Startsidan Blogg Fotoalbum Smått och gott Vänner Gästbok
Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2019)
>>


That´s the way (I like it)

Här kommer en mening som Ni aldrig läst innan:
Tack gode Gud för "Så ska det låta!".
Japp, Ni läste det här först.
Jag var på vippen att låta bli att se det igår. Var inte alls på humör och mådde inte alls bra, men eftersom både min mor och svärmor påpekat att det startade igår så "fick vi väl se det"!
Tack för "tjatiga" föräldrar!!
Efter ca 20 minuter började jag skratta och efter ca 35 så sjöng jag med när framförallt Markoolio drog igång.
Sibel´s version av "Sista Morgonen" skulle jag gärna haft på skiva! Ja, till och med Brolle´s hemskt smöriga "In the Ghetto" blev bra med hennes körande!
Lät lite som en antydan av Gram Parsons och Emmylou Harris!!
Och det vill inte säga lite det!!!!

Efter detta lilla program så blev det inte en DVD-film som vi bestämt.
Det blev musik!! Först lite Joshua Radin och Lars Winnerbäck och sedan hela Lars Winnerbäcks konsert från Linköping 2003.
Mina ögon, som är ganska svullna (ser ut som att jag gått 3 ronder mot Rocky) ville helst gå och lägga sig, men musiken var den vitamininjektion jag behövde!
Okej, Winnerbäck är en grubblare och vissa av hans texter är kanske inte de mest uppiggande, men igår hjälpte de mig.
Kan ibland känna igen mig i de funderingar han har i sina texter.
Eller så är det jag som tolkar dem så att de passar mig, vem bryr sig?

Oavsett så fick dessa musikaliska stunder mig att se framåt för första gången på två-tre dagar och för att citera en brottslig mastermind - Charles-Ingvar Jönsson:
"Jag har en plan!"
Efter en halvtimme av "Så ska det låta" så hade jag bestämt att jag vill ha en "Så ska det låta"-fest igen!!
När har jag ingen aning om och hur ännu mindre, men jag SKA ha en!!!
Det är min plan, kanske inte den bästa eller mest revolutionerande, men den är min och den fick mig att le igen!!!

På tal om att le, eller egentligen raka motsatsen, gråta!
Det föll några tårar av kärlek igår efter diverse besök, telefonsamtal och mail.
Tack för det och jag älskar Er för det Ni sa!
Att Ni får oss att prata ut, prata om annat, bara att få oss att prata - underbart!
Natten i Amandaland var betydligt bättre efter Era ord!!

Peace, Love and Icecream!
28 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
All you need is love

Häromdagen så var Becka ute på Väla för att shoppa lite och fördriva tid.
När hon satte sig för att ta en kopp kaffe och vila lite, så dök det plötsligt upp en mamma med sin lilla baby, ca 3 månader gammal.
Hon satte sig precis i blickfånget och Becka märkte att det var en likadan vagn som vi lånade av Martin & Jenny, bara i annan färg.
Nertill på vagnen satt en registeringsskylt för barnvagnar - texten var "Amanda"!

Jag glömmer ibland hur varje besök eller jobbdag på Väla är ännu ett tillfälle då Becka kan konfronteras av barn, gravidmagar och folk som vet att vi väntade barn, men som inte vet vad som hänt.
Jag har ett jobb där alla vet och alla agerar efter den vetskapen, men det har inte hon.
Den ångesten som hon känner kan jag inte ens påstå att jag förstår hur den känns.

Själv är jag en hycklare av största klass!
Jag ger andra råd och skäller på dem om de inte gör som jag säger, eftersom jag tycker att det är självklart hur de ska göra.
När det kommer till mig själv är det dock inte riktigt så självklart att följa mina egna råd.
Igår körde jag till jobb trots att jag fick sitta kvar i bilen i några minuter innan jag gick in: tårarna ville inte sluta komma.
När man gråter hela vägen från att man sätter sig i bilen och tills man kliver ur den en kvart senare - då är något fel!
Det hade jag låtit alla andra höra, om och om igen!
Men nu var det jag som mådde så här och vad gör jag?
Jo, jag kör till jobb och är där i 8 timmar.
Hycklare!!!

Idag har jag dock lärt mig något nytt.
Sjukfrånvaro inkluderar även när man mår psykiskt dåligt!
Det krävs inte en livshotande sjukdom eller blödande sår eller kräkningar för att det ska vara ok att stanna hemma.
Att inte må bra psykiskt är egentligen en "lagligare" orsak än förkylning, det enda är att det inte smittar.

Jag har svårt för att stanna hemma pga detta. Jag döljer så mycket jag kan bakom min mur och ett leende och agerar som att allt är ok.
Inte bra, för det tror ingen på, men i alla fall ok.
Blev dock genomskådad av några igår och min chef sa rätt saker för att jag skulle våga göra det som jag sagt åt andra att göra: ta hand om mig själv först och andra sedan!
Alla mail jag fick igår, all omtanke - Ni är underbara, jag förtjänar inte Er!

Jag måste bara lägga in vad Anders Jönsson skickade till mig igår:
"...Sweet the rains new fall, sunlit from heaven
Like the first dewfall, on the first grass
Praise for the sweetness of the wet garden
Sprung in completeness where his feet pass"

Hans översättning var: "Tårarna vattnar även de o då kan ju gräset bli grönt o blommorna blomma där du gått fram så Amanda kan se var du är nu i solen lyser lite på oss alla!"

Tack för mail, text, kärlek, omtanke och Nallebudet som kom med en söt liten nalle i jeanskappa och röda stövlar igår!
27 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Morning has broken

Det är morgon i Amandaland.
Hon har precis åkt tillbaka till Himmelen och jag har precis vaknat, efter att hon varit hos mig i natt.
Lämnar mig ensam igen – reser tillbaka dit hon hör hemma.
Själv har Jorden blivit mitt lilla Helvete men hennes närhet är mitt Himmelrike.
Vill inte att någon ska se – var är mina solglasögon nu?
26 Februari 2009  | Länk | Amanda | 0 kommentar
Medley

”How can you mend a broken heart” sjöng Al Green för många år sedan och i snart fyra månader har jag försökt lära mig det knepet.
Vissa dagar känns det som att jag har hittat början på en stig som kanske leder mig på rätt väg, men oftast står jag mitt i en tät skog omgiven av snår och buskar med vassa taggar.
Jag har haft mitt hjärta brustet innan, men aldrig på detta viset och jag har aldrig varit så här vilse i mina egna tankar och känslor.

”Time is on my side” (Rolling Stones).
Nej, det känns inte somatt Mick & grubbarna hade rätt att tiden är på min sida.
Alla inom sjukvården säger att vi är unga eftersom de flesta som får reda på att deras ”simmare” är långsammare än ett amerikansk basketlag dagen efter den 4 juli, är äldre än vad jag är.
Men det hjälper ju inte. Jag känner mig som att jag är så gammal jag någonsin kommer att känna mig.
Så nej, varken tiden, eller jag själv för den delen, står på min sida och jag måste ju må bättre – snabbt!!
Vi ska ju göra ett nytt IVF-försök och då måste jag må bra!

