vi sneglade ut från hissen.
Låter jag bitter?
Ja, det är jag lite.
Är jag avundsjuk?
Ja, så in i helvete!
Jag önskar inte att detta hänt någon annan, men varför oss? När vi äntligen efter 8 års försök blir gravida, så händer detta.
Varför?

Det var verkligen inte så här det skulle bli! Det var verkligen inte rättvist och det gjorde att allt som skulle bli så bra, blev raka motsatsen och livet blev så mycket mer komplicerat.
Det har påverkat allt: de vi är, våra tankar, våra familjer, våra relationer med andra, jobb ……….. ja allt!
Jag har insett att vi inte är enkla att umgås med eller prata med längre. Vi är inte lika lättsamma som vi var och om jag var en grubblare innan så är det barnmat mot hur jag är nu!
”Barnmat”? Oj, det var en ironi jag inte tänkte på när jag skrev det.
Det är ibland svårt att hitta ämnen att prata om och det märks att Amanda och vår sorg är ett svårt ämne att prata om.
Kanske för att nu är det ”länge” sedan för andra men inte för oss? Vad vet jag?
Jag vet bara att hon kommer för alltid att vara en stor del av mig och hennes liv och jag är stolt över att vara hennes pappa!

Mitt bästa ögonblick, trots det som hänt, är den stunden jag satt ensam med henne i förlossningssalen. Det var bara vi och mitt i all sorg så var jag lycklig – jag kan inte förklara, det bara var så!
Hon var det bästa i mitt liv!
Älskar dig, Amanda!
23 Januari 2009  | Länk | Amanda | 0 kommentar
The Real Me

Efter att ha träffat och pratat med Bodil och Lena, barnmorskan och sköterskan som tog hand om oss när Amanda föddes, så känner vi oss nu helt slut.
Det var som att få uppspelat allt igen, från värkarna till beskedet att vår dotter inte levde till då själva förlossningen.
Det var jobbigt för oss, men oxå för dem. De hade tårar i ögonen under större delen av det en och en halv timme långa möte vi hade.
Vid flera tillfällen sa de samma sak: vi hade hoppats på att kunna göra det till en fin förlossning i alla fall, men nu blev den traumatisk på alla sätt.
Vi vet att de gjorde exakt allt som de kunde, men vissa saker går inte att ändra på.
Amanda var död, hon fastnade först med huvudet, sedan axeln och Becka förlorade mycket blod under den processen, så det blev inte som varken vi eller de hade hoppats på.
Jag kan inte sluta att säga det, men ändå kan jag inte betona det nog: de är underbara människor som fanns där för oss i vår underbaraste och värsta stund i livet!

Det mesta vi fick reda på idag var sånt vi visste, men inte riktigt hade full koll på, typ tider, hur länge och när.
Men vissa saker var nya även för oss och det var skrämmande att läsa journalen och se hur mycket blod Becka förlorade.
Nu, två och en halv månad kom min rädsla att något skulle hända henne.
Då var jag lugn och säker på att inget mer kunde gå fel - tur att jag inte visste då vad jag vet nu!
Nu såg Doktor Viveca till att inget annat ont hände oss den dagen, men det var visst inte så lugnt som jag inbillade mig då.

Nu känner jag mig helt slut!
Trött i huvudet och jag missar tangenter på nästan varannat ord.
Amanda blev plötsligt så "levande" igen under samtalet med dem och det var skönt att känna så.
Hon är anledningen till att jag är den jag är nu och det blir tydligare att det fanns en annan Stefan som dog med Amanda.
Hennes död gjorde mig mer rakt på sak och mindre "äh, det löser sig".
Vill man något här i livet så måste man gå efter det och inte hoppas att det kommer till en. Få saker värda något bara ramlar ner från himlen i ens knä.

Men en sak kommer jag aldrig att frångå - behandla andra som du vill de ska behandla dig!
Det har personalen på sjukhuset bevisat för mig att det är så livet ska fungera!
22 Januari 2009  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Waiting for my real life to begin

Vissa dagar så vill man inget alls.
Vissa dagar vill man ännu mindre och sedan finns det dagar då man bara vill lyssna på sorgsna låtar och filmer a la ”Änglarnas Stad” eller ”Finding Neverland”.
Idag hör till den senaste kategorin.

Man får anstränga sig för att le och helst vill jag inte att någon ser mig i ögonen för då ser de bara hur ont det gör i mig.
Man anlägger en mask, som förhoppningsvis lurar de flesta.
Nackdelen är att jag har svårt att ljuga när någon frågar hur jag mår. ”Mamma och pappa, Ni skulle lärt mig hur man ljuger!”
Nja, kanske inte. Det är inte det jag vill skryta om – hur bra de lärt mig att ljuga, bättre att de lärt mig vara ärlig!

Men visst är det så att det varit enklare att ljuga om detta. Slippa se en del förvånade ansikten när man säger att det fortfarande är svårt att ”bara vara”!
Jag väntar fortfarande på att ”mitt riktiga liv” ska börja. Detta känns bara som en transportsträcka, en omväg innan jag kommer ut på motorvägen igen.
Ett liv som inte har startat, precis om Amandas. Jag väntar på att det som är tänkt ska vara mitt liv kommer igång.
Min film har inte börjat än, det är bara för-texterna som rullat och jag sitter spänt och väntar på hur det ska bli.

