Stefan Nilsson

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Smått och gott	\|	Vänner	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Videoklipp	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Juli (2019)

Daughter

Du är en knopp
som aldrig fick bli en blomma.
Ett leende
som aldrig fick bli ett skratt.
En droppe
som aldrig blev ett regn.
Du är vår dotter
som aldrig fick sova i vår säng.

/ SN-091031

31 Oktober 2009 | Länk | Amanda | 3 kommentarer

The one and only

Ja kanske inte egentligen, men när det gäller en sak så känner jag mig ganska unik.
Fenomenet Facebook!
Alla verkar ha en egen sida och alla här på jobb pratar om det dagarna i ända!
Och så kommer då jag som motpol!!
Nja, nu visade det sig i veckan att vi var några fler här på jobb som ännu inte fastnat i detta. Men eftersom alla andra är så lyriska, så höll vi tyst.
Eftersom Facebook verkar vara den nya guden man tillber och offrar oskulder till, så är det bäst att hålla en låg profil, annars så kastar någon kanske en förhäxning över oss?

Är dock inte ensam om att ha hittat en annan sak som folk gärna pratar om: Spotify.
Måste erkänna att detta är en sak som tilltalar mig: musikidiot som jag är.
Har hittat en hel del kul musik som jag inte hittat annars. Perfekt att kolla upp artister man annars aldrig vågar chansa på om de var bra eller inte.
Finns ju alldeles för mycket skräpmusik där ute numera.
Nu kan man upptäcka dem innan man köper skivan i onödan. Sålla bort ackorden från dunket!
Det är ju Alla Helgons Helg, jag får kanske leta upp Helloween och göra en spellista av det?
Krydda med Aqua´s ”Halloween”?

30 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

Take it on the run

Efter att ha skrivit en hel blogg idag, så raderade jag den igen.
Den blev för självutlämnande och jag tror inte alla vill veta det jag skrev, så det blir en kort variant idag!

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
Jag vill inte vara så här trött och sliten!
Vill inte ha de tankar som gör mig så här trött och sliten!
Vill inte att vår dotter är död!

Folk får tro vad de vill, det är snart ett år sedan och det känns lika jävligt idag som då!
Insikten att hon är död är kraftigare idag än då, då var jag mest chockad över att hon inte levde! Det bedövade mig! Nu är smärtan mer ……. direkt.
Man lär sig leva med det, men smärtan är där likväl!
Frågan är om den någonsin försvinner. Jag tror inte det, för det skulle innebära att kärleken till henne försvann och det kommer den aldrig att göra!
Ingen förälder slutar att älska sitt barn när det dör, oavsett när det sker – och man glömmer aldrig!

29 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Strangelove

Är det ödet som talar till en när det sista man hör innan man stänger bilstereon är The Doors ”People are strange” och det första samtalet man får är en förvirrad kvinna som inte vet vad hon vill?
Om det är en föraning om hur dagen ska bli, så skulle jag kanske lyssnat på mitt huvud och stannat i sängen?
Nej, det säger en sån massa skumma saker hela tiden, så jag orkar inte lyssna på det!
Mitt huvud alltså!

Ta bara i natt: jag vaknade vid tre-tiden och hade en hemsk huvudvärk som strålade ut genom ögonen. Två tabletter senare så hoppades jag på att det skulle släppa och John Blund skulle komma och befria mig!
Ja hellre han än Liemannen, eller hur? Även om det ibland känns som att tappa huvudet skulle vara en befrielse när man har riktigt ont i huvudet så är det liksom en sista lösning – på alla sätt!
I alla fall, jag låg där i sängen och hörde på Beckas små mysiga snarkningar, när helt plötsligt jag hade fått en hel filmidé i skallen. Utan att ha tänkt aktivt på det, så har min hjärna kommit på en story till en film där en kvinnlig militär underrättelseofficer vaknar upp efter ett bombattentat mot henne, utan minne.
När hon lämnar sjukhuset så börjar hon gå igenom de fall hon jobbade med innan attentatet och kommer på att hon haft en affär med en kollega, som hon nu inte kan med och att den som hon skrivit som trolig hjärna bakom ett av fallen är oskyldig!
Till råga på allt så börjar hon upptäcka att bevisen pekar mot hennes älskare och henne själv och att de försökt sätta dit en oskyldig.
Nu kommer då problemet, ska hon avslöja sanningen och sig själv eller inte?
Och var det den förre älskaren som försökte ta livet av henne och varför?

Visst lät det spännande? Jag ska dock inte avslöja slutet för Er, om Ni skulle råka drömma samma film som jag.
Kanske inte så konstigt att jag inte kunde somna om när min hjärna spelade upp denna film för mig!
Hur var det? ”People are strange”.

På tal om andra slut, fast mer verkliga så kom jag och tänka på en sak i morse.
I helgen träffade vi Nettan och Martin och såg vilka framsteg deras Amanda gjort och hur bra Alice och storasyster har det. Dagarna innan så träffade Becka på min kusin Lenas man Pette och deras son Rickard och slogs av att det är ännu ett lyckligt slut.
De har haft sånt strul och jobb med myndigheter och konstiga svenska lagar när det gäller deras föräldraskap och förtjänar verkligen att det löser sig!
Becka sa att Pette och Rickard såg så tajta ut och att Rickard verkligen var sin pappas son!
Att storasyster Elin blev hela 10 år för ett tag sedan fick mig att inse hur länge de kämpat för sina barn och att vi inte är ensamma om att gå igenom den kampen!
Jag hoppas bara att vår kamp har ett lyckligt slut det med!
Men det är inte bara människor som är underliga – världen är en underlig plats!

28 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Manhattan Skyline

Det var med lite vånda vi körde till Helsingborg i morse. Det var dags för att besiktiga Beckas lilla Golf Manhattan och eftersom den är 20 år gammal så är det ingen självklarhet att den ska gå igenom.
Men förutom fyra små saker, så var den ok.
Känns bra, ska kolla med verkstaden nu om de kan fixa de två saker som jag inte kan fixa själv eller med hjälp av min ärade Fader.
Så nu kan vi pusta ut ett år.

Pustade ut i morse av en annan anledning.
Nettan hade förvarnat oss om att vi skulle ha träningsvärk efter vårt OS spelade på deras Wii i söndags.
Men tji fick hon!!
Lite stel ja, men ingen träningsvärk. Varken jag eller Becka!!
Och det beror inte på att vi inte tog i, vi kollade på videosnutten från när Martin och jag boxades. Vilket engagemang!!
Mike Tyson hade darrat om han sett oss!! (Om inte annat så hade han skrattat så han blev skakig!)
Men det var kul att spela Wii.
Har aldrig sett Becka bli så glad över ett TV-spel, det brukar vara jag som blir det, så nu håller vi på att kolla upp vad det kostar att köpa ett och överväga om det är värt det och om vi kommer att spela det så mycket även om två-tre månader.
Det saknades ju inte spelglädje de där spelen i alla fall.

