Startsidan Blogg Fotoalbum Smått och gott Vänner Gästbok
Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2019)
>>


This Christmas (baby please come home)

Man ska hjälpa varandra, heter det ju.
Så idag har vi hjälpt mina föräldrar att röja upp efter att de fått monterat in nya fönster i huset.
Bära undan de gamla, slänga bort skräpet som byggarna lämnade efter sig och montera tillbaka fönsterbänkarna.
Byggare-Bob hade varit avis på oss om han sett hur snabba vi var.

Kändes bra att göra lite för andra nu mitt i allt detta.
Det var inte helt fel att jobba lite heller, en lagom början och god mat fick vi för besväret!

Innan vi åkte började vi på att plocka fram julsakerna.
Vi hade båda sett fram emot en första jul med Amanda, med massor av julpynt och ljus.
Både jag och Becka var helt eniga om att vi ska göra den julen trots att Amanda inte finns hos oss på det viset vi hade sett fram emot.
Det blir inte riktigt som Familjen Griswold i "Ett päron till farsa firar jul", men det kommer att bli mer än vad vi normalt sett brukar ha.
Det lilla vi började på idag, ska göras till början till ett stort julfirande!
Julen handlar om kärlek - och kärlek, det har vi i överflöd!!
Så med tårarna rinnande nedför kinderna, så hängde jag upp en julstjärna i fönstret på det rum som skulle blivit hennes.
En ängel behöver en stjärna!
30 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Something to believe in

Idag fyller Kevin 5 år.
Vi gratulerade honom igår med en pulka, så nu hoppas vi bara på lite snö så han och pappa kan svischa nerför backarna i den.

Barn är underbara!
Det finns inget bättre sätt att beskriva dem. De är underbara, så spontana, ärliga och de visar kärlek på ett sätt som vi vuxna aldrig kan.
Det gör enormt ont att vara nära dem just nu.
Helst vill jag vara hemma i vår "trygga" vrå och själv kontrollera allt, för världen där ute innehåller massor av barn.
Och barn är lika med smärta just nu.
Dessvärre, men så är det.

Jag är dock inte dum, jag vet om att jag inte kan ge efter för den känslan att helt skydda mig från barn, men jag ska erkänna att det är skitsvårt vissa dagar.
De är en påminnelse om att andra har sina barn nära, men vår Amanda fick vi alldeles för kort tid med.
Den vanligaste början på ett samtal mellan mig och Becka numera är:
"Varför?", följt av svaret,
"Jag vet inte! Jag har ingen jävla aning!"
Oftast så slutar samtalet därefter, det går inte att prata och gråta samtidigt.
Vi bara står kvar där, armarna omkring varandra och tårar som rinner nedför kinderna och blöter våra kläder, med frågan "varför?" i ringande i huvudena.
Men vi vet båda att vi aldrig får något svar.
Vi har ingen jävla aning om varför Amanda togs ifrån oss och varför vi ska behöva lida på detta vis.
Det känns orättvist.
Orättvist och fel!
Varför ska vi kämpa i åtta år att få barn, för att nå fram till förlossningen och förlora henne där?
Ibland tänker jag att det hade kanske varit bättre att det blev ett missfall i tredje månaden som vi var rädda för, men så ångrar jag mig.
För jag älskar att se på bilderna av Amanda, hur fin hon var. Så lik sin mamma hon var och att hon hade mina fingrar och tår.
Jag älskar den stunden vi fick med henne, de månaderna som hon var en del av vårt liv.
Tiden när hon vände upp och ner på sin mammas mage, hickan hon hade nästan varje kväll och hur lugn hon blev när jag la armen om henne och magen.
Det skulle jag trots allt inte vilja vara utan.
Jag önskade bara att jag inte skulle behöva lära mig leva utan henne, för det kommer att bli det svåraste jag någonsin behövt göra.
Klarar jag det, så finns det inget som är omöjligt igen.........
29 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Lost in your eyes

Idag har jag för första gången sedan Amanda dog, gjort något som handlar om min framtid.
Det kändes konstigt och jag har tänkt i en hel vecka att jag ska göra det, men orken har saknats.
Men idag så kände jag att det var dags.
Det handlar om mitt jobb och framtiden där, det är allt jag vill säga just nu.
Men nej, jag ska inte sluta!!

Har förresten lovat Peter att jag ska komma in på jobb under nästa vecka och hälsa på.
Känns som att det är dags nu.
Jag är inte lika rädd för hur folk där ska reagera, jag vet att jag kan hantera det nu och jag orkar möta mina egna drömmar om hur min återgång dit skulle vara.
Jag hade ju sett fram emot att visa upp Amanda och riktigt skryta om, vad jag tycker är, världens vackraste dotter.
Men nu blev det inte så och just tanken på att gå genom dörren till jobb, utan Amanda att visa upp, gör fruktansvärt ont.
Det är dock dags att ta tag i den rädslan och ta ett steg mot det som kommer att bli min nya vardag.