Men jag tänker inte sitta där snällt och vänta på att saker ska hända. Min film – mitt liv, är för kort för det och mitt liv har startat för länge sedan.
Det är bara jag själv som kan avgöra när mitt ”nya” liv ska börja. Det är bara jag själv som kan avgöra om jag vill vara rädd eller inte.
Det finns tårar i alla filmer, även komedier och eftersom mitt liv är en romantisk dramakomedi, så innehåller den allt: kärlek, passion, tårar, dårar…………….
Jag skulle vilja pausat filmen den 3 november 2008 och legat kvar där i sängen den kvällen. Med handen på Beckas mage och känt Amandas rörelser.
Men eftersom filmen rullar obönhörligt på så önskar jag bara en sak (eftersom det inte går att spola tillbaka filmen och göra om manuset):
att jag kunde snabbspola filmen och fått se om Amanda blir storasyster.
21 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Who´s foolin´ who

När det första man hör och ser när man startar TV:n på morgonen är en fåne som sjunger en sång som heter ”Farväl lilla bajskorv”, så kan man lätt räkna ut att denna dag inte blir speciellt bra.
Och se, så rätt jag hade!
Jag hatar när jag har rätt!

Som Ni säkert kan lista ut, så fick jag inte tjänsten jag sökt.
Måste sätta mig ner och fundera allvarligt på hur jag ska göra nu: vara kvar eller söka nytt?
Det är ju inte de bästa tiderna att söka nytt jobb, men samtidigt så undrar jag om inte detta var ett tecken på att jag inte kommer längre där jag är nu.
Trivs med mina kollegor, men det hade varit skönt att känna sig mer uppskattad för det man gör och framför allt göra något nytt och spännande.
Företaget har ju varit omtänksamt nu när Amanda dog och jag hade velat ge något tillbaka, men jag kan inte släppa känslan att vilja åstadkomma mera här än vad jag får.
Eller så är jag inte så bra som jag inbillar mig?
Ja, det får jag fundera på.

Det påstås att det finns en mening med allt som händer, men jag måste erkänna att jag tvivlar på det!
Ibland är det bara så att livet suger stora badbollar, så simma lugnt!
20 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
SOS (Same Ol´ Situation)

Ny måndag, samma jobb, samma vardag, samma arbetsuppgifter, nya tankar.
Ja, så är väl summeringen av dagen, än så länge.
Kanske inte låter alltför optimistiskt, men så känns det.
Vi ska få besked om tjänsten i morgon, men jag ska väl erkänna att jag redan tror mig veta att jag inte fått den.
Vissa tecken tyder på det.

Känns konstigt att den där ”vardagen” jag var så rädd för, så snabbt kom över mig.
Igår var det en söndag som alla andra söndagar.
Till och med Becka, som började sitt jobb idag, verkade tycka att det var en ”vanlig” söndag.
Skumt!
Dagarna är som de var innan – det är bara vi som inte är det!
Samma dagar, samma jobb – men andra tankar!
Känns lite som att fokus på vad som betyder nåt har ändrats? Jo, jag tror att det är det bästa sättet att beskriva det!
Det krävs mer för att jag ska hänga upp mig på det. Bagateller är just det, bagateller. Saker som inte är något att fästa sig vid.
Det finns så mycket andra saker som är viktigare och värda att lägga orken på!
Skillnaden mellan Jobb-Stefan och Privat-Stefan har nog aldrig varit så stor som den är idag, men samtidigt så har jag en hel del som inte är kollegor utan vänner på jobbet, så det är inte säkert att de märker den skillnaden.

På tal om jobb, så undrar jag hur Becka har det på sitt jobb.
Får nog ringa och fråga.
19 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Mother´s little helper

I morgon är det dags för oss båda att jobba igen.
Fredagen var min lilla tjuvstart, men imorgon är det dags för båda att gå till jobbet igen.
Becka ska visserligen inte jobba hela dagar första veckorna. Att jobba i butik med massor av folk och framförallt barn och gravidmagar omkring sig är inte det lättaste, så det blir några veckor i början som hon inte jobbar full tid.
Det är skönt när hennes chef själv kommer med den lösningen.

Igår blev det ett besök hos mina föräldrar och Thomas, innan vi åkte till Lina, Nils och Stina för en kebab och massor av prat!
Lina .......... f´låt Stina är inte lika blyg för oss nu. Mysigt!
Så idag blir en slappedag. Blir lite engelsk fotboll på TV:n och lite data för att få tiden att gå.
En tradition som Becka och jag hade innan: kaffe, engelsk fotboll och en tupplur i halvlek!
:-)


18 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Life goes on

Läste nyligen en bok om popgruppen Noice, där mamman till en av medlemmarna beskrev sin saknad efter sonens död på ett klockrent sätt:
"Det är om att blivit handikappad!".
Och så känns det, precis som att man fått en kroppsdel amputerad.
Man lär sig leva på ett nytt sätt, men vad än du gör så påminns du om att den saknas!

Att återgå till vardagen igår med jobb och rutiner var både enklare och svårare än jag trott.
Kroppen jobbade på som vanligt, munnen svarade på frågor utan problem, ordrar registrerades och frågor besvarades.
Men hjärnan var ute på turné. En Amandas Minnesturné för att vara ärlig.
Det var mycket som kom tillbaka till mig och mycket som jag trängt undan de sista veckorna, då jag lagt mycket av orken på att förbereda mig för jobbet.
Det var nära att tårarna kom redan efter 10 minuter på kontoret, men sedan blev det lättare.
Det fanns ju saker som kroppen kunde fokusera på!
Tror att det är nyttigt och det är ett steg i "rätt" riktning, men det var jobbigt!

