Startsidan Blogg Fotoalbum Smått och gott Vänner Gästbok
Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2019)
>>


Me & Bobby McGee

Nu har jag kollat in alla tekniksidorna som internet har att erbjuda, men ingen verkar kunna hjälpa mig.
Har sökt med ljus och lykta efter en multifjärrkontroll som fungerar på min inbyggda musikspelare som har en tråkig tendens att starta när jag vill sova.
I natt har jag hört ca 20 sekunder på samma låt – om och om igen!!
Spelaren har hängt upp sig på samma snutt av Janis Joplins ”Me & Bobby McGee” och kört den på repeat hela natten.
Normalt sett en låt jag gillar, men det här har varit lite för mycket.

Är kanske lite som helgen?
Har varit full rulle sedan vi slutade i fredags, men kul har det varit. Hann med att kolla bio, fira svärmor och Kevin och julpynta huset. Vi lyckades till och med klämma in lite sömn och lite hemmamys i stearinljusens dansande lågor.
Kan ju inte bara hångla i biosalongen, får ta det där hemma någon gång då och då.
Folk tittar så konstigt när man betalar över 100 Kr för att kela på bion.

Att ha levande ljus tända och julpyntat är underbart!
Färgerna, skuggorna från lågorna och värmen i ljusen och pyntet är så hemtrevligt. Det ger en så skön känsla.
Ja, jag vet, jag är nog sjuk. Jag blir alldeles varm inombords när jag pratar om julen. Måste ha feber eller minst galopperande hästinfluensa med dubbla överliggande handskfack eller något minst lika farligt!
Kanske är Janis Joplin i huvudet ett symptom?
Skulle kanske leta efter en sjukdom med det som symptom, istället för att leta efter en multifjärrkontroll?
Skulle kanske ignorerat musiken i huvudet i natt och klockradion i morse och legat kvar i sängen, så hade detta inte varit ett problem alls?

“…….One day up near Salinas,I let him slip away,
Hes looking for that home and I hope he finds it,
But Id trade all of my tomorrows for just one yesterday
To be holding Bobbys body next to mine.

Freedom is just another word for nothing left to lose,
Nothing, thats all that Bobby left me, yeah,
But feeling good was easy, Lord, when he sang the blues,
Hey, feeling good was good enough for me, hmm hmm,
Good enough for me and my Bobby McGee…….”

Förresten: grattis pappa på namnsdagen. Och alla andra Anders också för den delen. Kram
30 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer
Dear One

Vi har haft fullt av födelsedagar denna veckan, men det är lite slut ännu!
Idag fyller Kevin 6 år.
Om det finns någon sanning bakom utrycket "kärt barn har många namn", så stämmer det in på Kram-Kevin.
Vi har sett honom sedan han var drygt två och nu blir han då hela sex år.
Lika pratglad som mamma och lika kaxig som pappa - precis som det ska vara.
Som tur är har han i alla fall mer hår på huvudet än pappa Kent. :-)

Ska erkänna att det finns ett antal barn i vår närhet som sporrar mig att vi inte får ge upp våra egna försök att få barn igen.
Det finns så underbara barn i vår vänskapskrets och det gör att vi vill också bidra till det.
Med ett pratigt, skrattande och lagom galet barn.

Eftersom det är första advent idag så har det varit full rulle i Casa de Schweizernöt idag.Julpyntet fram, Becka har putsat fönsterna och själv har jag klättrat upp och ner från vinden och tagit ner julsaker och satt upp det som inte ska vara framme nu i 1,5 månad.
Plus att jag agerat Beckas egna lilla spedelfångare.
Är man man så är man!
Även om man inte lyckas få upp en liten plastpåse full med Tasty House godis!!
:-)
29 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Dancing with tears in my eyes

Igår var vi på bio med Nettan och Martin och såg "2012", en verklig katastoffilm eftersom hela jorden ska gå under.
Full av mycket spektakulära scener, lika skrämmande som fängslande.
Efteråt så tänker jag faktiskt att "hmmm, jag lever i alla fall", hade filmen varit sann så hade det kanske varit annorlunda.
En av de första frågorna som kom upp var "om man fick reda på att jorden går under om ca fem timmar, vad hade du då gjort?".

Ja, vad hade man gjort?
Vi hade någora olika scenarion, vissa allvarliga och vissa.......... mindre seriösa. Men samtidigt så är ju frågan, vill man veta vad man gjort?
Tänkte på videon till Ultravox gamla hit "Dancing with tears in my eyes", där de åker hem drar ett lakan över sig och älskar.
Kanske ett av de bästa alternativen?

Innan filmen så hade Becka och jag en romantisk smygdejt på Välas parkering.
Japp, efter tio och ett halvt år så smyger vi än.
Eftersom hon slutade klockan åtta och biljetterna skulle hämtas innan nio så blev det BiB.
För Er som nu inte var med igår, vilket innebär ................... alla. Så är BiB, baguette i bil. Bäst är BiB när rutorna är immiga och man äter och myser i skenet av den romantiska innerbelysningen i bilen.
Att vi doftade vitlök och hade lite brödsmulor på kläderna när vi mötte upp med Nettan och Martin spelade mindre roll.
Vi skulle inte hångla med dem.
Trots vissa udda samtal på bakre raden i biosalongen. :-)
Tänker inte återge dem, man skulle vara där, annars så förstår man inte vad vi gick genom där i mörkret. Ibland så måste en man göra vad en man måste, eller hur Martin?
28 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
Långa nätter

Ja, varför inte stjäla titeln från låten jag lyssnar på just nu?
Sara, en kollega kom in med Melissa Horn´s album med samma namn och sa att gillar jag Lasse Winnerbäck, så gillar jag detta.
Än så länge så låter et som att hon har rätt. Lite mer avskalat än Winnerbäck, men påminner om hans tidiga skivor.

Påminner ja. Man ska akta sig för att bli påmind om saker, det kan göra ont.
Häromdagen så kom vi på att Becka skulle egentligen precis varit tillbaka på jobbet efter att ha varit mammaledig i 10-11 månader och att jag då över denna jul skulle varit ………………. pappaledig.
Usch, bara att skriva det känns konstigt. Som att skriva om någon annans liv.
Det kommer nog att vara så att det är konstigt, även om vi en dag får ett barn till, så kommer det att vara något som inte är riktigt rätt.
Någon som saknas.
Något som saknas mig.
Något från ett annat liv, innan det blev många dagar med långa nätter.
27 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Shake that ass

För tio år sedan så lärde jag och min bror känna ett par när vi var på semester på Cypern.
Ett par som efteråt mindes mina telefonsamtal och tjat om någon Becka och min bror som var rädd för kackerlackorna som sprang över biljardbordet på ”Hard Rock Café” i Larnaca.
Ja, min vackra illröda solbränna kunde de visst inte glömma den heller.
Att vi lärde oss hur viktigt det är att ”gnugga rumpa” med främlingar och hur ”stora biceps” vakten på discot i Ayia Napa hade, eller hur glada de var för bubbelpoolen på deras hotell, gjorde ju att vi mindes dem väl efter den resan.

Under åren har jag och Becka umgåtts med dem lite då och då, men alltid lyckats att återknyta kontakten mellan varven och alltid ha lika kul med dem!
Vissa kan man prata med efter ett år och det känns som att det var i förra veckan man sågs!
Att de gav oss Wii-influensan i höstas och tog med flourtanten på vår 80-tals fest kan vi kanske förlåta dem?
Vi ska försöka i alla fall. Lovar!!