En sak som återkommer till mig dagligen, ja egentligen varje minut, är en sak som jag undrar:
"Hade hon mina ögon eller Beckas?".
Vi fick aldrig se hennes ögon och jag önskar så att jag fått se in i dem.
Och just att få se in i Amandas ögon var en av de saker jag längtade mest efter när hon sprallade eller hickade i Beckas mage.
Fått reda på om de var lika underbara som jag fantiserat att de skulle vara.
Alla jag någonsin älskat, har jag fallit för av samma anledning: deras ögon!
Och Amanda toppar den listan, men hennes ögon fick jag aldrig se in i......
28 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Tell it to my heart

Idag har vi pratat mest hela dagen.
Först med kuratorn på sjukhuset, sedan blev det en långfika med Marie, Beckas chef, ute på Väla, innan vi pratade med varandra under tiden vi försökte hitta julklappar i vimlet av galna shoppare.
Jo, vi pratar med varandra även annars oxå, så oroa Er inte.

Det är väldigt jobbigt att prata så mycket. Jag blir fruktansvärt trött av att prata och ha människor runt mig.
Det är väl så att hjärnan jobbar med allt som jag känner och upplever om det som hänt, och har jag då folk och sorl runt mig, så blir det extra mycket att behandla.
Tröttande, men det ska vara så.
Det är inga lätta tankar som man tänker och det vore hemskt om det var enkla att behandla.
Det är nog så att detta får ta den tid det behöver för att jag ska lära mig leva med det.
Först måste jag nog acceptera att det verkligen hänt............



"Idag dog jag en smula.
En ängel tog en bit av mitt hjärta
och jag kommer aldrig att bli hel igen.
Hon tog mitt hjärta och till Himlen for.
Däför dog jag en smula idag.

Inatt log jag en smula.
En ängel besökte mina drömmar
och sa att vi kommer att vara tillsammans igen.
Hon tog mitt hjärta och till Himlen for.
Darför log jag en smula inatt.

Kanske kan jag le igen?"
/SN-081124
27 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Trapped under ice

Det känns verkligen att man har mindre att planera nu och mer tid att tänka på vad som egentligen hänt och innebörden av det.
Det kan slå mig 10-20 gånger på en dag att vi fick en dotter, men förlorade henne direkt.
Vi blev föräldrar!
Jag blev pappa!!
Men leendet som dessa tankar skapar försvinner efter några sekunder när tomheten slår mig att hon aldrig fick följa med oss hem.

Och det är väl just det, tomheten, som är det värsta och det som är svårast att förstå.
Att gå hela vägen, till och med två veckor över tiden, och sedan när vi kommer in och Beckas värkar är kraftiga och med "rätt" mellanrum, få det hemska beskedet att hon inte lever.
"Det här kan inte hända!"
Jag vet att exakt de orden gick genom mitt huvud under tiden som läkaren och barnmorskan försökte hitta hjärtljudet av vårt barn.
När sedan läkaren gjort det andra ultraljudet och jag sett hjärtat som inte slog, då skrek jag rakt ut:
-FAAAANNN!

Allt spelas upp i huvudet på mig nu, om och om igen.
Tankar på hur det skulle varit, hur jag önskade att det varit, på hur det borde varit ............ och på hur det är!
Jag kan oftast inte gråta längre.
Känner mig blockerad och uppdämnd och jag vet att när de tårarna kommer, så kommer det oxå att göra fysiskt ont.
Jag vill gråta, men ................ men jag kan inte.
Jag bara spelar upp det som hänt i huvudet, om och om igen.

Vi försöker hitta små andningshål, små hål i isen ovanför våra huvud, där vi kan stick upp näsan, ta några andetag innan vi sjunker in under isen igen.
En kopp kaffe hos/med vänner, en runda i någon butik, en TV-serie eller film, något som gör att vi orkar simma mot strömmen under den där isen som ligger tjock ovanför våra huvud.
Ibland så tittar solen ner, oftast i formen av ett barns ögon.
Det gör så ont att se andra barn, få en kram eller ett leende av dem, men samtidigt så är det kanske de som gör att man orkar?
Det känns ibland så.
Barn är så ärliga i sitt sätt och det bryter genom alla skydd man har runt sig.
De skiner som solen, omedvetna om vad som hänt, och för en liten stund, ibland en mikrosekund, så lyser den solen - rakt in i hjärtat.


26 November 2008  | Länk | Amanda | 2 kommentarer
Tears in heaven

Beckas tårar doftar Amanda.
När Becka gråter så doftar det Amanda om blandningen av tårar och Becka.
Jag vet att det låter konstigt, men det slår mig varje gång som hon gråter och jag ser Amanda framför mig varje gång det händer.

Ibland när detta händer, så ser jag Amanda i Beckas famn, hur hon tittar upp mot henne och hur hennes små händer sträcker sig mot hennes ansikte......