Jag hade massor av kollegor som kom in och pratade, en del om det som hänt och en del om allt annat.
Det är inte det enklaste att föra den "normal" dialog med mig just nu, det vet jag och ibland blir det väldigt tydligt hur jobbigt det är för andra.
Då vet jag inte riktigt hur jag ska agera: prata om hur jag känner, eller lådsas att jag inte ser på kroppspråket vad de undrar.
Oftast blir det ett mellanting och efter ett tag så kommer det en rättande signal från telefonen.
Samtidigt så tänker jag att det är tur att alla inte vet hur de ska agera. Då hade vi varit en sorgsen, deprimerad samling och det hade aldrig slutat väl.

Något som slutade väl var Caroline och Rogers förlosning.
Lille Tage kom fram efter bara 40 minuter och tre krystvärkar på sjukhuset och det var underbart att höra.
Vi är oerhört glada för Er skull, våra vänner och vi kommer på besök en dag när Ni kommit hem och fått lite lugn.
Kramar till Er och Elsa.

Kom ihåg att livet går vidare. Ibland, eller oftast så vet vi inte hur och varför, men det gör det!
Måste bero på att filmen inte är slut än, så sitt kvar tills eftertexterna passerat!
17 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Back in the saddle

Tillbaka på jobbet (och nej inget besked om tjänsten, kommer först i nästa vecka).
Kändes väldigt konstigt att komma in på kontoret och starta upp datorn och telefonen. Bara att komma på alla inloggningar tog tio minuter!
Första timmarna var underliga och kändes nästan lite surrealistiska, men när det närmade sig middag så hade autopiloten startat och allt gick på som vanligt.

Hade en fundering på om jag skulle palla att sitta i fikarummet under hela lunchen, men det slapp jag.
Helene kom snällt och frågade om jag ville göra henne sällskap på en halvtimmes snabb gång runt Väla Skog. Perfekt!!
Kände att det var vad kroppen och hjärnan behövde. Det rensade en del och om inte annat så var det skönt att komma ut och få frisk luft!
Får väl se hur man känner och mår i kväll.
Jesper påpekade precis för andra gången att jag inte skulle stressa idag.
Misstänker att jag nog ger det intrycket idag (hmmm, jag undrar vad det kan bero på?).
Får väl se vem som försöker ge mig hjärt-lung-räddning när jag får en hjärtattack! :-)
Nja, ska försöka lugna ner mig. Han ska inte behöva säga det en tredje gång.

På något sätt så känns det verkligare, allt det som hänt, idag.
Det har varit lättare att hålla det ifrån sig hemma sista tiden, nu blev allt verkligt igen.
Har haft flash-backs om förlossningen, tiden vi var på sjukhuset och en massa runt det. Jag tittar på fotot jag har på Amanda på kontoret och undrar varför. Det känns så taskigt och fel.
Varför hände detta oss?
Hon var ju så perfekt!
16 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Last Night

Så nu har vi klarat av allt denna veckan............... utom då att börja jobba.
Men det tar vi i morgon så är det oxå avprickat på listan!
Har lite ont i skllen idag, men det är bara spänningar och kommer säkert att släppa efter morgondagen.

Idag har vi pratat med kuratorn, så denna veckan har munnen fått gå varm - både prästen och kuratorn, plus då Caroline och Jennie på besök.
På tal om Caroline:
Grattis mina vänner!
Carro och Roger blev föräldrar igår till en liten pojke och Elsa fick en lillebror.
Allt hade gått bra och väldigt snabbt!
Jag vet att Caroline oroat sig mycket för det som hände oss, men det är skönt att se att allt gick som det skulle!
Vi kommer och beundrar den lille en dag när Ni kommit hem!

Kramar!!!
15 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Dont Wake The Lion (Too Old To Die Young)

Det var länge sedan jag inte började dagen med att skriva blogg, så det är lite konstigt att skriva den nu när klockan är kvart i fyra.
Dagen har bestått av en träff med Anita, sjukhusprästen och sedan Jennie och hennes underbara dotter Isabelle!
Och så självklart vovven Zack!!

Jag har sagt det så många gånger, men jag tror ingen riktigt kan förstå hur viktig Anita, och även Karin vår kurator, är i vår situation.
Vi pratar med dem om allt, men den röda tråden är självklart Amanda.
Men många reaktioner vi har och sättet vi hanterar vår sorg, bottnar ju i händelser tidigare i livet, så även andra saker kommer upp.
Det är skönt att prata med någon som man inte råkar trampa på tårna om man talar klarspråk.
Man slappnar av på ett annat sätt och det är väl det som är meningen.

Jag känner för tillfället som att allt som är jag snurrar i skallen!
Tankar, känslor, händelser - allt snurrar runt i skallen.
Det är som att allt lindas runt en spole i huvudet på mig: röda trådar för känslor, blå för tankar och sedan en massa gröna för saker som händer.
Ibland får jag tag i en tråd och kan kanske tolka vad det är jag känner, tänker eller upplever - men oftast så är det bara fragment som antingen ligger vid mina fötter eller som rullas tillbaka på spolen.
Efter ett tag så är det bara trötthet jag upplever och det är omöjligt att ta in mera.

