|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Januari (2019) |
|
|
|
(1) |
|
(1) |
|
(25) |
|
(30) |
|
(30) |
|
(25) |
|
(24) |
|
(29) |
|
(29) |
|
(30) |
|
(30) |
|
(31) |
|
(28) |
|
(31) |
|
(30) |
|
(26) |
|
(23) |
|
(20) |
|
(17) |
|
(23) |
|
(18) |
|
(30) |
|
(28) |
|
(20) |
|
(21) |
|
(16) |
|
(13) |
|
(21) |
|
(22) |
|
|
(335) |
|
(53) |
|
(41) |
|
(44) |
|
(6) |
|
(193) |
|
|
|
|
Inlägg: 672 |
Kommentarer: 406 |
|
|
|
|
|
|
|
|
Happy New Year
Tänkte att jag så här i slutet på 2008 skulle göra mig skyldig till stöld. Ja, visserligen har jag nog redan stulit andras beskärda delar av vänner, för så många bra vänner vi har det måste innebära att vi stulit av andra. Så då är detta en mindre stöld: Tessan jag tar (utan att tveka) din idé om ”Mitt 2008” och gör den även till min version av året som gått.
Det har varit ett tufft år, men på många sätt ett underbart år: massor av jobb med huset, jag kom på att jag är händig och att det är kul att skapa saker. Det startade med målning och slutade med trädäcket. Att vi sedan fick hjälp av Cura Kliniken att skapa ett liv som var med oss i större delen av året var det underbaraste som hänt mig. De första 3-4 månaderna var jobbiga innan vi vågade slappna av, men mellan juni och november så mådde jag så bra som en man kan! Sedan kom då november ……………. och det värsta som kan hända föräldrar hände, vi förlorade vårt barn, vårt under Amanda. Hon dog och jag tror att en del av mig dog med henne, bara för att jag vill vara med henne. Inte för att hon är ensam där hon är nu, morfar Pjotr tar bra hand om henne, utan för att jag inte vill känna den smärtan att vara utan henne.
Det som hände när hon dog var istället att en kärlek och en omtanke, som jag aldrig ens vågat hoppats på, fanns i vår närhet. Vi hade ett skyddsnät av familj, vänner, kollegor, personal på sjukhuset, främlingar, ja till och med helt okända människor har funnits där för oss. En heder som vi förstått är få förunnat och jag är ödmjuk inför detta! Om det är något som jag vill ta med mig från 2008, så är det den kärleken!
Så här kommer det; Mitt 2008.
Årets aldrig gjort förut: Blivit pappa! Ja, trots allt så är jag nu pappa till en ängladotter. Årets nyårslöften: Vill inte kalla det ett nyårslöfte, men att visa kärlek till min omvärld! Vem dog 2008?: Amanda. Vår underbara dotter som jag aldrig kommer att sluta älska. Årets hälsa: Avslutas hostigt, men annars ok. Årets lärdom: Ta inget för givet!! Årets framgång: Huset. Årets skada: Räknas träningsvärken efter Jespers flytt? Årets inköp: Matjorden så vi kunde få gräs på vår tomt. Årets matupplevelse: Min egen ”Nötbit med babyspenat, bacon och pinjenötter”. Årets film: Här ska man kanske skriva något tårdrypande drama, men jag svarar ”Definitley maybe”. Årets slöseri: Alla pengar som bara försvinner in i ett svart hål. Årets glädje: Det positiva grav-testet i februari!!! Årets jul firades med? Familjen i Stidsvig! Årets TV-program: ”Bones”. Årets önskan: Att Amanda ska få ett syskon under 2009, eller kanske början av 2010. Årets födelsedagar: Becka blev 30, men det ”försvann” i allt som hänt…….. Årets onödiga: Amandas död………. Årets sämsta: Samma som ovan. Årets må bra: Familjen och vännerna!!! Årets sedda kändis: Brukar missa alla kändisar, även de jag vill se. Årets saknad: Amanda! Årets människa/or: Familjen. Utan dem hade jag inte pallat! Årets blogg: Tessans! Ler än när jag tänker på ”simsniglarna. Årets krångel: Bilarna. Årets inte gjort: Staketet runt tomten. Årets motion: Allt bärande i trapporna när Jesper flyttade? Eller bärandet av virke och plintar till trädäcket? Årets flopp: Min vikt, som bara ökar oavsett vad jag gör. Året om din blogg: En nödvändighet, nu mer än någonsin.
Till sist såg jag att Tessan givit mig en blog-award. Jag bugar och bockar, min vän. Problemet är att jag bara följer några få bloggar själv, så det blir dessvärre bara två som jag kan ge denna utmärkelse till: Elisabeth och den andra är att ge tillbaka en till Tessan. Länkarna är: http://betskii.blogg.se/ och http://tosamajan.blogspot.com/ Kramar till Er.
Till alla: vår familj, nya vänner som gamla, nära och långt borta, stora som små, pratiga som tystlåtna, kända som okända, Gott Nytt År på Er Alla och en förhoppning att 2009 ska bli allt Ni drömt om!
Kramar
/ Stefan – Ödmjuk pappa till Amanda – Den vackraste ängeln på den starkast lysande stjärnan i Himlen.
|
31 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Talk to me
Ännu en tidig morgon. Två på raken, imorgon oxå så har vi ett äkta hattrick!
Idag var vi hos kuratorn efter den längsta tiden mellan besöken. Julen kom emellan, annars går vi en gång i veckan. Måste erkänna att dessa besök är guld värda. Visst det är ibland ganska jobbigt att prata om sorgen efter Amanda, alla tankar och känslor. Hon är bra på att se vad som ligger under ytan och ställer de där frågorna som behövs för att vi ska komma på det själva.
Efter julen och tankarna som kom fram när vi var i Malmö så var det behövligt med ett samtal. Vi kom på att vi båda varit lite retliga de sista dagarna, men när vi körde hem efter att varit på sjukhuset så kännd det bättre igen. Tänk vad lite prat kan göra - tror jag aldrig ska sluta med det.........
"Ibland kan man inte sluta gråta. Ibland kan man inte börja.
Ibland tar tårarna aldrig slut. Ibland vill de inte titta ut.
Ibland slår hjärtat ett extra slag. Ibland missar det ett.
Ibland är det en tystnad oavsett. Ibland känns ingetting rätt."
/SN-081223
|
30 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Something for the pain
I morse så ställde vi klockan för att komma upp i någorlunda hyfsad tid. Dessvärre så är jag bra på att vända dygn och det har blivit senare och senare uppstigningar ur sängen. Men nu fick det vara nog, så i dag så skrek klockan åt mig att det var dags för skärpning.
Har fortfarande träningsvärk i vaderna efter att ha hjälpt Jesper att flytta i fredags. De är stela och ömma, trots att jag stretchat dagligen och tagit ett gott massagebad.
Just flytten till Malmö var en konstig sak i sig. Jespers nya hem är inte så långt ifrån Cura Kliniken, där vi gjort alla IVF-behandlingar, och det kändes skumt att tänka på att det inte är det där avlutade kapitlet som vi trott att det var. Det var många minnen som kom upp till ytan när vi satt i bilen på E6:an mellan Helsingborg och Malmö. Först kände jag inget alls och stängde bort känslorna om det. Tankarna fanns där, men utan känslor. Efter ett tag så blev det dock mycket förvirrade känslor: vånda inför nytt försök med ny oro inför grav-tester, har det lyckats eller inte? Funderingar på hur det ska bli att gå nio månader igen och hur kommer jag att hantera det? Rädslan för om grav-testet kommer att vara negativt - hur hanterar vi det, om det händer? Lite panik för att vi har inte så många sparade befruktade ägg kvar. Vad händer om de tar slut? Orkar vi göra om allt från början? Pengarna löser sig på något sätt, men orken ............ var lånar man den?