Idag fyller förresten svärmor år.
Gentleman som jag är så håller jag åldern för mig själv.
Birte, du är en underbar svärmor och jag önksr att vi kunde gett dig en gladare födelsedag!
Kram

Kram på Alla Er andra oxå!
25 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Spending my time

De här sista tre veckorna har gjort mig rädd för att träffa människor och vara i närheten av folk.
Och se barn ska vi inte tala om, små barn är hemska just nu.
Så vad gör man då?

Jo, man gör det självklara:
Man åker till Ge-Kås i Ullared!
Massvis med människor och mer små barn än någon annanstans på planeten!
Jag tror att det är mer vikt i alla bajsblöjor där än vad hela riksdagens medlemmar väger tillsammans.
Och då räknar jag inte in barnen utan endast "fyllningen"!

Ja, i alla fall.
Vi lånade en större summar pengar av mina föräldrar och åkte dit för att handla julklappar.
Ironiskt nog var det endast min mamma som vi inte hittade något till.
Inga köer men massor med folk.
Trots ett antal påkörningar av vildsinta kundvagnar som försökte imitera stridsvagnar, så överlevde vi.
Och underligt nog, även förarna till dessa stridsvagnar klarade livhanken.

Och barnen då?
Jo, om jag nu ska bli allvarlig och inte skämta bort saker så gjorde det ont att se alla små underbart söta barn.
Framför allt de riktigt små.
Det var till och med en liten tår som lyckades smita när Becka stod i provrummet.
Först instinkten var att säga att vi skulle åka hem, men det hade inte hjälpt ett dugg!
Världen är full av barn och det går inte att undvika dem "bara" för att vi förlorat vår dotter!
Jag skulle vilja, men ..................... men ändå samtidigt inte.
En röst i min hjärna säger att jag inte får gömma mig på det viset.
Jag är visst för gammal för att leta "gömme" och allt vad det heter.
Världen är just nu en ständig påminnare av Amanda och det gör ont - fruktansvärt ont!
Men det ska göra ont, det är bra att det gör ont!
Hade jag inte haft ont, då hade det varit som att Amanda inte funnits och det hade varit det största sveket mot henne...........och mig själv!
Så jag sitter nu här, med en klump i halsen som jag inte kan svälja bort och pelar för mycket i min mustasch och undrar hur hjärnan lyckas lurar hjärtat att fortsätta slå.
För jag vet inte hur eller varför, men det gör det.
Det är nog som det här med att åka till Ullared - man ska bara kasta sig ut i den djupa änden av bassängen.
Det är det bästa, för NU kan väl inget mer gå fel?
24 November 2008  | Länk | Amanda | 2 kommentarer
How do you do?

Hur mår jag?
"Hur är det?"
Frågor som jag ställer mig dagligen och får dagligen.
En fråga som jag ibland svarar ärligt på, ibland vad jag tror folk vill höra, ibland hur jag tror att jag mår och ibland vill svara brutalt ärlig på!
-Hur tusan tror Ni att jag mår? Det är knappt tre veckor sedan jag förlorade det jag längtat efter mest i hela mitt liv - min dotter!!"

Men det gör jag inte. För det är inte den som ställer den frågans fel att Amanda dog.
Det hjälper inte om jag sårar någon som bryr sig.
Snarare tvärt om!

Men sanningen är att jag ibland inte vet vad jag ska svara.
Jag har sagt alla "standardsvaren", jag kan inte komma på nya och jag vet att de som frågar hoppas att jag ska svara att det blir bättre och bättre.
Men det känns inte bättre och bättre.
Inte just nu i alla fall.
Livet känns orättvist!
Det gör ibland ont så in i he...te och ibland känner jag absolut ingenting.
Varken hunger eller sorg eller något annat.
Vissa dagar vill jag inte ens må bättre.
Mitt hjärta är ett blödande sår och det finns inga förband stora nog att stoppa den blödningen.

Jag vill inte såra någon med sanningen, så ibland ljuger jag.
Jag vill inte att folk ska oroa sig för mig, det är så här jag sörjer:
Intensivt, smärtsamt!
Ibland genom tystnad, ibland genom ord.
Men alltid genom kärlek.............
23 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
The Show must go on

Ni har säkert, som alla andra, missat sagan om Piratprinsessan.
Det är en legend som berättats om och om igen, men som någonstans under årens gång glömts i minnets dimmor.