Miles Away (Winger)
Ja, ca 2 kilometer bort vilar Amanda och jag hatar att jag ibland letar orsaker för att inte åka dit.
Det gör för ont!
Men jag vill ju dit!!
Men det gör för ont att vara där – men jag vill ju vara där?
Gör det så ont?
Jag vill dit!
Tankarna är nu mil borta – eller kanske bara då ca 2 kilometer………
25 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Hero

”I skymningens dunkel rör sig två skuggor fram längst en vägg. Tysta som två elefanter inne i en Duka-butik smyger de sig på sina intet ont anande offer: Grubbelpojken och Ångestflickan.
Dr Lennart, eller Dr Love som kan kallar sig när han räddar mänskligheten från onda tankar och problem och hans side-kick Günther (som bara är en side-kick och därför inte har något coolt namn) har länge varit ute efter att fånga och bura in de två hemska förbrytarna som de nu närmar sig.
Flera år av spaningsarbete och intervjuer med deras offer verkar äntligen vara över.
Dr Love, klädd i sin röda tajta pyjamas och med sina blå Homer Simpson-boxershorts utanpå och Günther i sina röda stringkalsonger med blå paljetter, tittar på varandra:
-Heliga Hemorrojder Dr Love. De verkar inte ha märkt oss än! Säger Günther glatt med sin höga ljusa röst.
-Nej, svarar Dr Love med en gäspning. Klockan är redan efter Bolibompa och han är du mest van vid att jaga fjärrkontrollen till TV:n.
Plötsligt så fångas de i ett nät som verkar dyka upp från ingenstans och Grubbelpojken och Ångestflickan försvinner vidare ut i natten med ett hånfullt skratt!!!!
Dr Love brister ut i ett skratt och hans assistent Günther tittar på honom som om han var en halvmeter lång salami.
-Du förstår, min käre assistent. Kan man inte skratta åt eländet, så har det vunnit helt. Det kommer fler dagar, det kommer fler tillfällen. Det kommer alltid nya chanser. Så länge man vägrar ge upp!!”

Följ den spännande följetången på en annan Nätkanal, en annan Nätdag, en annan Dr Love-dag.

*nynnar Batman signaturnmelodin*


Ja, om man inte ger upp och lägger sig och väntar på döden vid ett vattenhål som en gammal gnu, så kommer det alltid fler chanser att livet rätar upp sig.
Kanske inte alltid i high speed och troligtvis alltid för långsamt, men ge det en chans så kanske något löser sig av sig själv så du slipper kämpa för det som en gladiator i livetsarena.

Att leva med ångest, grubblerier och funderingar är en del av vardagen. Det tröttar ut, det nöter ner och det känns oftast som att inget kommer gratis – men det handlar om att inte ge upp!
Till slut så har man löst mycket själv och precis som i dataspel så dyker det då och då upp en bonuschans eller ett extraliv.
Man ska bara orka hoppa efter det eller våga balansera på lina för att nå det och när allt är som jobbigast eller du är som tröttast – skämta, för humor är det sista som överger oss!
Vi kan leva utan humor, men vilket liv är det?
24 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Smile

Måndagmorgon och det första jag gör är att skämtar om fotboll med någon som inte gillar fotboll. Ingen bra början på veckan.
Som tur var hörde min chef min otroligt vitsiga kommentar om att 4-4-3 placeringen på vårt lunchschema inte är laglig – det blir ju 12 man på plan då!!!
Ja, jag vet, urkul!! Men min kollega förstod inte det!
Vi kom dock på att det kunde ju vara 4-4-3 med flygande målvakt!!! 
Precis som när man spelade på resterna när man gick i skola.
Tänk Er, Daniel Andersson som en extra utespelare i HIF och råkar lille korte Adama Tamboura vara längst bak så är det han som räknas som målvakt!!
Ah, vilka målkalas vi hade haft!!
Men nu föll den idén platt – precis som mitt skämt!

Som tur var så har helgen varit bra.
Föräldrar på besök, Drottning Lina, Nils och Stina på snöbesök och sedan då övningskörning med Nilla och ett besök hos dem i Raus under gårdagen.
Vår gudson Oliver har utvecklat en konstig min som han har när han stirrar på mig. Att skratta när Becka leker tittut med honom går bra, men kommer jag i närheten så stirrar han och ser mest ut som att han leker ”blink-leken” med mig!
Jag ser kanske konstig ut, vad vet jag?

När vi kom hem från Raus så hittade vi ett mail i inkorgen. Ett mail från ……….. Ramlösa.
Vi har väntat på det, domen om badrummet som läckte i vårt gamla radhus.
Jag visste inte om jag skulle våga läsa vidare i texten när jag kom på var mailet kom ifrån.
Men det var underbar läsning!
Det visade sig att läckan inte var där första besiktningen antytt, utan det var i röret från tvättmaskinens avrinning som läckte.
Ett rör vi inte har något med att göra och eftersom vi inte hade tvättmaskin i radhuset inte märkte att det röret inte var ok.
De som vi köpte radhuset av 2002 hade inte heller haft tvättmaskin i badrummet, så röret har inte använts på över tio år.
Nu håller de som köpte av oss på att processa mot HSB eftersom HSB självklart vill komma undan alla kostnader. Hoppas dock att de inte lyckas komma undan, dessa är HSBs ansvar.
Men oavsett så är det underbart skönt att höra att vi är skuldfria!
Känns som att livet behövde denna framgång efter allt som hänt.
Nu kan vi se framåt och ta tag i livet igen och se om storken kommer med våren.
*blink blink*

Stora kramar till Alla!!
23 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Operation: Mindcrime

Kungen har fallit - Länge leve Drottningen!
Ja, jag har sagt det förr och nu är det bekräftat: jag är inte bäst på att veta mest!
Nu har Sven vunnit en gång i "Master of Television" och Lina har vunnit en gång i samma spel och igår så utklassade hon oss alla i "Masters of Movies"!
Jag bugar mig för överheten och ska hädanefter hålla mig till att ha åsikter om musik och fotboll.
Ja, i alla fall till jag får bank i spel som handlar om dessa ämnen!
Sedan får jag väl bli expert på ................ knyppling eller något liknande.
Hade gärna blivit expert på kvinnor eller kärlek, men klarar jag inte av TV och film så är väl dessa ämnen oxå körda!!

Det blev en mysig dag av lördagen trots att jag abdikerade från tronen.
Vi bjöd hit våra föräldrar på kaffe och de hade med sig semlor och vaniljbullar.
Vaniljbullarna var till oss som anser att grädde och mandelmassa är Djävulens påfund!!
Sedan lämnade Birte kvar Della här då hon ska hjälpa Jesper idag.
Vi hade en gosig och kelen vovve här i natt och nu ligger hon i vår säng och gottar sig!!
På kvällen kom Lina, Nils och Stina hit, trots snöovädret. Käkade en pizza och spelade spel och Lina fick bevisa att hon är Drottningen av TV och Film!