Synd bara att det inte är samma glädje i vädret för tillfället.
Regn, blåst och mörk som i natten redan klockan 17,45. Usch!
Det är tur att det finns ljus att tända när man kommer hem. Värmeljus och stearinljus på bordet och täcket med ut i soffan och sitta där och mysa.
Synd bara att det är lika mörkt på morgonen när man går upp.
Det blir ju liksom inte lättare att gå till jobbet när det är mörkt som i valfiskens buk på morgonen.
Kan man inte hyra in en sol från Egypten eller så?
Bara några timmar om dagen, det hade räckt! Jag lovar!

27 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Gonna make you sweat

Nu är det bäst att du läser detta Nettan, för nu skriver jag så fort vi kom hem!!
Nja, efter att vi fått duschat och matat katterna, men i alla fall.
Det var ett svettigt besök, så vi behövde slabba av oss innan vi hoppade ner i loppelådan och höll natt.

Men det var två varma och svettiga personer som kom hem till Bjuv efter att ha käkat tacos, kramat två flickor som heter Amanda och Alice och spelar Nintendo Wii.
Becka visade att man inte ska bråka med henne för i boxning var hon oslagbar. Klart nu var det ju så att Martin och jag är gentlemen så vi slår inte på kvinnor!!
Just det!
Å andra sidan så var Martin och Nettan oslagbara i bowling och lite annat, så jag får väl köra klyschan att "det var roligt att få komma fram", men i simning så kom jag knappt ens fram så det funkar inte ens med "det handlar inte om att vinna utan att kämpa väl"!
Jag får väl säga att "det handlar inte om att vinna utan att sabotera så mycket som möjligt för alla andra"!

Och med tanke på vilken blick tävlingsinriktade Becka hade när hon spelade, så har vi väl snart sabbat vår ekonomi och köpt ett Wii vi med!
"Wii are all the winners, wii are not all ther best..............."

26 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

När alla vännerna gått hem

Ja, vännerna har precis åkt hem och firandet har avstannat - för denna gång.
Har varit två mysiga dagar, både Beckas underbara firande av mig igår och dagens firande av vännerna idag.
Fick massor av bra saker och det känns som att folk har bra koll på mig!
Jag är en piratgalen, pengaglad, gottegris som gillar svarta kläder, hårdrock och sällskapsspel!

Jenny M hade varit så snäll och kom med två äpplekakor och Becka gjorde en rabarberpaj, lite kakor och kaffe på det och Helsingborgs IF på TV:n så var eftermiddagen räddad.
Killarna kollade fotboll och tjejerna pratade. Låter det bekant?
Jo, jag höll på att glömma Axel, Kevin, Elin och Oliver charmade oss vuxna med sina lekar och utläggningar. Det var inga blyga barn vi hade i huset idag!
Nej, med de föräldrarna så pratar de mest hela tiden!

En annan som är bra på att prata vill vi hylla idag: Beckas brorson Daniel fyller år idag!
Precis som de andra Billings så pratar han en hel del han med och gillar data och spel. Hoppas att du haft en bra dag Daniel!

Kramar till alla idag!
Jag känner mig givmild, måste vara glassen som jag fick igår av tre av mina knasiga kollegor! :-)

24 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Sing me a song

När man vaknar till pussar och paket, så måste jag erkänna att dagen börjar ”ganska” bra.
Att sedan få sms innan man ens fått frukost känns också helt ok. Konstiga människor som är vakna och medvetna vid den tiden på dygnet.
Själv ville jag ju bara krypa ner i sängen igen och somna om!
På väg till jobb blev det fler sms och hälsningar och väl på jobb låg det mejl och väntade som sa trevliga saker om mig och en kollega som väntade på mig vid kontoret.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta?
Jo, att det inte är så hemskt idag, som jag var rädd att det skulle vara.
Visst det är många tankar och många av dem är jobbiga idag, men det känns även bra att bli gratulerad och ihågkommen!
Jag har känt mig så gammal under detta år och att fylla år hjälper inte mig att känna mig yngre, men jag försöker att tänka som så, att jag åldras ju inte pang-bom över en dag, det sker ju kontinuerligt och det är ju egentligen inte åldern som gör att jag känner mig gammal.
Det är ju det som hänt under året som gått.
Så jag bestämde mig för att försöka ha en bra födelsedag och njuta av den, så mycket jag kan!

Ett av de där mejlen jag nämnde innan var förresten så rätt att jag undrar om hon som sände det visste vad hon gjorde! :-)
Jag har en underbar kollega som råkat ut för samma sak som vi och i morse så hade hon varit på kyrkogården i Bjuv och tänt ett ljus för sin far, som vilar en bit bort från Amanda.
Sedan hade hon varit hos Amanda och pratat med henne och satt ett ljus även där!
Hon sa att ”Amanda undrade nog vem jag var”, men tro mig Camilla, det vet hon! Vi har pratat om dig och Lillebror flera gånger!
Tack, min vän! Det var en kanonpresent!

Ska erkänna att efterhand som jag nu skriver, så ser jag fram emot firandet i helgen.
Både Beckas firande av mig i kväll och morgondagen, då familj och vänner kommer!
Tänk vad lite pussar och paket kan göra!
(Och sms och mejl är inte fel det heller!) *blink blink*

Kram

23 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer

I morgon är en annan dag

I morgon är det då dagen som skulle varit min första som pappa…………………..

Det är det ju fortfarande, men inte på det sätt jag trodde och verkligen inte som jag ville att den skulle vara.
Hade sett fram emot en dag där Becka och Amanda försökt överraska mig med frukost på sängen, trots att de visste att det inte är min grej. Att få en stor födelsedagskram av dem, ätit frukost med dem och sedan med svårighet åkt iväg till jobb.

Redan i fjol när jag fyllde år hade jag en dröm om hur detta års födelsedag skulle bli. Det är ytterligare en ballong av känslor som spricker och besvikelsen och sorgen väller ut.
Saker skulle ju vara så annorlunda i år, födelsedagen förra året var något jag bara ville passera för att komma till årets födelsedag. Min första som pappa!
Att bli 36 i fjol var inget och i år skulle jag bli 37 år ung!
Istället blir jag nu 37 år gammal och det är mer än ett år som gått – det är en dröm, den största önskan, ett liv!
Min dotters liv!