Piratprinsessan var en liten mörkhårig prinsessa med djupt blå ögon.
Hon var inte en pirat som rövade pengar eller andra saker som folk satte värde på i onödan. Nej hon seglade på sitt skepp ”Dagdrömmen” över hela världen och tog hand om folks allra värdefullaste skatter: deras förlorade barn.
Dessa barn, som av olika anledningar, aldrig fick bli vuxna, hämtades av prinsessan och blev en del av hennes besättning på ”Dagdrömmen”.
Konstig nog så blev det aldrig trångt på skeppet. Det verkade alltid finnas plats.
Det fanns också alltid leksaker, kritor och kramdjur i överflöd. För på något magiskt vis, så hamnade alla de saker som föräldrarna ställt vid sina älskades gravar, på detta skepp.
Eftersom det fanns barn i alla åldrar på ”Dagdrömmen”, så hjälptes alla åt att ta hand om varandra, trösta de mindre när de var ledsna, sjunga vaggsånger och de lärde också varandra det som alla ville veta: hur man besökte sina föräldrar och syskon som inte kunde se dem eller skeppet.
För det var det som alla barnen helst ville, se att deras föräldrar hade det bra och ge dem styrka.
Piratprinsessan hade små pistoler som alla barnen älskade att leka med. Dessa pistoler sköt inte kulor och laddades med krut.
De sköt styrka och laddades med kärlek.
Så att de som var kvar på jorden skulle orka att leva vidare, trots att de förlorat sina mest älskade skatter.

Piratprinsessan styrde sitt skepp med säker hand och visste exakt hur hon skulle få detta stora skepp att komma fram till och med genom det minsta dörrhål.
För hon visste att det var viktigt och livsnödvändigt för de som var kvar att få den extra styrka för att orka med den sorg som de drabbats av.
Hon styrde ”Dagdrömmen” runt hörn och under sängar, så att ingen som inte skulle se skeppet hann upptäcka det.
Men ibland blev hon lite övermodig och det hade hänt mer än en gång att någon tyckt att de sett något röra sig bakom dem, eller något som försvunnit ut genom en dörr.
Men när de tittade efter, så fanns det inget där.
I vissa fall var det bara några löv som virvlade rundor, som tydde på att det funnits något där.
Och eftersom de flesta föräldrar tänker vuxet, så trodde de att de inbillat sig, eller att det var vinden som spelade dem spratt.

Men alla barn vet, att det inte alltid är vinden som får löven att röra sig på just det viset och alla katter vet att den skuggan på väggen, som inte människorna ser, den finns verkligen och de gör allt vad de kan för att vi vuxna ska se den.
Men vi gör aldrig det.
Vi känner ser bara något som rör sig i ögonvrån eller anar ett ljud som vi inte kan förklara.
Men vi känner när vi blivit träffade av Piratprinsessan Amandas pistoler!
Och det gör att vi klarar av även denna, den värsta typen av sorg!

Slut!
22 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Let it snow

Det var ljust imorse när jag vaknade.
Snön hade fallit på världen utanför.
På något sätt så kändes det lättare att vakna på grund av det.
Ville visserligen inte gå upp ur sängen ändå, men ............

Vi lyckades somna i natt och har sovit hyfsat hela natten.
Det var en jobbig dag igår, men samtidigt en dag full av kärlek.
Det var underbart att se alla blommorna och alla som var där. Vi har verkligen de bästa vännerna kramar kan köpa!!!
Vet verkligen inte vad vi skulle gjort utan Er!!
Och våra familjer, ja de säger att man kan inte välja sina familjer, men jag skulle inte vilja ha någon annan!!

Vi sitter här nu och förbereder oss för att åka och handla, kanske ta en kopp kaffe någonstans.
Det behövs dessvärre att förbereda sig innan man ska utanför dörrarna.
Sånt går inte av sig själv ännu, men det kommer.
Världen utanför är inte lika skrämmande som den var bara för några dagar sedan.
Tack vare familj, vänner, grannar, kollegor och änglar lite varstans så går det lättare för varje gång.
För allt stöd vi fått, alla kramar, alla pussar på kinden, alla tårar, alla kommentarer, alla mail, alla telefonsamtal (Pjotr, dina dagliga är meducin av bästa klass!!), alla sms och alla tankar, tack från djupet av mitt blödande hjärta!
Ni är plåsterna och smärtlindringen som gör att vi tar oss vidare!!!

Puss & Kram

PS. Läste förresten en fd kollega och väns (dock inte fd vän) blogg idag på morgonen.
Tessan, din blogg var underbar!!
Tröstade och vacker.
Ni hittar henne på http://tosamajan.blogspot.com/ . DS
21 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Amanda

Min älskade dotter.
Du hade varit så kaxig över hur många som kom till kyrkan.
Det var så många som längtat efter att träffa dig, men som inte fick den chansen, som ändå kom idag.
Vänner, släkt och självklart familjen.
Mormor, farmor, farfar och dina farbröder grät alla över att de var tvungna att säga hej då till dig redan.
Till och med några av mammas kollegor kom, det hade mamma inte trott.

Du hade älskat uppmärksamheten och alla blommorna.
De flesta var rosa, precis den färg som en flicka som du hade älskat.
De var så vackra - precis som du!