Idag blir det halkkörning för Nilla.
Elak som jag är, så tar jag ut min frustration över gårdagens förlust över oskyldiga och försvarslösa, så jag tvingar ut Nilla att övningsköra i snömodden och halkan vi har idag.
Hon tror att hon fick ett val, men min hjärnkontroll fick henne att säga ja, trots att hon helst ville säga nej.
*hehehehehe*
Nja, kanske inte riktigt!
Man ska ut och testa detta väglag när man har chans. Så slipper man oroa sig för det och vet hur det är att halka rundor.
Gjorde samma sak med Becka, bara kastade ut henne i snöyran och se, idag är hon inte rädd för vinterväglag.

Undrar om det funkar lika bra mot spindelskräck?
Ska kanske kasta en spindel mot Becka nästa gång jag ser en?
Hhmmmmmm........... ska nog gömma brödkaveln först!!
22 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
The Race is on

Tänk vad lite sömn kan göra. En 8-10 timmar och man känner sig som en ny person.
Så enkelt, konstigt att ingen kommit på det tidigare: är du trött - gå och lägg dig tidigare om kvällarna!
Simpelt och ändå så komplicerat!

Efter en bra, men trött vecka så är det då lördag och vi vaknade vid halv nio tiden, utvilade och på gott humör.
Becka är ganska sliten i kroppen efter en vecka av ombyggnad på jobbet, men annars har det varit den bästa veckan sedan Amandas död.
Kuratorn som fick se två vrak förra veckan undrade vad vi gjort eftersom vi var helt annorlunda i fredags.
Pigga, såg framåt och hade lösningar på de problem som vi har och, ja det viktigaste av allt, vi har bestämt oss för att göra ett nytt försök i vår!
Jo, vi vet när oxå, men det återkommer vi till senare.

Fortsätter vi att må bättre och bättre på detta vis så känner vi att vi orkar det.
Vi har fyra nedfrysta befruktade ägg kvar och ska förhoppningsvis få ut minst ett försök av dessa.
Det är inte säkert, eftersom de kan ta skada när de tinas upp, men vi ska vara optimistiska!
Om Amanda har lämnat något efter sig, så är det en bestämdhet att vi ska ha barn och vi är envisa nog att klara av fler försök!
Vi kan inte komma så här nära att få ha vårt barn hos oss och trilla över mållinjen och ligga kvar där och tycka synd om oss!
Vi ska resa oss upp och göra ett försök att passera den där retliga linjen en gång till - vi kan inte komma så nära och se Gud försvinna med vår trofé upp i Himlen.
Vi vill ha en trofé hos oss alltid, så vi startar om detta maratonlopp och denna gång ska vi inte springa vilse på vägen - och ingen ska sno vår trofé!
INGEN!!!



PS. Kolla gärna in "Smått och gott". Där kommer lite nya saker efterhand. DS
21 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
Domino

Kan man få ryggskott av för stora påsar under ögonen?
Just nu känns det som att jag annars ligger i riskzonen för att bli det första fallet med den diagnosen.
Ögonen vill helst vara stängda och räkna får på en sommaräng…………………..
*suck*

Men det är fredag och fåren och sommarängen får vänta ett tag till, telefoner ska svaras och mail ska besvaras.
Har varit en vecka där en del puzzelbitar har fallit på plats, nu får vi se om bitarna stannar på plats eller om vi får limma eller spika fast dem!
Vi får väl se vilket mönster som vårt puzzel har när vi är klara.

Ibland kan jag bli glatt förvånad över människor. Trots att jag tror gott om dem från början och ärligt talat är lite naiv, så blir jag så överväldigad när personer ger av sig själv när man själv ger av sig själv.
Åter igen, jag har en arbetsplats där folk tar hand om varandra och det är underbart.
Nyanställda, ”inventarier”, unga som äldre, chefer som anställda – de flesta tar hand om varandra på ett sätt som jag aldrig upplevt på en arbetsplats tidigare!
Folk delar med sig av egna erfarenheter, en del saker som är svåra att erkänna för sig själv – allt för att stötta andra.
Det fina i det är ju att man på det viset stöttar varandra!
Där har jag tur, en underbar fru som kan mig bättre än jag själv och kollegor på jobb, som finns där när jag vacklar!
Medmänsklighet in action!!

Ta hand om varandra - kramar
20 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Dans med svåra steg

”Snön faller och vi med den” heter det ju, men veckan som gått har faktiskt varit den som innehållit flest ”bra” dagar sedan i Amanda dog.
Livets bra dagar är inte som de var innan, ska man jämföra dem så är de mest lik de dagar man beskrev som ganska slätstrukna, men det duger för tillfället.
Så länge de blir fler och fler och glädjestunderna i dem blir fler och fler även de, så går det på rätt håll.

Det är ibland en dans med svåra steg att ta sig vidare efter det som hänt – två steg fram och ett tillbaka är de vanligaste, men det förekommer också andra varianter.
Stillastående dans med gungande och svajande kropp är inte allt ovanligt och musiken är lika oförutsägbar som dansen.
Den varierar i tempo, ljudstyrka och rytm, så det är inte konstigt att man är trött när det blir kväll.

På tal om kvällar och nätter, så drömmer jag fortfarande LSD-drömmar, rena kalejdoskop-historierna. Allt förändras som i en tecknad film och en buss blir snabbt förvandlad till en båt som i sin tur blir ett hus, som ser ut som min morfars hus, men ändå inte…………
Andy Warhol hade betalt multum för rättigheterna till dem om han levt!!
Ja, så även om jag sover 8-10 timmar vissa nätter så vaknar jag upp lika trött som om jag stapplat runt ett helt maratonlopp. Det enda som saknas är blåsorna under fötterna.
Försöken att dansa runt dag efter dag efter dessa nätter kräver en hel del ork och när veckan närmar sig sitt slut så är den sinande.
Men musiken fortsätter att spela och vi fortsätter att dansa.
Påminner lite om ”hela havet stormar”, fast musiken har inte tystnat än – men det kommer nog en dag det också!
19 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Lost in the Shadows (The Lost Boys)

Igår kom vår VD ner och pratade med mig om hur jag mår och vi pratade om just sorg och hur sorg rullar in som en våg och bara sköljer över en – helt utan förvarning!
Att högste chefen på en firma tar sådant intresse i sina anställda tycker jag är unikt!!
Där besvarade jag också frågan varför jag varit här i sju år nu.
Jag trivs med folket som jobbar här, ja de flesta i alla fall, man kan inte älska alla, men så är det!
Att chefen bryr sig så om ”lilla” mig gör ju att jag vill ge något tillbaka – eftersom jag kanske inte kan ge det direkt till honom, så kan jag istället ge min känsla för företaget till de nyanställda jag lär upp eller kommer i kontakt med!
För jag vill ge något tillbaka, jag har aldrig haft problem att ta ledigt när vi gjort IVF-behandlingar eller behövt gå tidigare, eller som nu när vi går till kurator. Det har alltid gått att lösa.