Det var tur att flytten blev så jobbig som den blev. För att jag tappade bort dessa tankar under kvällen. Smärtan i kroppen tog över. Det var bara bilden av Amanda som fanns kvar framför ögonen när jag blundade. Hon är precis där hon alltid är när jag blundar: hos mig!
|
29 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Auld Lang Syne
Idag fyller min lillasyster 36 år. Ja, nu är ju inte Caroline min riktiga lillasyster, men det är bra nära - det slår på 75 meter och en livmoder, men hon är ändå min älskade lillasyster. Fördelen med att ha en syster av en annan mamma och pappa är att lillasyster lätt kan bli storasyster och det har varierat frekvent under årens lopp, allt beroende på vad som pågått i våra liv. Vi har känns varandra så länge jag kan minnas tillbaka. Några av de första minnena jag har involverar Carro och idag är det hennes tur att bli trettiosex.
Caroline har under åren varit en stor anledning till varför jag vågat göra saker. Hon var den modiga, pratiga- och jag den tystlåtne (!!!) i bakgrunden. När det då var "hemmaplan" då ändrades detta och rollerna var omkastade. Det allra första jag skrev var en "Star Wars"-parodi i nästan 30 avsnitt som Carro ritade och jag skrev.
Under några år så tappade vi kontakten, men hittade tillbaka och idag vet jag att vi, jag och Becka då, inte skulle klara av att vara utan Caroline och Roger. De har, trots att de snart själva ska ha sitt andra barn och jag vet att de oroar sig extra mycket, funnit där för oss till 150%! Att Ni orkar det fattar jag inte, men jag är stolt över att ha vänner som Er! Och Caroline, jag är glad över att vår vänskap har hållt i sig under alla dessa år!
Så grattis på Dig och tack för allt du, Roger och Elsa är våra vänner! Vi älskar Er!!
Puss!
|
28 December 2008
| Länk
| Allmänt pratsjuk
| 0 kommentar
|
|
|
|
Hurt
Aldrig har en kategori varit mer passande!! "Stefans stapplande steg"! Jo, idag är de det rent fysiskt. Efter att ha hjälpt Jesper, Beckas bror, att flytta till Malmö igår, så är det verkligen stapplande steg idag. Vi började klockan 09,00 och kom hem klockan 01,00 inatt!
Att bära ut hans saker och lasta det i lastbilen och på släpet var inte så farligt - men bära upp det till tredje våningen, det var brutalt mord på våra vader! Men vi såg allt från den ljusa sidan när vi upptäckte att förrådet låg på ............. den fjärde våningen!! Här är anledningent till att jag slutade med att leverera sängar! Bära i hyreshus utan hiss - nej tack!
Det var jag, Jesper, Måns, Becka och svärmor. Kanske några för få, men det är inte lätt att hitta folk som kan hjälpa till med flytt i juletid. Och stackars Jesper ska ha lämnat sin lägenhet senast den 29/12!! Lite lätt panik och familj är familj!
Idag så skrattar man åt det, men idag är inte igår. Mina vader känns som att de fyllts med cement och mina axlar och nacke är snyggt blå-lila efter bärremmarna. Igår var de bara ömma och vaderna kändes då som dallrande gelé..........
Någon som vill gissa vad vi ska göra idag? Ja, just det - ABSOLUT INGETTING!!!!
God fortsättning på Er Alla!!
|
27 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Home Sweet Home
Julafton passerad och Juldagen snart likaså. Julmat, bitande jultomtar och familj i stora lass! Julen är överflödets högtid, både på gott och ont! Jag har dock gärna överflöd av familjen just nu och det är underbart att tillbringa så mycket tid i familjens skyddade famn. Men självklart det finns för mycket av allt - även det!
Är hemma igen efter en underbart mysig jul hos mina föräldrar och en lika god juldag hos svärmor. Borta bra, men hemma är bäst. Så är det, och det är skönt att det är så.
|
25 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 0 kommentar
|
|
|
|
Blue Christmas
Julen - Glädjen och Ljusets Högtid! Jesu födelse och tron på en god fortsättning........
Just nu så påminner julen mig mest om vad jag inte har än vad jag har att vara glad för. Egentligen har jag allt som en man vill ha, ja egentligen mer än de flesta: fantastisk fru, underbar familj, det hus jag alltid drömt om (även om jag inte visste det) och vänner som jag verkligen vet är just vänner! Det är bara en liten sak som saknas: en flicka som nu skulle vägt runt en 6 kg och skrikit sig igenom ”Kalle Anka & Hans Vänner”.
Ja, det är du som jag saknar, lilla Amanda. Jag hade så många tankar om just denna jul. Hur vi skulle lämnat dig till din mormor när vi hjälpte din farmor och farfar att duka julbordet och hur vi skulle sett hur Ni sov ikapp i hörnan på soffan. Den lilla dragkampen det varit mellan just farmor och mormor om vem som skulle bytt blöja på dig – det hade mamma och jag inte behövt göra idag. Bara det hade varit en julklapp. Farfar som hade burit dig och hit och dit och redan försök lära dig små bus. Jo, det hade varit farfar som varit ansvarig för de flesta bustrecken i år jag vet, du hade varit för liten denna jul. Men nästa, då hade du inte kunnat titta storögt på mig och se oskyldig ut. Jo, jag tror du hade kunnat just det!
Jag inbillar mig till och med att du skulle hamnat på ett flertal bilder med en farbror, som skulle gjort allt för att inte visa hur rörd han varit. Även om du kräkt på hans fina skjorta och väst, jag tror han hade förlåtit dig väldigt snabbt. Dina två morbrödrar hade med vant handlag suttit med dig tills du somnat eller tills mamma hade matat dig och jag vet att din kusin Vicki hade älskat att hålla dig och hon hade vetat hur hon fick dig lugn och kusin Daniel hade suttit vid sidan om och gjort små bebisljud, när han trodde att ingen hörde honom.
Jag? Vad hade jag gjort? Jo, jag hade gått runt som den stoltaste tupp i den största hönsgård som funnits över att hela denna jul handlade om dig!
På sätt och vis gör den det även nu! Igår när vi satt och såg "Grinchen - Julen är stulen", så tänkte jag hela tiden på hur du skulle älskat den filmen om några år. Din mamma och jag satt och pratade om det i natt innan vi gick och la oss. Det var så mycket vi tänkt om denna jul, som inte blev så och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det - vi vill ha julstämning, men så fort vi får jul i bröstet, ja då märks tomheten där desto mer. Vi försöker vara tacksamma för det vi har, för det är mycket! Mycket mer än många andra har!! Men det går inte, det är något som saknas. Ca 6 kilo något som saknas...............
God Jul min äslade dotter! Hoppas att du och morfar har en underbar jul i Himlen och låt nu inte morfar dricka för många glögg - du vet inte det än, men de där molnen kan vara hala om kvällen.
God Jul Alla!!
|
24 December 2008
| Länk
| Amanda
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Jag såg mamma kyssa Tomten.
Lille-Jul Afton. På ett vis vill jag förneka att det är jul över huvudtaget och på ett annat vill jag ha den juligaste jul någonsin. Tankarna går isär och jag vet nog egentligen inte vad jag vill. Jo, jag vet vad jag vill - men man får dessvärre inte alltid som man vill och vissa önskningar verkar vara svåra att uppfylla..............