Själv fick jag ta hjälp av mamma på kvällen innan, för att raka mig. Det bara ville inte bli bra.
Du vet inte, som tur är, hur svårt det är att få till rakningen rätt.
På tal om mamma, hon tyckte det var fruktansvärt att säja hej då till dig.
Trots att hon vet att morfar tar bra hand om dig tills vi ses igen!
Ja, pappa tyckte oxå det var jobbigt, men pappa är kille och killar är ibland så fåniga och vågar inte visa vad de känner.
Det hade du märkt en vacker dag.
Tro mig!
Men idag kunde varken mamma eller jag hålla tårarna tillbaka och vet du vad?
Det gör inget!!
Det gör inget att pappa låter som en liten tjej när han gråter!
Det är ok när man säger farväl till någon man älskar så som pappa älskar dig och det är så länge tills vi ses igen.

Några i kyrkan reagerade kanske över mamma och pappas musikval till dig.
Men det var ju ditt livs soundtrack, sånt som vi spelade för dig i mammas mage och sånt som vi sjungit för dig när du skulle sova.
Troligtvis hade du hittat en egen musiksmak när du blivit äldre men till en början så är det mamma och pappa som bestämmer och därmed basta.

Jag ville egentligen bara säga att jag är så stolt över dig idag.
För om du kan nå så många människor när du blivit en ängel - hur många hade du då inte berört om du fått leva?

Puss på dig min älskade dotter.

/ Pappa

PS. Jag lovar, vi ses senare! DS
20 November 2008  | Länk | Amanda | 5 kommentarer
I´ll see you in my dreams

Imorgon är det då dags.
Det är idag två veckor sedan Amanda föddes och imorgon är det då hennes begravning.
Hur fel låter inte det??

Jag vet inte vad jag känner idag.
Ledsen? Ja självklart, men samtidigt så förvirrad och bedövad att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera sorgen.
Arg? Ja, samma där, men ....... ja jag kan inte förklara det, men det är svårt att vara arg utan att veta vad jag ska vara arg på.
Trött? Ja, så in i helsike!
Rastlös? Ja, bortom allt förnuft.

Och det är nog det som är det värsta.
Att allt detta som händer är bortom förnuft. Det finns ingen rim eller reson i det.
Vi skulle inte förlora vår dotter!
Det som inte kunde hända, som inte FICK hända, hände.
Och imorgon är det hennes begravning.
Det är så fel.
Föräldrar ska inte begrava sina barn!!
Jag skulle kunna göra vad som helst för att ge tillbaka Amanda sitt liv.
Vad som .......... men nu är det som det är och jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin behöver råka ut för detta igen!!

Amanda, om du ser mig från där du nu är, ge mig styrkan att klara av morgondagen.
Jag ser dig i mina drömmar!

19 November 2008  | Länk | Amanda | 3 kommentarer
Your funeral, my trial

Så hade ännu en dag snart gått.
Trots att tiden står stilla så går dagarna.
Vet inte hur jag ska förklara den känslan av att tiden är förändrad. Den bara är det.
Tiden, som jag kände den innan, är annorlunda.
Det är verkligen som Einstein sa, den är relativ.
Tiden har två hastigheter: FA och EA.
Före Amanda och Efter Amanda.................

Idag kom Amandas dödsannons i HD.
Kändes konstigt att se den. Overkligt på nåt vis.
Ändå har jag varit med och skapat den.
Om det, i vanliga fall, är overkligt och surrealistiskt att bli förälder, så är detta som att bli förälder, bli hjärntvättad och få minnet raderat och sakta minnas fragment av drömmar och en framtid som nu känns som den stultits från dig!
Ibland känns tankarna och smärtan ouhärdliga och ibland som om de är någon annans - för inte kan jag känna denna smärta i bröstet och ändå ha ett hjärta som fortsätter att slå?
Känns som att jag skulle vilja gråta tills jag skulle behöva dropp för att ersätta vätskeförlusten, men ögonen är torra.
Misstänker att min hjärna vet om att det kommer att behövas tårar på torsdag och sparar dem tills dess.

Torsdag.
Begravningen.
Självklart är det så att alla som vill får komma, men ingen - absolut ingen - ska känna att de måste!!
Det blir inget kaffe efteråt. Just av den enkla anledning att salta tårar inte går så bra ihop med kaffesmaken.
Och det är valfri klädsel, som gäller.
Och nu menar jag inte att det är valfritt om man vill ha kläder på sig.
Visserligen görs de flesta barn med kläderna av, men detta är ett barns begravning och då fodras det klädsel.
Men vilken typ av kläder, det får Ni bestämma själva!

Älskar Er Alla som finns där för oss.
Nära som långt borta, vuxna som barn, tysta eller ljudliga - så länge Ni är påklädda!

Kram från en pappa till ett änglabarn
18 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Angels

Klockan är 17,50 och jag skulle haft 10 minuter till att jobba om jag varit på jobbet idag.
Det är konstigt vad som slår en ibland.
Man tittar på klockan och kommer på att det skulle varit min "sena" vecka och att jag skulle slutat 18,00.
Men å andra sidan så skulle jag varit pappaledig idag oxå och först börjat jobba på onsdag.
Om nu livet varit som jag hoppats på...............