Det som Anders sa om den här ”vågen” av känslor som ibland slår omkull mig är svårt att beskriva.
En våg är nog den mest passande beskrivning av det:
Den kommer oftast smygande, ibland så långsamt att jag inte ens märker den och ibland så upptäcker jag den, men den är så långsam att jag tror att jag kan undvika den!
Men den är som en tsunami – kommer in på bred front och det är mycket som rör sig snabbt under ytan.
Oavsett om jag försöker undvika vågen eller om jag försöker komma undan den eller om jag står fast och gräver ner hälarna i sanden för att möta den öga mot öga, så flyttar den på mig och rör upp massor av känslor på kort tid.
När den är över så vet jag ibland inte om jag har fast mark under fötterna eller om jag har huvudet över ytan. Ibland vet jag inte ens vad som är upp och ner – bara att det gör helvetiskt ont!
Har jag ”tur” så gör det ibland så ont att jag blir bedövad och inte känner något alls, men då kommer istället paniken över att ”detta borde göra ont, varför känner jag inget?”, och den tanken är värre än alla andra känslor.

Då känns det som att alla känslor lurar i skuggan, väntar på att hoppa på mig och jag känner mig som en skugga av den man jag var.
Som tur är finns det människor med ficklampor som kan förvandla skuggor till verkliga saker och mörker till ljus!
Så kanske blir jag en människa med konturer igen och inte en skugga med otydliga kanter?
Kanske – som vanligt "Allt ljus på mig!"
:-)
18 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Baby Love

Jag brukar vara lugn och sansad, men igår blev jag arg!
Ja, ärligt talat rent förbannad!!!
Lagom tills jag retat mig klart på åttabarnsmamman som lever på bidrag och ville sälja sin ”historia” för en massa miljoner, så kommer då nästa pucko!
En kvinna har gjort abort två gånger – FÖR ATT HON FICK REDA PÅ ATT HON VÄNTADE FLICKOR!!!!!!!

Jag kan förstå de flesta som gör abort, det finns anledningar som inte går att argumentera emot!
Men detta är inte en sådan anledning!!!
Normalt sett så tycker jag att alla förtjänar att bli föräldrar, men hon skulle fan i mig tagits ifrån den rättigheten!
Läste att vårdpersonalen reagerat nu och det ska de ha all heder för!
Det är liv hon ”leker” med på detta vis och så lättvinnligt! Jag blir så förbannad när jag läser det och oavsett vår egen situation så är detta fel på alla sätt det kan vara fel på.

Men visst så lägger jag in vår situation i detta.
Det känns som ett hån mot oss och andra i vår situation! Okej, vissa blir lättare gravida, jag vet det och om de vill ha barnet så har jag inga problem med det!
Men när de gör abort för att ”vi har redan flickor och nu vill vi ha en pojke” då reagerar jag!
Samtidigt ser jag problemet i att förbjuda denna typ av abort, då tar man bort människans egna bestämmamde rätt!
Och det är inte straffbart att vara ett pucko – även om jag just i detta fall önskar att det vara det!
17 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer
Kryptonite

Så var det måndag igen och jag är trött redan.
Tyckte ändå att vi haft en lugn helg, men när jag nu sitter här och ska skriva dagens blogg så är allt jag kommer på hur jäkla trött jag är.
Önskar att jag hade haft mer ork, men det är väl bara att erkänna att jag inte är Stålmannen som jag inbillat mig!
Ska sluta och byta om i telefonkiosker (de är ändå så sällsynta idag) och definitivt sluta att ha boxershortsen utanpå byxorna!

Jag har problem med att erkänna för mig själv att jag har andra begränsningar nu än tidigare. Tusen tankar jag inte haft innan och ca två tusen funderingar, som tar kraft från mig på ett sätt som jag inte riktigt är van vid.
Jag berättar för Becka dagligen att hon måste tänka på sig själv först och säga till om det är något som är ”för mycket”.
Men jag glömmer att följa mina egna råd – som vanligt ska jag väl tillägga!
Typiskt mig – lev som jag lär, inte som jag gör!
Jag är stolt över att jag är lyhörd för andra och ger (oftast) bra råd, men när jag själv ska lära mig lyssna på dem vette tusan.

Är dock stolt över en sak: jag tog diskussionen med min chef om att jag inte orkar ha hand om utbildningen av en säsongssäljare själv!
Ställde nog till det för honom, men för en gång skull ska jag tänka på mig först!
Jag gör ingen nytta om jag bara orkar göra det halvhjärtat!
Ska man lära ut, så ska man göra det bästa man kan och för tillfället så kan jag inte ge det 100%, så det får bli 50%.
Ovanligt att jag erkänner mina begränsningar för mig själv, men någon gång ska vara den första!
Oj, jag kom just på en sak: kryptonit.
Jag är kanske Stålmannen ändå? Han tål inte kryptonit och då är det som hänt kanske min akilleshäl?
Eller jag har låtit bli att lyssna på mig själv nu igen?
16 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
The Flame

Kan man stämma Sveriges Television?
Igår så förlorade jag tio minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka och det är SVTs fel.
Jag råkade zappa in på Melodifestivalen och det gav mig men för livet, så nu har jag en idé:
Kan jag inte stämma SVT, så kan vi väl använda postgironr 901950-6 till att samla in pengar för att köpa en en enkelbiljett till Petra Mede.
Resmål?
Ja, var som helst där de inte har TV-kameror och där hon aldrig hittar tillbaka från!
Att se henne intervjua H.E.A.T. och Amy Diamond var något av det värsta jag sett på TV någonsin!!
Det var så dåligt att hjärnan slutade fungera och jag inte ens lyckades zappa vidare.

Som tur var så hade dagen fram tills dess varit kanonbra.
Vi hälsade på Caroline och Rogers semaste familjemedlem, Tage och hans (pratiga) storasyster Elsa!
Det var självklart lite blandade känslor när vi höll Tage, men det var mestadels bara lycka!
Det är skönt att känna så, ibalnd oroar jag mig för att jag inte kan bli glad för andras barnlycka, men besöket i Källna motbevisade den rädslan.
Det kom visserligen tårar, både från oss och dem, men de flesta av lycka.

Självklart önskar jag att vi hade vår dotter hos oss och att vi fått visa upp henne på samma sätt som alla andra stolta föräldrar!
Men nu blev det inte så (denna gång).
Det är trots det underbart att se dessa små liv som tillkommit runt oss och det ger hopp och krat att försöka igen!
För man ska ine ge sig, eller hur Tessan?
*blink blink*

Jag hoppas alla hade en bra Alla Hjärtans Dag igår.
Vi hade en underbar dag hos familjen Sjunner i Källna, omgivna av hästar, kärlek, studsmattor och en talande ko!!