Tills saken hör då att en av dessa sällskapsresande idag fyller år!
Om nu Martin ska gnugga rumpa med någon idag låter jag vara osagt, men annars så har Becka erbjudit sig att komma igen med en höfttackling, eller varför inte en uppercut i Wii boxningen.
Tror mig, hon är fortfarande oslagbar i det, det var inte nybörjartur den där kvällen i Ramlösa!
Vill dock passa på att skicka en grattishälsning på födelsedagen och om inte annat så kan kanske Nettan gnugga rumpa med dig Martin?
Annars så hade Ni ju ett bubbelkar, eller hur?
26 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
Tarzan mama mia

Idag fyller en viljestark, envis, pratglad, varmhjärtad lite lagom virrig kvinna år.
Japp, det är min svärmor jag beskriver!
Becka har tagit en semesterdag för att kunna pyssla om henne lite och jag misstänker att Della och Fia bryr sig extra om sin matte idag på hennes dag.
Firandet blir först i helgen, men självklart så måste dagens blogg handla om Birte.
Så är reglerna.

Det är nästan exakt tio och ett halvt år sedan jag träffade svärmor först gången. På midsommarafton, nere hos Beckas bror Måns och hans familj, tillsammans med hela släkten.
Måns och Jesper förhörde mig om ”Star Wars” och några rätta svar där, så kändes det lättare, några bundsförvanter att prata med.
Men jag hade inte behövt oroa mig!
Birte var och är väldigt glad för att prata och kan bokstavligen prata med vem som helst, när som helst!
När det gäller munläder, så är hon ett naturfenomen! Helt oslagbar!
Och tror mig, jag har försökt att vinna över henne och jag har en mun som kan spotta ur sig fler ord per minut än de flesta! (Jag kommer självklart att förneka allt om detta i morgon!! I morgon är jag tyst och blyg igen!) :-)
Men mot henne så är jag en tyst grå mus!

Hon har dock en ovanlig sida, för trots att hon pratar väldigt mycket och har en mycket stark åsikt, så är hon bra på att lyssna och accepterar att man inte håller med henne.
Ganska ovanligt för någon som är så viljestark och har så starka åsikter att inte ”tvinga” på andra den åsikten. Det tycker jag gör svärmor unik!
Klart hon är ju unik i det faktum också att hon har en dotter som står ut med mig och mina små konstigheter!

Så kram på dig Birte och hoppas att du får en riktigt bra födelsedag!!!
25 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Tomten jag vill ha en riktig jul

Nu kommer vi till en av vår tids stora problem.
Något som SIDA, UNESCO och FN aldrig kommer att hitta en lösning på och därför helt enkelt struntar i att ta upp det på sina möten.
Jag vet, det är dåligt av dem, men vissa saker är visst som att öppna Pandoras Ask.
Alla dessa människor i alla dessa möten och inte en av dem vågar komma fram till ens en bra sak att önska sig i julklapp!
Dålig stil tycker jag!

Ja, jag har ingen aning, jag heller!
Har försökt att komma på något. Men det verkar som jag har allt som pengar kan köpa!
Konstigt, jag känner mig inte så rik!
Skulle kanske köpa in sig i Ge-Kås i Ullared?Tror att åka till Ullared nu innan jul är som Paris under revolutionen – ett huvudlöst uppdrag!!!

Nej, tillbaka till problemet med julklappar.
Det är alltid lika svårt att komma på vad man önskar sig, men samtidigt är det då ett antal personer man vill hitta ”den perfekta klappen” till, men det är inte så enkelt.
Man är ju inte längre fem år och tycker att den perfekta idén är en egenhändigt tecknad familjebild. Synd annars hade det varit löst under en kväll med hjälp av lite kritor och två glas rödvin.
Försökte, som jag skrev igår, att googla detta problem men med mindre lyckat resultat.
Alla försöker pracka på mig en massa spikmattor!!
Men om jag nu inte vill sticka hål på min familj eller inbillar mig att de har en hemlig dröm att bli fakirer? Vad ska jag då köpa??
Spikmatta och plåster?
Ungefär lika bra som att lägga Treo direkt i groggen i förhoppning att slippa huvudvärken dagen efter!
24 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
Tapetklister

Nja, nu är det kanske inte just tapetklister under mina skor, men däremot risk för asfalt när jag kommer hem.
De har nämligen asfalterat vår gata idag, så risken finns att det är lite klistrigt, så Ni får ursäkta den lite utsvävande låttiteln som blev överskrift idag.
Om inte annars, så bryr jag mig inte ändå – det är min blogg inte Er!
*fnys*

Dagens samtalsämne på jobb är att alla har åsikter om Älvsbyhus, som vi då har som husleverantör.
Efter gårdagens avslöjande om hur de hanterar sina kunder så var det kanske oundvikligt.
Måste dock erkänna att ok, de är kanske inte de snabbaste när det gäller att åtgärda saker och man får, som med en del andra företag, jaga på den lite när man vill ha gjort något.
Tror att det handlar mycket om vilka snickare som bygger det och vi hade, som jag sagt innan, väldigt bra snickare som monterade ihop vår drömkåk.
Det enda som vi egentligen har som retar oss är just takpannornas flygförmåga, eller rättare sagt, deras vilja att försöka flyga, men det har nog mer med läget att göra än vem som byggt huset.
Hörde idag att en kollega i Lerberget haft samma problem och hans hus har stått där i över 30 år, så det problemet kan vi inte skylla på Älvsbyhus.
Sedan är det dock aldrig roligt att höra sånt här om de som man köpt sitt hus av, men allting är inte kasst med dem. Det är många som, liksom vi, haft få och enbart små problem sedan vi flyttade in.
Sedan får man alltid vara uppmärksam på allt om och kring huset, oavsett hur gammalt det är och vem som står som byggare.
Dum är man annars!

Annars går tankarna en hel del till julklappar för tillfället.
Att vissa ska vara så svåra att handla till. Det är makalöst!
Sitter och kollar lite på idéer som andra rekommenderar på webben. Ska man gå efter det så är det spikmattor till alla män och underkläder till kvinnorna.
Eller parfym till vem som.
Bästa förslaget håller jag gör mig själv, men det roligaste var en ”spingelfångare” som förslag för vad man gav sin fru!
Bästa idén på länge!!
23 November 2009  | Länk | Om Husbyggen | 2 kommentarer
I´m Sorry Suzanne

Idag så fyller lillebrors flicka, snart sambo, Susanne år.
Eftersom vi graatade henne igår så har hon redan fått paket, men en liten hälsning här blir det också!!

Grattis Susanne, jag hoppas att du och Thomas haft en bra dag.
Becka och jag kommenterade en sak idag: att sättet som Ni är mot vanadra påminner om hur vi är mot varandra.
Lite tetigt, lite keligt, lite munhuggande och lite pussande!
En bra blanding!
Tycker att det är så kul att Ni har hittat varandra. Det är lite som den gamla schlagern: det börjar verkar kärlek banne mig.............."
Klart, det har det verkar ändå sedan den där dagen för drygt ett år sedan då Thomas först berättade om dig!
Bara så du vet! :-)

Många kramar på födelsedagen!
22 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
I believe in miracles

Nu har vi tak över huvudet igen!!
Pappa, mästerfixaren löste det som vi inte själva klarade, att ta sig upp på taket och sätta nya takpannor på plats.
Mamma och jag pratade om att det finns nog inget som inte pappa kan!
Det ska vara något oviktigt som att kasta bumerang eller liknande i så fall.

Han är en jäkel på att bowla på Nintendo Wii också!!
Slog alla första gången han spelade. Grymt imponerande!
Vi hade hela klanen Nilsson i huset då vi passade på att fira Susanne när hon fyller år. Ja, egentligen är det först i morgon som hon fyller, men vi passade på att ta det idag när vi alla var samlade.
Så fick hon fira födelsedag på orten där de bor om tre veckor!
Tänk, bara tre veckor till innan de bor nästan grannar med oss! Ser fram emot det.
Ja, inte själva flytten, men att de ska bo nära!