22 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Words

Det är lunch och äntligen så börjar det bli ljust ute.
Jag märker mer och mer att jag är styrd av vädret utanför. Är det grått och dystert så påverkar det mitt humör och min ork. Lyser solen så är allt lite lättare att ta tag i.
När klockan ringer mitt i natten och det är dags att gå upp till jobb, så är jag mer en zombie än något som ens liknar en levande varelse.
Jag tror inte ens att jag kan få fram mer än enstaviga läten, än mindre hela meningar!

Ord kom det dock fram igår kväll.
Becka och jag testade att spela Alfapet och det gick väl bra. Ja, förutom det faktum att Becka vann då förstås.
Trots mina Ä-C-K-E-L och R-A-D-A-R så vann hon. H-Y-N-D-A och Z-O-O-M gav konstig nog mer poäng än mina fina ord. Skumt.
Det var dock ett kul spel som måste spelas igen, tror att man måste spela det några gånger innan vi spelar det med andra. Vi vill ju inte förlora hela tiden!

Vi har fått ett uppsving med sällskapsspelandet. Hittade ”The Game of Life” på MAXI i veckan, men det var inte det lättaste att förstå reglerna på. Blir nog att provspela det för att komma på hur det fungerar. Köpte även något ”Partyspel” som hette ”Sanning och Konsekvens” i helgen.
Det har jag inte hunnit läsa reglerna på ännu, så vi får väl se hur det verkar.
Det var i alla fall billigt!
Får väl se om jag får några andra nya kul spel jag får när jag fyller år.
Om nu någon vill gratulera mig? Jag har kanske inte varit snäll i år?

21 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Speak to me

I vår serie Födelsedagsfirare, har vi idag kommit till den lilla pratglada flickan Pernilla Ekolin. Det är en snackesam figur, som enligt säkra källor (jag skvallrar inte Kent, jag lovar!!) inte ens är tyst när hon sover!
Detta är dock föga förvånande då risken är att om hon är tyst för länge så kommer kanske käkarna att stelna till och aldrig gå att öppna igen.
Mamma, som hon är tilll Kram-Kevin och vår gudson Oliver, och gift med Kent, så är väl även risken att pratar hon inte hela tiden, så får hon aldrig chansen igen! För ett solklart familjedrag är just munlädret. (Det är tur att både jag och Becka är tysta och blyga, så de får prata obehindrat!)
*blink blink*
Grattis Nilla och hoppas att födelsedagen bjuder på många paket, mjuka som hårda!

Förresten, Nilla? Du kan inte önska dig ljusare dagar i present? Eller i alla fall ljusare mornar!
Jag känner mig snart som en vandrande zombie, så lite ljus hade inte varit fel.
Det är synd att hösten, som har de vackraste färgerna också har den minsta tiden av ljus och den mesta tiden av regn. Någon har verkligen planerat fel.

På tal om fel, så måste jag nämna något om en film vi såg igår: ”The boat that rocked”.
En film av gänget bakom ”Notting Hill”, ”Love Actually” och ”Fyra bröllop och en begravning” och jag älskar de filmerna och hade ganska höga förväntningar på denna film.
Men så besviken jag blev!
Trots mycket bra musik, man kan inte misslyckas med engelsk 60-talsmusik, och många bra skådespelare, så var filmen medioker för att inte säga rent av dålig!
Den skulle kunnat vara så bra, storyn fanns där, det handlade om en piratradiostation under mitten på 1960-talet som sände rock och popmusik från en båt som låg utanför England kust och hur myndigheterna försökte komma på hur man stoppade dem.
Men någonstans mellan en bra idé och filmandet av denna, så gick det väldigt fel.
Det enda bra med den var att vi kom på att nästa temafest vi ska gå på eller ordna, det ska vara en 60-tals fest! Men det hade vi nog kommit på även utan att se denna besvikelse till film.

20 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Dizzy

Det blev pannkaka att äta igår och än så länge idag har det blivit pannkaka av bloggskrivandet!
Det är ju måndag och de ska alltid jäklas!
Men nu så är det dags.

Blev ganska sent innan vi kom ner i loppelådan i natt. ”Män som hatar kvinnor” var riktigt bra och det var verkligen ingen film man ville bryta mitt i och se resten idag.
Nej, då offrade jag hellre några timmars sömn!
Ovanligt att jag gillar en svensk film och en thriller till råga på allt! Gillade visserligen andra omgången av Beck-filmerna, men nu känns de mest dystra och ganska trista, men denna film var bra, trots att även den är väldigt mörk!
Ovanligt välgjord och massor av bra skådespelare och nu har Becka lyckats fånga mitt intresse så jag ska med och se uppföljaren på bio.
Hon vet hur hon ska fånga mig den kvinnan! *fniss*

Tyvärr vet hon också hur man fångar influensa. Hon besökte farbror doktorn idag och fick reda på att det blir att ta det lugnt i ungefär en vecka så hon blir frisk!
Det var ingen grisig influensa, men en envis typ som gjorde henne yr, febrig och trött och det kan vara illa nog. Så marsch hem och platsbiljett i soffan tills hon blir bra, var doktorns ordination.
Får hoppas att hon blir frisk snart, det är ju en massa födelsedagar att fira!!
Undrar vem som är nästa i kö?

Livets stora mysterium: är det så svårt att byta toarulle på toaletterna på jobb när man tagit det sista på den gamla rullen ? Eller det är bara på mitt jobb det är så?

19 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

I`m easy

Vet ni vad?
Jag måste erkänna en sak. Vissa söndagar älskar jag. Och detta har verkligen varit en av dem! Klockan är 20.40 och det är som sagt söndag kväll........ och jag står och steker pannkakor!!
Enda gången vi varit utanför idag har varit för att köra bort till Amandas grav för att sätta blommor och lägga en liten sak vi köpte till henne igår.
Annars har hela dagen ägnats åt film, fotboll och mys!
Om ca 5 min är det pannkakor och "Män som hatar kvinnor" som gäller. Och nä jag är inte en av dem.

18 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

Another day in paradise

Idag fyller Kent Mini-Me Günther, pappa till Kevin och Oliver år.
Man ska aldrig avslöja en dams ålder, så det håller vi hemligt. :-)
Hoppas att förkylningen släppt så födelsedagen firas på rätt sätt!
Annars så finns det massor av huskurer som vi kan tipsa om: whiskey & cola, rom & novalucola eller varför inte en gammal hederlig "Flaskborste"?
Förresten, pingvinerna hälsar! Till både dig och Nilla! :-)

Annars har vi haft en familjedag i Ullared tillsammans med ca 2,43 millioner andra människor!
Det är där som mänskligheten visar sitt rätta ansikte och sanningen bakom "kvinnor och barn först" visar sitt fula tryne!
Vill du veta hur det är att stirra döden i vitögat - Ställ dig mellan en medelålderskvinna och klädesplagget hon siktat i sig på!!