Det är nog så att hjärnan behöver något annat att tänka på ett tag.
Kanske en ny tjänst?
14 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Why worry?

Igår röjde vi undan alla barnsaker i huset.
Det kändes som att det var dags nu när vardagen står för dörren, som en annan kronofogde!
Plastade in det och la det i kartonger och sedan upp på vinden.
Det var jobbigt - mycket jobbigt.
Kanske var det en reaktion på att vi satte upp foto på henne (och oss själva) på väggen. Att vi minns henne genom bilden och tankarna nu och inte genom alla sakerna vi köpte.
Så Hokuspokus-stolen, Barbapappa-kramdjuret, bilbarnstolen, skötbordet, alla leksaker vi köpt och fått - allt hamnade på vinden.
Det var bland det tyngsta av alla tunga grejor vi gjort sedan begravningen.

Jag vet att jag bär på så mycket spänningar i kroppen.
Det är så mycket frågor och frustration som jag inte riktigt ver hur jag ska bli av med.
Tror att en del kommer att släppa när jag börjar jobba, för det är många frågor om jobbet: visst jag undrar hur det ska bli att börja jobba, men det största är tekniksupporttjänsten. Får jag den eller inte?
Och om jag inte får den, är det dags att söka sig vidare då, för då verkar jag inte komma någonstans inom företaget?
Lägg sedan till frågorna här hemma: varför jag inte kan gråta - jag känner att jag behöver det, men den där spänningen i kroppen hindrar det.
Och sedan då den stora frågan: kan vi bli gravida igen och får vi barn igen?
Alla dessa frågor och några till gör att jag inte kan slappna av.
Jag tänker för mycket helt enkelt!

Men något roligt hände igår. Vi hade ju besök: Caroline och Elsa kom med fika och fastlagsbullar.
Jag blir så förstummad över hur snabbt hon lär sig nya ord nu.
Det bara väller ord och meningar ur henne, precis som sin mamma!
Kanske en kvinnlig gen som gör det?
Hon sa ett namn och jag skrev det ........... om och om igen för henne.
Så snart så ska hon inte bara prata en massa, hon skriver en massa - överallt!
:-)

13 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Photograph

Efter att ha ägnat massor av tid med att kolla på foton på datan så tog jag ett beslut i helgen: jag skulle köpa en ny scanner och scanna in gamla foton, så vi kan se alla foto via TV:n eller datan och inte hälften så och hälften i fotoalbum.
Sagt och gjort vi åkte ut till Väla för att handla en scanner.
Slut på Clas Ohlson!
Slut på Kjell & Co!! (Efter att ha köat i en halvtimme fick vi reda på det!!)
Slut på Siba!!!
Ja, så var det med den smarta idén!
Så det blev till att rulla till MAXI för att handla det vi egentligen skulle handla: mat!
Inte samma sak.

Har i alla fall förstorat bild på Amanda som ska hängas på väggen.
Undrar Ni hur man orkar det eller varför man gör det, så är svaret enkelt:
Alla andra kan ta med sig sina barn och stolt visa upp dem.
Vi fick inte den möjligheten, men stoltheten över henne är densamma och självklart vill vi visa upp henne.
Hon är det största som hänt oss och att ha bilder på henne framme är helt naturligt.
Jo, det var jobbigt att se henne i början, men det var värre innan vi orkade titta på hennes foto dagligen. När man ofta tänkte på henne, men hade svårt att minnas hur hon såg ut!
Hur stor den paniken när man tänker "jag minns inte hur min dotter såg ut", tror jag ingen riktigt kan förstå (som tur är)!
Amanda är en stor del av de vi är och ha foto av henne omkring oss är vårt sätt att visa upp vår familj - kanske inte som vi velat visa upp den, men på det enda sätt vi kan!
12 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Same song plays on and on

Henke har inte bestämt sig om han ska fortsätta spela fotboll, det är tråkigt väder och vi måste åka och handla mat och annat nödvändigt.
Buuuhuu så deppig jag är!

Under går dagen så försvann julen ur huset och tre maskiner fulla med tvätt blev ........... ja, tvättade.
Att julen försvann så där puff, var lite skumt så jag har mailat Poirot för att se om han vet var den tar vägen varje år.
Det är ett mysterium i hans klass.
Det som låg i tvättkorgen behövde få sin smutsiga byk tvättad, så det är inget mysterium.

Idag är sista söndagen innan det är dags för jobb. Det känns konstigt och lite skrämmande att börja jobba igen.
Inte just jobbet i sig, utan just känslan som kommer med jobbet - vardagen!
Jag vet att det är fel, men så här känns det: att vardagen tar över och jag därför "glömmer" Amanda.
Detta ger mig dåligt samvete och gör mig ledsen.
Att sedan min hjäma berättar att det inte alls är så och att det är helt naturligt och att det behövs att jag "kastar mig ut" i vardagen igen. Det till och med är "hög tid för det".
Ja, de tankarna gör bara att jag är ännu mer vilsen i skallen.
Oh, jag är "Lille Vilse i Pannkakan"!!

Nja, kanske inte riktigt så, men det är många tankar och känslor just nu.
Mycket är ren logik och jag vet att det är så en del saker ska vara, men när känslorna talar så är det oftast raka motsatsen till vad logiken säger.
Pratade med Nils om detta i fredags och Pjotr igår och de säger oxå saker som låter rätt!
Kanske är just dessa inre konflikter ett tecken på att jag har "för mycket tid" och att det är nu jag måste tillbaka i vardagen för att inte gå från att sörja till att bli deprimerad?
Titta, där fick hjärnan övertag igen!
Snart kommer hjärtat med något som inte låter lika logiskt, men ändå rätt!