Istället har vi idag planerat vår dotters begravning och undrat hur länge det dröjer innan de drömmar man haft om att få stolt visa upp sin dotter bleknar och blir lättare att hantera.
Vi pratade om hur olika vi hanterar sorg och att inget sätt är fel, men visst känns det konstigt när man råkar skratta, eller när man kommer på att det gör smärtsamt ont i bröstet - men du kan inte gråta.
Eller när man sitter med någon annans barn och myser och undrar om jag någonsin ska få sitta så med Amandas lillebror eller lillasyster.
Den stund jag fick sitta så med Amanda blev för kort och dessvärre efter hennes död.
Nu blir det morfar Pjotr som får mysa med henne i Himmelen.

Nu kom en udda tanke in i mitt huvud - jag undrar om de har Pampers i Himlen?

Kramar till alla änglar, både på jorden och överallt annars!
17 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Troubled man

Idag var det Gudstjänst i Bjuvs Kyrka och de skulle tända ett ljus för Amanda.
När vi kom dit, så visade sig att det var Gudstjänst och DOP!!!
Två små barn som skulle döpas.
Efter några tårar så åkte vi hem igen innan cermonin kom igång.
Vi kommer att gråta vad vi ska i kyrkan på torsdag, känns inte som att vi behöver starta redan idag.
Så vi åkte hem till oss och tog en kopp kaffe istället - tände Amandas Namngivningsljus - och pratade och tillbringade förmiddagen med familjen.

Det blev en ganska full dag igår. Det går inte att ha en lugn 30-års dag.
Det är skönt att ha människor runt sig, men samtidigt så stänger jag av lite.
Jag klarar inte av att känna efter hur jag mår egentligen när det är folk omkrimg mig och det släppte först i natt.
Då kom tårarna och smärtan tillbaka.
Det gör ont att gråta hejdlöst, men det gör mer ont att känna att hjärnan blockerar dina känslor.

Vi fick förresten en vacker gåva igår.
Nilla och Kent hade köpt en stjärna till Amanda!
En stjärna som tidigare hette RA 9h.... och en massa andra siffror och bokstäver, heter numera "Amandas Stjärna"!
Där sitter nu vår ängel och tittar på oss.
16 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Happy Birthday Sweet Sixteen

Idag fyller Becka 30år!

Det känns lite konstigt att fira födelsedag men vi ska försöka.
Det blir dock inte den fest som var tänkt, utan endast familjen som kommer.
Jag har haft svårt att komma på vad jag ska ge henne i år, för let´s face it, det jag vill ge henne det kan jag inte!
Och ironiskt nog så har hon önskat sig en klocka!
Nu när tiden känns helt ur led, då köper jag en klocka till henne.
Ironin är nästan skrattretande.
Så jag fick köpa ett smycke till henne oxå!

Så grattis min lilla gumma!
Jag bryr mig inte om att du blir tant nu!
Lovar!!

Puss
15 November 2008  | Länk | Allmänt pratsjuk | 3 kommentarer
I wish I could believe

Efter att ha sovit länge idag så bestämde vi oss för att försöka ha lite "vardag" idag.
Och vad är det som är mest vardag?
Jo, städning!
Så jag drog igång dammsugaren och musik - båda på högsta volym - och Becka tog trasan och vi började röja i den röra vi kallar hem.
Mitt i all denna "vardag", så hittar Becka plötsligt en bok............ "Mitt första år", som skrivit i under graviditeten.
Behöver jag säga att "vardagen" blev vår verkliga dag och att vår lilla flykt från vad som hänt blev väldigt kort?

Livet går på något sätt vidare.
Det är trots allt fredag idag, över en vecka sedan Amanda dog och föddes, men för mig skulle det kunna ha hänt igår eller för en månad sedan.
Det känns som att tiden har upphört att existera.
Dagar kommer och går, men tiden finns inte längre.
I alla fall upplever jag det så.
Någongång så kommer nog detta att återgå till "normalt", eller i alla fall det som kommer att vara "normalt" efter Amanda.
För "normalt" som det var innan - kommer det aldrig att bli igen..............
14 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
If tomorrow never comes

Om det var lättare och kanske till och med lite "skönt" att sitta en stund med Amanda igår innan vi la henne i kistan, så har dagen varit värre än jag trott den skulle vara.
Idag har vi valt var hon kommer att begravas och träffat begravningsbyrån och ordnat med blommor och annons i HD.

Vår underbara sjukhuspastor Anita hjälper oss med att planera begravningen med medkänlsa och tårar.
Men att välja grav och träffa begravningsbyrån - det kändes mera som att gå på Siba och handla en TV!!
Missförstå mig inte, de var bra men det var som att göra en affär av döden.
Så idag är det jobbigt!