Nej, det är dags att köra igång julmusiken på hög volym och leta upp julklappspappret och snöret ur skoskåpet (!!) där det hamnade i fjol efter jul. Det är vår Lille-Jul tradition: att slå in julklapparna. Nu ska jag bara minnas var tusan jag gömt (=glömt) Beckas julklappar, så inte hon hittat dem av "misstag"!
GOD JUL PÅ ER ALLA!!!
PS. Tomten, jag kör samma julklappslista som i fjol och i förrfjol och året innan det och .......... ja just det "same procedure as last year". DS
|
23 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Another rainy night (without you)
Den sista veckan har det hänt något som är en stor sak för mig. Jag har börjat lyssna på musik igen, mycket och ofta och framför allt har jag slutat att undvika de där låtarna som egentligen är för smärtsamma.
Det är en stor bit av mig, musiken, och just att undvika det och dessa låtar har varit tvunget för att jag inte ska gräva ner mig helt, men nu känns det som att jag orkar höra dem. Visst, tårarna kommer ibland, men det är ganska skönt att hitta ett "soundtrack" till sin sorg. Att kunna kanalicera känslorna på det viset och lite styra dem - istället för att de styr mig!
Det finns gott om låtar att välja mellan och vissa artister kan kanske överraska en del att de har så underbara ballader. Men ska Ni höra några kanonlåtar så ska Ni höra WASPs "Hold on to my heart" och "Forever Free". Till och med smörgrupp som Smokie har ett guldkorn: "Can´t cry hard enough". Bara för att övertyga Er så ska jag lämna Er med en liten text.
"Theres a flame, flame in my heart And theres no rain, can put it out And theres a flame, its burning in my heart And theres no rain, ooh can put it out So just hold me, hold me, hold me
Take the pain, inside my soul And Im afraid, so all alone Take away the pain, is burning in my soul Cause Im afraid that Ill be all alone So just hold me, hold me, hold me
Hold on to my heart, to my heart, to me Hold on to my heart, to my heart, to me And oh no, dont let me go cause all I am You hold in your hands, and hold me And Ill make it through the night And Ill be alright, hold on, hold on to my heart"
|
22 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Hold on to my heart
Det känns som att den bubblan vi levt i dessa veckor håller på att utvidgas till den gräns att den snart spricker. Att det är dags för att ta nästa steg: ut i den stora otäcka världen igen. Det är länge sedan vi hade en dag där vi bara satt hemma och gömde oss. Det har varit något varje dag och det har hjälpt mycket. Visserligen har det varit jobbigt att åka iväg vissa dagar och dessvärre är vissa besök eller resmål jobbigare än andra, men vi har åkt dit trots det. Och det har varit nyttigt tror jag. Det finns inget sämre än att ge efter för rädsla!
En sak har vi dock svårt för än: att åka ut till Amandas grav. Helst vill vi åka dit med någon, så vi slipper åka dit själva. Är vi själva så är det jättesvårt att åka hem igen. Att lämna henne är skittufft! Ibland skulle vi kunnat stå kvar där för evigt! Smärtan vi känner där är omänsklig och en del av hjärnan skriker "spring härifrån. NU!". Men man står där och tittar på graven med tårar rullande nedför kinderna och med en eskalerande huvudvärk.
Det är så mycket som känns så fel när jag står där och ser hennes grav. Kramdjuren som står där, blöta av regnet. De ser så ynkliga ut - ledsna på ett sätt som bara ett barns kramdjur kan. De är en så stark symbol för hur hemskt fel allt detta är! Man ska som förälder inte behöva begrava sitt barn!!!! Det är bara så fel.
Det är fel att det känns som att varje hjärtslag ska spränga revbenen, att varje andetag är en ansträngning av gigantisk storlek och att fötterna helst vill slå djupa rötter vid hennes grav - så jag alltid blir kvar hos henne. Allt är bara så fel - detta skulle inte hända oss! Det var vår tur nu - DET VAR AMANDAS TID NU!
|
21 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Broken Down Angel
Dagen efter kvällen före. Ja, nu var kvällen före lugn i fråga om alkohol visserligen, men det känns som en liten bakfylla idag. Det var tuffare än jag trott att tillbringa fem timmar på en glad, högljudd och annorlunda julfest. På kort tid har jag blivit folkskygg och över sextio personer i samma lokal var en liten överdos för mig. Nyttig överdos, men likväl en överdos. Ju mer människor som kom, desto mer stressad blev jag, så jag bestämde mig för att det där vinet jag sett fram emot att dricka - det fick vara kvar i flaskan.
Jag kände mig som att jag var en utomjording mitt i en sammankomst av jordmänniskor. Alla pratade och pratade och jag uppfattade endast vissa fraser och ord, men sällan sammanhanget. När något pratade med mig så handlade det om att ler och förhoppningsvis nicka vid rätt tillfälle. Nu handlade det inte om att folk inte försökte ta hand om mig, utan mera att jag avsiktligen gjorde en imitation av en 179cm lång panelhöna utan fjädrar.
Hur jag än försökte så blev det bara för mycket att ta in, allt prat, alla människor, allt sorl......... ja allt. Emellanåt så smet jag in på toaletten, bara för att andas och få ner pulsen till någorlunda normal. Att min röst blev mer och mer ansträngd ju längre kvällen led och att halsen blev ömmare och ömmare ju mer hostan rev i den gjorde att mitt största leende kom när Camilla undrade om jag var pigg på att åka hem.
Trots allt var det skönt att ha varit där och klarat av det utan att slitit armen av mig och slagit ner människor med den på min väg mot ytterdörren. Det är skönt att veta att det finns en skara människor som jag kan gå till om jag skulle behöva det på jobb. I denna skara finns det en del människor som jag inte trott skulle engagera sig så, men som verkligen ställt upp! Det är underbart att bli överraskad på det viset!
God Helg på Er Alla med hjärtat på rätta stället. (I bröstkorgen då och inte i halsen som jag hade igår!) ;-)
|
20 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Dream a little dream of me
Kan någon hjälpa mig? Jag letar efter juridisk hjälp för jag ska stämma någon på en sabla massa pengar, som kan utbetalas i natura. I detta fallet är naturakursen = sömn. Den som jag vill stämma är John Blund. Det är tre nätter på rad han har undvikit mig och jag känner mig diskriminerad. Bara för att jag hostar så hela Skåne tror det är en jordbävning och mina nysningar tas för orkanvindar, så tycker jag, nej jag begär att han ska besöka mig oxå! Om inte annars så för Beckas skull. Henns sömn blir ju oxå lidande.
Nackdelen när man glider så där in mellan slummer och övertrötthet är att man inte har riktig kontroll över tankarna. När jag väl slumrade framåt morgonkvisten, så drömde jag att jag drömde om Amanda. Men Dröm-Stefan Nr 1 gjorde vad han kunde för att väcka sig själv, Dröm-Stefan Nr 2, för att han annars blev ledsen. Vilket då resulterade i att jag, Icke-Dröm Stefan, vaknade upp både ledsen och förvirrad. Med tankar från tre olika Stefan men från samma dröm. Hänger Ni med? Nej, inte jag heller. Men visst gör jag rätt i att stämma Johnny Blund? Jag är inte sniken, en sju, åtta timmar per natt hade varit fullt tillräckligt.