Nej, jag tror vi får åka och handla toapapper nu - det känns som att det kan behövas med tanke på all skit som går runt i mitt huvud!
11 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
It´s good to be king

Idag ska julen ut!
Nu är det plusgrader ute och vår tomt är åter en leråker med grästuvor, så nu ska julen städas bort i huset.
Kommer faktiskt att sakna julsakerna lite, men bort ska de!!

Igår var vi hos Lina, Stina och Nils på kvällen. Mysigt, god mat och trevligt sällskap. Att de har kaninen Krummelur gör det hela bara mysigare.
Det är nåt speciellt med kaniner!!
Tyvärr så fick jag se mig besegrad ännu en gång!!
Lina vann när vi spelade "Masters of Television"! Åter igen blev jag tvåa, men det är bara att erkänna - kungen har fallit!
Jag kunde inte ens enas med mig själv om vilken som var 80-talets bästa powerballad!!
Tror jag ska sluta vara en besserwisser om Tv, film och musik och hålla mig vid sidlinjen framöver.............
:-)

Var inne ett "snabbt" besök på jobbet under gårdagen. Inget besked om tjänsten och det känns lite som tåget gått.
Trist och jag hoppas att jag har fel, men det är känslan jag fick när jag var där.
På tal om jobbet är så det en sak som jag slås av där: det är inte alltid de som man tror ska prata som gör det.
Jag vet att det inte är enkelt att prata med mig om det som hänt.
Det rör upp en massa känslor och dessa känslor kan skapa en rädsla som är okontrollerbar. Död och sorg är ämnen som skrämmer många och det är ingen skam i det.
Hade ett långt samtal med Anders, vår ekonomichef, om det som hänt och just om sorg och livets bräcklighet. Han tänker som jag och det är väldigt enkelt att prata med honom om detta.
Och han vågar ta samtalen, det tycker jag är starkt och jag uppskattar det enormt.

Och Lina, jag har nog bestämt mig. Det får bli Gary Moores "Empty Rooms" om det nu ska vara en 80-tals ballad.
:-)
Hade 90-talet fått vara med så hade det blivit svårare, men nu så står jag vid detta!!
(Tror jag..................)
10 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Dream On

Gårdagen var lite av en bergochdalbana:
Tillsammans med svärmor gjorde vi besök på två kyrkogårdar, med allt vad det innebär av tankar, tårar och sorg, med ett mellanstopp på Center Syd i Lödde - där vi självklart tar en diskussion om Amanda och livet och vad vi är rädda för kommer att hända eller inte hända i framtiden.
Självklart så tar man det samtalet på Graffiti Café inne på Center Syd istället för i bilen.
Nej, vi tar det mitt i köpcentrat!!
Logik excisterar inte längre, det är bara att inse.

Fördelen var att inne på Center Syd, så hittade jag en favoritbutik: Newyorker. En butik jag upptäckte när vi var i Rostock för två livstider sedan.
Handla kläder är lite terapi, eller handla i allmänhet för det blev en bok oxå: "Bedårande barn av sin tid - Berättelsen om NOICE".
Så helt plötsligt var det uppåt igen.

På väg hem sedan så körde vi till Amandas grav för att lägga stjärn-kransen vi köpt och sätta en lykta där.
Så var det ner igen.
När vi kom hem var det duschen innan loppelådan kallade - synd bara att inte John Blund ingick i det men man kan inte få allt.

Idag blir det kuratorn, känns som rätt dag.
I nästa vecka så börjar jag jobba. Det är exakt en vecka dit.
Ångest och lättnad brukar inte höra ihop, men som sagt "logik excisterar inte längre"!
Det är bara att stänga ögonen och drömma vidare..............
9 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Miss you like crazy

Idag ska vi göra något som blivit pinsamt sällan på sistone.
Vi ska åka till Lund, där Beckas pappa är begravd.
Av flera orsaker har vi inte varit där på länge, men nu bestämde vi att det var dags.
Det blir ett besök hos Amanda oxå, så det blir en kyrkogårdsrunda idag.

Det är första gången vi besöker Pjotrs grav sedan Amanda gick bort så det kommer nog att bli känslosammare än vanligt.
Det lär dock bli lika svårt som vanligt att lämna Amandas grav. Vi konstaterade härom dagen att tanken ibland slår oss att bara ta en stol och sätta oss där hos henne. Eller bara lägga sig i granriset och vara nära henne - bara en liten stund till.
Tiden vi fick med henne blev alldeles för kort................



Har förresten inte hört något om nya jobbet. Börjar ana varför...............
:-(
8 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
The Great Lost Art of Conversation

Igår skulle vi gå och lägga oss i "vettig" tid. Efter att ha kommit upp i "hyfsad" tid i en vecka nu, så skulle vi börja komma i säng vid de tider som vi går och lägger oss när vi jobbar.