17 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Sad but true

Igår gav jag mig äntligen i kast med en bok jag varit rädd för att läsa: Marcus Birro´s ”Svarta Vykort”.
Har varit lite orolig för hur jag ska reagera när jag väl läste den, så den har legat i drygt ett halvår i bokhyllan utan att jag rört den.
Men nu har jag börjat läsa den och hittade direkt flera gemensamma nämnare och kände igen frustrationen och maktlösheten som han skriver om.
Det var skönt men samtidigt så konstigt att läsa någon annans tankar om liknande situationer. Ilskan och ångesten var så påtaglig och boken påverkade från första sidan.

Det finns verkligen inte många böcker eller ens annan information om hur män upplever missfall, barnlöshet och allt vad det innebär.
Vi lider ju av detta lika väl som kvinnor, men på ett annat sätt. Vi hanterar saker annorlunda och det känns ofta som att det glöms bort eller missas. Det sköna med Birro är att han våga säga detta, vågar skriva hur han upplevde deras kamp för att få barn och hur smärtsamt det var när de förlorade sina barn under graviditeten.
En text, dikt han skrev tog jag direkt till ”min” och jag hoppas att han inte blir arg för det, men den var så rätt och beskrev exakt hur jag känner och tänker:

”Döden är inte bara stilla sömn.
Döden är också en vredgad hållning in i det slutgiltiga mörkret.
Varför gå medlidsam och tyst in i den natten?
Döden har små skrynkliga fötter som aldrig fick chansen att lära sig gå.

Jag försöker vara ett stöd för kvinnan jag älskar
Eftersom min sorg ändå står hennes efter.
Jag blir tröstad genom att ge tröst.
Jag har en utsträckt arm in i ett angränsande rum jag inte ser.
Jag är lite död jag också.”

Jag har försökt att själv få fram allt som jag känner och tänker efter att vi förlorade Amanda.
Försökt att få fram det, så att jag kan förstå, så att jag sedan kanske kan få andra att förstå och kanske finna tröst i att det finns någon som förstår.
Men jag har börjat inse att min sorg är jag ensam om, precis som att Becka är ensam i sin sorg och alla andra är ensamma i sin sorg.
Det som gör att vi inte trots det är ensamma är kärleken runt om sorgen. Sorgen är det svarta i mitten av kärleken, det sorgsna melankoliska i kärleken som gör att lågorna runt om kan brinna så kraftigt och starkt som de gör.
Att älska är att förlora lite av sig själv, precis som det är att förlora lite av sig själv att säga farväl.
Precis som det är att ge ett barn liv – du ger upp lite av dig själv, för kärleken till detta barn!
Mitt i kärleken, så finns då det där svarta, det som vi är rädda för: sorgen som vi skulle känna om vi förlorade det vi älskar.
Att vi kan känna sorg som vi gör, beror på att vi kan älska som vi gör!

16 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Blood on blood

Dagens utflykt var till det spännande sjukhuset i Helsingborg.
Wow, säger Ni nu, vilka utsvävningar som de tar sig till!!
Ja, just det!

Det var humoristiska ultraljud och skrattglada blodprov som gällde och dagens lekledare var en halvtysk läkare som på sitt skojfriska sätt undersöte Becka och gick igenom vår historia.
Smarta som vi var, så missade vi att äta ordentligt innan, så den kuliga resan gjorde oss lite smått åksjuka och när vi väl kom hem så var det två yra och lågt blodsockrande personer som nu kraschat i soffan.

Vad fick vi då reda på idag?
Jo, att risken är att fungerar nästa försök, om vi gör ett nästa försök då vill säga, så kan Becka bli överstimulerad igen. Precis som vid ett tidigare försök då de tappade henne på 15 liter vätska ur buken.
Det var visst ett klass 4 fall, sa läkaren. Klass 4 där då 4 är den kraftigaste reaktionen!
Okej, så det var visst verligen illa då för fyra år sedan när detta hände!
Sedan så blev det då blodprover och annat skoj, innan vi tog hissen upp på femte våningen och hälsade på Anita, sjukhusprästen. Henne kunde vi ju inte missa!
Efter det så var åkturen slut och vi då körde ................ rakt in i en bilkö på E4 eftersom det varit en liten skojig bilbrand och små lustiga bilkrascher längre fram på vägen.

Men hem kom vi och nu ska vi sitta här och vänta i ca en månad innan vi får besked.
Inget är som väntans tider!

15 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Time after time

Vi går in i en tid som redan känns att den kommer att bli jobbig: min födelsedag, Amandas dag, Beckas födelsedag och en hel del andra födelsedagar.
Det är så mycket tankar som cirkulerar i skallen om denna tid att det känns mest som att jag vill dra täcket över huvudet och försvinna.
All ork går redan till att förbereda sig inför denna tid, ja egentligen fram till jul och nyår och vi insåg igår att vi inte ska planera in något extra under en period nu.
Det är de födelsedagar och högtider som gäller, resten får vänta.
Så häcken vi tänkt plantera nu i slutet på oktober får vänta och vi får acceptera att det nu handlar mer om att överleva än att leva.

14 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Children of the Revolution

Igår läste jag något som gjorde mig riktigt arg. Som tur var så hade jag redan skrivit blogg igår så det fick vänta till idag och på det viset undviker jag de flesta av de svordomar och kraftuttryck, som annars hade kryddat min text.
I gratistidningen Metro igår hade de en artikel om ett par som förlorade sitt barn i mammans mage för ett och ett halvt år sedan.
Precis som vi så hade de haft en normal graviditet och allt såg bra ut, men när det var dags för barnet att fördas, så hade det somnat in.
Det som gjorde mig så arg var egentligen inte detta, det gjorde mig mest ledsen. Det som gjorde mig arg var det jag läste längre ner i artikeln: att det är ca 500 barn som dör på detta sätt varje år – OCH HAR VARIT SÅ SEDAN 80-TALET!!!
De jämförde det med plötslig spädbarnsdöd utanför magen, som sedan 1991 sjunkit från ca 150 fall ner till drygt 10 per år.

Jag har inget emot att de forskat i plötslig spädbarnsdöd utanför magen och fått ner antalet barn som dör till ca 10 stycken, de skulle gärna kunna se till att det inte dör ett enda barn!
Men det som retar mig och gör mig jävligt arg är det faktum att de inte ägnat lite av den forskningen åt de barn som dör i magen innan förlossningen.
Den siffran var ju fem gånger så hög (enligt denna artikel då) och är nu skyhögt högre men ingen har reagerat.
Nu hade Socialstyrelsen ”upptäckt” att detta var högt, så nu skulle de ”lyfta frågan”. Frågan är ju då varför detta inte gjorts i samband med att man tog tag i dödsfallen utanför magen.