Men det blir en visit på julfesten ikväll, trots det. För jag ska inte missa den. Näsdukar i varje ficka och halstabletter i varje mun........... Nja, det räcker nog med i min mun, tror jag! Någon kommenterade för ett tag sedan att jag, trots det som hänt, "såg ut och lät som mig själv". Ikväll så lär jag nog se ut som ett mellanting mellan mig själv och Rudolf med röda mulen, men det är ju trots allt jul, och jag lär låta som ett mellanting mellan Rod Stewart och Ture Sventon. Ganska juligt det oxå! Bir det jobbigt ikväll, så klänger jag fast vid Peters trygga bringa, så får de andra något att skvallra om i mellandagarna! Det är min julklapp, så snälla ge mig John Blunds telefonnr NU!!!!!!!!!!! :-)
|
19 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
Too much love will kill you
Det blir kanske en hyfsad jul, trots allt. Försäkringskassan har äntligen godkänt Beckas sjukskrivning för sorgarbetet. I och med att hon var sjukskriven under sista delen av graviditeten så har det varit fram och tillbaka om sjukskrivningen skulle godkännas fullt ut. Risken fanns länge att hon skulle behöva börja jobba den 23/12!!! Lillejulafton på Väla! Underbart, eller hur? Men nu är det löst och ok, så nu är det bara att göra den bästa jul som vi kan! Pratade precis med min Ärade Broder Thomas och slogs av hur mycket jag längtar efter att ha alla i familjen samlade till jul. Familjen är viktig - viktigare än jag kanske innan förstått!
För Er som inte vet om det, så är jag och min bror väldigt lika! Inte bara till utseendet utan även till sättet. Det är oerhört viktigt att saker ska vara "rätta" och att man hanteras saker och folk på "rätt" sätt! Hade det funnits en manual för hur man agerar i olika situationer så hade vi följt den slaviskt och surat big-time på de som inte gjorde det! Men eftersom vi inte bara är tjuriga och envisa utan även naiva och snälla, så hade det snabbt gått över.
Igår gratulerade vi Isabelle. Hon fyllde hela ett år i helgen! Söt tös, nu gråter hon ju inte längre när jag närmar mig! Har aldrig haft den inverkan på ett barn förr, så snacka om att det var jobbigt!! När jag satt där och lekte med henne på golvet, så slogs av en sak: jag leker visserligen med henne, men i en liten del av min hjärna, så är det Amanda jag leker med.
Kanske låter konstigt, men den tanken har jag nog tänkt varje gång jag hållit eller lekt med ett litet barn sedan den 5 november. Alla de sakerna jag aldrig fick chansen att uppleva med Amanda, de blir lite speciella med våra vänners barn just nu. Jag leker med dem och älskar det, men jag undrar lite om det känts likadant om det var Amanda och allt detta inte hänt. Och en liten önskan om att Amanda känner likadant där uppe i Himlen, att hon känner hur jag leker med henne när jag leker med ett annat barn. För det känns i en liten sekund då som att hon är hos mig och under den sekunden gör inget ont..............
|
18 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
I wish I could fly
Vi fick ett sånt härligt sms igår om att dammtussarna under sängen var änglars tofflor. Tänk med änglar vi haft på besök då, för vi har massor av tofflor i huset just nu, inte bara under sängen. Vi kanske inte ska ha dåligt samvete för att städningen är en sak som fått lida den sista en och en halv månaden? Änglarna kanske använder tofflorna om natten när vi sover? Undra om vi i så fall kan få änglarna att gråta över våra blomkrukor, för dessvärre har vattningen av dem oxå missats.
Om någon undrar varför inte våra katter reagerar över änglatofflorna, så beror det på att de har fullt upp att ligga under julgranen som två underbara, håriga jamade paket!
"I wish I were a poet - so I could write you the finest poem. I wish I were a rockstar - so I could sing you the most wonderful song. I wish my wings weren´t broken - so I could fly up to you. I wish I was God - so I could see you every day. Bust most of all, I wish you weren´t an angel - so I could watch you grow."
/ SN-081217
|
17 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 1 kommentar
|
|
|
|
I say a little prayer
Igår var jag på intervju nummer två på jobbet, till den nya tjänst som jag sökt! Jag glömde dock fråga en sak: "vem ska jag ligga med för att få jobbet?" Det hör man i alla amerikanska filmer att de gör för att få drömjobbet. Tror Ni att det funkar i Sverige oxå? Klart det är oftast tjejer som gör det i filmerna....... hmmmmmmm. Nja, jag tror jag får hoppas på att de ser det i mig som de söker efter: stresstålig, organiserad, hjälpsam, tar mig tid till alla, bra på att lyssna, klurig, envis (!!!) och bra på att lära ut och förklara. Att jag sedan sitter inne med sju års erfarenhet av produkterna kan väl inte skada? Annars finns det alltid mutor!! :-) Nja, jag håller mig nog till plan A: hoppas att de inser att jag skulle vara perfekt till jobbet!
Känns lite konstigt att se fram emot något på detta viset. Slogs av det när jag var inne på jobb igår att jag verkligen såg fram emot detta. Det var underbart att inse att jag hittat något att fokusera på om framtiden. Vardagen tog ett stort skutt framåt och det är skönt. Lite jobbigt, men mestadels skönt. Jag har underbara kollegor/vänner på jobb så att komma tillbaka till jobb är inte jobbigt. Det kommer att bli annorlunda, men inte jobbigt för jobbet är en plats där jag vet att jag är "trygg" i mina tankar nu. Där är det ok att lägga allt som hänt åt sidan och fokusera på arbetet, vilket det nu blir jag kommer tillbaka till.
Och varför är det ok att lägga det åt sidan där? Jo, för att ingen säger åt mig att jag måste vara "över" det innan jag är tillbaka. Alla, inklusive högste chefen, har sagt att jag tar det i min takt, även när jag är tillbaka. Och det gör att jag kan lägga det åt sidan, för jag behöver inte oroa mig för att någon skulle reagera om jag hade en "dålig" dag. Spärren släpper och det är lättare att göra det jag är där för att göra! Det är verkligen inte alla som gått igenom något sådant här, som haft den förståelsen från sina arbetsgivare och vi är lyckligt lottade som har det båda två. Enligt vad vår kurator och alla andra vi varit i kontakt med, så är det väldigt ovanligt och vi är extremt tacksamma för att våra jobb ställt upp som de gjort!
|
16 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Brain Damage
Hur länge kommer man att undvika vissa filmer, viss musik och vissa situationer? Det är fortfarande vissa saker skapar osäkerhet och oro och om man kan, så undviker man det. Vi har en säker "bubbla" hemma, där vi kontrollerar vad som kan skada bubblan eller inte. Vissa platser har blivit mini-bubblor: vissa vänner, mitt jobb (när vi är där på besök), Beckas jobb (så länge vi kan gå när vi vill) och våra föräldrars hem. Men andra ställen är skrämmande för att vi inte har den kontroll och det kanske dyker upp människor som vet att vi väntade barn, men som inte vet vad som hänt.
Eller värre, de som vet men inte träffat oss än och vill "säga det rätta". Det låter hemskt, men det är ganska jobbigt att möta dem oförberedd. Har jag själv valt när, var och hur - då är det ok, men är man oförberedd då är det tufft! Vi försöker vara "oss själva", men ibland så blir det vid dessa situationer, att man kopplar på autopiloten och svarar det som man tror att folk förväntar sig att man ska svara. För funderar du över hur du egentligen mår just då, ja då är risken stor att du blir ledsen, arg eller rädd. Eller allt på en gång! Det är ju inte så att det är den personen du är arg på eller rädd för, men det blir den som får det. Och för att undvika det, så kopplas autopiloten in och svaren blir alla de där som man sett och hört på alla filmer och serier: klyschorna!