Men lagom innan det var dags så förvandlas den snälle och pratsamme Herr Nilsson till den tystlåtne och tjurige Mr Lättretlig!!
Han skulle inte gå och lägga sig och han ville inte prata om vad det var och han ville mest bara sitta själv och tycka synd om sig.
Men eftersom Mr Lättretlig har en väldigt förstående och klok fru - trots att hon gift sig med honom - så lät hon inte Mr Grumpy sitta där på sitt korkade ekgolv, utan fortsatte att prata med honom.
Helst ville Mr Lättretlig säga en massa taskiga saker och såra alla omkring sig, vilket då bara var en person, men eftersom Herr Nilsson visste att han skulle skämmas som en liten myra i en elefantskit, så lyckades han få Mr Grumpy att vara tyst istället.

Varför förvandlades då den mysiga kvällen till en skräckfilm-light då?
Jo, när vi kom hem efter att varit hos mina föräldrar i Stidsvig, så mötte våra katter oss i dörren. Precis om vanligt.
Men Busan gjorde en sak som hon gjorde när vi kom hem från sjukhuset: hon satt kvarvid dörren - stirrandes på dörrhandtaget.
Sedan tittade hon på oss med samma blick hon hade då, som att vi saknade något som skulle varit med hem.
Efter detta så var vi av med henne och hon kom inte ens fram när det var dags för mat!!
Hon världens matgladaste katt missar maten???
Hon låg inte ens inuti bäddsoffan, där hon brukar gömma sig när hon vill vara ifred.
Till slut hittade vi henne och då kom spiken i min humörkista: hon låg i barnvagnen, med tassarna om en av de leksaker som Amanda aldrig fick leka med.
Där låg hon med samma blick som hon hade när hon satt vid dörren - saknad!

Då ville jag bara störtgråta, men när jag gråter så gråter jag så häftigt att det gör fysikt ont. Mer tårar vill komma fram än vad det finns plats för i tårkanalerna och det gör att jag gråter med näsan oxå. Vilket i sin tur leder till att jag måste andas genom munnen och försök det när man hulkar och snörvlar!
Andnöd heter det då!
Tårarna brände i ögonen, men inga föll och då kom då Mr Lättretlig istället.
Så istället för en tidig kväll, så blev det över två timmars samtal innan Herr Nilsson kom tillbaka och kunde krypa ner i sin lilla röda docksäng.

Jag trodde att mycket av knutarna och spänningen runt Amandas saker var upplösta och att jag "bara" hade återgången till vardagen kvar.
Gårdagen blev en påminnare att det fortfarande finns saker som kan trigga den där obärmhärtiga smärtan som Amanda lämnade efter sig och att jag är inte Stålmannen eller Mr Know-it-all.
Jag har inte svaret på allt, vissa saker måste genomlidas för att man ska hitta ett svar och ibland så måste jag acceptera att det finns inget svar att finna.
Lösningen finns inte alltid på andra sidan.
7 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Human Touch

Igår blev det en riktigt klassisk hemmadag: data, musik och två filmer.
Efter full rulle under några dagar så var det gott med lite "egentid". Jag spelade lite fotbollspel på datan, Becka spelade sitt älskade Taipai innan vi gav oss på filmerna.
Det blev "Jane Austens bokklubb" och sedan "Jorden runt på 80 dagar" med Jackie Chan. En romantisk måbra-film och en lagom fånig komedi.
Kan rekommendera båda med gott samvete.
Var skönt att mysa hemma, men idag är vi båda överrens om att vi ska ha sällskap, så vi får se vilka som kommer hit eller var vi landar!

Har förresten skaffat ett beroende den sista tiden.
Har haft det under kontroll tidigare, men nu är det det beroende som jag bara måste ge efter för: läsa bloggar.
Tessan och Elisabeths bloggar läses innan frukosten intas.
Becka gör en kopp kaffe till oss, hon kollar hd.se och expressen.se, medan jag då ska skriva min blogg.
Men innan jag skriver, så måste jag läsa deras bloggar.
De skriver helt olika, men det är kanske charmen just dessa två flickor?

Sedan ger jag mig då i kast med min världsomvälvande text för dagen. Den som får alla att se livet på ett annat sätt och får människor att älska sin nästa på det rätta bibliska sättet!
Inte på det sättet som visas i filmerna som bara går om natten, då har Ni läst för mycket mellan raderna.
Ibland kan jag inte ha en aning om vad jag ska skriva och ändå blir det en halv roman, ibland har jag skrivit ner idéer på natten innan och ibland så har jag ett hjärta som blöder av sig på tangenterna.
Vissa dagar är det en känsla jag vill få fram och då kan jag sitta länge och bara titta på skärmen och veta exakt vad jag vill få fram, men inte hitta orden för det.
Andra dagar så tittar jag på skärmen och undrar vem som skrivit alla de ord som står där.

En sak har jag dock märkt med mitt skrivande. Alla vet hur jag mår, men de som träffar oss vet inte hur Becka tänker eller mår.
Men eftersom hon inte skriver, så "måste hon ju må bättre eller åtminstone vara "starkare" än Stefan".
Hon är stark, det måste man vara för att klara av det som hänt, men hon är bra på att hålla saker inom sig på ett sätt som jag inte klarar.
Vilket gör att ibland tar folk samtal med henne som är jobbiga och inte med mig, eftersom "hon klarar av det".
Ibland gör hon det, men ibland inte. Hon är bra på att dölja hur hon mår och numera är hon försiktigare än mig när det gäller att säga vad man egentligen tycker.
När vi träffades var det tvärt om - jag var den som dansade runt för att inte trampa folk på tårna och hon sa vad hon tyckte.
Att vi bytat personlighet har blivit jättetydligt de här sista två månaderna. Jag säger hur jag mår och berättar exakt hur pissigt jag tycker livet är, Becka är mer återhållsam och det misstolkas emellanåt.
Det handlar inte om styrka att kunna skriva om, eller att kunna hålla den smärtan vi känner inom sig. Det handlar om olika sätt hantera den.