Kramar på Er Alla!!!
15 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Train of thoughts

Igår hade jag en känsla som jag inte varit med om på två och ett halvt år.
Rädsla för att åka hem från jobb!!
Inte en vanlig upplevelse och det skrämde mig.

Det var som så att jag hade utbildning på garageportar med våra nya säsongssäljare på jobb.
Jag stod i vår utställning och vi gick igenom portarna, pratade med Utställningschefen om den nya lekhörnan i Utställningen och om att ha en avdelningsfest i spa-karen på jobb.
Och under ca trekvart så var jag Stefan FA (=Före Amanda). Det var den Stefan jag brukar vara på jobb, en glad, lite knäpp men hjälpsam kollega med glimten i ögat!
När jag sedan skulle stämpla ut efter jobb, så kom allt över mig och jag stod där - rädd för att åka hem.
Det har inte hänt sedan 2006, men då ville jag inte åka hem av andra anledningar.

Det var en otäck flashback och det skakade hela min värld.
Jag är ganska osäker på mig själv och den jag är numera. Jag vet hur jag var innan och framför allt på jobb försöker jag vara den personen, men det är som att Daffy Duck försöker ersätta Kalle Anka.
Två galna ankor, men ändå olika!
Jag tycker själv att min osäkerhet och mitt försök att visa alla att allt är bra, är ganska tydliga och lätta att se, men jag insåg igår att jag nog är svårt att avläsa och jag måste blir bättre på att säga hur jag mår!
Det går inte alltid att läsa mig som en öppen bok, vilket jag då inbillar mig!

På jobbet gör jag samma saker: pratar med kunder, svarar på en massa mail och hjälper kollegor. Så det går i de flesta fall att falla tillbaka på Stefan FA, men det lyser igenom i vissa reaktioner och svar jag ger.
Jag försöker att inte visa min "svaghet" på jobb, den gör att jag tror att jag inte gör ett bra jobb. Därav min osäkerhet!
Men Stefan FA och Stefan EA (=Efter Amanda) kraschar där tydligare än någon annanstans.
Får jag en fråga på hur jag mår så vaknar Stefan EA och Stefan FA får spela andra fiolen ett tag.
Det är komplicerat att hoppa mellan två roller och det är nog därför jag är så trött redan när det är onsdag.

Jag vill inte vara osäker, jag var det de första 18 åren av mitt liv och jag hatar det!
Men det är väl bara att acceptera att det är nu som sökandet efter den riktige Stefan EA har börjat och den där trekvarten var kanske första steget?
14 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Hey Stoopid!

Eftersom nu Tessan skriver även min blogg så kommer dagens blogg att vara väldigt kort, så hon kan få komma till tals!
*hahahahahahaha*

Nej, jag bara skojar. Jag älskar att du och andra skriver så mycket kommentarer om råd och stöd till oss. Trodde aldrig på detta när jag började skriva.
Det var mest en terapi då, ja det är det än, men det har även blivit en viktig form av kommunikation mellan oss och alla underbara vänner som läser detta!
Det är ju dessvärre så att ibland orkar man inte ringa och prata med någon eller träffas, men tack vare bloggar och mail så kan man kommunicera ändå!
Man kommer varandra nära och får en liten inblick i varandras liv och tankar.

Ibland känns det som att denna blogg fått ett eget liv.
Under 2008 låg den på 250-300 besökare per månad, men i november så fick den ett nytt liv när ett annat dog.
Under de sista två månaderna av fjolåret så hade vi mellan nästan 2000 besök!!!
I december var det 1024 stycken olika IP-nr som besökte vår hemsida!!
Ofattbart! Närmare 80 varje dag!!!! Visste inte att vi kände så många ens!

På tal om bloggen, så har jag vid något tillfälle fått undringar om jag menar någon speciell med vissa kommentarer!
Ja, det gör jag – om det är positiva saker!
Negativa saker, så menar jag ingen speciell. Jag använder inte detta sätt att ge mig på någon! Det är mina funderingar, känslor och tankar jag skriver om.
Hur jag upplever livet, inte om jag tycker att Mr X är ute och cyklar på isen!
Bara för att förtydliga det!
Ibland så skriver jag om att jag känner mig ensam och missförstådd och så upplever jag det!
Men det är ingen som ska känna sig träffad för det – det är min känsla.
Inget spjut jag sticker i ryggen på någon!

Vardagen är jobbig och det är jag som väljer att undanhålla det för folk.
Till vissa för att skona dem, till vissa för att jag inte tror de egentligen vill höra allt och ibland för att jag inte själv orkar prata om hur jag mår!
Men det är mitt val, mina ibland dåliga val, men mina val – efter mina tolkningar!
Om historien visar något så är det att jag inte är perfekt, trots alla mina försök att vara det!
Så fortsätt skriva Era inlägg och kommentarer – så blir min blogg bara bättre!!
13 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Tracks of my tears

Att börja dagen med ett kuratorbesök är inte det optimala innan man ska till jobb.
Att utlämna sig och sina tankar och känslor totalt innan man kliver in på kontoret och kopplar på Jobb-Stefan.
Det är liksom två olika delar av spektrat numera och det känns lika enkelt som ett hopp mellan Jorden och Månen!

Det är inte alltid det är sorgen efter Amanda som ger oss ångest.
Numera är det lika ofta vår egen prestationsvilja – att göra ett lika bra jobb som tidigare, vad vi tror att andra förväntar sig av oss och just kampen att dölja detta för andra, som ger oss ångest.
Vi förväntar oss inte att alla ska fråga hur vi mår och gråta ut mot deras axel, för det hade vi inte orkat själva. Det är inte det jag menar, men det är jobbigare när folk går runt oss som om vi var bräckliga porslinsfigurer än när de kanske trampar oss på tårna - för då har man i alla fall något än tystnad att bemöta.
Vi avläser alla i vår närhet och tolkar, analyserar och ibland överanalyserar allt som sägs till oss, till andra och hur folk agerar när vi ser det.
Allt för att inte göra folk besvärade av oss och vara ”normala”, men vi är själva inte normala. Vi agerar ibland efter hur vi tror att andra vill att vi ska agera – inte hur vi själva är.
Kanske är det så därför att vi inte än vet hur vår nya vardag kommer att vara, så spelar man upp en repris på den gamla vardagen – en skugga av det som var! Ihålig och flyktig.