Kanske är det att skydda andra, men troligtvis är det för att skydda sig själv. Vissa dagar orkar/vill du inte tänka mer på det som gör dig ledsen, för att bara dagen efter ha dåligt samvete för att du tryckt ner känslorna och "försökt glömma Amanda"! Jag grubblar ibland för mycket och överanalyserar allt jag gör och tänker, så till slut så tänker jag inte alls! Eller i alla fall inte på det som gör ont och då kommer totalt irrelevanta saker in i skallen och så blir jag arg på mig själv för att jag tänkt så. Men det är kanske så hjärnan försöker skydda mig?
Ja, se där. Tillbaka i funderingarnas förvirrade värld och svammel om inget. Då kommer bossen fram, chefen i huvudet, officeren ibland hjärncellerna och börjar skrika order om att jag ska skärpa mig! Eller egentligen så säger han bara en sak: "Det är ok, Stefan. Alla känslor och tankar är ok, huvudsaken är att du tänker och låter dig sörja." En vacker dag kanske jag ska lyda mina egna råd?
|
15 December 2008
| Länk
| Amanda
| 0 kommentar
|
|
|
|
What if leaving was a loving thing?
Tänk vad man lär sig: Idag vet jag att det var så mycket som jag oroade mig för i onödan när vi väntade Amanda. Så många funderingar och förväntningar och oro över föräldraskapet. "Tänk om jag inte blev en bra pappa?" Saker som idag känns så futtiga att oroa sig för - det som hände var betydligt värre!
Men det känns som att det var bra att jag oroade mig för "fel" sak. Tänk om man hade oroat sig för detta hela graviditeten igenom, tänk om man trott att detta skulle hända under de nio månaderna och sedan då det händer? Det vore (om möjligt) ännu värre! Då hade vi förlorat Amanda innan vi nu gjorde det och då hade vi bara haft oss själva att skylla.
Nu hade vi några underbara månader där vi njöt av att vi skulle bli föräldrar och de sista månaderna gick jag på små rosa moln! Ja, de var rosa, jag var övertygad om att det var en flicka! Jag skulle ju äntligen bli pappa!! Jag ångrar inte en sekund av den tiden! Inte en dröm, inte en fundering, inte en förhoppning! Jag vill inte vara utan en enda av hennes rörelser i Beckas mage! Det var den mest underbara rush jag känt, så jag kan inte ångra alla planerna vi gjorde och allt vi såg fram emot! De gjorde henne verklig och att hon var med oss, även under tiden i Beckas mage och det blev dessvärre den enda tid vi fick med henne. Därför känns det så skönt att vi verkligen njöt av den tiden och de känslorna! Även om alla planerna slogs i bitar den där tisdagen, så vill jag inte ha något ogjort!
Hon är det mest underbara som hänt oss - och det mest hemska! Det går hand i hand, det tar inte ut vartannat! Inget gör mig så lycklig som tankarna på henne och inget gör mig så ledsen som tankarna på henne! Amanda kommer för alltid att representera kärlek för mig - att sakna någon är en stor del av kärleken! Och jag kommer aldrig att sluta älska och sakna henne!
|
14 December 2008
| Länk
| Amanda
| 1 kommentar
|
|
|
|
Lucia
Glögg, pepparkakor, tomtar och troll! Ljus tända och havrebockar på golvet! Ahhh, mysigt!
Nu har vi passar Della i tre dagar. Gott att ha en kelen vovve hos oss, men samtidigt jobbigt: Hon snor ju mitt täcke!
Puss på alla Lucior!
|
13 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 0 kommentar
|
|
|
|
Twelve Days Of Christmas
Att vakna upp till ett vinterlandskap. Och med köttbullsdoft i hela huset. Mysigt!
Julstämningen flödade här igår och det satt i här i morse. I gårkväll så gjorde vi julköttbullar med Måns: rullade, kryddade och stekte köttbullar på löpande band. Mysigt! Och med julmusik skrålande ur högtalarna! Kan det bli bättre? Nja, kanske, men just nu är det svårt. Det var underbart mysigt. Tack gode Gud för Lars Vegas Trios julskiva.
Å andra sida så finns det saker som hade kunnat vara roligare. Vår mail strular och vi kan inte skicka mail, bara ta emot! Väntar svar från vår bredbandsleverantör, men................ Ja, Ni vet hur sånt fungerar!
Det gav mig lite huvudvärk och när jag sedan började oroa mig för om jag får den nya tjänsten på jobb eller inte, så var det dags att ge sig! Jag ska inte oroa mig - det som sker det sker! Vi har varit med om det värsta och allt annat är världsliga problem! Synd bara att jag gärna vill ha det där jobbet!! Jaj, vi har i alla fall snö, det hade Amanda gillat om några år - kanske även jag! Vem vet?
Kramar på alla frusna människor där ute!!
|
12 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Don´t believe a word
Har Ni någonsin suttit där med så mycket Ni vill säga, men de rätta orden de vill helt enkelt inte infinna sig? De ligger där, så nära - men tungan hittar dem inte och pennan verkar ha slut på bläck. Det där som Ni helst vill skrika ut - men eftersom Ni inte vet vad man ska skrika.......... så blir Ni tysta. Det där som Ni vet gör smärtsamt ont om Ni inte får ur Er, det känns som att bröstet inte kan hålla det inne utan att revbenen tar skada. När Ni sitter där med ökentorra tårar och skakande händer och det känns som att det är jobbigare att andas än att låta bli. När den där klumpen i halsen är så stor och gör så ont, men det känns ändå som att den hör hemma där just nu - det ska vara så.
När det verkar som att alla låtar som spelas, alla filmer Ni ser - allt som händer omkringer Er - allt händer av en och samma anledning! För inget annat spelar någon roll under just det ögonblicket, för Ni känner Er mindre ensam när det känns så. Som om alla förstår, som om det är ok att inte orden kommer fram - för att alla ser rakt in i Ert hjärta! Ser och känner med - ser in i Era ögon och då helt plötsligt, då behövs inte de där orden!
De har blivit sagda utan att tungan viskat dem och utan att pennan smekt pappret. De har sagts med den mest underbara dialekt och på det underbaraste av språk och Ni känner att regnet faller på de ökentorra tårarna, så de kan falla mjuk från Er kind - utan rädsla och utan oro. För de är Ert svar - utan att använda ord.
|
11 December 2008
| Länk
| Amanda
| 0 kommentar
|
|
|
|
Who are you?
Jag kan ibland undra hur detta kommer att påverka vem jag är i framtiden. Hur stort avtryck hann Amanda lämna på mig innan hon inkasserade sin enkelbiljett till Himlen? Nu är jag visserligen ""The King of Strange Thoughts", men ibland så undrar jag om jag känner mig själv så bra som jag trodde eller om jag har förändrats så jag får hitta mig själv igen. Eller det är så att Amanda tog en del av mig med sig när hon dog? Kanske är det så att hon tog med sig sin favorit del av pappa och mamma och nu måste vi lära oss leva utan de bitarna?
Jag har så svårt att hitta orden när jag pratar med någon om hur jag mår och känner. Jag, som aldrig har ont om ord annars!! Men sätter jag mig vid datan eller med penna och papper i handen och efter ett par minuter så rinner det av mig - både ord och tårar. Jag vill kunna säga hur jag mår för Becka, vad jag tänker på, men oftast så tänker min hjärna i 280 knyck och jag hinner inte med att utskilja vad jag egentligen tänker. När jag sitter här, då är det som att världen bromsar ner i en hastighet där jag hinner med att uppfatta hur jag egentligen mår och vad jag tänker och känner. Min skenande Porsche till hjärna blir en långsamt rullande gammal "bubbla" och jag "ser" känslor som jag annars bara uppfattat som något som svirrade förbi när jag hade gasen i botten. Som tur är har jag insett att min hjärnas broms - den sitter på tangentbordet! Tänk, alltid där man sist letar efter den!
|
10 December 2008
| Länk
| Amanda
| 1 kommentar
|
|
|
|
My arms keep missing you
Hade jag varit något yngre, säg så där trettiotre år yngre, så hade jag älskat det som nu väcker mig allt som oftast: grävmaskiner! Varje dag rullar det förbi grävare, traktorer, stora lastbilar och andra "små" fordon som kör förbi vårt hus för att komma fram till det område som ska byggas vid sidan om vårt. Och hade jag nu varir tre-fyra år, så hade jag bott i Himmelriket, men nu, nu bor jag vid en skitig, lerig, ljudlig byggarbetsplats! Saker förändras och så gör även jag!