Vi oroade oss mer för vad som skulle kunna hända efter förlossningen än det som hände, men nu har jag insett att det är de sista månaderna av graviditeten som är de man ska oroa sig för. Okej, det finns ju risker med dödsfall även efter, men drygt 10 barn mot 500 barn känns lite ojämnt.
Jag vet att jag är partisk i detta och känslomässigt involverad över öronen och hela solsystemet, men jag tycker att någonstans borde någon som sitter på alla denna information reagerat tidigare!
Eller ingen har velat se det?
De kostar för mycket att forska i ämnet? Är det en pengafråga, som allting annat?
Eller är det så illa att pressen måste skriva om det först, innan någon tar tag i det?
Jag vet inte. Jag har inte all information och jag fick själv först läst detta igår. Visserligen har jag sakta men säkert insett att vi inte är ensamma att drabbas av detta, men det känns som att det jag trott var en lite skara otursdrabbade föräldrar, är toppen på ett isberg som ingen velat se!

Jag håller med paret i intervjun, vi har fått underbar hjälp från sjukhuset i form av präst, kurator och personalen på förlossningen och gyn, men någonstans bortom deras kontroll måste någon annan ha den information och kunskap att förhindra att vi är 500 föräldrapar om året som behöver ha denna hjälp! Vi har lärt känna underbara människor på detta sätt, men jag vet att både de och vi hade bytt bort allt mot att ha våra barn hos oss!
Det skulle ju innebära att det i så fall sparas pengar i den änden om de investerar pengar i forskning om detta.
Tycker jag då, jag som är för involverad och jävligt arg!
För tänk om någon hade forskat i detta under tio år och kommit på något sätt att upptäcka barn som var i farozonen. Jag vet att man inte ska tänka så här, men tänk om någon hade tagit detta ansvar!
Då hade kanske Amanda levt idag?

Läs gärna artikeln på: http://www.metro.se/2009/10/12/21167/mer-an-ett-barn-dor-varje-dag/

PS Jag hoppas att Metro inte blir arga att jag hänvisat till deras artikel i text och bild. I så fall får de säga till. DS

13 Oktober 2009 | Länk | Om barn | 1 kommentar

Nu tar vi dom!

Eftersom nu Sverige snart står utan tränare för fotbollslandslaget så tänkte jag anmäla mitt intresse.
Med mitt oerhörda kunnande och intresse så är jag övertygad om att landslaget hade haft stora och lysande tider framför sig!
Självklart så hade jag accepterat att ha en side-kick som är mer känd än mig, men det får vara någon som kan vara ansiktet utåt och så sköter jag om laget.

Har redan planer på att be Thomas Ravelli göra comeback i målet och sedan då ersätta Mikael Nilsson på högerkanten i backlinjen med Roland Nilsson för att ge rutin och stabilitet.
Mittbackarna Mellberg och Majstorovic har ju vaknat till liv, så de får vara kvar och sedan tar vi då in unge Emil Johansson från Hammarby på kanten. Lite ungdom och fart är aldrig fel.
Mittfältet är som alltid lite komplicerat, men jag tror att Marcus Lantz får komma tillbaka i landslaget som murbräcka på mitten och sedan då Sebastian Larsson på högerkanten och Rasmus Elm på vänster, så vi får in lite nytt blod i laget!
På mitten, som offensiv mittfältare tänkte jag kalla in Mikael Nilsson.
Nej, inte högerbacken som spelar i Grekland, utan 37-årige Micke Nilsson som spelar i Stidsvig IF.
Efter att ha spelat med honom pojklagen och sett hur han alltid lyckats få bollen med sig oavsett motstånd och ser att han fortfarande öser in mål i Stidsvig, så måste han ju äntligen få chansen!
Anfallet måste ju bli Henrik Larsson och Zlatan, men skulle nu någon av dem strula nu efter misslyckandet och inte vara mutbara med skumtomtar, så kastar vi in en hungrig Marcus Berg!
Som reserver kallar jag in Viktor Elm, Anders Svensson, Mikael Lustig, Eddie Gustafsson, Andreas Granqvist, Kenneth Andersson och till sist göra Alvaro Santos till svensk medborgare och se till att ha honom som komplement till Henke på topp!

Själv tycker jag detta är en klockren lösning, nu är det bara upp till fotbollsförbundet om de är lika kreativa som mig!
Men jag misstänker att jag får drömma vidare om detta en annan natt.
Hoppas dock att det inte blir som den drömmen jag hade inatt: mitt jobb hade aldrig stängt och personalen sov i skift i studentlägenhetets likande korridorer och jag var bara hemma om helgerna. Vi jobbade 12-16 timmar per dygn och sov resten av tiden.
Ingen höjdare och jag minns att jag vaknade upp väldigt förvirrad och undrade vad som egentligen stod på.
Är kanske inte så underligt att jag drömmer som jag gör, är lite småkrasslig i näsa och hals och det ger kanske sjuka drömmar?
Det är kanske de sjuka drömmarna som hindrar att jag får jobbet som ny förbundskapten?
Attsingen, jag visste väl att det var för bra för att vara sant!

12 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

The memory remains

Eftersom jag knappt varit utanför dörren idag, så är det kanske passande att inte se framåt men bakåt när jag skriver detta.
Skannade in gamla foton från 1994 idag, så vi har back-up på även dem om det skulle hända något.
På de gamla fotona fanns det nästan alltid datum längst ner i höger hörn som visade vilken datum de tagits, efter ett tag när jag skannade i fotona så kom jag på att jag inte tittade så mycket på bilderna som på just datumen och konstaterade då vad som hände den datumen eller i närheten av den 10-15 år senare.
Konstigt vad minnen ibland gör med en.

Annars har det varir en lugn söndag, Becka har jobbat och jag har fixat lite med datan och då skannat foton.
Datorer är bra, de är behagliga att bli sura på när man behöver avreagera sig och eftersom ingen var hemma mer än jag och katterna så undrade ingen vad jag höll på med!
Jo, Maja tittade lite konstigt på mig, men det gör hon alltid och på alla, så det är lugnt!

Becka har lite ont i halsen och känner sig allmänt hängig och det killar lite i min näsa, men vi inbillar oss att det inte är något att bry sig om!
Det är bara lite trötthet jag snyter ut!
Lovar!!

11 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Loser

Efter att ha sett hur Sverige missade VM 2010, så känns det ganska passande att komma på att jag har huvudvärk och är ganska trött.
Thomas och Susanne har precis brummat hemmåt och de var trots allt ganska nöjda, deras tipsrad stämde in med dansk vinst och ett mål - förrädare!!
Vi bjöd in dem på lite pizza och fotboll idag för att hälsa dem välkomna till Bjuv. Trots att det är först vid årskiftet som de flyttar hit, men bättre tidigt än aldrig eller hur det nu är.