Som tur är behöver jag ”bara” förställa min röst när jag pratar med mina kunder och det gör jag ändå. Jag har en lite långsammare och tydligare ”säljarröst” än min vanliga snabbpratande skånska.
Där har Becka det värre: hon har sina kunder mitt framför sig och måste även en dålig dag förställa sin röst, sitt ansikte och kroppshållning.
Trots att hon är så trött i kropp och själ att hon helst vill rasa ihop där hon står.
Dessvärre är hon, och jag också för den delen, bra på att ”sminka bort” detta så att det är ytterst få som ser bakom våra masker!
Ser man i våra ögon så kan man kanske ana våra tårar, men spåren efter dem på kinderna är borta.
Dolda under en mask som vi hoppas ingen ska se, men ändå hoppas att någon ska se igenom.
12 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Sick and tired

Så var det onsdag och den där fredagströttheten jag talat om innan kommer över mig!
Ibland undrar jag om det kanske ändå var för tufft att börja med att jobba heltid direkt.
Eller det är förkylningen som tar sin tribut över mig?
Hostan, som jag trodde försvunnit i lördags, är tillbaka och blir lite värre dag för dag.
Typiskt, men samtidigt så är det kanske det som skulle till för att jag skulle bli av med den där retningen jag haft i halsen i snart en och en halv månad?
Ja, Ni vet hur det är när en kille är förkyld! Vi blir gnälliga och vill helst bli ompysslade och omhändertagna som de slagna hjältar vi är!!
I kriget mot förkylningarna så är vi soldater som sårats i strid!! Det bara är så!!
Vi behöver en ömsint sköterska med förförisk blick som tar hand om oss och ser till att vi får vår rättmätiga behandling!

Det är tydligt hur mycket tröttheten på verkar hur jag ser på saker.
Är jag utvilad och i balans, så reagerar jag inte så kraftigt på gravidmagar och spädbarn, men dagar som idag då jag är trött och utmattad då är det annorlunda.
Min blick dras till dessa magar och barn som om de vore supernovor, trots att min hjärna försöker undvika det.
Men är hjärnan trött då tar hjärtat över och hjärtat älskar barn!
Tyvärr inser inte hjärtat att det ibland måste skydda sig för att inte börja blöda.
11 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Drive

Det finns en sak som nästan alltid får mig i balans.
En sak som, oavsett om jag är ledsen, sur, förbannad, trött, fundersam, grubblande, irriterad….. ja oavsett humör, så får denna sak mig att hamna på rätt köl igen.
Bilkörning!
Har visserligen kommit på att en promenad med musik i öronen också fungerar, men bilen är bäst!
Politiskt inkorrekt, men så är det!

För inget fungerar bättre än en kväll på en väg med lite trafik och givetvis då musik på hög volym.
Och då menar jag HÖG volym!
10 minuter till en kvart på det viset och vilket problem jag än har verkar om inte mindre så åtminstone inte fullt så omöjligt.
Eller så har jag enats med mig själv om hur jag ska gå vidare och vilket strategi jag ska ha.
Eller så är det så att volymen har blåst bort alla tankarna och ersatt det med ett jävlar anamma.
Länge efter Amanda, så var musik farligt. Det fanns för mycket känslor i musik och det villejag undvika. Idag är det terapi!
En av de absolut bästa typerna av terapi!

Jag som älskar att göra ”blandband” på CD skulle behöva göra ett antal olika skivor: en för varje humör!
Klassisk må bra-musik för bilkörning: ”Radar Love” med Golden Earring eller Tom Pettys ”Free Fallin´”.
Irriterad bilmusik: Guns n´ Roses – ”Dust n´ Bones” eller ”Alla vill till Himlen” med Thåström.
Sedan finns det då mina favoriter. Grubblande bilmusik typ då Tom Pettys ”Time to move on” eller nästan allt med Lars Winnerbäck!
När sedan man mår bra igen då passar rockallsången bäst: ”The boys are back in town” (Thin Lizzy), ”Since youvé been gone” med Rainbow och ”Cum feel the noize” (Quiet Riot).
När sedan då sommaren kommer så funkar countrylåtar bäst: Tim McGraw´s låt om första kärleken ”Something like that”.
Oavsett musik så hade Per Gessle rätt i början på 80-talet – ”För mycket är aldrig nog”!
10 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
When the pain dies down

Idag visar solen sitt vackra ansikte mot oss. Det kan behövas när det är måndag.
Känns bättre med ljus och lite, lite värme än mörker och feber som förra veckan slutade med.
Tillbaka i mitt lilla bås på jobbet och det känns ganska ok idag.
Tror det beror en del på att jag haft kollegor som bett om hjälp idag och jag fått känna mig viktig!
Inte en helt oviktig känsla det där – att känna sig behövd!
Tror jag kan diagnostisera mig själv med en Disney-sjukdom: Bror Duktig-syndromet!
Ja, det finns ju Peter Pan-syndrom, så varför inte en Bror Duktig variant?
Det är ju åtminstone inte ett Pomperipossa-syndrom, så jag försöker lura barn till mig med godis!
Man får vara glad för det lilla.

Lyssnar på en nygjord skiva på kontoret idag och har ett flertal låtar som jag upptäckt genom TV-serien ”Bones”.
Vem än som väljer musiken till den serien har en jäkla bra näsa för okända grupper som gör bra, lågmäld, stämningsmusik.
Har fastnat för Chris Stills låt ”When the pain dies down”.
Så underbart vacker!!!

Jag kan inte sluta att fascineras av en sak: varje gång jag ser på fotona av Amanda, så ”känner” jag hur jag håller henne.
Det är en väldigt underlig känsla, den bara är där direkt jag ser henne. Jag har visserligen varit med om något liknande innan, när jag saknar någon.
Men då har jag fått känna efter i minnet hur det var att krama den personen.
Detta har jag aldrig varit med om innan och jag älskar det!
9 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Walls (Circus)

Snö ute och influensor inne!
Verkar vara rapporterna från nästan överallt just nu. Lagom tills jag, Becka och min mor börjar hämta oss så är det andra som blivit dåliga.
Skulle övningskört med Nilla idag, men nu ligger hela deras familj nerbäddad i feber och hosta.
Hon lät så vacker när hon ringde, som om hon stoppat topz i näsan och sex HubbaBubba-tuggummi i munnen!
Sexigt!!

Så det blir ingen körlektion idag.
Får se vad dagen bär med sig istället.
I gårkväll hade Becka och jag ett långt samtal om hur vi mår.
Tyvärr blir det lätt att man tar för givet att den andra ser på en hur man mår, även om man själv inte kan se på den andra hur han/hon mår.
Vi inbillar oss att den andra hanterar det bättre, mår bättre och ser bara hur vi själva mår, inte bakom den mur som vi dessvärre visar för andra ibland.
Och så säljer man sig själv billigt för man tror att man är en svagare person!
Det blev till en början en hetsig diskussion, men efter ett tag så kom vi på att det finna fler likheter mellan vårt sätt att sörja än olikheter - vi har bara svårt att se genom varandras skyddsmurar!