Blev en mysig och trevlig dag och jag hoppas att Susanne var nöjd med sin dag. Det är kul att se hos bra hon och brorsan fungerar ihop.
Vi är ju som vi är, så man får ta för sig för att inte hamna lite utanför när de torra skämten kommer igång och de krystade ordvitsarna haglat.
Men som tur är så kan hon, precis som Becka kunde när hon ramlade in i Galna Familjen, ta för sig och vebalt ge igen på Nilsson gubbarna!
Hoppas nu bara att det löser sig nå de kan flytta in en helg tidigare än vad som är sagt.
Hade gjort det lite smidigare i allt annats som händer där innan jul.
Sedan ska vi bara komma på hur vi ska få upp deras "lilla" säng på andra våningen.
Men den dagen den sorgen - det är bara två veckor innan jul, är det för tidigt för att hoppas på ett julmirakel?
21 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
If you don´t know me by now

När jag laser gamla bloggar jag skrivit så slås jag ofta av tanken att: vänta har jag skrivit detta?
Ibland för att det känns så avlägset det jag skrivit och ibland för att det känns så konstigt att läsa sina gena tankar den dagen och ibland faktiskt för att jag tycker att: hur lyckades jag beskriva den känslan med de orden? Jag minns exakt hur jag kände då, bara av orden.
Eftersom det hänt en hel del, så känns det som att en del av texterna är från ett annat liv.
Mitt och ändå inte.
Som att jag skrivit om någon som står mig mycket nära, men inte riktigt jag.
Som att jag inte riktigt känner igen mig själv i det och ändå vet jag ju att det är jag som skrivit det.
Då kan man undra: om inte jag alltid känner igen mig själv och det är trots allt jag som är jag. Hur ska då andra känna mig?

Eftersom det är fredag så skulle jag velat skriva en party-party blogg idag, men även om det känns lite ljusare idag, så är det inget ”wow, jag älskar livet – vilken röjarhelg det ska bli”-humör som gäller.
Ska dock bli underbart med helg.
Min ärade Fader, som är den ende i familjen som inte är höjdrädd, ska komma och hjälpa oss med de sista takpannorna i morgon så vi får tak över huvudet igen.
Min ömma Moder skulle nog också komma med och jag frågade Bruder Klein om han och hans snart-sambo Susanne, ville komma de med. Tyvärr så jobbar ju Becka i helgen, men jag kan alltid få dem att testa Beckas Nintendo Wii.
Hade varit kul att se hur de lyckats med bowlingen!! Tror att mina föräldrar och även svärmor gillat att bowla.
Ännu roligare hade varit att se Susanne och Bruder Klein i en boxningsmatch!! :-)
Mina pengar är på Susanne!!!
Inte bara för att hon fyller år i helgen.
20 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Makin´ a mess

Jag hatar när det blåser!!!
Samma visa i natt igen. 4-5 takpannor som tror att de är Peter Pan eller att de går på droger och tror att de kan flyga!
Om Bob Dylan har rätt att svaret finns i vinden, så vill jag nog inte veta svaret eller så har jag svårt att fatta eftersom det nu är andra gången som det blåser ner takpannor från vårt hus.
Jäklar vad jag hatar när det blåser!!!
Får se om jag kan sluta tidigare idag och besegra min höjdskräck och klättra upp på taket och ordna lite tak över huvudet på oss igen.
Sa jag att jag hatar när det blåser?

Det är det enda som jag hittat under två år som jag inte gillar med vårt hus. Att när det blåser, så blåser det alltid som tusan!
Är vinden över 17 sekundmeter så oroar jag mig alltid att vi inte ska ha tak över huvudet när vinden mojnar. Massor av timmar av oro när det då blir höst och vinterstormar.
Jag hatar när det blåser!
I morse hade vi även ett litet mysterium angående vår skottkärra, eller rullebör på skånska.
Den stod, snyggt och prydligt, rakt längst vår tomtgräns ut mot vägen.
Sist jag såg den, så stod den bakom vårt garage!!
Det är två meter på ett håll och sedan tio-tolv meter i en annan riktning!!
Jag gillar inte mysterium!
Eller blåst!
Sa jag att jag hatar blåst?
19 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
This is my life

”Mina Damer och Herrar. Detta är Er Kapten som talar. Vi har kopplat ifrån autopiloten då vi har råkat ut för lite turbulens när vi nu passerar över Mount Crybaby och Tröstlösabergen. Vi vill be Er spänna fast Era säkerhetsbälten och jag vill påminna Er om att detta är en rökfri flygning. Det är dock ok att supa ner sig, så flygvärdinnorna kommer nu att gå runt med sprit till Alla. Ja, utom till mig då. Någon stackare måste vara nykter och försöka styra detta stackars flygplan på irrfärden som vi håller på med! Jag tackar för uppmärksamheten och önskar Alla en trevlig resa!”

Ja, så är mitt liv. En resa som just nu känns som vädret utanför: regnigt och grått.
Ska erkänna att jag verkligen ser fram emot julens värme, färger och ljus. Konstigt hur det kan bli.
Trodde att julen var en högtid som jag skulle hata, men nu verkar det som att det är en tid som jag behöver för att klara av livet.
Hade jag orkat så skulle jag skrattat åt ironin i detta.

Märkte i morse att den autopilot som jag har som gör att jag tar mig genom dagarna hade kopplats ur och det blev att ta sig genom morgonen för egen kraft.
Min autopilot heter rutiner – utan de rutiner jag har på morgonen så hade varje morgon blivit som idag. Ett litet inre krig med mig själv om jag orkar eller inte.
En röst som säger åt mig att skita i det och gå och lägga mig igen och så då den där rösten, från honom som programmerat autopiloten, som säger att man måste göra sitt jobb och är man inte döende, har hög feber eller migrän så ska man gå iväg och göra sin plikt!
Kräksjukan och annan magsjuka är också lagliga orsaker, inflikar han nu för att ställa sig själv i bättre dager!

Jag har alltid varit bra på att starta den där autopiloten, se till att få flygplanet i luften och sedan bara acceptera att nu är det bara att åka med, med huvudet någonstans bland molnen eller strax ovanför ovädret under.
Men så kommer då dagar där planet inte kommer tillräckligt snabbt upp i luften eller inte får tillräcklig höjd och då kommer frågorna.
Alla ”om”, ”varför” och ”hur” slår ner som blixtar runt mig och det blir jobbigt och utan att ha autopiloten igång så är det en skakig resa och då upp till mig själv att styra ur stormen och försöka landa helskinnad.
Det konstiga med mig, eller en av de konstiga sakerna med mig ska jag kanske skriva, är det att oftast är så att det är när jag kör bil som tankarna kommer.
Det är också oftast så att ska vi köra någonstans och jag har Becka i passagerarsätet så går munnen i ett på mig.
Något frigörs alltså lättare i mitt huvud när jag sitter bakom ratten!
Vilket då är bra när jag har Becka med i bilen, men är jag själv så är det inte alls kul.
Oftast på väg till jobb, så är dock autopiloten i gång och det är bara att glida med på resan mot jobb, men idag så var det inte ”bara” att ta sig till jobb.
Men så är ju inte alltid livet att ”bara” leva.

Det är inte alltid så lätt att gå vidare när man är rädd för vad framtiden bär med sig. Därav frågorna ”om” och ”när”.
Så då tänker man på det som varit och med det kommer då frågorna ”varför” och ”hur”.
”This is my life and I don´t care…………..”

Men jo, jag bryr mig nog. För mycket!
18 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Mixed Emotions

Sitter just nu och lyssnar på en blandskiva som en kollega kom med idag till mig.
Alltid kul att höra vad andra lyssnar på och vilka godbitar man missat.
Anders J hade bilar och bilkörning som tema på sina låtar och det är allt från Jackson Browne till Perssons Pack som finns med i mixen.
Tycker att det är kul att höra lite som andra valt ut, man blir lätt insnöad på sina egna favoriter även om man försöker att undvika det och blanda ofta.
Eftersom jag själv mest lyssnat på Rolling Stones, KISS eller Lynyrd Skynyrd på kontoret den sista tiden, så var detta en välkommen variation.