Begravningen blir den 20/11 klockan 13,00.
Vi har fått igenom att Anita ska hålla i cermonin och det känns skönt!
Hon har fått en relation till oss och Amanda och det känns bra.
Hade jag umgåtts med den kvinnan ofta så hade jag blivit religiös på riktigt!
Just nu en inte helt oangenäm tanke!

Snart så kommer Beckas bror Måns med sina barn och lagar tacos åt oss.
Underbart att känna den omsorgen och kärleken!

Kram på Er Alla!!!
13 November 2008  | Länk | Amanda | 3 kommentarer
November Rain

Just nu är jag nollad!
Brandväggen som skyddar mig från mina känslor håller allt ute.
Eller inne?
Ja, det spelar ingen roll vilket det är.

Vi har precis kommit hem från sjukhuset där vi hållit om Amanda för sista gången och lagt henne i kistan tillsammans med den nalle som mina föräldrar ville ge henne och den sparkdress som Beckas mor gjort.
Vi la henne där i kistan, insvept i den filt som både jag och min bror haft när vi var så små som Amanda är, iklädd den dress som vi tänkt ha på henne när vi skulle åkt hem från BB.
Den med pingviner och elefanter på.
Det kändes självklart att hon skulle ha den på sig.

Det var inte så svårt att lägga henne i kistan som jag trott............ och ändå var det på ett vis värre.
Trodde jag skulle gråta mera, men det gjorde jag inte.
Däremot var det värre för jag tänkte desto mera!
Hemska tankar, som att jag aldrig mer får se henne igen och hon såg verkligen så fin ut där hon låg.
Hon hade en liten sur min, precis som att vi precis väckt henne och hon ville sova vidare.
Kan det ha varit så att hon fått sin pappas dåliga morgonhumör?
Jag vill tro det..........

Puss på dig min älskade dotter. Vi ses senare...............
12 November 2008  | Länk | Amanda | 1 kommentar
Bortom ord

Mitt hjärta ligger krossat, som en vas som gått i golvet.
Mina tårar förändrar ingenting, men de tar aldrig slut.
Min röst brister när jag försöker säga ditt namn
Mitt liv blir aldrig som förut, det fortsätter – men ditt tog slut.
Varje dag söker jag svar, men bara tystnaden svarar mig.
Varje dag letar sig ditt ansikte genom min mur
Varje dag så går mitt hjärta itu, varje dag så trillar vasen av mitt liv.
Varje dag försöker jag plocka ihop bitarna.
En ny vas, en ny dag.
Men det blir aldrig som det var.
Det blir aldrig en ny Amanda……………

SN-08
11 November 2008  | Länk | Amanda | 2 kommentarer
Tears in heaven

Idag har vi gjort något jag hoppas att ingen någonsin ska behöva göra igen.
Vi har börjat planera vår dotters begravning!
Jag dras mellan att gråtande ge fan i allt och bara skita i vad folk tycker, och vijan att planera allt till den mest "perfekta" begravning som någonsin hållits!

Hur väljer man vilka musikstycken och låtar som ska spelas i kyrkan?
Vad vi och våra föräldrar och syskon vill lägga med i Amandas kista?
Var på kyrkogården vi vill ha graven hon ska vila i?
Och vilka ska bära kistan??

Ingen ska behöva göra dessa val om sina barn!!
Jag trodde att jag upplevt smärta och visste hur det kändes att förlora någon!
Men så fel jag hade!!

Ska citera en person jag aldrig trodde jag skulle citera, nämnligen Carola:

"Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!

Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång.."

10 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
In the middle of nowhere

Det påstås att det är söndag och det innebär att det närmar sig en vecka sedan denna mardröm startade.
Jag har dålig koll på dagarna och det känns som att man går i ett töcken av tårar och smärta.

Igår kom Caroline, Roger och lilla Elsa på besök hos oss.
Med sig hade de en wok-panna och mat för ett halvt kompani!
De misstänkte - helt korrekt - att vi inte var speciellt upplagda för att laga mat, eller att vi inte hade någon aptit för något alls egentligen.
Så de körde hit med mat och tillagade den i vårt kök!

Innan dess hade Nils, Lina och Stina varit här och sett till att vi kom ut på en promenad i området.
Ska erkänna att vi varit rädda för just att träffa folk som inte vet om vad som hänt.
Och risken att man gör det är stor när man går utanför dörrarna.
Men ut skulle vi! Det hade de bestämt!

Jag vet inte riktigt vad vi gjort för att förtjäna vänner som de vi har!
Alla telefonsamtal (korta som långa - dagliga eller inte), besök, kramar, mail, sms och kommentarer på hemsidan är underbara!
Allt stöd vi fått av Er är, i brist på bättre ord, fantastiskt!
Ni är vänner i ordets bästa bemärkelse och jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att vi aldrig behöver återgälda detta!
För det innebär att Ni drabbas av något liknande!
Men skulle Ni göra det, så vet vi hur vi ska göra, för vi har bara att följa Era underbara sätt att ta hand om oss!
Någon nämnd här, men ingen - absolut ingen - är glömd!!!!