Igår försökte vi smuggla med Kevin hem när vi varit hos Kent och Pernilla, men i sista sekund så kom han på att han hellre stannade kvar hos mamma och pappa: "annars fick han ju byta skola!". :-)
Men eftersom vi har en X-Box så var det frestande!!
Kul att vara uppskattad för sin personlighet och sin utstrålning, eller?
Annars fick jag kelat med Kent och Becka tafsat på Pernillas "axlar" i vanlig ordning.
Kent hade dock åsikter om mina orakade kinder! Känslig natur den där Kent!
Så idag har jag rakat mig! Undrar om han är nöjd nu?
:-)

10 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Love in an elevator

”Vi har det egentligen ganska bra!”
Ord sagda under täcket i soffan i det Nilssonska hemmet igår.
Och visst har vi det – egentligen.

Visst det är inte alltid vi är på humör för att prata samtidigt och när vi bråkar så flyger saker som saknar vingar, men samtidigt så är samtalen och bråken som resten av vårt liv: passionerade!
Det grå moln vi haft över oss under nästan vårt förhållande, svårigheten att få barn, har regnat på oss lite då och då och format oss till det paret vi är.
Det har samtidigt gjort att när solen lyst på oss, så har vi gottat oss i värmen så mycket vi kunnat!
Allt vi varit genom, gott som ont, har format oss och ibland känns det som att få par är så tajta som vi.
Vi har ett bra liv, underbart hus, bästa vännerna och familj med stora F som finns där för oss.
Ibland så glömmer vi det i allt som hänt sista året och vi glömmer allt vi har som vi är tacksamma för!
Men om vi hade ett moln som regnade på oss och skymde vår sol innan, så har vi en tjock svart dimma av värsta Ruhr-klass som omger oss nu.
Vi glömmer just det där, att vi har det bra – om det då inte varit för att vi förlorade vår dotter för snart ett år sedan.

Det är som att alltid ha minst två tankar i huvudet:
En som handlar om det du just nu har framför dig: jobbet, filmen man tittar på eller vad det nu är, och en tanke som rullar långsammare: ”varför”.
Den tyngre, sorgsnare tanken går alltid som ett långsamt rullande kugghjul eller kvarnhjul i bakhuvudet och mal sakta ner dig till ett orkeslöst stycke kött.
Samtidigt som då den aktiva, mer lättare tanken berättar att det är faktiskt ganska bra idag, så kan då den tyngre säga motsatsen.
Det är som att lida av en personlighetsklyvning och det är fruktansvärt tröttande!
Därför är det ovanligt att vi båda hittar en bra solig stund samtidigt, som vi då hade igår kväll.
Vilket då gör att man uppskattar den stunden desto mer!
Den var underbar!

Puss på dig, älskling!

9 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

What´s Up?

För alla som tror att de är normala, så kommer här nu beviset på att Ni är det!
Idag tänkte jag berätta om hur en onormal hjärna fungerar en tidig torsdagsmorgon på väg till jobb!

Jo, som vanligt kör då Herr Nilsson sin frus lilla speedkula, den lite rostiga Golf Manhattan -89 som är riktigt kul att köra, på väg mot jobb. Lagom yrvaken och lagom mycket på rutin: precis som alla andra på morgonen!
Mitt i Hyllinge, så möter han då en frusen kille/tjej, varelse, ja något odefinierbart på en EU-moppe. Denna ”sak” är då klädd i en stor bylsig jacka, mörka jeans, svart hjälm och en vitsvart skarfs virad runt halsen.
Inget konstigt i det!
Förrän då Herr Nilsson som vaknar till liv tre minuter senare då han möter samma mopedist igen, fast nu på 110 UTANFÖR Hyllinge!!
Eller det var bara någon som såg nästan likadan ut?
Eller vad händer egentligen?

Och det är nu som vi skiljer på de normala och de onormala!!
För det första som slår mig är: ”Tänk om världen är som i filmen ”The Truman Show”?”.
Tänk om allt bara är en dålig såpopera där statister dyker upp lite varstans och bara byter kläder mellan scenerna och denna mopedist inte hann byta kläder?
Sedan skrattade då Herr Nilsson gott åt sig själv.

Men så kommer då nästa skruvade reaktion: ”Tänk om livet verkligen är som i ”Matrix” istället?”
Som att inte ”The Truman Show” var komplicerat nog??
Hela livet en illusion och inget av det som du är med om händer på riktigt. *ah, suck*
Allt är bara en test, en prövning en………………. nivå i det dataspel som kallas ”Livet”?
Vi är små Super Mario som springer omkring och måste hoppa över vissa hinder, stampa på svampar och sköldpaddor och emellanåt slåss med en elak Boss av något slag innan vi kan gå vidare i spelet.
Ibland så hittar vi styrka i någon konstig flaska vi hittar liggande längst vägen eller så lyser någon stjärna på oss och vi skiner upp ett tag, innan vi krymper till normal storlek igen.
Det är nästan så man undrar om Snurre Sprätt ska dyka upp, knaprandes på sin morot och säga: ”What´s up, Doc”?”

Okej, det var morgon och mina tankar sprang iväg där ett tag och jag var väl inte helt seriös där jag satt i bilen.
Eller?
I alla fall, så kom jag på att vet vi egentligen säkert att det kanske inte ligger lite sanning i allt det där svamlet?
Det är kanske en test att se om vi klarar av det som livet slänger åt oss? Hur bra vi hanterar situationer och tar hand om oss och andra innan vi hamnar på nästa nivå, eller vad som nu kommer efter?
Vi börjar kanske om på ”Start” igen med tomma fickor och skrikande hals, eller så kommer vi till nästa bana med vingar på ryggen och moln att landa på?
Alla har säkert någon teori, vissa har säkert flera.
En del söker, andra bryr sig inte.
En del blir knäppa av att tänka – vissa av oss är nog redan knäppa!
Eller?
Jag tror jag kör på Snurres variant: ”What´s Up, Doc?”.

8 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Grannar

Okej, en hemsk titel och en låt av Just D som jag inte gillar, men ibland så måste man!
Den passar ju bra idag, så det är ursäktat.
Idag var jag ju 100% på vad bloggen skulle handla om och ämnet gör mig så glad!

Igår blev det ju klart! Efter att banken äntligen kommit på att min Ärade Broder och Hans Lika Ärade Väna Flicka är trovärdiga och pålitliga, så blev de stolta ägare till ett radhus i den lilla gruvorten Bjuv igår!
Jag måste erkänna att det gjorde mig jätteglad! Det är så där lagom avstånd, så där lagom nära.
Misstänker att det dröjer några månader innan de kan flytta in, men lagom runt årsskiftet blir det nog. Bra start på 2010!
Längtar efter att få se hur det ser ut på ”riktigt”. Har ju bara kollat på hemnet än så länge, men det ser riktigt bra ut.
Det verkar som att det ser ut som radhuset vi hade i Ramlösa och det var ju bra, så jag tror att de kommer att trivas.
Ser fram emot att ha dem som ”nästan-grannar”!