Sedan är det som sagt alltid kul att höra vad andra fastnat för och vilka låtar och grupper som andra anser tillhöra ett visst tema.
Tror att jag skulle utanproblem kunna bildat en klubb där man satte ihop en spellista på 50 låtar i månaden på olika teman och sedan bytt med andra som tolkat samma tema och lyssnat vad de hittat på för något som jag missat eller inte tänkt på.
Det finns ju så många olika teman som hade varit så spännande att höra andras tolkningar på.
Typ då: nostalgi, party, bilkörning, sommar, 70-tal, filmmusik, nattmusik, låtar som talar till en, musik för en dålig dag, allt utom musik på engelska ………. ja det är bara att välja ett ämne. Det finns ju liksom oändligt med ämnen och musik!
Vissa lyckliga lever ju bara på att göra musik!

Själv lever jag på att få gränsen till utmattning. I alla fall fram till klockan blir runt tre på eftermiddagen. Innan dess är jag en gäspande zombie.
Fattar inte att man kan vara så trött!
Funderar på testa Q10 igen, men så vet jag ju hur jag reagerade sist. Det var rena amfetaminet för mig. Kunde inte sova på nätterna och var uppe i varv som en Duracellkanin.
Tur att jag inte skulle göra en blandskiva till någon då. Det hade varit speedmetal-Stefan som valt musiken då och det hade kanske inte alla gillat, nu blir det istället ”Sov lille Totte” och ”Sleeping my day away” som gäller.
Eller varför inte Gary Moore´s ”Too Tired”?
Nej, nu ska jag skruva upp ljudet på stereon och köra iväg med min fyrväxlade skrivbordstol in i tankarna på en piggare dag!
*brum brum*
17 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Regn hos mig

Nu förstår jag varför man skjuter folk i gryningen!!
Vem vill leva vid 05,30???
Och i detta trista väder, vem bryr sig?
Måste erkänna att idag känns det som urtypen för en trist och tråkig måndag: regn, dis, klockan ringer tidigt efter en natt som inte varit så rofylld som man hoppats att nätter ska vara, lång vecka framför sig och så är det då måndag!
Men, men, det är väl bara att blunda, bita ihop och tänka på fosterlandet eller vad som nu funkar för var och en av oss.

Det är nog alltid så att har det varit en bra helg, så känns måndagen värre. Den invaderar liksom på den härliga ledigheten och har ledigheten varit bra, så känns vardagen som en främmande och skrämmande invasionsstyrka som inte går att bekämpa på stränderna och alla andra ställen som Churchill hänvisade till.

Men som sagt, det har varit en bra helg och förutom att den tog slut för snabbt så var den bra.
Becka fyllde år och vi invigde hennes Wii. Hela vardagsrummet blev en bowlinghall och kunde till och med växa så vi kunde ha hela vinter-OS där!
Inte illa!
Just bowlingen är en höjdare. Boxningen är Becka helt oslagbar i och även i puckelpist freestyle hade jag inte mycket att hämta.
Ovanligt att Becka gillar TV-spel, men detta är inget vanligt TV-spel. Under gårdagen lyckades vi engagera alla gästerna i spelandet.
Ja alla utom Oliver. Han tyckte att katterna var bra mycket roligare än att stå och vifta med armarna och gunga med kroppen framför TV:n!
16 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
I just wrote to say I love her

"Wii gratulerar Wii gratulerar.
Wii gratulerar lilla Becka dag.
Med fjärrkontroll och spel vi göra henne glader.
Wii gratulerar lilla Becka idag!"

Idag fyller Beckelina år.
Var jag kaxig i fredags och lördags för att jag hade två små killar som somnade i min famn, så är jag ännu kaxigare för att ha en underbar fru och vän i henne!
Det är faktiskt 10 och ett halvt år vi varit tillsammans!!
Vilket innebär att hon var rena lammköttet när vi träffades!
*fniss*

Igår firade vi med att gå på restaurang och sedan se på "Flickan som lekte med elden".
Vi sprang mellan regndropparna mellan restaurangen och bion, men härligt nog så var det ett skönt regn. Det var nästan lite befriande.
Det var Beckas mamma, mina föräldrar och Jenny & Martin och lilla jag som passade på att gratulera Becka under lördagskvällen med denna mysiga kväll.

Becka, vi har varit tillsammans i över tio år och gifta i över åtta av de åren.
Det har varit dramatik från dag ett, från sättet vi träffades på, till idag.
Vårt liv är en film som innehåller allt: drama, romantik, passion, tårar, humor och massor av kärlek!
Om vi hade försökt sälja vår astory till något filmbolag så hade de aldrig trott att ett par kunde vara med om så mycket, men det kan man och det har vi!
Tillsammans!
Trots allt, så har vi gått igenom allt det som hänt tillsammans och det bevisar att kärlek övervinner allt!
Och lite envishet hjälper till...............

Puss på dig gumman!
Älskar dig så jättemycket och jag vet att regnet som föll igår var Amandas tårar som hon fällde för att hon inte kan vara hos sin underbara mamma på hennes dag!

Puss Puss
15 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
When the children cry

Okej, måste bara börja med :
JÄVLA DATA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ännu en gång har jag skrivit en hel blogg, som försvinner då Internet Explosion (som jag kallar det numera) stänger ner pga ett fel och allt jag skrivit försvinner!!!!
Jävla mög!!

Okej, då andras jag och börjar om!

*djupa andetag*

Igår så hände något som gjorde mig kaxigare än ........ ja något som är jävligt kaxig i alla fall.
Vi hade hand om vår gudson Oliver och hans storebror Kram-Kevin när deras föräldrar gjorde grannskapet osäkert!
Första gången vi hade hand om dem själva så där och det är alltid lite osäkert hur det ska gå och hur de ska reagera.
Men det gick kanonbra!!
Förutom lite gråt när Oliver inte ville somna i sin säng, så var det inte en endaste tår under hela kvällen!!!
Och sovandet löste sig det med!
När vi kom på att han skulle bara inte somna i sängen, så tog vi ner honom och jag la mig i soffan och Becka la Oliver på mitt bröst!
Puff!
Det tog inte ens en minut innan han sov!
Kaxig!!!

När vi sedan bar upp honom i hans säng och han sov gott i den, så kom Kevin och la sig hos mig!
Vips, fem minuter senare så sov även han!!
Tänk så effektivt det är att få barn och somna när man är tråkig som jag! :-)
Kaxigare!!
Det var underbart!
Det var mysigt att ha hand om dem igår. Att få testa sina barnkundskaper på det viset, på djupt vatten så att säga!
Så jäkla underbart var det!

Och något måste det ha gjort med oss också!
För vi sov till kvart i elva idag! Vilket händer ungefär ................ aldrig numera!
Till och med Becka sov så länge!
Hon som vaknar senast halv åtta och inte kan somna om!
Underbart!
Måste ha varit en födelsdagspresent i förtid!
14 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer
Change the World

Under sista året så har, som säkert märkts, mycket förändrats och saker är annorlunda.
Ork, humör och motivation varierar från dag till dag, ja ibland från timme till timme.
Det går från att vilja förändra allt, engagera sig i något som känns meningsfull och göra en insats som förändrar världen – till då att inte ens vilja förändra ställningen man har när man ligger i soffan!
Det är tvära kast i vad jag vill göra, vad jag vill ta tag i och ja hur jag ser på livet helt enkelt.
Kanske inte så konstigt att jag är trött hela tiden?
Hjärnan jobbar på 150 knyck oavsett om jag sover eller inte.