Det är svårt att vara ärlig, när man tror att ingen förstår.
Men det är svårare att vara ärlig när man tror att inte folk inte vill höra sanningen.
För tyvärr fungerar man så, man tror att efter tre månader så vill folk höra något nytt och dessvärre så ger man då folk vad de vill ha och då är det inte lätt att backa bandet och säga sanningen!
8 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Fever

Näh, nu är det borta!
Febern alltså!
Känns bättre idag, hostan har visserligen kommit tillbaka, men hellre den än feber och huvudvärk!
Beckas mage verkar (än så länge) mer stabil oxå, så vi kan väl hoppas på att det går på rätt håll.

Vi satt precis och undrade hur jobbets Kick Off var igår. Jag får väl höra om den på måndag, men jag hoppas att den inte var alltför kul.
För då retar det mig att jag missade den!
Mitt "jobb" de sista dagarna har varit att skanna in foton! Jäklar så mycket foton vi bara har på papperskopior!!
Fördelen nu med att ha dem i digital form är att vi kan se dem på TV:n och vi kan gör back-up på dem om det skulle hända något med originalen.
Det är ju hela vårt liv där, så det är viktiga saker!

Det är kanske sånt man kommer att tänka på nu?
Vad som är viktigt och om man kan göra något åt det!
Sedan Amandas död har vi i familjen kramats mera, visat och sagt hur mycket vi betyder för varandra och inte bara tagit för givet att de andra förstår det ändå!
Har alltid haft lätt att säga vad jag känner - utom för då min familj.
De som jag älskat sedan jag föddes!
Att förlora vår dotter fick mig att inse att man kan inte hålla inne med känslor. De ska ut!
Älskar man någon så ska man säga det! Vad har man att förlora?
Och familjen är det viktigaste vi har här i livet och ändå satt jag och letade efter "rätt" tillfälle att visa dem hur viktiga de är och hur mycket jag älskar dem!
Nu blev det "fel" tillfälle istället - Amandas död!
Men jag fick sagt det och om något "positivt" har kommit ut av detta: så är det att vår familj är närmare nu än någonsin!

Puss och kram på Er Nilssons, Billings och självklart alla som kanske inte är familj till namnet men i själen!
7 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar
Hurt

Om 40 minuter så åker mina kollegor på Kick Off med jobbet!
Själv ligger jag hemma och har problem bara att kicka mig själv off sängen.
Panodilen gör, som vanligt, ingen nytta på min huvudvärk utan bara febern.
Jag får väl se det som en liten vinst att jag inte behövt ta hostlösande i natt.
En liten vinst för kroppen, men en stor vinst för halsen!

Ska erkänna att jag retar mig på att jag blev sjuk just denna veckan.
Det är aldrig kul med influensa, men att missa Kick Off är inte alls roligt! Hade sett fram emot det!!
Brukar vara kul saker vi hittar på då och om inte annat så brukar det vara en uppsluten stämning. Mysigt att ha det när man umgås med kollegor!!
Men som jag skrivit innan: jag har en del kollegor som är vänner, så det är ibland som att gå på fest med vänner och inte kollegor!
Jaja, det kommer en sommarfest om så där 18-20 veckor! (läs: 18-20 ljusår)
Sommarfesterna brukar jag gå på, Julfesterna är dock förhäxade.
Av 8 julfester så har jag gått på 3!!
Det är bara en jag frivilligt hoppat över! De andra har jag missat pga missfall eller annat lika "roligt"!
Och julen som ska vara en glad tid. Undrar om jag någonsin kommer att helt släppa de obehagskänslorna som julen för med sig?

Nåja, det är långt till jul.
Ca 46 veckor och ett halv liv, så det problemet tar vi senare.
Ska se till att bli frisk först!
Ja, Becka ska bli frisk oxå, hon har det värre än jag för hennes influensa har satt sig i magen, det har jag sluppit - än så länge!
Ta i trä och klia mig i huvudet!
(Ja, jag vet, vissa tycker att det är samma sak!!) :-)
Just nu känns det som att någon placerat en ballong innanför pannbenet och sakta blåser upp den.
Och nog för att det verkar få plats med massor av värdelöst vetande innanför mitt pannben, så finns det visst en gräns för hur mycket min skalle kan svälla!
Jag får hålla munnen och ögonen stängda och sätta Topz i öronen, så hindrar jag att något som ska finnas i hjärnan försvinner ut.
För just nu känns det som att den risken finns.

Hoppas att alla andra har en bra fredag!
6 Februari 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar
Don´t give up

Dagen innan jobbets Kick-off så ska man inte bli sjuk!
Det bara är så!!
Så idag är det en strikt diet på Panodil och vitaminer som gäller.
Panodilen rår på febern, men huvudvärken är en annan sak och trots två olika hostdämpande tabletter från apoteket, så vill halsen inte sluta att reta mig!
Elak sak!
Det är så synd om mig!

Det är idag oxå 3 månader sedan Amanda föddes.
Tre månader sedan jag blev pappa och av alla sätt jag undrade över papparollen så var detta sätt inte ett av dem.
Av alla saker jag oroade mig för, så var detta inget jag ens tänkte på. Det bara kunde inte hända oss!

Såg att Marcus Birro och hans sambo blev föräldrar efter allt som de varit med om och vi ska inte ge upp! Vi ska bli föräldrar igen och ha ett änglabarn och ett barn hos oss.
Sedan får hon/han gärna uppföra sig som en ängel.

Puss på alla änglar där ute!
5 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer
I still think about you

Älskade Amanda!

Det är idag tre månader sedan vi lyckiga och glada kom in på sjukhuset och vår babyglädje byttes mot babyblues.
Det är tre månader där det inte gått en sekund utan att jag haft dig i tankarna och jag undrat hur det skulle varit att ha dig här.
Jag kan fortfarande känna din lilla kropp i min famn när jag ser på din bild, minnas hur det kändes att hålla dig och hur otroligt fin du var. Livet är inte rättvist och jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att du inte saknar oss lika mycket som vi saknar dig!
Livet utan dig är vissa dagar outhärdligt och saknaden efter dig gör att jag vill stå ner väggar och ta över mig.
En vän sa att jag skulle försöka se det som att det är tre månader sedan jag blev pappa för första gången och jag vet att hon har rätt, men jag faller tillbaka i saknaden efter dig!

Din mamma och jag pratar om att försöka skaffa dig en lillebror eller lillasyster, men jag hoppas att du vet att du alltid kommer att vara vår förstfödda dotter!
Vår kärlek till dig kommer aldrig att blekna eller försvinna, du var vårt allt och det är svårt att få livet att gå vidare utan dig!
Men vi måste!! På något sätt så måste vi det!
Det påverkar inte vår kärlek till dig, det hoppas jag att du vet!
Du gav oss dina nio månader i mammas mage och de var underbara. Önskar bara att det hade blivit annorlunda och du fått vara tillsammans med oss även utanför magen!
Ibland kommer jag på mig med att jag sniffar på andras barn och undrar hur du skulle doftat: babyolja? Barnpuder? Bajs?
Oavsett så hade du doftat som himmelriket.
Och det är där vi ses en dag!