En sak som nog aldrig kommer att förändras är min vilja att ge Amanda ett syskon. Det är som du skrev Lena: "man skulle aldrig orka att låta bli". För så känns det, att det är svårare att inte göra det än att försöka igen. Självklart kom samtalet upp när vi träffade vår förlossningsläkare igår. Hon är smart, "det handlar inte om att de fysiska såren ska läka innan nästa försök, det handlar om att de psykiska ska läka".
Jag tror inte att de någonsin kommer att läka helt, men man lär sig leva med det. Fördelen med att vara pantad och envis är att man inte ger sig - vill man ha något så slutar man inte kämpa efter det trots att alla oddsen är emot och korten man får består av tvåor och treor. Men det är ju trots allt så att tre tvåor slår tex ett par i Ess, så man ska inte ge sig! Det handlar bara om att inte ge sig - eller som då jag - vara för pantad och envis för att fatta bättre!
Igår fick vi även svar på testerna som gjordes på Amanda och "som tur var", så hade de inte hittat något. Det var oförklarligt och kallas därför "Plötslig Spädbarnsdöd". Vi var beredda på det, men oroade oss ändå mer än vad vi ville erkänna, för att vi skulle ha gjort något fel eller att de fanns något genetisk fel - annat då än att mina simmare är långsammare än ett åderförkalkat grodyngel med gåstol.
När vi kom ut från mötet med läkaren, så stod Anita, vår underbara sjukhuspräst, och väntade på oss. Hon visste att vi skulle vara på sjukhuset igår och att vi skulle träffa både läkaren och kuratorn, men hon ville bara se och och ge oss en kram. Underbara människor det finns, både på sjukhuset och runt oss! Alla, från då Anita, till Karin (Kuratorn), läkaren Vivecka och all personal på Förlossningsavdelningen och Gyn, till vår familj och våra vänner!
Jag är fortfarande i chocktillstånd när jag ser hur många som läser bloggen dagligen och stöttar oss med kommentarer och omtanke. Det är så mycket jag vill säga och göra - men jag får för tillfället nöja mig med ett stort TACK!
Kramar
PS. Tavlan är en Rebecka original DS. :-)
|
9 December 2008
| Länk
| Amanda
| 0 kommentar
|
|
|
|
Scary Monsters (And Super Creeps)
Ibland när jag vaknar mitt i natten eller när jag inte kan sova, så undrar jag och jag skulle vaknat just då om Amanda levt. Jag skulle kanske vaknat pga at hon var hungrig eller inte kunnat sova eftersom hon haft ont i magen? Sådana tankar går igenom mitt huvud de nätter som jag sover dåligt. Jag undrar hur det varit, hur grinig hade jag varit, hur ofta hade hon vaknat, hur hade hon skrikit - hade det varit som tidigare att jag vaknat för minsta lilla och Becka kunnat sova genom nästan allt? Mycket grubblande och undrande och mycket frågor utan svar.
Kanske får vi svar på någon fråga idag, kanske inte. Vi ska träffa läkaren och personalen som var med under förlossningen och de ska ge oss svaren på de tester som gjorts på Amanda och Becka. Vet dock inte om jag vill ha de svaren, om jag ska vara ärlig. Tänk som de säger att vi gjort något fel!!! Eller om läkarna missat något när vi var inne på kontroll dagen innan? Det hade varit hemskt, för nu har vi kommit så här långt i vår behandling av sorgen och få ett sådant besked hade gjort att vi var tillbaka på steg 1. Eller risken är att man hamnar på minus 3 eller något sådant och det skrämmer mig, jag vill inte (läs orkar inte) gå igenom detta igen. Men det är kanske som Camilla sa till mig: "efter att ha varit med om detta, så oroar man sig inte så mycket över bagateller längre" och jag tror hon har rätt.
Jag ska "bara" hitta ett sätt att leva med detta och gå vidare, fira jul och nyår, börja jobba och en vacker dag ge Amanda ett litet syskon.
|
8 December 2008
| Länk
| Amanda
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Comfortably Numb
Vissa dagar är jag förlamad. Jag får anstränga mig för att tänka på något över huvudtaget! Gör jag inte det, ja då blir jag rastlös och väldigt lättirriterad - men försöker jag då tänka, ja då fastnar jag i mina egna brandväggar och det känns som att bara få fram en sak ur min skalle är lika svårt som att smeta sololja på en elefant!
Misstänker att det handlar om att hjärnan har lärt sig hantera den värsta sorgen men att den inte vet vilket program den ska starta nu. Det känns lite som att hade min hjärna varit en data, så hade jag behövt nya drivrutiner och en uppdatering av mitt operativsystem. Hjärnan startar, men är totalt oförmögen att utföra några uppgifter - den bara står där och surrar tills skärmsläckaren kommer igång och jag sitter där och stirrar framför mig som en senil 93-åring på hemmet.
Det är verkligen jobbigt att inte kunna tänka utan att verkligen anstränga sig. Inga tankar kommer av sig själv, jag måste fokusera allt på just det ämnet för att komma fram till något. Och ändå så tappar jag tråden i 90% av fallen. Då är det ungefär som att något tryckt på "reboot" och det tar ett tag innan min hjärna startat om.
Det är kanske nu som jag ska hitta den där nya vardagen som jag pratat om innan? Nya saker att fokusera på och se fram emot? Jag har saker att se fram emot, ex det nya jobb jag sökt! Det vill jag verkligen ha!! Men jag skulle ljuga som den värste politiker om jag sa att det ens är i närheten av ur mycket jag verkligen vill ha Amanda levande hos mig!
Mitt arbetsliv har jag 100% koll på vad jag vill ha ut av det. Nog mera än jag någonsin haft innan, om sanningen ska fram. Men privat, så är jag mer disillusionerad än jag någonsin varit och för tillfället kan jag inte ens tänka utan en manual. Och min manual har jag slängt för länge sedan ............. ... den var förresten inte uppdaterad sedan 1984 ändå så det spelar ingen roll. Undrar om jag kan googla efter en ny?
Nej, det är nog att ta tjuven i näshåren och försöka hitta ett sätt att ta sig igenom detta oxå! Jag har åtminstone lyckats hitta en del av min taskiga humor igen! Om det nu var så lyckat att hitta vet jag inte, men ........
|
7 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 0 kommentar
|
|
|
|
I swear
"Jag måste..."
.... bli bättre på att verkligen trötta ut mig innan jag går och lägger mig. Det är hemskt att ligga i sängen och inte kunna somna fram till klockan är 04.30. Överväger till och med att köpa eller låna ett Nintendo Wii, bara för att ha något som gör att jag tröttar ut kroppen något. Jag försöker gå en runda om dagen, men om vädret inte är bra, då hittar jag alltid en ursäkt att låta bli!
... lära mig att det är ok att inte gråta på ett par dagar nu. Det ger mig dåligt samvete när jag inte gråtit över Amanda på ett par dagar. Jag vet att det är så här det ska vara, men det känns som att jag sviker henne!