Detta att vilja göra något som betyder något innebär också att när det är så att det är ”förändra världen-Stefan” som har övertaget, så duger det inte att göra något och ha det gjort!
Nej, det ska göras med en markering! Med stolthet, om det så bara är att sortera sopor i rätt fack i soptunnan.
Okej, den där figuren har funnits tidigare, men nu är han så framträdande att till och med jag märker honom! Trots att jag är halvdöv och mest vill hålla ögonen stängda!
Han varvas dock med ”Jag bryr mig inte, det blir skit oavsett-Stefan” och det är två bestämda herrar som inte riktigt är vänner eller som ens gillar varandra.
En vill göra allt bra för att den kosmiska balansen ska ställa allt till rätta och att är man god så händer bra saker!
Den andre är inte lika naiv och bryr sig inte för inget spelar ändå någon roll. Livet är inte rättvist ändå.
Ja, tänk vilken oreda det är i den hjärnan!
Jag håller med!
Kommer kanske snart några snälla personer med en vacker tröja med knäppning på ryggen och tar mig till ett fint rum där det at madrasser överallt – fall i fall jag blir trött och behöver sova och inte orkar gå till sängen!

Nej, det är bara att inse att trots goda avsikter så blir saker inte alltid som vi vill. Det är ok att bli dämpad av detta faktum, men att man inte ska sluta att försöka!
Har du goda avsikter så har du åtminstone menat väl och det kan ingen ta ifrån dig!

Och på tal om det så lämnar jag Er med följade historia och önskar Er en bra helg:


På en av Sydneys radiostationer i Australien kan man ringa in och berätta om sina mest genanta historier. Man kan vinna mellan 1000 5000 dollar.
Denna historia resulterade i $ 5000:

Jag hade tid hos gynekologen senare denna vecka för mitt årliga cellprov.
Tidigt en morgon ringde de dock från doktorns mottagning för att tala om att de hade fått ett återbud och att jag kunde komma in tidigare, samma morgon klockan 9.30.

Jag hade precis fått iväg alla till skolan och arbetet och klockan var
Redan kvart i nio. Det skulle ta minst 35 minuter att köra till mottagningen
så jag hade lite bråttom.
Liksom de flesta kvinnor ville jag ägna några extra minuter åt min underlivshygien inför ett gynbesök, men denna gång fanns det helt enkelt ingen tid för en grundlig rengöring så jag tog bara den tvättlapp som råkade ligga vid tvättstället i badrummet och tvättade av mig lite snabbt "där nere" så jag åtminstone såg presentabel ut.
Då jag var klar kastade jag tvättlappen i smutstvättkorgen, slängde på mig mina kläder och hoppade in i bilen för att köra i ilfart till min undersökning.

Jag fick bara vänta i ett par minuter innan det var min tur att gå in till doktorn.
Då jag, liksom alla kvinnor, har gått igenom denna procedur flera gånger i livet hoppade jag vant upp på undersökningsbritsen, tittade upp i taket och låtsades som om jag befann mig i Paris eller någon annanstans långt borta.
Doktorn kom in och jag måste säga att jag blev lite förvånad då han sa:
-"Ojdå, idag har vi verkligen ansträngt oss"!
Jag svarade inte och suckade av lättnad då undersökningen var över för denna gången.

Resten av dagen var som vanligt med städning, handlande och matlagning.
Då skolan var slut och min 6-åriga dotter lekte för sig själv ropade hon från badrummet:
- "Mamma, var är min tvättlapp?"
Jag sa till henne att hon kunde ta en ny från linneskåpet eftersom den gamla låg i tvätten.
Hon svarade:
-"Nej mamma, jag måste ha just den som låg vid tvättstället.
Jag hade rullat in allt mitt glitter i den."
13 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
The last in line

Vet Ni vad?
Jag såg något idag som jag knappt mindes hur det såg ut eller vad det egentligen var för något!!
Först trodde jag att det var någon som glömt att släcka en lampa och sedan så funderade jag på om det var så att jorden höll på att träffas av en glödande komet eller så!
Men sedan kom jag på det!!
Det var solen som lyste!!
Helt otroligt! Jag trodde att den emigrerat till något annat solsystem eller glömt och betala sin elräkning och blivit släckt på grund av det!
Men fel hade jag, det var solen och helt plötsligt var jag ju tvungen att ta en liten promenad på lunchen.
Frisk luft och solen i ansiktet, nu kommer jag säkert att bli sjuk till helgen när Becka fyller år!

Igår fick hon förresten en liten present i förväg!
Ett litet brev från sjukhuset som berättade att det inte fanns några avvikelser på hennes blodprover som tydde på att det fanns en medicinsk anledning till att hon/vi fått tre missfall.
De ville dock ta ett blodprov ytterligare för att utesluta vissa väldigt ovanliga sjukdomar som kan påverka, men det kändes som att det var osannolikt att hon skulle ha någon av dessa.
Så skönt att få det beskedet!
Nu väntar vi svar på mina prover, de var inte klara än. Som vanligt så är jag sist!

Jag är säkert sist att komma på vad jag ska ge Becka i födelsedagspresent också!
12 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
Under en filt i Madrid

Kan man ha sova som en hobby?
Under de sista veckorna har jag känt mer och mer att det skulle vara den perfekta hobbyn för mig.
Tycker att nästan varannan tanke jag har är att jag är trött och skulle kunna ta en tupplur någonstans.
Till och med det uppvärmda golvet i badrummet känns lockande när det är som värst!
En badhandduk som kudde och uppvärmt golv. Visst låter det inbjudande??

Det är kanske årstiden gör det, men visst är det gott att komma hem från jobb, äta mat och sedan krypa upp i soffan, med täcket upp till hakan och mysa framför TV:n - det moderna hemmets braskamin.
I alla romantiska filmer så älskar hjälten med hjältinnan eller vem som nu råkar befinna sig i närheten, på en björnfäll eller vad det nu är för fäll som ligger framför brasan.
Och så ser man då en öppnad flaska champagne och två halvtomma glas på ett bord på så där lagom avstånd från fällen.
Jag menar, annars är risken att någon av dem slår huvudet i bordet under brottningskampen på fällen och det hade kunnat dämpa stämningen.
Tänk så mycket planering det ligger bakom den spontana förförelsen: starta brasan, champagnen på kylning, fällen framför brasan – dock inte för nära så det kommer gnistor på den. Det ska bli hett, men inte så hett på fällen!
Och sedan då bordet på lagom avstånd från fällen, men inte så långt borta så man måste sträcka sig för mycket.
Tänk vad en muskelsträckning hade kunnat sabotera i spontaniteten!!

Då är det mycket enklare med den moderna och mer vardagsromantiska förförelsen: täcket i soffan, bordet precis framför så att man inte behöver spilla läsk på täcket och sedan då en fjärrkontroll till TV:n i handen.
TV:n är mer pålitlig och lättskött än en brasa och kräver mindre underhåll.
Vill man tvunget ha en brasa, så finns det ett utbud av brasor på DVD. Vissa har även lite fiskar i akvarium som alternativ.
Jag menar, annars så kan det lätt bli monotont, även med den moderna romantiken.

På tal om TV, så läste jag idag att TV3 ska försöka konkurera med SVT om julaftonstittare med Anna Anka på samma tid som Kalle Anka.
”Vi ska rycka fjädrarna av Kalle på julen”, hade de sagt.
Kan ingen rycka sladden ur TV3 sändningar då istället??
Jag ser hellre på färg som torkar eller räknar katthår i vår soffa, än ser på henne och nu ska hon sabotera julen för oss.
Om man påstod att Staffan Westerberg förstörde barndomen för alla som växte upp på 70-talet, så är det inget mot hur Anna Anka förstör hela livet för alla som lever på 2010-talet!
Anna Anka flyttade inte till USA, hon deporterades och vi vill helst slippa henne!
11 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 3 kommentarer
Slipping away

Då dagen har gått åt till att meddela kunder långa leveranstider och det upptagit all min tid och ork idag så har skrivandet fått vänta.
Som sig bör.
Nu är dock allt klart och det är mörkt som i en skräckfilm ute. Bara lite dimma och en Freddy Krueger som saknas.