Till dess: älskar dig!!

Din pappa
4 Februari 2009  | Länk | Amanda | 1 kommentar
This used to be my playground

Tisdag, den mest trötta dagen i veckan. I alla fall tidigare, numera så aspirerar torsdag och fredag på den titeln.
Känner mig lite rosslig i halsen, har något som retar nere i svalget men det lossnar inte när jag hostar. Irriterande!
Skulle vilja stoppa ner tandborsten i halsen och riva loss det som sitter där!
Har dock en känsla av att det kan få helt fel effekt.
Känner mig inte sjuk annars, bara trött. Det här med sömn är fortfarande ett problem.

Har äntligen kommit i gång med att skanna in gamla foton. Massor av gamla minnen som kommer in i datan så de går att se på i TV:n.
De första fotona jag gav mig på, är från första midsommaren som Becka och jag firade tillsammans i hennes lägenhet. En blöt fest med Jennie och min bror.
Sedan en massa kul bilder från Cypern-99, där vi träffade Nettan och Martin för första gången. Intressant faktum att Martin skrattar på nästan varje bild han är med på!
Själv blev jag snorförkyld pga luftkonditioneringen efter två dagar där så jag ser inte alltid lika leende ut! Sedan tillbringade jag nätterna på toaletten för att ringa hem till Becka utan att störa brorsan!
Kul resa, men vilken solbränna jag skaffade mig!!! (Läs bränna!!)
Ajjj, det gör ont bara jag ser bilderna!

Minnen är kul och när jag skannat in foton från de 5-6 gemensamma album vi har, så ska vi kunna köra bildspel över vårt liv i flera månader!
Vänta bara tills jag gett mig på våra gamla album från tiden innan 1999!! Då har vi forntidshistorian i digitalform också!
Gamla, dammiga minnen och pinsamma händelser!
Och framför allt: skrattattacker över frisyrer, klädval och glasögon!!
Vilken otrolig smak man haft!
Tur att man växt från det – eller har man?
3 Februari 2009  | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer
Bird on a wire

Måndag igen och jag har parkerat min lilla rosa marsipanrumpa på min kontorsstol.
Blev en full helg, så jag ska erkänna att jag inte är precis utvilad, men man kan inte få allt här i livet.

Vi gratulerade en kramig tjej med en hes röst och otäck hosta igår på hennes 2-årsdag. Lilla Elin hade födelsedag och efter Becka jobbat klart så körde vi dit och gratulerade henne.
Efter hennes vanliga lite blyga start med lite tittut bakom ett bord, så satt hon nästan hela kvällen i mitt knä! Gissa om Stefan smälte som en isbit i ett whiskeyglas?
Barn!! De är underbarast i världen!!

Det hände en sak som fick en av Martin och Jennys vänner undvika oss. Hon tyckte det var pinsamt och blev väldigt ledsen för sitt ”klavertramp”.
Hon hade sett Beckas mage i höstas och undrade var vi hade vårt barn.
När vi berättade vad som hänt, så blev hon helt tyst och vi såg på henne hur pinsamt hon tyckte det var. Men hon kunde ju inte veta, man tar ju (som tur är) för givet att allt ska gå bra!
Hon kändes det nog som att hon ville sjunka genom jorden, men Becka gav henne en kram och sa som det var: ”det är ok, det kunde du inte veta”!
Det är jobbigt för de som gör detta ”klavertramp”, de känner sig så pinsamt taskiga – men det är inte deras fel och vi tar inte illa vid oss.
Som sagt: ingen förväntar sig något annat än att man ska få sitt barn med sig hem från BB!
Det hade varit hemskt om man inte gjort det!
Hon var inte först och är dessvärre inte sist att göra detta ”misstag”!

Vårt liv är en balansgång för tillfället och människor kring oss går även de på lina. En del dock slakare lina än de behöver, men det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Det finns massor av knutar på linorna vi balanserar på – en del större och en del mindre.
Det är svårt för andra att förstå ibland hur vi reagerar och hur mycket Amandas död påverkar oss. Effekten är dock i de flesta fall permanent!
Vi har ändrats och vi lär inte återgå till de vi var tidigare!
Det är kanske svårt för andra att förstå detta och ska jag vara ärlig så är det svårt för oss att veta hur andra tänker om hur vi är och hur vi agerar.
Det kanske är så att vi gör det svårt för andra att veta hur de ska vara mot oss?
Det är dock lika omöjligt för oss att tänka hur vi skulle göra mot andra i denna situation, som det är för andra att veta hur det verkligen är att förlora ett barn på detta sätt!
Det går kanske att förstå paniken och rädslan, men smärtan – nej som tur är så ska man inte kunna det!!
2 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar
Eat the rich

Efter pärsen med att sitta på akuten och vänta på att vår tid klockan 11,00 skulle bli 12,45 så blev vi bjudna på thairestaurangen Ken Teko-Lin i Raus.
Smaskig mat som tillagades under tiden man satt och samspråkade med personalen.
Verkar vara ett familjeföretag, men de ade lite taskig pli på sin personal!
En låg på mage och dreglade hela tiden, vi vågade inte fråga värdinnan Per Nil-La vad han ätit utan hoppades bara på att det inte var det som vi beställt!
Den fjärde av personalen sprang mest runt och jagade oskynliga brottslingar med sitt "lasersvärd"!
Vi hoppades att vad än han druckit, så var det slut nu så inte vi blev bjudna på det!
Mayen var dock utsökt och dethade visst hemkörning oxå, i alla fall hörde vi något om att man kunde få "hemkört" varor, så vi tror att det var take-away servicen de talade om.

Passade på att övningsköra med Nilla oxå innan vi dinerade.
Det är nästan ett år sedan hon körde sist, men efter 35 sekunder så hade hon hämtat sig från det!
Gick jättebra och vi hade co-pilot Becka i baksätet som kom med uppmuntrande ord när läraren andades mellan sina meningar.
Gick jättebra, så oroa dig inte Nilla - Kent har sin fylle-chaffis snart!!
Fick en påminnelse av hur mycket jag älska att lära ut!

Vi passade även på att kela med Kevin och vår gudson Oliver, den senare försökte mest dregla på oss, men Kevins kramar kompenserar för det!!
:-)

I natt har jag inte drömt om dansband eller basister, inte ens morfinister!
Däremot om en väldigt vältalade och artikulerad 2-åring som sa sig vara min dotter!!
Hon var ljushårig (Amanda är alltid mörhårig i mina drömmar) och pratade ungefär lika mycket som jag gör (med andra ord hela tiden). Fick inte hennes namn, för jag var lite smått chockad (även i drömmen) över att hon fanns och att hon pratade som hon gjorde.
Så nu undrar jag: vem tusan är det som lägger LSD i min kudde varje kväll, för nu börjar jag bli skrämd över mina drömmar!
1 Februari 2009  | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Stefan Nilsson                                             Skaffa en gratis hemsida