Ibland ligger jag före i sorgarbetet, ibland Becka. Ibland gråter hon öppet - ibland inom sig och ibland är jag tyst även om munnen rör sig.
Ingen av oss är starkare eller svagare än den andra, vi bara visar det olika.
Vi får vår styrka genom varandra och vår omgivning, men det är svårt att visa upp "svaghet" när folk vill ge oss sin styrka.
Det känns som att svika, när vi visar, att trots att vi får så mycket kärlek, så hjälper inte det alltid!
Ibland så hjälper den kärleken oss att hålla huvudet precis över ytan, men vi hade hoppats att kunna visa att den fick oss att gå på vattnet..........
6 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Shapes of things

Nu vet jag varför de uppfann kaffe:
För att annars hade jag inte vaknat idag!
Har sovit illa inatt och legat och funderat på en massa saker.
En hel del om jobbet ska jag erkänna, det är ju snart dags att åka dit på vardaglig basis.

Har inte hört något om den nya tjänsten och jag hoppas att det är pga helgerna och inget annat.
Ska erkänna att jag känner mig lite osäker på om jag får den. Tycker visserligen själv att jag skulle varit perfekt på den tjänsten, men det är ju liksom inte jag som tillsätter den.
Men visst hade det varit ett drömjobb för mig, det ska jag inte sticka under stolen med.
Hålla i utbildningar, få dela med mig av vad jag kan och hjälpa andra, organisera och samla in information om våra produkter och se över rutiner och söka nya lösningar.

Jag har varit på jobbet i snart sju år och det känns som att detta hade varit ett perfekt sätt att använda det jag lärt mig och ge andra den informationen jag lagrar i hjärnan. Det känns som ett naturligt steg i utveckligen.
Jag har lätt för att lära så de nya moment som tjänsten innebär hade bara varit kul. Att ta tydligare egna intiativ och styra upp arbetet lite friare än vad det jobb jag gör idag, större ansvar och utmaningar.
Jo, jag vill ha tjänsten, märks det så tydligt??

Helgen har varit full rulle.
Det har varit massor av vänner på besök i "Casa de Schweizernöt".
Sven, Jenny och Axel i fredags. Kent, Nilla med barnen i lördags och sedan kom min Ärade Broder igår och även mina föräldrar kom på en snabbvisit (pappa hade glömt sin älskade Rögle-keps här på Nyårsafton) och då hade Jennie ringt och undrat om vi bjöd henne och Isabell på en kopp kaffe.
Se där kaffe igen, nu var det visserligen bara Jennie som tog kaffe, Isabelle hittade pepparkakor istället.
Sedan avrundade Becka med ett telefonsamtal med Nettan på över två timmar på söndagskvällen.
Som sagt, full rulle. Rena "Nöjesmassakern", det var gäst på gäst på gäst.
En bra helg, trots att Sven slog mig i "Masters of Television", men jag lovar: det ska inte hända igen!! :-)

I morse ringde Försäkringskassan så nu ska äntligen Becka få pengar oxå. De hade ju bara missat henne .............. igen.
Det är bara tredje gången det händer.
Sån tur att vi har pengar som växer ur öronen! Det har väl alla som går sjukskrivna?
Nej, just det.
Det blir annorlunda när vi börjar jobba igen, då vet vi när pengarna kommer.
Förhoppningsvis från en ny tjänst då!
Håll tummarna, för mina har börjat bli blå efter att jag hållt dem hårt nu i tre veckor...............
5 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer
Harvester of sorrow

Jul och nyår känns som ett bakslag.
Helt plötsligt är jag tillbaka där jag var innan helgerna, grubblande, sorgsen och med en tomhet i mitt liv som känns som den sväljer mig för varje andetag jag tar.

Kanske är det som vissa antyder att jag behöver komma tillbaka till vardagen, med jobb och rutiner?
Kanske är det dags att börja se mer framåt än dag för dag?
Kanske är det depressionen som pratar och inte jag själv?
Jag vet ärligt talat inte ibland hur jag mår eller vad jag tänker.
Nackdelen med att tänka mycket är att du oftast tänker för mycket!
Det funkar normalt sett ok, men lägg då till att du känner för mycket oxå - då har du en överbelastning av systemet och propparna ryker en efter en.

Lösningen är kanske att börja jobba igen?
Men samtidigt känns det ibland som att det som händer då är att jobbet tar upp tid, tid som jag annars skulle tänkt på hur jag mår och jag därför tar mig vidare.
Genom att skjuta de tankar jag levt med i 2 månader åt sidan.
Ja, det är kanske det som är tricket? Sörja i dessa månader och sedan kasta sig handlöst tillbaka i vardagen?
För en sak har jag upptäck: sorgen blir inte mindre, bara annorlunda.
Och skulle jag vara sjukskriven tills den sorgen inte var bedövande, ja då skulle jag aldrig jobbat igen, någonsin.