Ganska skönt att dagen rullat på som den gjort, hade jag slappnat av så hade jag säkert kommit på att jag hade mer ont i skallen än jag nu är medveten om.
Känner det nu när klockan börjar dra sig mot kväll och kvällsmaten hägrar.
Ska erkänna att i kväll blir det inte många knop som gäller.
Soffan och täcket, tackar. Så är jag nöjd som en nymatad baby!

På tal om barn så har Becka kelat med vår gudson Oliver och Kram-Kevin idag.
Fusk, och jag har jobbat!
Var är vänligheten i det?
Jag vill med kramas med dem.
Och prata med Pernilla, självklart vill jag det. *host host*
*hahahahaha*
Hoppas att det blir några karmar av dem i helgen när Becka fyller år och att de kommer på besök då. Eller kanske tidigare?
*blink blink*

Nej, nu ringer min ”mat och sov klocka” att det börjar närma sig, så nu blir det inte mer för idag!

Kramar
10 November 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar
Ljus och värme

Man ska akta sig för måndagar.
Eftersom jag slutade lite tidigare i onsdags och torsdagen gick helt åt andra tankar än jobb och fredagen mest är en mardröm, så missade jag att jag bytt pass med en kollega på jobb idag.
Det första jag ser när jag kom in på kontoret var en snygg anteckning i min kalender att jag skulle börjat jobba 8,00 och inte 8,45 som klockan visade.
Pinsamt!!

Okej, slutet på veckan som gått var inte den bästa och mina tankar var väl inte precis på jobbet i helgen, så det är kanske inte så underligt att jag missade detta, men jag tycker att det är pinsamt trots det!
Skäms Stefan! Sätta dina kolleger i klistret så där. *buuuhuuu*
Som tur är så har jag förstående kollegor som tonade ner hur mycket det hade ringt och hur stressade de varit. Så jag inte skulle få mer dåligt samvete än vad jag redan hade.

Känner dock av tröttheten än, men har sluppit huvudvärken som jag haft nästan hela helgen.
Skönt, för det var inte kul att må så.
Det är ju bara det att ibland så känns det som hänt oss som en mardröm som inte riktigt vill släppa när man vaknar. Den där envisa olustiga känslan som finns kvar i kroppen, trots att man vaknat.
Och ibland så slår det mig med förödande kraft att vi verkligen fick en dotter efter all den kamp vi haft att bli med barn, men förlorade henne.
Det känns så overkligt att det skulle gå så, att jag inte kan förstå det!
Oddsen för det måste vara helt overkliga. De måste vara omöjliga att räkna ut.
Och finns inte risken för att det kan hända, hur kan jag då förstå det?
Jag kan fortfarande inte förstå det, det är kanske därför jag rasar ihop mellan varven?
Känns som att jag varit trött i ett helt år nu och jag är trött på det.
Men snart går det ju mot jul och massor av ljus och värme. Det kanske vänder då?
Det är åtminstone skönt att se fram emot julen och allt vad den innebär. Till och med pyntet.
Ja jag vet, jag måste vara sjuk!
9 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
I am a little cat

Kära läsare, idag så har jag tagit saken i egna tassar och tänker berätta om hur man får en lite seg och tankspridd husse att jobba.
Eftersom det idag är något som visst kallas för "Fars Dag", så är husse lite nere.
Han försöker att inte tänka på det så mycket, men det märks på honom.
Konstigt förresten att det finns en "Fars Dag" och "Mors Dag" och en massa andra konstiga dagar, men ingen "Katt Dag" eller varför inte en "Busan Dagen" i all blygsamhet.

Men tillbaka till hur man distraherar husse.
Jo, eftersom husse helst ville sitta i soffan och göra inget, inte ens kela med mig när jag rullade runt i soffan.
Jag menar, jag visade till och med magen! Hörru, vad är det för sätt, mjau och fräs alltså!
Och han undrar varför jag vässer klorna i soffan?
Jaja, men ibland är dessa människor så ynkliga att man måste ge dem en hjälpande tass, så jag såg det som min plikt att jaga bort "freeloadern" som häckade i masse och husses säng.
De kallar henne min lillasyster och Maja ibland, men jag vet vad hon egentligen ska heta!
Men det får jag inte skriva här, små kellingar kan ju läsa detta.

I alla fall så jagade jag bort ....*host host* hårboll, Maja från sängen och låtsades sedan att jag kräktes.
Då kom husse in i sovrummet och så hoppade jag upp i sängen för att visa att det var dags att byta sängkläder.
Jag hjälpte husse att ta bort de gamla sängkläderna och lägga på nytt.
Lillasyster satt mest och tittade fånigt på, en gång försökte hon hoppa in i lakanet för att gömma sig, men jag är en bra jägare så jag hittade henne direkt!
Jag har nog varit tiger i ett tidigare liv.

Eftersom smutsiga saker inte blir rena av sig själv. Man måste tvätta dem, eller sig själv, Maja!! Så jag såg till att husse fattade piken när jag la mig ner i den nybäddade sängen och började tvätta mig.
Han är ibland ganska klok, min husse, för han fattde snabbt och slängde in de gamla sängkläderna i den där hemska tvättmaskinen som brukar väcka mig när jag sover i tvättstugan.
Så bra jag är!

Men jag tror att jag gjorde att för bra jobb, för jag ser att han nu plockat fram dammsugaren också.
Usch, den hatar jag!
Enda fördelen med den är att den skrämmer lillasyster ännu mera och det njuter jag av. Då slipper jag tukta henne själv!
Mjau!

/ Busan - den finaste katten i Casa de Schweizernöt (om jag själv får jama det)
Okej, lillasyster är också fin, men säg det inte till henne, då blir hon bara så kaxig.
8 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Järnspöken

Efter de sista dagarna så känner jag mig ganska nollad.
Så idag har det blivit en hel del musik och slappande för mig, när Becka jag jobbat och stått i.
Är fortfarande tung i huvudet och har ett litet tryck över ögonen som inte vill ge med sig, men annars känner jag mig piggare idag än vad jag gjorde igår.
Så det blev en liten röjning av tvättstugan, Casa de Schweizernöts eget lilla bombnedslag.
Nu ser det lite bättre ut där och vi kan öpnna städskåpet utan att städspannen och 32 andra saker anfaller oss.

Det är fortfarande så att tid som inte används till något är jobbig och därför ser jag till att hitta något att förstö mig med.
Data är bra, musik är bättre och TV-spel kan man sura på och försvinna in i under korta stunder.
Det är många tankar som går nu och det är kanske därför som jag är så trött och har den här envisa huvudvärken?
Många funderingar och tankar som spinner i skallen och ibland så blir det bara för mycket.
Kan man då avreagera sig på ett halvtaskigt spel typ GTA4 eller FIFA09 så ger man inte tankarna eller spökena en chans att snurra till hjärnan på mig.
Det är bara ett spöke jag vill ska tala till mig.

På tal om spöke, så har de fixat till grinden till kyrkogården där Amanda vilar.
Lite synd tycker jag, den lät precis som grinden till Slottet Godmorgonsol, där Lilla Söket Laban och Labolina bor.
Det fick mig alltid att le, trots att tårarna runnit ymigt bara sekunderna innan.
Det kändes så passande, att bli påmind om en barnbok när jag beskökt mitt barn.
Mitt lilla spöke.
7 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Superman

Som titellåten till TV-serien "Scrubs" örkunnar: "I´m no Superman"!" så har även jag insett att jag inte klarar allt.
I gårkväll när familjen åkt hem och jag började slappna av så kom den som ett brev på posten: huvudvärken och illamåendet.
Det höll i hela natten och jag är ingen läkare, men efter hur jag fått beskrivt för mig hur det känns när man har migrän, så undrar jag om inte det varnågot liknande jag hade i natt.
Inga tabletter hjälpte och rörde jag huvudet minsta lilla, så blixtrade det för ögonen.
Och så det det härliga illamåendet!