... förstå att jag inte slutar sakna henne, bara för att mitt liv trots allt går vidare!!
... lära mig att det är inte bara ok, det är viktigt att jag kan vara glad ibland oxå!
... förstå det är ok att skratta åt slemsniglar och vilddjur!! (Läs Tessans hemsida, så förstår Ni!)
... inse att det är inte jag som blir straffad för något - det var en sån sak som inte ska hända, men som dessvärre gör det ibland!
... inse att jag SKA ha roligt på mitt jobbs julfest!!
... jag måste anta Tessans "Jag har..."-utmaning!
... få alla att förstå hur viktiga de har varit för mig under den här tiden! Lennon/McCartney hade rätt - "All you need is love"!
Jag har alltså blivit utmanad av underbara Tessan! Det är dags att testa att skriva om något annat än smärta. So here it goes!
Jag har: ( ) hånglat med någon av samma kön (x) varit kär ( ) fått sparken ( ) varit i knytnävsslagsmål ( ) rymt hemifrån (x) haft känslor för någon som inte känt samma sak ( ) blivit arresterad ( ) hånglat med en främling ( ) gått på en blinddejt (x) ljugit för en kompis ( ) varit kär i en lärare (x) skolkat ( ) sett någon dö ( ) varit kär i en av mina internetkompisar ( ) varit med på TV (x) flugit ( ) spytt i en bar (x) sett en del av dig själv brinna (x) ätit sushi ( ) åkt snowboard ( ) varit i ett våldsamt förhållande (x) tagit smärtstillande (x) älskar eller saknar någon just nu (x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi (x) gjort en snöängel ( ) haft ett te-party (x) byggt ett sandslott (x) lekt uppklädd ( ) åkt släde (x) fuskat när jag spelat spel (x) somnat i skolan/på jobbet ( ) använt ett falskt id (x) tittat på en solnedgång ( ) varit med i en jordbävning ( ) rört en orm ( ) sovit under stjärnorna ( ) blivit rånad (xxxxx) blivit missförstådd (x) vunnit en tävling (x) gått mot rött ( ) blivit avstängd från skolan (x) varit i en bilolycka (x) haft kramp (x) känt mig som en utstött (x ) hatat mitt utseende ( ) varit med i radio ( ) varit vittne till ett brott (x) ifrågasatt ditt hjärta ( ) varit besatt av post-it lappar ( ) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna (x) varit vilse (x) simmat i havet (x) känt som om jag håller på att dö (x) gråtit mig själv till sömns (x) lekt polis och rånare (x) sjungit karaoke (x) betalat för mat med bara mynt (x) gjort något med dig själv som du inte borde gjort ( ) busringt (x) fångat en snöflinga på tungan (x) dansat i regn ( ) skrivit ett brev till tomten (x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om (x) gjort upp eld på en strand ( ) åkt rullskridskor (x) fått en önskan inslagen ( ) haft sex med en apa ( ) hoppat från en bro ( ) sagt till en främling att du älskar honom/henne ( ) kysst en spegel (x) sjungit i duschen ( ) burit en svart klänning (x) drömt att du gift dig med någon ( ) limmat fast din hand i något ( ) fastnat med tungan i metall ( ) kysst en groda (x) suttit på ett tak (x) skrikit så att du inte fått luft ( ) byggt en kärra (x) pratat i telefon i mer än sex timmar (x) stannat uppe hela natten ( ) inte duschat på en vecka (x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet (x) klättrat i träd (x) haft en träkoja ( ) är rädd för att titta på skräckfilm ensam (x) tror på spöken ( ) burit fula/annorlunda kläder i skolan för att höra vad folk säger ( ) blivit puttad i en pool med kläderna på ( ) blivit tillsagd av en främling att du är het ( ) brutit ett ben ( ) fångat en fisk och sen ätit den (x) skrattat så mycket att du grät (x) gråtit så mycket att du skrattade ( ) fuskat på ett prov ( ) haft en Britney Spears-skiva (x) glömt någons namn (x) sovit naken (x) sårat någon du älskar (x) blivit sårad av någon du älskar (x) tittat på mer än tre långfilmer i sträck (x) sprungit tills du ramlat (x) tjuvtittat i tjejernas/killarnas omklädningsrum
Okej, nu skulle jag utmana 5 stycken, men nu blir det inte bara folk med hemsidor eftersom de redan svarat på detta innan, så det blir: Carro, Anne, Lina, Nils och Elisabeth som blir utmanade! Ni får skriva ner svaren eller maila dem till Tomten!
|
6 December 2008
| Länk
| Stefans stapplande steg
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Love is all (Shine your light on me)
Idag är ett en månad sedan Amanda föddes. En månad!! Det känns som att det hände i förra veckan - eller som för ett år sedan.......... Går inte att förklara, men ibland så känns det så overkligt, som om det var en film jag sett, en väldigt gripande film, men likväl en film. Jag hade den känslan för en månad sedan oxå, när jag satt där vid sidan om Becka och försökte stötta och ge kraft när hon hade värkar. Det var som att se en film, utan att ha någon fjärrkontroll att snabbspola eller stänga av - det bara hände! Så känns det än idag långa stunder. Overkligt och omöjligt att riktigt förstå.
Igår var det en månad sedan vi fick beskedet att Amanda inte levde. Och jag minns allt som om det varit igår, eller inatt. Vi hade varit inne på sjukhuset dagen innan för att göra en ultraljdsundersökning och ett CTG. Allt såg bra ut och Amanda gjorde som hon alltid gjorde när CTG-banden spände - hon sprallade för att få mer plats! Allt såg bra ut.
Dagen efter, så kände vi henne på morgonen och allt verkade bra när värkarna kom igång. Vid 17-tiden så var värkarna så täta att vi åkte in till Helsingborg. Där gjorde först en undersköterska ett CTG, men hittade inte Amandas hjärta....... Vi tittade på varandra med oroliga blick. Sedan kom barnmorskan in och gjorde ett försök, med samma resultat - inget hjärtljud! Då såg vi uppgivet på varandra! Jag vet att det gick en tanke igenom mitt huvud, "Det här kan inte hända oss!". När läkaren kom in och gjorde först ett ultraljud och sedan ett till, då visste vi båda. Jag hade sett när de stannade till ultraljudet över hennes hjärta, att det inte slog. De försökte att vara snabba, men efter att varit med om fler ultraljudsundersökningar än de flesta läkarstudenter, så visste jag var jag skulle titta. När hon sa de där hemska orden "Jag är ledsen.......", då skrek jag bara rakt ut! "Faaaaaan!"
Jag ringde till våra föräldrar, till syskon och skickade sms till vännerna. Det var mitt sätt att försöka förstå vad som nyss hänt. Varje gång sjönk det in, mer och mer - som ett svärd som någon sakta sakta tryckte in i mitt bröst!
Våra föräldrar och syskon kom direkt upp till sjukhuset och de fanns hos oss hela denna dag. Det hade inte gått utan dem! Inget här efter hade gått utan dem och våra vänner!! Vi grät, vi pratade, vi tröstade och vi tog hand om varandra. Men alla hade vi samma tanke i huvudet - om och om igen!