Så hjärnan har nog rätt - det närmar sig Dagen V för vardag.
Även om ångesten för att hitta vardagen finns där så han kanske hjärnan rätt?
Jo, det har den!
Men mitt hjärta hatar min hjärna: "jäkla besserwisser!".
4 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Everybody wants to be a cat

Varför gör man så mot sig själv?
Varför är människan en självplågare?
Igårkväll efter att Sven, Jenny och Axel åkt hem så satt jag vid datan och försökte lösa ett problem som egentligen är totalt betydelselöst, men eftersom jag försökte undvika att tänka, så blev det oerhört viktigt.
Mitt i detta projekt, så löste jag en annan sak och det gav mig en idé: skriva ut ett större foto på Amanda än de vi fick på sjukhuset.

Sagt och gjort: jag fick skrivit ut bilden, efter lite justeringar på skrivarinställningarna, och den blev kanon.
Sedan kom han då, självplågaren - masochisten - som helt utan att tänka satt sig rakt på en familj igelkottar: vår fotomapp i datan!
Fotona på Amanda var bara början.
Det var foto på Becka gravid, andras nyfödda, radhuset i Ramlösa - som fortfarande vi väntar på hur det ska lösa sig (läs; hur kostsamt det blir) och mera gamla smärtsamma minnen.
De indiska fakirerna hade gått i pension eller bytat arbete om de sett detta plågeri.

Som tur är, så består de äldsta digitalfotona av massor av bilder på en liten söt kattkälling, Busan.
Så det blev, som vanligt, våra "substitutbarn" som räddade oss.
Ja, oss, för vid det här laget hade jag dragit med mig Becka i min resa längst "Memory pain".
Det slutade med att vi satt och kollade på gamla foto fram till klockan var en bra bit över två i natt.
Med två kelna katter runt oss och massor med bilder som fick oss att låta som dåligt fejkade orgasmer ........... "aaaaaahhhh", satt vi där och sakta så släppte spänningen kroppen och ersattes med trötthet.

Jag har nog glömt att påpeka hur mycket katterna betytt för oss denna tid.
De är extra kelna och verkar veta exakt när de behövs.
Att sedan Busan har ett kusligt sätt att avdramatisera babysakerna vi har, det kan jag inte förklarar.
Hon bara gör det.
När vi kom hem från sjukhuset den sjunde november så mötte de oss båda i hallen.
Busan sniffade på oss och ställde sig sedan vid ytterdörren - stirrandes på handtaget - innan hon vände sig och tittade på oss med en blick som sa: "har Ni inte glömt något?".
Senare på kvällen när vi alla ätit, så hittade vi inte henne.
När vi gjorde, så lät vi som de där fejkade orgasmerna igen - hon låg på skötbänken, där vi skulle bytat blöjor på Amanda.
Hon låg där, tittade på oss med ögon som sa: "nu ser Ni mig på bänken och inte tomheten................."
Hon hade rätt!
3 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
No more Mr Nice Guy

"Vill inte!"
Så hade det säkert låtit i det Nilssonska hemmet om några år när Amanda lärt sig prata.
Men redan idag låter det så, fast från mig då.
Jag vill inte göra något och allt är hemskt svårt att göra.
Gnällig och tjurig, så givetvis bjuder vi hit folk!

Bästa receptet för att inte ge efter för Tjurige-Stefan, som bara vill sitta hemma och tycka synd om sig, är just att tvinga honom att umgås med andra.
Så idag kommer Sven, Jenny och Axel hit på mat.
Jag vet att det blir kul och att det är vad jag behöver, men precis som alla andra gnälliga saker så behöver jag lite smöj först.

Annars hade jag suttit framför datan hela dagen och inte sagt ett ord till någon.
Inte ens Becka, för när jag har dagar som idag så är jag osällskaplig som tusan och väldens sämsta person att ha nära.
Titlen "Årests Sämsta Make" hade varit min om jag inte vetat om hur jag ska kämpa mot mig själv.
Så i med benen i byxorna, ett i taget. Dra åt livremmen och fram med leendet.
Du, Stefan?
DET ÄR EN ORDER!!!!!
2 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
One Day

En ny dag, ett nytt år.
Nya förhoppningar, nya löften ........... eller är det de gamla i ny förpackning?
2009 heter året och alla hoppas vi att det ska bjuda på något som vi längtar efter:
ny kärlek, nytt boende, nytt jobb, högre lön, mer sex och mindre prat, kanske mer prat och mindre spex?
Kanske barn?

Oavsett vad man önskar så ligger 2009 framför oss som en vit målarduk.
Orörd på ytan och bara väntar att vi ska sätta de första penseldragen med färg på den.
Under ytan finns det dock redan en del färdiga mönster, vissa kan man ana om man ser riktigt noga, andra får man skrapa lite i det vita för att se.
Vissa väljer kanske att ignorera det underliggande ett tag till, det kommer fram förr eller senare så varför tänka på det nu.
Ger ett löfte och målar över det där som man inte vill se.
Kanske kommer det aldrig fram - kanske så blir det något nytt av det hela?
Kanske blir det ett nytt spännande år?
Kanske kommer det en ny värmande vår?
Kanske bara en ny färg på ditt hår eller kanske smalare lår?
Ingen vet vad som kommer när man ser på ett nytt år.
Så här den första dagen, liggandes på magen - innan det är dags att ta sig i kragen - så är det inget som vet.
Eller så är det ännu bara din hemlighet?

Gott Nytt År på Er Alla och hoppas att 2009 blir exakt vad Ni vill att det ska bli!
1 Januari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Stefan Nilsson                                             Skaffa en gratis hemsida