Så idag gick jag upp ur sängen.
Bara för att hämta telefonen och meddela mitt jobb att denna annars ganska flitige arbetsmyran stannade i sängen idag.
Och det gjrode jag. Fram till klockan var kvart i tolv!!
När jag vaknade så var huvudvärken var, men bara som en vanlig spänningshuvudvärk. Vilket var en lättnad.

Gårdagen då?
Jo, den var full av tårar, kramar, levande ljus, prat och kärlek!
Vi har en madrass av värme och kärlek runt oss i form av vår famlj och våra vänner!
Jag tror att få har den turen i oturen, som vi har!
Tack för alla meddelanden och kommentarer igår. Vi har läst dem om och om igen och alltid med tårar i ögonen och darrande underläpp.

Igår pratade vi oxå om julen som kommer och hur mycket vi alla ser fram emot den i år. Ska bli så mysigt.
Tror att Susanne får förbereda sig på en jul som är, ja helt enkelt mycket av allt!
Men den innehåller också mycket kärlek, mycket värme och mycket mycket prat!
Och om ingen sagt det innan så: välkommen till Lustiga Familjen, Susanne, det ska bli kanonkul att ha dig och lillebror i Bjuv!
Välkomna!

Till alla Er andra: Kramar i massor, nu ska jag ta två Panodil och lägga mig i soffan och somna ifrån "Mythbusters".
6 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Midt om natten

Ibland så ska visst livet jävlas med oss!
Jag hade fter många funderingar och tankar, lyckats folusera allt och få ihop en blogg idag.
Det blev en lång blogg om Amanda och sorg, men mest om kärlek.
Kärlek som vi känner och har fått under året som gått.
Men så ska då livet jävlas med oss: internet explorer stänger ner pga "ett fel", precis när jag är klar och tårarna rinner nedför kinderna och jag är chockad över att jag inte gör flerstavfel än vad jag gör!
Då startar Explorer om och allt jag skrivit försvinner!!!
Inte ett ord fanns kvar!
Borta, precis som Amanda.

Men precis som med Amanda, så finns minnet och visionen av vad hon kunde blivit, så jag får väl anamma den tanken och försöka skriva om texten.
Precis som vi kommer att försöka att göra ett syskon till Amanda.

Jag vaknade i natt, strax innan kvart i fyra och tittade mot Becka, som verkade att sova fridfullt brevid mig.
Tanken gick genom huvudet på mig att för ett år sedan exakt, så var det inte lika lugnt.
Då var det lätt panik och full rulle runt oss.
Amanda låg en kort tid på Beckas bröst och jag började förstå att det var nog inte över än. Läkaren och sjukhuspersonalen såg för stressade ut för det.
Så minuterna efteråt så var jag ensam på salen, Becka på väg ner till akut operation och det var bara jag!
Jag och Amanda.

Här går våra upplevelser och minnen isär: Becka rullas bort till hissen, våra familj samlas runt henne och stoppar upp korridoren och hissen och det är full kaos runt henne.
Jag befinner mig samtidigt i tystnaden och lugnet efter orkanen som precis dragit genom vårt liv.
Ensam på salen, står jag och håller min dotters hand och hör hur kaoset utanför vänder upp och ner på vår familj och hur de hamnar i orkanens vindar, men jag är skyddad.
Ensam och mitt i lugnet är det jag och Amanda och inget mer ont kan hända!
Tur att jag inte vet då hur illa det egentligen var med Becka, det dröjer nästan två månader innan vi får reda på det!

Igår kväll satt jag och Becka på sängen och pratade om de där dygnen under vecka 45. Från att värkarna kom igång och de sista rörelserna som Becka minns att hon känt Amanda göra, till beskedet på sjukhuset att hon inte lever längre, förlossningen och dagarna efteråt.
Det är andra minnen som idag är de första som slår oss, än det var i våras.
Det är inte längre själva förlossningen, den går alltid i highspeed, trots att den varade i många långa och tuffa timmar.
Nej, det vi hittade igår var minnena av kärlek!
Kärlek mellan oss, från vår familj, från våra vänner, personalen och kärleken till Amanda.

Så, trots en väldig massa svordommar när hela dagens blogg försvann ut i cyberrymden, så blir även denna omgjorda blogg om den kärleken!
För allt ifrån då våra föräldrar och syskon som fanns hos oss hela tiden, till kramarna och tårarna från våra vänner, telefonsamtalen (även de som väckte oss när vi väl somnat på morgonen den femte. Nej, jag säger inte vilka Ni var.), sms och besöken.
Kärleken i det blomhav vi badade i under den första månaden!
Kärleken i alla tårar som fällts för oss och Amanda och alla andra som drabbas av samma sak som vi.
Tyvärr så är detta något som händer för många och för ofta och det gör mig förbannad!
Ingen ska behöva förlora ett barn, för att sörja ett barn är den värsta form av straff som någon kan utsättas för!

Men nu skulle denna blogg handla om kärlek, även om kärlek kan göra helvetiskt ont!
Vår kärlek till Amanda dog ju inte med henne. Den lär aldrig dö, precis som alla andra föräldrars kärlek till sina barn aldrig lär dö.
Jag har under denna vecka, oftare än vanligt, undrat över hur hon skulle se ut nu, vem hon skulle påminna om, om hon skulle försöka resa sig upp och gå eller om det var så att hon försökte prata.
Ja, med oss som föräldrar så hade hon nog inte gjort annat än att försöka prata!
Vems humör hon skulle ha: mitt eller Beckas?
Hennes ögon................
Det blir ju så att man äslkar en tanke, en fantasi, en vision om hur man tror att hon skulle vara!
En dröm.......
En dröm som kan vara så flyktig, ena sekunden så nära att det bara är att stracka ut handen för att nå henne. Och för att i nästa sekund undra om hon någonsin var här över huvudtaget.

Det är ju det, att älska en dröm.
För du var en dröm, Amanda.
För bra för att vara sann.
Omöjlig att röra och hålla nära.
Och nu retar jag mig på att jag inte kan återskapa vad jag skrev från början. Det är svårt att hitta samma ord två gånger när fingrarna skrivit fritt.
Nu ska minnet försöka komma på vad fingrarna skrev när tårarna rann.
Jag bara minns att jag skrev om en önskan att få hålla dig nära någon gång.
Få dra fingrarna genom ditt hår, få dofta ditt hår, se dina skrattande ögon och höra din röst.
Jag vill så gärna tro att det ska bli så en gång. Någonstans där tiden mellan nu och då inte känns mer än som sekunder.
Och när jag håller dig så nära, så ska jag aldrig släppa dig!
När jag får känna din närhet och det inte är en dröm, eller när det kanske är den sista drömmen.
Den eviga drömmen!

Älskar dig, Amanda!
Grattis på årsdagen.
Puss

/ Pappa
5 November 2009  | Länk | Amanda | 5 kommentarer
What´s another year

Idag på morgonen när jag pussade Becka hej då för att köra till jobb, fast då exakt för ett år sedan, var det sista gången som Becka är medveten om att hon kände Amanda röra sig för sista gången.
Lagom till att jag fikar idag, är det ett år sedan värkarna startade.
Strax innan jag kommer hem idag är det då exakt ett år sedan vi åkte in till sjukhuset för att värkarna var så täta att det var dags för förlossning.
Och ungefär samtidigt som jag kommer hem idag – är det då ett år sedan vi fick beskedet att vårt barn inte levde längre.

Det är alltså ett år sedan vrå dröm, den ljuvaste av drömmar, imploderade och lämnade ett tomrum efter sig.
Det var ingen explosion, inget som kraftfullt slog omkull oss med blixt och dunder – utan bara som om något sög all luft ur vårt liv och lämnade ett vakuum.
Ett tomrum som jag fortfarande lever i.