Och nu en månad senare sitter jag med samma tanke i huvudet - "Det här kan inte hända"!
|
5 December 2008
| Länk
| Amanda
| 3 kommentarer
|
|
|
|
You spin me round (Like a record)
Hur gör man för att sova en hel natt? Utan drömmar, utan att vakna med en massa tankar som bara spinner runt i huvudet? Och hur gör man för att somna? I natt var klockan över halv fyra innan jag äntligen fick lite av det som jag vagt minns som sömn. Har visserligen inte sovit bra på sistone, men i natt var det ett nytt bottenrekord. Tankarna bara snurrade och oavsett vad jag tänkte, så handlade det om Amanda. Och det verkar som att det spelar ingen roll vad jag gjort på dagen. Jag kan vara supertrött när jag lägger huvudet på kudden, men ................. nej, det hjälper inte!
Det är konstigt, för jag drömmer mycket för tillfället, ja just att jag drömmer är inte så konstigt, men i mina drömmar så tänker jag att hon inte lever. Jag kan drömma om spökhus, om en fotbollsmatch, om .. ja exakt vad som, och drömmarna är som de drömmarna brukar vara. Utom då att den jag är i drömmern, tänker på sin dotter som han förlorat. Oavsett om jag då är jagad av monster eller om jag är den bäste älskaren någonsin.
Det är hemskt jobbigt, för jag kan inte riktigt vakna efter de nätterna. Ironiskt, eftersom jag då haft så svårt att somna, men just att vakna på morgonen därefter är svårt. Oftast har jag huvudvärk och är dimmig i skallen. Har svårt att fokusera och både vill dra täcket över huvudet igen och hoppa skrikande upp ur sängen.
Det är som att hjärnan försöker bearbeta allt, och då menar jag allt, samtidigt. Min verklighet, mina drömmar, mina funderingar och mina intryck från dagen som gått - allt samtidigt! Det blir en soppa som smakar illa, ger mig kvälvningar och består av alla smaker som finns. Både goda och mindre goda.
Jag som brukade älska sängen, nu är jag ......... inte rädd för den, men den är jobbig. Och det som, normalt sett är mitt sömnpiller med fjörkontroll: TV:n, hjälper inte. Men den ger mig i alla fall sällskap, man ska vara glad för det lilla.
|
4 December 2008
| Länk
| Amanda
| 0 kommentar
|
|
|
|
The Letter
----- Original Message ----- From: Stefan Nilsson@earth.com To: God@heaven.nu Sent: Wednesday, December 03, 2008 11:05 AM Subject: Answers
Hej Gud!
Jag vet att Du är otroligt upptagen och har hela världen att se till och jag bara är en ynka liten person. Men jag måste få svar på en fråga. Du kanske tycker att jag inte kan begära det, men ärligt talat tycker jag faktiskt att jag förtjänat ett svar. Vi har i åtta år försökt få barn, under dessa åtta åren har vi aldrig tagit ut vår frustration över andra, eller anklagat någon (läs Dig) för att motarbeta oss. Vi har bara velat ha ett barn. När vi väl nu äntligen blev gravida och Amanda kom till världen, då togs hon ifrån oss innan vi ens fått henne, och jag kan inte förstå varför. Jag kan verkligen inte det!
Jag försöker verkligen vara en god människa och behandla andra som jag hoppas de ska behandla mig. Jag vet att jag inte alltid lyckas tänka och göra rätt, men jag gör aldrig någon illa med flit. Jo, jag vet att du vet att jag har sårat med flit. Men jag är väldigt ledsen för det och jag har blivit förlåten för de misstagen. Och det var inget försök att ljuga för Dig, jag lovar! Men jag har svårt att se att straffet för detta är att förlora Amanda. Du är ingen straffande Gud, du är en stödjande och älskande Gud! Så snälla förklara varför Amanda dog. Jag måste få ett svar!
Med ödmjuka hälsningar
Stefan
No virus found in this incoming message. Checked by AVG - http://www.avg.com Version: 8.0.176 / Virus Database: 270.9.12/1823 - Release Date: 2008-12-01 19:59
|
3 December 2008
| Länk
| Amanda
| 1 kommentar
|
|
|
|
Somewhere over the rainbow
Hemma igen! Efter att ha besökt Försäkringskassan och både mitt och Beckas jobb, så är vi nu hemma igen. Ska erkänna att det tog på krafterna att hälsa på folket på jobbet. Det var många frågor, många kramar och några tårar. I slutändan känns det rätt att ha hälsa på där nu, det var tid för det!
En sak som aldrig slutar förvåna mig är att människor aldrig slutar förvåna mig! Att detta som hänt oss, berör så många, hade jag aldrig kunnat tro. Att människor som vi egentligen inte pratat så mycket med - kan bli så berörda! Det är underbart att upptäcka att det finns så mycket godhet och medkänsla i vår omgivning, och vår omgivnings omgivning.
Det är en sak som nästan alla säger till oss: "ja, jag vet inte vad jag ska säga". Nej, och det är tur! För hade Ni vetat, då hade Ni varit med om detta och haft vana av det! Ingen ska veta vad man ska säga, för det finns inget som är "rätt" att säga. Det enda som finns är att visa omtanke, värme medkänsla och stöd! Och det gör Ni genom att finnas där, inte genom de "rätta" orden. Vissa pratar genom en kram eller via tårar, andra via mail eller sms. Inget av det är fel, det är bara skönt att känna att stödet finns där.
Vissa kan, tala av egen erfarenhet om detta. Man ser i deras ögon, samma smärta som man själv känner. Samma tomhet och saknad. Samma fråga, "varför?". Vi (jag och denna person) har pratat om detta tidigare och det känns på ett vis skönt att veta att det finns någon som vet hur det är och som har tagit sig igenom det. Då undrade jag hur hon klarade av att gå igenom det och jag har under de senaste veckorna undrat om jag någonsin kommer att klara av det. Men på något sätt gör man det.
Jag vet att jag kommer att ha frågor som jag aldrig får några svar på. Jag vet att jag kommer att få leva med ett tomrum i mitt liv och i mitt hjärta. Jag vet oxå att jag kommer att klara av att hitta en "vardag" igen. Den blir inte som den var innan, den blir inte som jag tänkt mig, den blir inte lätt att hitta. Men jag vet att det går att hitta en vardag, någonstans där ute, någonstans där ............ där hittar jag nog en ny Stefan igen! Och en vacker dag ska han ha barn både i Himmlen och på Jorden!
PS. Snyggt jobbat Anders J och komma på sambandet mellan rubrikerna på bloggen! :-) DS.
|
2 December 2008
| Länk
| Amanda
| 5 kommentarer
|
|
|
|
Everyday I write the book
Nu är det julpyntat! Ja, allt utom granen förståss, den får vänta ett par veckor till. Men resten är redan pyntat. Skulle dock inte förvåna mig om vi handlar mer julsaker innan det är dags för Kalle & Hans Vänner. Känns rätt att denna jul att ösa kärlek och värme omkring oss.
Har besök av Lina och lilla Stina idag. Skönt för de "tvingade" ut oss på en långrunda. Så med rödblommiga kinder sitter vi nu och dricker kaffe och leker "tittut". Stina är mer road av det än mamma, konstigt nog!
Sedan ska vi iväg och hämta minnesboken som begravningsbyrån gjort åt oss. De har tagit foto på alla blomsterarrangemang som kom till Amandas begravning. Det var så många att de hann inte bli klara förrän nu. Alla, inklusive prästen och begravningsbyrån, var överraskade över hur många som kom på begravningen. Det brukar visst inte vara det och det gör oss ödmjuka och stolta. Vi har fått bevis för att de som säger sig vara våra vänner, verkligen ÄR våra vänner! Det sägs att i nöden prövas vännen och mitt i vår nöd, så har vi många underbara människor som är mer än vänner!!
Varma kramar till Er Alla som känner sig träffade!!
|
1 December 2008
| Länk
| Amanda
| 1 kommentar
|
|
|