Framför allt är det så kul att höra att de låter så glada över att det löst sig!
Det hela påminner en hel del om när vi köpte vårt radhus i Ramlösa: lite strul på banken, tjafs och mummel innan allt löste sig.
Konstigt att det ska vara samma för dem nu, men huvudsaken är att det löste sig och att de blir nöjda till slut!
Tänk så enkelt det blir att hitta någon att spela X-Box med nu, det är bara att gå bort till lillebror eller be honom komma till oss!
Undrar vad Becka och Susanne tycker om det?
*fniss*

7 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer

This is my life

Idag ville jag skriva om något roligt, något kul, men det verkar som att min hjärna är enkelspårig som tusan.
Allt jag kom på var bara saker som i sin tur fick mig att tänka på barn och då i sin tur på Amanda.
Det känns dock lättare i huvudet idag. Vi var hos kuratorn igår och det var bra.
Har av olika anledningar varit ett litet hopp i besöken hos henne, så det var på tiden att vi fick prata med henen om hur det är och hur vi mår.
Jag har alltid varit skeptisk till att gå och prata med någon, men jag måste erkänna att det är guld värt att prata med någon vet vad de pratar om.
Någon som berättar att man inte är knäpp, konstig eller att de tankarna jag har är ”fel”.
Eller just att hon bara lyssnar och man vet att man kan säga vad som, för att det stannar ändå innanför de fyra väggarna.
Som tur är så har vi hittat en kurator med humor. Det behövs när man har med oss att göra.
Fråga bara Mahatma Gustafsson.

På tal om humor.
Eller snarare avsaknad på humor, så såg vi ”Här är ditt liv” i lördags när vi var hos mina föräldrar.
Det var ett av de mest misslyckade TV-program jag sett, det var bara de hiskeliga blommiga möblerna från de klassiska ”Här är ditt liv” från 80-talet som saknades för att göra fiaskot komplett.
En programidé som kanske är ok, inget som jag normalt sett skulle titta på, men jag kan förstå att det tilltalar folk, men avsnittet i lördags var verkligen ingen höjdare.
Sedan kom jag dock att tänka på, som säkert många andra, hur programmet skulle varit om man släpat dit folk ur mitt förflutna.
Ja, jag vet, hemska tanke, men tänk det ändå.
Ska erkänna att jag hade nog varit lika motsträvig som Stina Dabrowski. Om inte värre…………
När de drar dit folk man inte sett på tjugo år eller värre, före detta flickvänner, så hade jag skruvat på mig värre än borren som skulle ta sig genom Hallandsåsen.
Det finns ju liksom oftast en anledning till att de är just före detta! Eller hur?
Nej, låt mig slippa det.
Ännu en anledning till att man ska undvika att bli känd!
*hahahahaha*

6 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Great expectations

Det är idag elva månader sedan Amanda dog!
Elva månader!!
Snart ett helt år sedan och det känns ibland som att jag står kvar på exakt samma chockade punkt i livet som då.
Jag inbillade mig att när det passerat ett år, att det då skulle bli lättare, men nu är det bara en månad kvar och jag tvivlar starkt på att det blir lättare bara så där.
Emellanåt så hoppas jag att ”nu har det kanske börjat vända”, men så slår allt över mig igen och så är jag tillbaka på ruta noll.

Det är oerhört tröttande att bygga upp sig själv på nytt om och om igen, för att bara rasa på nytt.
Känns som att tillsammans med sorgen och chocken, så är det tröttheten som dominerat dessa elva månader som gått.
Jag har aldrig varit någon morgonmänniska eller hurtbulle, men numera känns det som att jag är tröttare än jag någonsin varit, eller någonsin kommer att vara.
Vissa dagar är det lika svårt att ta sig upp ur sängen som att springa ett maratonlopp och frågan är om inte det är lättare med ett maratonlopp.
Det vet man i alla fall hur långt det är. Detta känns som att det aldrig kommer att ta slut.
Det är även många tankar som går runt och så sakta gör mig trött. Numera är det många ”om”-frågor som cirkulerar i skallen: om hon skulle ha börjat gå än, undrar hur hon skulle ha sett ut nu, och hur mycket hon skulle ”prata”.
Det sista är kanske dock lätt besvarat – mycket! Med de föräldrarna så måste det vara så att Amanda hade pratat i ett! Hela tiden och utan att ge någon annan en chans!

En av de värsta sakerna med att vara så här trött alltid är att man inte orkar kämpa emot den depression som hela tiden försöker slå sina äckliga slingrande armar runt mig!
Det känns lite som att jag aldrig riktig hinner hämta mig från en attack, innan nästa kommer och överfaller mig i ett lömskt bakhåll.
Om det tidigare var så att mitt humör berodde på hur utvilad jag var, så är det ännu tydligare nu.
En utvilad Stefan orkar kämpa emot och anstränger sig för att inte fastna i tankarna, medan en tröttkörd Herr Nilsson till slut inte ens orkar bry sig.

Har i snart en veckas tid kört en MP3-skiva med hårdrocksgruppen KISS på jobbet. Allt för att få energi genom musiken och hålla tankarna i styr.
Funkar hyfsat på jobb, men när jag kommer hem kommer då nästa problem – att jag inte orkar ta tag i de där känslorna som jag hållit på avstånd.
Det går inte att veva in dem som någon stor fisk man kämpa med hela dagen, utan de fortsätter att vara så där precis bortom räckhåll. Så nära att jag känner dem, men inte så nära så jag kan ta tag i dem och nysta i dem!
Och så är det då en ny dag och då vill jag inte att det ska komma fram på jobb hur det egentligen är, så jag gör likadant igen…………….
Men samtidigt så känns det som att det är så jag får göra för att ta mig genom dagarna, skulle jag tänka för mycket, eller känna efter, ja, då kommer jag aldrig ur sängen.
Inte ens nu, elva månader efter att det hänt!

5 Oktober 2009 | Länk | Amanda | 0 kommentar

The Wind

Ja, om Ni inte har blåst bort under helgen, så hoppas jag att Ni haft en bra helg.
Det är ju löjligt hur det blåser, till och med Mary Poppins skulle hållit sig inomhus idag.