Amanda dog utan att få dra ett enda andetag utanför sin mammas mage.
Utan att få se världen utanför.
Utan att jag fick pussa henne eller hålla henne.
Amanda dog och en stor del av min och Beckas livsglädje med henne.
Det som finns kvar idag är ett konstlat liv, en illusion.
En illusion av ett liv, som levs i ett timrum där allt känns så betydelselöst.
En mardröm som börjar när man vaknar och inte tvärt om.

Amanda var så efterlängtad, så perfekt och så älskad!
Så otroligt älskad!
Hon var en blandning av en vacker och spontan mamma och en envis galning till pappa.
Jag kan nu fundera i timmar över vilka olika personlighetsdrag som hon skulle haft efter oss.
Vem hon skulle påminna om av oss två.
Jag inbillar mig att det skulle varit så att hon skulle haft sin mammas ögon.
Det är jag säker på!
Men det gör fortfarande ont att jag aldrig fick se hennes ögon.
Eller höra henne skratta eller försöka prata.
Inte ens ett skrik eller gråt fick jag höra.
Det vara bara tystnad i det tomrum som föddes när hon dog.
Och det tomrummet fyller idag ett år.
I morgon skulle min dotter fyllt ett år.
Men vad är ett år?
4 November 2009  | Länk | Amanda | 5 kommentarer
Silent Lucidity

Ibland ska man bara lära sig att hålla tyst..............


Så klicka in på en sida som är mer positiv och har mer variation, typ Expressen.se eller Aftonbladet.se.
3 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
More than words

Det finns vissa saker som jag kan tycka att vi i Sverige pratar för lite om.
Såg på Expressen.se att Calle Schulman bloggade om missfall och hur det ska tisslas och tasslas om början av graviditeten och man inte ska säga något innan vecka 12 just för missfallsrisken är som störst då.
Men varför då?
Så att man antingen ska tycka att det är hemskt att man fått missfall och sedan inte kunna prata med någon om det?
Är det inte jobbigt nog ändå?
Eller chocka någon med det, bara för att kunna prata med någon?

Nej, vi pratar för lite om sånt som är jobbigt, sopar det under mattan och låssas att det regnar.
Det är för jobbigt och därför ignorerar vi det.
Därför är det också svårt med människor som är sorgsna, bittra, besvikna.
Vi vet inte hur vi ska göra för att göra det bra, eller vad vi ska säga och de påminner oss om hur jobbigt det kan vara och det vill vi innerst inne inte veta!
Det är tabu att säga att du är bitter på livet!
Det är ”fel” att säga högt att du är besviken på livet eller att du är avundsjuk på andra människors liv!
Sånt får man inte tänka, ännu mindre säga och jag tycker det är fel.
Det är känslor det med och de är inte mindre värda för att de är jobbiga känslor.

För de är jobbiga!
Jag vet inte hur jag ska hantera människor som är bittra eller avundsjuka, trots att jag själv är bitter, ledsen och avundsjuk mest hela tiden numera!
Jag vet inte ens hur jag vill att andra bemöter mig, mer än att jag inte vill vara rädd att de ska springa iväg om jag säger sanningen om hur jag mår, när de frågar.
Det enda jag vet är att mina egna standardfraser, att saker måste lösa sig och att så länge man försöker så blir det bra till slut – de funkar inte alltid!
Ibland så har de motsatt verkan och lägger till en annan känsla som personen som kommer med råden inte förtjänar: förbannad!
För tyvärr så kommer den förbjudna känslan då och då, den med!
Vi är människor, vi känner, tänker och reagerar inte alltid ”rätt”, ibland så är det ”fel” känsla som är rätt för stunden och det måste få vara ok, även i landet Lagom.

Varför detta nu?
Kanske för att jag vet hur bra jag mådde för exakt ett år sedan. Det var bara dagar kvar innan vårt barn skulle födas och jag var lycklig.
Ja, det jobbiga är kanske just det. Minnena från hur bra jag mådde för ett år sedan och hur hela mitt liv försvann där.
Trodde att kampen var över och nu är det bara att börja om.
Jag är envis och stark, men det finns gränser!
Jag är smart och klok, men jag har inte alla svar och lösningar!
Jag är bitter och avundsjuk, men önskar att jag inte var det!
2 November 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Church of your heart

Igår var vi i Bjuvs kyrka på minnesgudstjänst.
De läste upp namnen på alla som gått bort under kyrkåret som passerat.
Vi satt där med tårar i ögonen och lyssnade spänt på att prästen skulle läsa upp vår dotters namn.
Det var hela 58 personer vars familjer och älskade som satt i kyrkan och väntade de med och snyftningar och gråt hördes lite då och då tillsammans med djupa suckar och små diskreta hostningar när rösterna som försökte viska inte bra.

Näst sist kom då lilla Amandas namn.
Äntligen, jag satt och oroade mig att hon skulle missas, hon blev ju aldrig så stor vår tös.
Men jag misstänker att kyrkopersonalen och prästen har koll på detta, för de fick med henne.
Och med hennes namn, våra tårar.

Jag som har förtvivlat svårt att gråta när andra är nära, jag vet inte vad som är felet, det bara är så.
När tårarna tränger på, då vill jag helst gömma mig för omvärlden och sitta själv.
Eller egentligen inte, men ............... ja jag kan inte förklara det.
Sorg är en självisk känsla.
Det är nog det jag vill komma fram till.
När vi sörjer så går vi så upp i den att allt annat runt om försvinner och eftersom jag hatar att känna mig självisk, så tror jag att effekten blir att jag drar mig undan.
Vilken då har bieffekten att jag lämnar dem jag älskar utanför och är självisk av den anledningen.

Men vi satt där, jag och Becka, med Mamma och pappa och svärmor, inklämda på en bänkrad som nog inte var gjord för fem vuxna personer.
Men finns det hjärterum så finns det skärt......... nej, vi var i kyrkan, då heter det plats!
Rätt ska vara rätt.
Det var dock ont om plats i kyrkan, vi var många somhade tagit oss dit för att minnas våra älskade denna kväll.
En yngre kvinnlig präst höll i cermonin och hon var riktigt bra. Det var hennes ord som inspirerade mig till den lilla dikt som jag skrev igår.
Kyrkan var varm, ovanligt för en kyrka, men den var riktigt varm. Både känslomässigt och temperaturmässigt och jag kände ett lugn jag sökt efter.
Ett lugn dom fick mina tårar att trilla långsamt och behagligt, det var skönt att gråta. Inte så häftigt och smärtsamt som jag annars gråter.
Det är en konst att prata om Gud och religion utan att bli högtravande och mässande, men denna kvinna klarade det med bravur och hennes ord och känsla fick mig att hitta lite lugn i mig själv.

Jag vill hoppas att det finns en Gud där uppe som är rättvis och hjälper oss att få ett syskon eller två till Amanda, men jag måste erkänna att jag tvivlar ibland.
Både på Gud och syskon.
Men en sak hoppas jag på, för om inget annat hjälper, så är det kraft vi behöver för att orka ta oss vidare i vår kamp.
Det är vi som bestämmer hur mycket vi orkar och hur länge vi vill kämpa, och i denna lite mörkare tid vi gått in i, så är det lätt att misströsta och tvivla.
Men samtidigt så vet jag att mörkret bara är tillfälligt och vi kan använda det till att samla kraft och ork för de ljusare tider som kommer, förhoppningsvis på flera olika sätt!
Det är bara vi som kan säga stopp.
Bara vi som kan ge upp!
Även om jag ibland tror att vi börjar bli smarta och att vi börjar inse hur "lätt" allt vore om vi gav upp, så kommer jag på strax därefter att vi fortfarande är för dumma för att ge upp!
Och någon har sagt att Gud ser efter barn och idioter!
Så du, Gud, se efter Amanda och ja, här är vi! Idioterna!
1 November 2009  | Länk | Amanda | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Stefan Nilsson                                             Skaffa en gratis hemsida