Med all vår kärlek

Stefan & Rebecka

9 November 2008  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Why?

Allt känns så ofattbart och overkligt, samtidigt som det gör obeskrivligt ont just nu!
Hur detta kunde hända oss är den fråga som oftast dyker upp i våra huvuden.
Men det lär vi aldrig få svar på..........

Tar allt i små steg nu, det är ibland bara minut för minut som gäller.
Man frågar sig hur man kan gå vidare och svaret är att det kan man inte, man bara fortsätter att vara.

Ibland känns det så overkligt, som om vi bara drömt att vi varit gravida och att hela denna veckan bara varit samma dröm som förvandlats till en mardröm.
Jag har vaknat på morgonen och varit osäker på om allt detta verkligen har hänt.
När jag sedan insett att det har, då kommer det dåliga samvetet för att jag undrat om Amanda verkligen existerat.

Ibland kan jag prata om detta som om det hänt någon annan, eller om det varit en film som jag sett.
Känslorna i mig är blockerade och gömda i en dimma och jag föröker hitta logik i allt detta.
En logik som inte finns, men min hjärna försöker ändå hitta den.
För inte kan det vara så ologiskt och fel att detta verkligen hänt oss?
Efter allt vi varit igenom, så var detta vår tur!!!!
Det känns så orättvist och fel och jag blir så arg, och jag vet inte hur jag ska hantera den smärtan som den aggressionen leder till!
Så försvinner känslorna in i dimman igen och jag får hitta andras ord, i detta fallet WH Auden:

"Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll."

W H Auden (eng. Funeral Blues)

8 November 2008  | Länk | Amanda | 4 kommentarer
Nothing´s the same

Har funderat på hur jag ska skriva detta, men eftersom jag sagt till så många att det finns inga rätta ord i denna situation, så ska inte jag söka efter dem heller.

Något gick fruktansvärt fel i tisdags och vår lilla ängel, Amanda, dog i sin mammas mage innan förlossningen.
Efter en svår och jobbig förlossning så kom hon till oss under natten till onsdagen och hon var lika vacker som sin mamma.
Livet är dock inte alltid så vackert och vi fick aldrig höra henne skratta eller ens skrika.
Men hon utstrålade ändå en värme och kärlek omkring sig och hon berörde alla, vår familj, våra vänner och personalen på förlossningen och på gyn-avdelningen.
Vad än personelen på sjukhuset har betalt, så är det för lite!!!!!!
De, precis som alla som hört av sig och vår familj, är underbara!!
Vi hade aldrig klarat av detta utan det stödet och det skyddsnätet som alla gett oss!

Jag önskar dock att vi sluppit detta och istället Amanda fått visa oss alla vilken underbar flicka hon var, men livet är som sagt inte alltid vackert!
Men den kärlek som hon givit oss och alla runt oss visat , den är underbar och det är just det Amandas minne ska handla om - kärlek!!!!!
7 November 2008  | Länk | Amanda | 6 kommentarer
Omochomigen

Inget händer och tråkigt är det.
Nu har vi varit på sjukhuset två rundor och ska tillbaka dit igen imorgon och om inget händer då så ska vi tillbaka på onsdag......
Ja, Ni ser vart det barkar va?

Varför var vi på sjukhuset i helgen?
Jo, för att den lilla filuren blev helt plötsligt väldigt stilla.
Efter att bökat rundor som den livligaste mullvad, så blev det lugnt och det var ovanligt.
Så när vi ringde sjukhuset och frågade om detta, så bad de oss komma upp och kolla upp detta.
Så där var vi i helgen och fick en ny tid tills idag.
För att bli undersökta och konstatera att allt ser ok ut, men.............
Det är alltid ett men, när det gäller oss visst.
Det var lite för lite fostervatten för den lilla saken och den var 18% under vad som är "normalt" för ett barn som skulle varit fött för 2 veckor sedan.
Den väger ca 3.2 kg.
Så nu ska vi tillbka dit igen ...och igen och igen..........
Ja, kanske inte så många gånger, men det känns så nu!
Om de bara kunde starta det nu eller att det kunde starta själv.
Becka går promenader för att det ska komma igång, men filuren verkar trivas där inne.
Trist för den, för snart så vräks du - din hyrestid är ute och hyran är obetald!
Så, UT MED DIG!!!
NUUUUUUUUUUUUUUU!!!!
3 November 2008  | Länk | Om barn | 1 kommentar
Välkommen hit!

Nu är här storstädat!
Nu väntar vi bara på vår nya "inneboende"!
2 November 2008  | Länk | Om barn | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Stefan Nilsson                                             Skaffa en gratis hemsida