Men vi har varit hos svärmor och hjälpt henne att skapa en egen hemsida.
Eftersom jag haft denna sida nu ett tag och tycker den är enkel att göra, så blev det en likadan till henne.
www.nogg.se/birte heter sidan.
Det var lite kul att intervjua henne på de personliga frågor som finns med på hemsidan och se vad hon svarade.
Svärmor är ju pratglad och har gott om åsikter så det blev utförliga och tänkvärda svar.
Lite imponerande var att hon hade 5 besök och 2 kommentarer på sin sida efter en timme!

Under tiden som hon och jag satt och ordnade detta, så gjorde Becka björnbär/hallonsylt av de bären som min ömma moder plcokade för några helger sedan vid sitt barndomshem.
Så nu blir det hemmagjord sylt på pannkakorna igen!
*mums*

Annars är är det bra idag.
Fortfarande så lycklig över att Svens idé på hur vi skulle få fram våra saknade mappar och framförallt fotona på Becka när hon väntade Amanda, fungerade!
Har tittat på dem två gånger idag med tårar i ögonen och ett leende på munnen.
Det är så fruktansvärt kluvna känslor som kommer fram när vi ser på dessa bilder, men mest är det känslan av att "vi vill vara med om detta igen" som dominerar.
Becka tittade precis på "Grey´s Anatomy" och sista kommentaren i dagens avsnitt var så klockren:
"Vi får lära oss hur vi hanterar någons död, men inte hur vi ska hantera livet efteråt!"

4 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Superman

De kan lägga ner Idol på TV4 och alla andra program om att hitta favoriter och personer att se upp till!!
Idag förklarar jag Sven Ågren till min idol.

Igår ebjöd sig Sven att se om han kunde ordna fram filerna i vår krashade hårddisk.
Så strax efter middag idag så var jag i det Ågrenska hemmet och drack kaffe och åt underbart god äpplekaka (för andra dagen på rad, igår var det Lina och Nils som bjöd på en lika god äpplekaka!!), medan då Sven testade olika sätt att få liv i vår nya men krashade disk!
Utan tur dock!

Men mitt i allt kom han på en sak: den gamla disken där Windows hade kraschat. Det kanske går att återskapa de filerna som egentligen raderats från den?
Jag fick med mig ett program hem för att testa och efter 1,5 timme så..............
*trumvivel*
Alla de viktiga programmen är hittade, återskapade och just nu håller jag på att flytta över dem till en hårddisk som är ok!!
*lättad suck*
Så glad man kan bli för ett dataprogram och en smart idé!!

Sven, nu är du min idol och vi bjuder på middagen en helg som tack för hjälpen!!!!
Stora kramar!!

3 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Teknikens Under

Det regnar som bara den!
Överallt och alltid känns det som.
Det regnar till och med i vår lilla Golf Manhattan!!
Jo, det läcker in via takluckan och droppar snyggt ner på passagerarsätet!
Perfekt, lagom till vi ska besiktiga bilen.
Jaja, det ska väl inte påverka köregenskaperna på vårt vrålåk. Tänk att den tjugo år gammal bil kan vara så kul att köra – och så pigg!!!

Kom på under kvällen igår att vi inte fått mejl på några dagar och det visade sig att vår gamla e-post tagits bort eftersom Adamo numera ägas av Bredband2. Så det blev att skaffa ny adress och snabbt få med det på gårdagens blogg.
Eftersom alla våra kontakter gick förlorade med vår gamla data, så kan vi ju inte mejla ut detta till alla, så jag hoppas att Ni som brukar mejla oss läser detta.
Vill Ni vara riktigt snälla så skickar Ni ett nytt mejl till oss, så lägger vi till Er i den nya kontaktlistan.
Vår meljadress är den samma som innan, fast då med @bredband2.com istället för @busig.se.
Teknikens under, eller hur var det?

På tal om teknik som fungerar och är lärorikt, så kan jag tipsa om www.vetgirig.nu .
En kul sida med massor, och jag menar massor, av kategorier med frågor i alla ämnen som finns.
Man kan utmana sig själv, eller skapa utmaningar med vänner och kollegor och se vem som vet mest om ett ämne.
Riktigt roligt och jag lovar att det finns ämnen för alla! Det är bara att söka på vad man vill tävla i så trillar det ner en hel del alternativ!
Det går till och med att skapa egna frågekategorier: vem i umgängeskretsen som gör vad, spelar vilket instrument eller sover med en teddybjörn?

Det gick förresten bra på husvisningen igår för Min Ärade Broder och Hans Väna Jungfru.
De ska kolla med banken idag om lånelöftet gäller än och sedan med mäklaren.
Hade varit så kul att få dem till nästan-grannar!
Håller tummarna till de blir blå och det börjar sticka i dem!

2 Oktober 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Games people play

Den sista tiden har jag slagits av en tanke ganska ofta.
Ett minne från min uppväxt om ett fånigt spel som vi spelade hos Caroline och Marcus någon enstaka gång. De gillade inte det själva, så det blev inte mer än en två gånger.
Istället för tärning så fanns det en snurra i mitten, där pilen på snurran stannade på en siffra som då visade hur många steg man fick gå framåt.
Det roliga är att jag inte mindes vad spelet hette, men när jag sökte på vad det handlade om, så visade det sig att det hette samma som jag sökte på: ”Livets Spel”!

Deras spel saknade lite pluppar och figurer, så det var tändstickor som sattes i spelpjäserna. Tända stickor för män och oanvända för kvinnor och då avbrutna, lite kortare för barnen.
Spelpjäserna var då olikfärgade bilar med plats för sex stycken familjemedlemmar.
Sedan körde man runt i livet med bilden och skaffade sig hus, karriär och familj.
Låter lite som livet, eller hur?

Vet inte varför detta spel återkommer i mina tankar, men jag misstänker att det är lite för att livet känns som det här spelet just nu, förutom då att när vi passerat karriär, äktenskap och hus så hamnar vi på rutan som säger gå X antal steg tillbaka.
Den där snurran i mitten på spelet vill inte visa rätt siffror för att vi ska lyckas att placera små tändstickor i baksätet på vår billiknande spelpjäs.

På en annan ruta i spelet står idag då min broder och hans flicka.
De ska i eftermiddag kolla på radhuset de hittat och se om det lever upp till deras förväntningar.
Vi hoppas att spelets snurra visar rätt siffra, så det blir som de vill.
Håller tummarna!

Ska kanske köpa det spelet nu bara för att jag hittat det?
Nu vill ju folk spela spel med mig igen, så det hade kanske varit en idé?
Tål att tänka på, det fanns ju nya karriärer att välja i spelet nu: Hollywood-stjärna eller spion!
”My name is Nilsson, Stefan Nilsson! – Licence to write.”

OBS!! Tillägg!! Vi har även ny e-post adress: samma som innan med @bredband2.com istöllet för @busig.se!!
Så alla vet det! Vi har ju förlorat alla adresser nu när datan kraschade!

1 Oktober 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida