Stefan Nilsson

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Smått och gott	\|	Vänner	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Videoklipp	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Mars (2019)

Mother

Mors Dag!
Det som är Beckas första Mors Dag blev inte precis den underbara dag som det skulle blivit.
Men det är trots allt hennes första Mors Dag av många, så jag kommer ändå att hedra den här dagen för hennes skull.
Så idag blir det grillat på, det äntligen klara, trädäcket, med min mamma och pappa och Beckas mamma och så då Amandas mamma!

Så många gånger jag under 2008 han fundera på vad jag skulle köpa till Becka den här dagen.
Inget var bra nog för kvinnan som stått ut med mig i snart 10 år!!!
Mitt barns mamma skulle kunnat få allt hon velat..........
Problemet är nu att det hon vill ha - det kan jag inte ge henne!
Hon görna jag än gör vilket byte som helst med Gud, Djävulen eller Fredrik Reinfelt, så kan jag inte lösa så Becka får ha Amanda kroppsligen hos sig idag och det krossar mitt hjärta!

Det som varit en av de värsta känslorna under detta halvår är maktlösheten!
Inget jag, vi eller någon gör, kan ändra det som hänt!
Jag försöker, alla gudar som finns, ska veta att jag försöker, att vara positiv och se framåt!
Ibland är det lika omöjligt som att ta ner månen eller måla solen blå!
Men hade jag kunnat - hade jag kunnat - då skulle jag göra det!!!

Grattis alla mammor denna dag!
Oavsett om Ni har Era kära nära eller långt borta!

Grattis Becka - jag vet att Amanda är nära dig idag!

Puss & Kram

31 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Sommarparty på stranden

Idag är det årets sommarfest på mitt jobb.
Vi har en julfest, en sommarfest och en avdelningsutgång per år.
En samling tillställningar jag har en tendens till att missa av olika anledningar.
Veckan innan eller samma dag som dessa fester ska vara, så händer det alltid något tråkigt eller så blir jag sjuk.
Det har då varit missfall, sjukdomar eller något annat som gjort att jag inte medverkat. Eller att jag helt enkelt inte anmält mig då jag varit så säker på att det ska hända något att jag inte ens funderat på att gå!
Jag var med på sommarfesten i fjol och även i förr fjol, så om jag är med i år så vore det nog någon form av rekord!

Får väl hoppas att det inte händer mer konstigheter nu och vårt liv kan återgå till någon normal lunk.
Inte för att vårt liv någonsin varit det!
Det är det som är en del av charmen med oss, inget är någonsin normalt och allt som ingen annan råkar ut för – det händer oss!
På gott och ont!
Någon sa att ”man utsätts inte för något mer än det man klarar av”, men nog måste det finnas en övre gräns där man kommer lättare undan?
Till och med apoteket har frikort ju!!!

29 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

Dust in the wind

Dagens stora nyhet är att Kronprinsessans Daniel är nyopererad.
Inte ett ord om att jag snöt mig i morse så det kändes som att det var lilla hjärnan som kom ut!
Det tycker jag är minst lika stor nyhet!

Eller ännu större nyhet att min Broder har fått magsår och genomgått gastroskopi.
Men inte stod det i tidningen det heller!!!

Inte heller står det i tidningen hur man tvingar kroppen att gå ur sängen om morgonen, när hjärnan helst vill krypa ner i nattduksbordets låda och låsa om sig.
Eller hur man hanterar ångestkänslor över en vardag och en framtid man inte har kontroll över.
Positiva tankar och goda råd kommer man dessvärre bara till en viss gräns med, oftast sitter ”måsten” och press från sig själv djupare än dessa råd når.
Sedan kommer då skuldkänslorna på det när man inte lyckas att leva upp till sina och andras förväntningar.
Hur undviker man dessa fällor?
Varför står inte sånt i tidningarna?

”Look what the wind blew in.
All these thoughts of shameful sin.
All those thoughts that´s really just
Dust in the wind.

Look what the storm left here.
All these shadows that never seem to disappear.
All those silent battles that you just
Never ever can win.

Look at what´s left of us.
All still trying to break free.
And we all hope to
sweep out the ashes in the morning.
And greet a brave new self!”

SN-0905028

28 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Freebird

Tänkte jag skulle fortsätta att undvika att tänka idag och hålla mig på den inslagna vägen med musiken i mitt hjärta, istället för smärtan i det.
Igår innan vi gick och la oss, så spelade vi en massa klassiska låtar, videos och liveinspelningar på youtube.com.
Började med att jag skulle spela Herrey för Becka för att bråka med henne, eftersom hon hade deras skiva när hon var yngre.
Sedan blev det Anki Bagger, The Pinks, Anna Book och en massa andra pinsamma 80-tals minnen, innan vi kom på bättre tankar och hittade Lynyrd Skynyd och ”Sweet Home Alabama” och framför allt ”Freebird”!
Jisses så underbar den låten är!

”But, if I stayed here with you girl,
Things just couldn´t be the same.
Cause I´m as free as a bird now,
And this bird you´ll never change.
And this bird you can not change.
Lord knows, I can´t change.
Lord help me, I can´t change.”

Sedan blev det Sir Elton John´s klassiska ”Tiny Dancer” och vi konstaterade att vi måste se filmen ”Almost Famous” snart igen!

” And now she´s in me, always with me.
Tiny Dancer in my hand.”

“But oh how it feels so real
Lying here with no one near
Only you, and you can hear me.”

Underbar 70-tals rock när den är som bäst!
Just Skynard, Bad Company, Blue Oyster Cult, Journey, Rainbow, Foghat och en samling andra gitarrbaserade band från samma era är det som sätter fart på mig när det behövs och ger mig energi och kraft att ta tag i saker och ting.

”Don´t stop beliving”

27 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

Summer of ´69

Sitter här och försöker undvika att fundera på problem jag ändå inte kan lösa och hittade en lösning:
Vilka sommarlåtar är de ultimata partylåtarna?
(Ja, blir det inget barnförsök innan sommaren, så måste man ju ha en plan och se fram emot annat.)

Den första som jag kommer på är självklart Lynyrd Skynard´s ”Sweet Home Alabama” och den går inte att undgå.
Problemet är att den andra låten som poppar in i skallen på mig är Herrey´s ”Sommarparty på standen”, inte precis min favoritlåt, eller favoritgrupp!!!
Och nu så sitter den hemska låten malande i huvudet, usch försvinn hemska låt!!
Snabbt över till Kid Rock´s hyllning till tidigare nämnd Skynards ”Sweet Home…..” i form av ”All Summer Long”.
Och vad är sommar utan Tom Petty? Inget alls, så ”Mary Jane´s last dance” och ”Free Fallin´” måste spelas! Om och om igen!

Men visst finns det svenska sommarlåtar också:
Lars Winnerbäck har en hel del, bland annat då ”Solen i ögonen”, men någon hade säkert slagit mig hårt med en sten i en skog vid en sjö, om jag inte haft med Gyllene Tider.
De är bara ganska uttjatade, men sommartid så hör det liksom till att spela ”Gå & fiska!”, ”juni, juli, augusti” och ”Vandrar i ett sommarregn”.
Oj, jag höll på att missa min egen favorit ”Flickan i en Cole Porter-sång”, får bli live-versionen från 1996 då den är somrigast! Där är den inbäddad i ”Sommartider” så kommer den också med!
Sedan är frågan: Kan jag hoppa över Ledin´s ”Sommaren är kort”?
Jag är verkligen INTE glad i varken Ledin eller den låten!!
Men vänta, det är min blandning, så det är jag som bestämmer! Bort med den då!
In med Snowstorm´s ”Sommarnatt” istället och kanske Markoolio´s ”Sommar och sol”.
Fånig låt jag vet, men den gör mig glad!
Och det är väl det sommaren handlar om? Glädje?

Ja, jag har säkert missat en hel del solklara låtar, men idag var det mest för att skingra tankarna som det blev detta ämne.
Kommer säkert på när jag fått i mig en tequila eller två att ”fan , den skulle ju varit med”, men den dagen den sorgen.
Förresten ”Tequila” med The Champs, den kan kanske vara med?

26 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Mamma Mia

I går kväll såg vi en riktig skräckfilm.
En sådan skrämmande, ryslig film som man bara inte ska gilla, men ändå gör det!
Där stämningen är rätt, det är förutsägbart - man vet att tittar den där kvinnan upp på vinden så kommer hon att bli skrämd – och sedan då musiken.
Musiken kommer att förfölja mig i flera dagar, jag lovar!!
Den var så hemsk och så där retligt enkel att den bara satt sig i skallen.

Det är hemskt med sådana filmer, de som man bara vill tycka illa om, men ändå sitter och ler fånigt grymt till.
Rollpersonerna är endimensionella och saknar djup, och ändå oroar du dig för vad som ska hända dem.
Du har sett varianter av scenerna i ett flertal filmer tidigare och ändå så sitter du och håller tummarna för att allt ska sluta väl.
Och så då den där hemska musiken!!
Ah, musiken!!!

Vilken film var det nu vi såg som var så skrämmande då?
Jo, det var ”Mamma Mia”! En riktig skräckfilm för jag ville absolut inte tycka om den!!
Men ändå satt jag där och lallade med i musiken, log åt skämten och blev rörd åt Pierce Brosnans försök att sjunga. (Han hade ju sämre sångröst än Stellan Skarsgård!!)
Så nu är det ”Take a chance on me”, ”Our last summer” och ”Super Trouper” som rullar i min skalle.
Rena mardrömmen, håller Ni inte med???

Så igår skakade vi hand på att om det inte blir något barnagörande innan sommaren, så ska vi ha en sådan glad fest på trädäcket.
Massor av ljus, ljud och folk!
Ska till och med nog kunna spela en och annan ABBA-låt, bara för det!

25 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 2 kommentarer

Never gonna give you up

Idag har det varit mindre snor, hostningar och uppkastningar av invånarna i Casa de Schweizernöt, så vi har faktiskt vågat oss utanför dörrarna idag.
Dock bara en runda till Amandas grav och tillbaka hem, men vi kände att det behövdes.
Både att komma ut och att besöka henne.
Ljuset vi tände hos henne i torsdags brann än!!!

Hoppas att hennes sten kommer snart. Det ser så tomt ut utan den.
Vi håller på att fundera ut en lösning på hur vi kan montera dit den nalle i granit som vi köpte för ett tag sedan.
Vågar inte bara ställa den vid graven, trots att det är en kyrkogård, så stjäls det även där!
Det ska inte dröja länge innan hon har både gravsten och nalle som visar vilken älskad liten flicka det vilar där.

Vi slogs av tanken under eftermiddagen att det var i morgon som L från NOVA-gruppen ska börja jobba igen efter sin sjukskrivning.
Det känns som så länge sedan vi stod där med den underliga och svår definerade känslan att det var "vardag" i morgon igen och att vi inte hade en aning om hur denna nya vardag skulle bli.
Det är inte så länge sedan J från NOVA-gruppen också började jobba och till råga på allt ett helt nytt jobb, med allt vad det innebär.
Vi andra har kommit tillbaka till arbetsplatser där alla vet vad som hänt och agerar därefter, men J får välja hur mycket och för vem hon vill avslöja vad som hänt dem.
Ingen vet det när hon började där. Kanske en fördel på vissa sätt, men samtidigt en nackdel på andra.
Jag vet inte vilket som är bäst, bara att det finns en framsida och baksida på allt!

När man träffar folk som man inte sett på ett tag så blir det lite underligt.
"Visst väntade Ni barn sist vi sågs? Så var har Ni Ert lilla liv då?"
Ett antal personer har trampat i det klaveret och skämts värre än om de kissat i byxorna på offentlig plats.
Ändå är det ett självklart antagande att om någon är gravid för ett år sedan, så ska de ha ett barn nu.
Ingen vill eller ska behöva fundera på att detta, som nu hänt, kan hända!
Det är sånt man läser om i tidningar eller i böcker som får en att gråta!
Det händer inte i verkligheten och OM det händer i verkligheten, så är sannolikheten att det händer någon jag känner försvinnande liten!
Och skulle det nu ha hänt någon jag känner, så skulle ju risken att det händer mig vara så liten att det egentligen inte finns någon risk!
Det vore ju helt osannolikt eftersom risken inte finns alls, så varför skulle det då kunna hända mig?
Varför hände det då oss?

Jo, jag vet att jag lånat det från Tage Danielsson, men han var lika chockad som jag att vissa saker händer, trots att risken att det ska hända inte finns! Finns det någon rättvisa, så har Amanda nu Astrid Lindgren som sagoberättare och Tage Danielsson som gör hennes dagar lite roligare och morfar Pjotr som ger henne kärlek!!
För någon rättvisa måste det väl finnas?
Det kan jag väl vara säker på?
Å andra sidan är jag inte säker på något längre!
Inget i livet kommer gratis, det kostar skjortan, tårar, sinnet och ditt hjärta........ och sedan kommer det ändå ränta och skatt på det!

Och ända så vägrar man ge upp!!
Ja, det är som jag sagt från början: vi är för dumma för att fatta och för envisa för att ge oss!
Jag hade skämts att se mig själv i spegeln om vi givit upp nu.
Det finns inte ens på kartan.
Vi må vara vilse och tappat kompassen, men GeUpp-Staden ska vi inte besöka och Svikarebyn finns inte utsatt på den gamla karta som vi följer!
Som sagt, dumma och envisa - det är vi det!

24 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

I am a little cat

Välkomna till Sjukstugan Nilsson.
Här har vi en husse som hostar, snyter sig och nyser så att fönsterna skallrar och en matte som mår illa och har ont i huvudet.
Så idag har de inte gjort många knop.

De har tittat på fotboll - som de båda somnade ifrån!
De har tittat på film - som telefonen ringer och avbryter hela tiden!
Och de har legat på soffan - som de bara då avbrutit för att gå på toaletten eller äta.
Det har de dock INTE gjort på toaletten.

Men jag och Maja gillar det i alla fall.
Visserligen hostar husse ganska högt och matte vill inte ha någon liggandes på hennes mage, men de är i alla fall hemma båda och kan kela med oss när vi vill.
Annars skulle ju matte jobbat och husse hade varit ute på tomten.
Nu har båda varit hemma och legat i soffan hos oss hela dagen, och det gillar vi.

Hälsningar Busan och Maja!

23 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Hero

Visst vill vi alla vara hjältar!
Rädda dagen, rädda kattungar ur träd eller helt enkelt bara finnas där vid rätt tillfälle och säga det där som är helt rätt och så smart!
Men oftast är vi hjältar utan att veta om när vi är det och nästan alltid är det något som vi själva inte betraktar som ett hjältedåd.

Någon som vågar vara den första att visa sig mänsklig, men som själv tycker att han/hon är svag.
Någon som sticker ut hakan och säger det som alla tänker, men ingen någon måste ju bara våga säga det först så resten kan hålla med.
Någon som vågar se in i en annans ögon och se bortom tårarna.
Ibland är den någon som får oss att le, när vi egentligen trodde att vi inte kunde le.

Vi har många hjältar omkring oss och många ser just dig eller mig som en hjälte och vi har helt ovetande om det just för att för oss var det en självklar sak eller en "liten" sak.
Men för den som får den där kramen, leendet, kommentaren, platsen på bussen så man slapp stå: för den personen är man en riktig hjälte!
Och en hjälte, ger andra hjältar och det ska till så lite att ge lite av sig själv, som är så mycket för någon annan.
Ibland handlare det bara om lite tid............. och visst har vi alla lite tid att ge, eller hur?

Och visst vill vi alla vara hjältar?
Jag vet att jag vill och jag vet att jag försöker att ge tillbaka det som andra ger mig.
Den tryggheten att vara den jag är, att våga visa det jag känner, den får jag från mina hjältar: min familj och från Becka.
Ibland när jag killat henne på ryggen eller på benen så undrar hon hur jag orkar göra det.
Jo, för att det är min chans att ge henne något tillbaka det hon ger mig: min säkerhet att vara ärlig om vem jag är!
Vi kan diskutera länge om vem av oss som är starkast, vi är båda envisa så ingen lär vinna.
Men en sak är säker: vi hade aldrig klarat det vi varit med om utan varandras och andras förmåga att vara hjältar när det behövs!

Så hjältarna som kallas Lucky Luke och Han Solo - de är inget mot Becka och alla Er andra!
Bara så Ni vet!

Kram

22 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

We´re a happy family

Han den där, Han den här och Den lille fete.
Krossade snappsglas och fötter i hundskålen och ett allmänt oväsen från nysningar, snytningar, kramar, skratt och tårar.
Nej, det är inte en film av Buster Keaton eller Charlie Chaplin som jag beskriver.
Det är en grillning hos familjen Nilsson i Stidsvig!
Munhuggeri, dåliga skämt, ordklyvningar och pikar för gamla grodor.
Det är vårt sätt att berätta det vi kanske inte säger så ofta med ord: att vi älskar varandra!

Vi har precis bokat en resa alla vi till sommaren.
Familjen Torr Humor på resande fot.
Det kommer att bli värre än "Vi hade i alla fall tur med vädret" och jag längtar redan dit!
Om det är något som Amandas död har bidragit till som är bra, så är det att vår familj som alltid varit bra på att inte visa vad vi känner, numera visa det öppet.
Vi kramas, gråter, tar hand om varandra och skrattar!
I massor!!
Ingen tar något för givet längre och det gör att man uppskattar det man har på ett helt annat sätt!
Och vi har bara en familj! Vår familj!

21 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

One moment in time

”Ett ögonblick”, sa Gud och parkerade mitt liv på vänt.
Efter drygt sex månader, så sitter vi fortfarande i kö och livet har liksom stannat upp.
Emellanåt så kommer det en steril röst som förkunnar att vi är samtal nummer 666 och att de hoppas att vi inte lägger på för ”Ert samtal är viktigt för oss”!
Det känns verkligen som att livet stannade upp det där ögonblicket i november och varje dag som är ”bra” sedan dess kommer inte enkelt.
Det är en kamp mot mig själv, mot mina egna instinkter att ge efter för den obevekliga chock av sorg och frustration som föddes den dagen.

Det finns bra dagar och de är sköna när de kommer. Det är till och med så att i vissa perioder är de nästan lika många som de dåliga dagarna.
Ibland till och med flera.
Men de kommer inte enkelt, de kommer inte ”av sig själva”.
Det är en kamp att skaffa sig dem och för att orka så söker vi styrka och stöd hos varandra och familj och vänner.
Det är inte alltid så lätt, vissa dagar är jag den som är arg och irriterad över världen och är då Becka inte på samma ”plats”, så blir det en balansgång för att hjälpa varandra.
Är hon ledsen och nedstämd när jag har en bra dag, så är det ett svårt puzzel att lägga, men slutar vi berätta hur vi mår, ja då har vi problem.
Större problem än att kanske sänka varandras humör.

Denna effekt har vi även på vår familj och vänner också när vi pratar med dem på ”fel” dag.
Det är dock inte bara dåliga dagar, det finns ljuspunkter och de är just familjen och vännerna och att vi har varandra.
Just tillkomsten av vänner i form av de andra föräldrarna i NOVA-gruppen och samhörigheten med dem är ett stort stöd, men utan de vänner vi hade sedan tidigare, så hade vi inte varit där vi är idag.
Vill inte byta ut någon för att ersätta andra eller på något sätt tappa bort de vänner vi har.
Riktiga vänner kan man aldrig ha för många av och jag hoppas att alla vet om det, oavsett om vi pratar varje dag eller en gång var tredje månad.
Vi vill inte förlora mer än vad vi redan gjort!!

20 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Dream a little dream of me

Vid snart 37 års ålder har jag gått och blivit allergisk.
Vet inte mot vad, mer än att det måste vara pollen för det virvlar ju rundor överallt just nu och min näsa rinner som Niagarafallet, mina ögon kliar som om jag hade en hel familj loppor i dem och halsen ömmar och jäklas.
Underbart!
Verkar vara något som är speciellt detta år, för även Roger har samma symptom fick jag reda på i lördags och jag har kollegor som säger att de känner likadant.
*host host och snörvel så synd det är om oss*

Har precis haft utbildning på våra utomhus-spa.
Jäklar så gott!!
39 grader varmt och bubbel!
Skulle behöva ett sådant bad just nu, känner mig lite frusen.
Tänk att sitta i ett sådant på nyårsafton och dricka champagne och kolla in raketerna som alla de andra galningarna skjuter upp!
Ahh, underbart!
Kostar visserligen en del att värma upp det sådant, men nog tusan kliar det i badankan i mig att ha ett sådant stående i trädgården. Vet ju redan den perfekta platsen för det!
Lite avskilt från grannarna och ändå utnyttja vår utsikt.
Nåja, drömma kan man väl få i alla fall.

Tror jag håller mig att drömma om att allt kommer att bli ok och att vi hinner ett försök innan sommaren.
Om inte så får vi kanske lägga pengarna på ett spa och dränka våra sorger i det under semestern istället?
Sitta där och drömma……..

19 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

Smokin´ in the boys room

*trallalala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss*

Har precis kommit över en liten ångestattack, så nu ska leendet fan i mig fram, om jag så ska tvinga det eller hota det med stryk.
Tänk glada tankar och spela upp alla avsnitten av ”Svarte Orm” i mitt huvud kanske hjälper?
Om inte annars får jag se fram emot att det är måndag och det kommer ut en ny dvd med Kommissarie Lynley med Expressen idag.
Har blivit vårt måndagsnöje att se denna engelska tv-deckare.

Satt ute en stund på lunchen.
Ibland är solen en vitamininjektion! Känns mycket bättre efter det, trots att jag satt i ett hav av rökare.
Jaja, det är väl priset man får betala för att få frisk luft.
Jag fick i alla fall in friska tankar i min annars lite trötta hjärna.

*trallalala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss*

18 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Stay away

"Nej, smiska min skinka och kalla mig Mary, alltså!"
Att så många tycker att rätt låt vann igår trodde jag inte!
Vår favorit var Island och visst kunde de fått vinna för första gången!
Klart, ekonomin på den lilla ön mitt i ingenstans är inte den bästa, så det får kanske bli en hedrande andra plats istället?
Men bland artister som hade hår som växte överallt, kläder som skulle givit böter och låtar som lät som om de var skrivna på skämt, så var Islands bidrag klart bäst!!
Så det så!!
:-)

Idag har vi klippt gräs i mitt Himmelrike och lunchat med Mamsen och Pappsen på Motell Hallandsås.
Det är konstigt, men att skumpa runt på den där åkgräsklipparen i några timmar är väldigt rogivande!
Tror jag delar DNA med Forrest Gump!
Men nje, jag springer verkligen inte så snabbt och spelar inte pingis som han - men jag gillar choklad!!
"Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man finner i den!"
Tyvärr hittar man ibland människor som inte har vett att hålla tyst!
Fick höra en sak igår, som verkligen gjorde mig arg!
Det går visst vissa rykten som är helt fel och jag tycker att man ska inte hålla på att sprida sånt man inte har all information om!
Det skadar de som det handlar om, i detta fallet oss!

Men jag vet att det är lönlöst att försöka stoppa skvaller. Det är lika omöjligt som att hindra att regnet faller eller att försöka blåsa bort snön med hårfön!
Det är väl bara att sitta här och vara arg tills jag kommer på något vettigare att göra................

Så nu har jag kommit på något vettigare, jag ska sortera mina strumpor efter antalet noppor på dem!
:-)

17 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Hold me now

Jag får snabba mig om jag ska hinna skriva något idag, innan idag blir igår.
Har haft Caroline, Roger, Elsa och Tage på besök idag.
Vi hade ju givit bort en tre rätters meny till Caroline när hon fyllde år, för snart ett halvår sedan och idag så var Restaurang Schweizernöts personal på hugget!
De är lite upptagna ibland och ganska svåra att få att jobba.

Alltid underbart att träffa familjen S och idag var inget undantag!
Att det blev lite slappande i soffan mot slutet på kvällen när Elsa somnade i vår säng och Tage på golvet, så vi vuxna kunde "njuta" av melodifestivalen, var trots allt ok.
Alltså det var varken något fel på sovandet eller slappandet, snarare melodierna i denna så kallade festival.
Jäklar så kassa bidrag det var i år!
Ylande hundar låter ju bättre än vissa artister som var med!!

Nej, nu ska jag lägga mig i min loppelåda och drömma om bättre tider, när melodifestivalen hade bidrag värda namnet!

Jáime la vie, What´s another year, Hold me now och Johnny the Rocker!!

16 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Talking to the man in the moon

Jag har suttit och läst lite av det jag skrivit på denna blogg under det sista halvåret.
Vissa saker som jag minns väl och andra som jag glömt, eller tappat bort i allt annat som varit.
En dal saker kan jag läsa och tänka ” är det verkligen jag som skrivit detta” och en del saker kan jag läsa och tänka att jag inte alls visste hur det var.
Saker har förändrats, det händer nytt hela tiden och det som var kanske inte längre är.

Jag har insett när jag kollade igenom detta att något som kommer att fortsätta att variera är orken, och humöret och att livet är en snabbgående berg och dal-bana.
Det dyker upp svängar snabbare än man ibland förutser och ibland så känns det som att ”nu har jag koll” och en sväng senare så är man nere i en dal och är tillbaka på att ha noll koll.
Ibland sitter magen i halsen och ibland är det hjärtat som sitter i halsgropen.
Den här bloggen har blivit mitt sätt att kommunicera med mig själv.
En sorts offentlig dagbok av tankar, känslor och funderingar.
Vissa tankar och känslor vet jag inte själv om när jag skriver, jag har lättare att skriva av mig än att prata ”fram” dem.
Jo, jag vet, ganska konstigt med tanke på att jag pratar ganska mycket!
En så är det!

Som idag, det känns ganska bra.
Trött, eftersom spänning har släppt efter besöket i Malmö igår och vi hade ett kuratorbesök i morse, men annars så känns det bra idag.
Vi vet mer var vi står nu inför sommaren.
Vi har två scenarion som kan hända och har planer för båda.
Visserligen så vill vi helst göra ett försök innan sommaren, men annars får det bli ”den sista barnlösa sommaren” som en kollega till mig sa.
Då ska det njutas, grillas, drickas vin och göra exakt allt vi vill och kan!
Och nej, inte för mycket rött, Lena! Jag lovar!

Och en sak till, jo det är syskon från samma infrysning som Amanda, som väntar nere i Malmö!
Lika söta och lika envisa!
Precis som sin mamma!

15 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Feed my Frankenstein

Att humöret är lite upp och ner och att stubinen är kortare än någonsin gör att det känns ibland som att saker omkring mig matar mitt inre ”monster”.
Saker triggar mitt humör och kommentarer får mig att bli lite stressad och irriterad.
Då kommer min lilla Frankenstein fram, eller om det är Träskmonstret?
Underbart för min omgivning som är van vid en ganska mild och vänlig och framförallt diplomatisk Herr Nilsson.
Men han har nog gömt sig någonstans. Han var rätt så lättskrämd så han har väl blivit rädd för monstret.

Som tur är så blir det en kortare arbetsdag idag.
Har tillbringat förmiddagen i bil ner och tillbaka från Cura Kliniken i Malmö.
Har äntligen fått svar på vad som egentligen händer och hur den närmaste framtiden ser ut.
Becka har fått utskrivet små roliga piller som ska rätta till det som händer, eller inte händer i hennes kropp.
Så med lite tur ska det hinnas med ett försök innan sommaren.
”Vår” läkare Margareta vågade inte lova något, eftersom Beckas kropp är mitt emellan allt, men det kändes ändå bra.
Vi vet åtminstone var vi står och chansen finns att vi då kan göra ett syskonförsök i mitten på juni.
De kommer att göra en ny undersökning innan försöket för att se om allt är ok. Vi vill ju trots allt inte använda våra frysta ägg om de säger att chanserna är mindre än de ska vara att det fungerar.
Skulle det vara så, då är det att acceptera att vi får vänta till efter sommaren.
Inte det vi vill göra, men slösa bort våra vackra ägg på fruktlösa försök gör inte det bättre!

Vi satt i bilen hem och radade upp saker vi ska göra i sommar om nu det skulle jäklas.
Kändes bra att ha planer för båda alternativen.
Det ger ju liksom monstret mindre stress att leva på!
Mindre stress och mer rödvin!
:-)

PS. Det har förresten kommit till lite under "Smått och Gott" de sista dagarna. Bland annat en underbara dikt som L från NOVA skickade oss. Den finns under "Amandas Sidor"! DS

14 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

I am a rock

Så var det sista officiella av NOVA-gruppens möten slut för våren.
Kändes lite konstigt och vi hann bara utanför dörrarna innan vi bestämde en grillkväll hemma hos J&S.
Jag, som var ganska skeptisk till dessa möten, har ändrat åsikt.
Ända sedan vi fick nej på vår adoptionsansökan 2006, så har jag varit allergisk mot att bli placerad i en grupp på detta viset.
Men jag har insett att ensam är inte stark och jag är verkligen ingen ö mitt ute i Ensamma havet!
Dessa två underbara par, J&S och L&G, har verkligen visat mig att jag haft fel och jag är glad att vi träffat dem!
Karin och Anita som håller i detta, har egentligen gjort helt rätt, aldrig styrt samtalen utan låtit oss sköta detta, bara frågat dem som ibland hamnat lite i det tysta när andra pratat på, så alla får en chans att säga hur de känner och tycker.

Ska erkänna att det även är en trygghet att sitta där med dessa personer.
Du kan säga exakt vad du vill – OCH DE FATTAR VAD JAG MENAR!!!
Jag känner inte att jag blir dömd, bedömd eller att de ser konstigt på mig och undrar vad i all världen jag pratar om!
Det är annars en effekt som dessvärre jag känner ibland annars. Kanske därför att jag läser in för mycket i vad folk säger och gör.
Men också för att vissa inte vet hur det ska vara runt mig, en del dansar som på glas och en del anstränger sig så för att ”göra rätt”, och det blir lätt ”fel” då.
Vi är de vi var innan, bara utan skyddsmasker och förmågan att dölja sorgen i våra ögon helt.
Ingen kan förändra det som hänt, men om det förändrar hur vi är mot varandra, då blir det ännu en onödig förlust!
Vänner växer inte på träd och jag är djupt tacksam för alla vi har!
Någon skrev för ett tag sedan att äkta vänskap är den som innebär att man kan fortsätta ett samtal man haft för flera månader sedan, som om det var igår!
Man behöver inte säga att man är vänner för att bevisa det, man bara är!
Och att bara vara är något av det svåraste i livet!

Med kärlek!

13 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Coming back to life

Kan inte riktigt förklara varför, men mitt huvud känns lättare idag.
Av någon anledning, kanske solen, så kan man ana ett leende på mig idag.
Kanske till och med en annan klang i rösten?
Har till och med rakat mig idag!!
Skägget och mustaschen finns kvar (någonstans ska jag väl få ha kvar håret??), men kinderna och halsen är stubbfria! Det Ni!
Har varit lite slarvig med det på sistone. (läs det sista året)

Satt ute och åt och lyssnade på musik i mp3-telefonen.
Såg emellanåt ut som om det snöade, med allt pollen och fröer som flög runt.
Snöfall i maj med ca 20 garder ute och vackra gröna gräsmattor?
Kändes lite underligt, men det var mysigt!

Tänkte att jag skulle lämna Er med lite poesi av Pink Floyd från låten ”Coming back to life”:

“Lost in thought and lost in time
While the seeds of life and the seeds of change were planted
Outside the rain fell dark and slow
While I pondered on this dangerous but irresistible pastime
I took a heavenly ride through our silence
I knew the moment had arrived
For killing the past and coming back to life”

12 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Green Green Grass of Home

Igår klippte vi vår tistelgräsmatta för första gången.
Nu är normalt sett inte gräsklippning speciellt kul, men nu är det inte normalt sett.
Klippa vår lite ojämna tomt med handjagare var en pärs, men vi delade på arbetet så det gick hyfsat snabbt och det blev så jäkla bra!
Känns bra, trots då att gräsklippning inte är speciellt roligt, men visst doftar nyklippt gräs underbart!!
Att sedan ”Firma BoB´s PoP” har planterat jasminbuskar runt trädäcket gjorde det hela mycket snyggt!
(Firma BoB´s PoP = Becka och Birte´s Plantering och Prat.)

Vi har förresten världens bästa grannar, Salle och Paulina. De är som oss, har inte alltför brått med tomten, tar det lite med en klackspark och det gör vårt ”bygg-liv” betydligt enklare.
De gör som oss när de bygger, vill testa själv och det får ta sin tid!
Att Salle håller på Malmö FF kan jag nog acceptera, lite rivalitet måste det ju finnas – oss grannar emellan!
:-)

11 Maj 2009 | Länk | Om Husbyggen | 0 kommentar

Last night

Last night I dreamed that I cried.
Last night I dreamed that someone died.
When I woke up my cheaks were wet and my eyes were red.
Last night I saw someone that was dead.

I saw the light, I saw no fright
I felt a warmth that soothed me so.
And I saw a man, so pale at night
lying silent on his bed of white.

And he looked straight at me
- even if noone else could see.
He told me without words, without a sound
that everything comes around.

Last night I saw a woman, taking his hand.
Leading him to a foreign land.
Taking a voyage to the safe shore
- where noone will feel this pain, nomore.

/ SN-090510

10 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Tears of fire

Att älska med någon och gråta ut ordentligt har vissa likheter.
Gör man det rätt blir det blött och man blir avslappnad!
Okej, för Er som nu tror att Ni lanadat på en porrsida och jublar kan jag ge ett råd: krysset uppe i höger hörn på skärmen - tryck på det NU!
Ni andra kan ta bort händerna från ansiktet och lugnt läsa vidare, det handlar om att gråta idag!

Det är faktiskt så att dessa två saker har likheter och just avslappningen efteråt är väldigt lik.
Är man stressad, utmattad eller uppe i varv till den grad att man är på helspänn och inte kan slappna av, då fungerar dessa lika bra!
Att vi killar somnar som små barne fter sex har ju alltid använts mot oss.
Men att jag somnar lika bra efter att ha gråtitsom ett barn, det är det ingen som vänder emot mig!
Sista tiden har det varit så att jag sovit som bäst de nätter då jag gråtit under dagen.
Avslappnad, fri från spänning och kroppen är bara tung och trött!
Då sover jag en drömfri sömn som laddar mina batterier!

Och ändå gör jag allt jag kan för att det inte ska hända!!
Att inte gråta då - inte sexet!!
Jag stretar emot tårarna!
Letar upp något att se på TV som inte är tårframkallande, spelar ett gammalt hederligt pang-pang dataspel för att få ut aggressionerna, eller begraver mig i arbete på jobb eller i trädgården.
Allt för att inte gråta!!
Trots att jag vet att det till slut ändå är det som hjälper mig att slappna av och att det är det som rensar skallen bättre än vilket huvudskott som helst i "Counterstrike"!
Ändå kämpar jag emot, som om det vre frätanade syra som kom ur tårkanalerna!
Smart va?
Nej, jag tänkte inte det heller!
Tur att det inte där finns likheter med att älska! Där kämpar jag inte emot!
För DÅ hade jag verkligen haft problem!

(Känns lite som att ljuset lyckats lysa lite i mitt liv. Jag har i alla fall lyckats hitta lite av min humor igen!
Om det nu var en smart sak?
*blink blink*

9 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Life goes on

Att inte veta och gå och oroa sig hela tiden är jobbigare än att jobba.
När hjärnan inte slappnar av utan ständigt tänker och undrar om och i så fall hur, detta ska lösa sig.
Jag vet att det är ok att tänka på sig själv och att man ska acceptera sina begränsningar, men ändå är det en röst i mitt huvud som tycker att jag är en liten fesmes som är hemma idag från jobb.
I morse var det samma röst som sa: "klä på dig och gå till jobb! Slöfock!".
Men min kropp körde en passivt motstånd a la Gandhi och låg kvar!

Känns som att jag skulle kunnat sova hela tiden, men så fort jag slappnar av så kommer tankarna igen.
Så jag försöker, f´låt VI försöker, att hitta något litet att göra hela tiden.
Något som inte tar på krafterna, som laddar batterierna och kanske ger oss ork att se förbi problemen och ge oss hopp att det finns en lösning någonstans i den just nu dimmiga framtiden.
För det måste lösa sig, det kan inte vara så här att Amanda var vår chans att få barn.
Livet kan inte vara så taskigt och grymt!
Det finns bara inte ett sådant scenario!
Även om det känns så just nu, så måste det lösa sig på något sätt!
Storken, Jungfrufödsel eller kanske brevbäraren?
Nja, kanske inte de alternativen, men någon lösning måste det finnas!
Det måste finnas!!
Även för en mesfes som mig så måste väl livet ha en guldkant ibland?

Det känns just nu som att jag skriver den mest gnälliga, självömkande och deprimerande bloggen på internet, men det hoppas jag snart blir annorlunda!
Men tills dess - "Välkommen till Herr Nilssons självupptagna depp-blogg. Kliv in någon minut, sedan får du leta upp en glad Johnny Depp-blogg istället!"

Kram på Er!

8 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

I´m still standing

Eller snarare: "I´m still lying down, but still breathing".
Så tröttkörd som jag är just nu så orkar jag inte stå upp allt för länge.
Enklare att ligga ner.

Det känns som att något vill motarbeta oss.
Motarbeta oss riktigt ordentligt!
Idag när Becka var på undersökning om när vi ska kunna starta vår IVF-behandling så fick vi beskdet att de inte vet, eftersom det verkar som att hennes ägglossning hoppat över en månad eller är väldigt väldigt sen.
Ingen verkar kunna ge oss svar på varför eller hur vi nu agerar och för varje dag som går så kommer vi ett steg närmare att inte hinna ett försök innan de stänger för semester på Cura Kliniken.

Jag orkar inte detta längre. Jag orkar inte att kämpa för allt, för att få något att gå vår väg.
Inget verkar gå enkelt och det nöter ner oss, sakta men obevekligt säkert!
Vi går båda på ren vilja vissa dagar.
Det är en kamp mellan vad som hjärnan säger att man ska göra och kroppen som säger, "jag orkar inte, låt mig vara"!

En timme efter att vi fått detta besked, så bröt jag ihop.
Tröttheten och bristen på ljuspunkter gjode att jag gråtande satt mig i min chefs besökstol och förklarade att jag åker hem.
Först hade jag inte kunnat ta ett beslut om hur jag skulle göra, så obeslutsam var jag, trots att svaret egentligen var så enkelt.
Men min hjärna går på ren vilja, en vilja att klara av allt som vanligt, göra ett lika bra jobb som jag brukar, sörja Amanda och tänka på hur vi hinner med ett IVF-försök innan sommaren.
Min vilja finns där, men mina batterier är tomma!
Hade jag vart en leksak som gick på batterier så hade det varit dags att byta batterier.
Men jag är ingen Duracell-kanin och jag hittar inga nya batterier hur än jag letar.

Jag är trött på detta nu!
Mer än en gång har tanken slagt både mig och Becka att det verkar ibland som att vi inte ska ha barn, men vi kan inte acceptera att det är så.
Två personer som vi, som älskar barn som vi gör, kan inte bara ge upp!
Det är kanske det smarta valet, det enkla, det rätta?
Men det är inget val!
Det hade varit lättare att sluta andas än att acceptera det alternativet!
Det finns inte!!
Precis som vår ork just nu!
Ändå vägrar vi ligga kvar och bli uträknade.
Vi reser oss upp! Långsamt, men vi reser oss!

7 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Mr Kiss Kiss Bang Bang

Ord brukar komma enkelt för mig, men idag har jag svårt att få fram något alls.
Är mest tom inombords.
Trött och tom.
Varje månadsdag av Amandas död, varje högtid, varje födelsedag bekantas barn har är jobbiga.
De suger kraft av oss och lämnar en tomhet och en utmattning efter sig.
Är det andras födelsedagar, så vill man ju inte dra ner dem, så man kopplar på ett litet leende, målar en mask och agerar som man hoppas är rätt.
Efteråt kommer motreaktionen!
Tröttheten, tårarna och rädslan.

Vi går nu i väntans tider. Inte efter barn i sig utan efter att kunna starta ett IVF-försök.
Att vilja starta, men inte veta när sliter en del på oss båda.
De har lovat oss att se till att det blir innan de stänger ”barnfabriken” för sommaren, men jag hatar när det inte är jag som har kontrollen.
Det gör mig rastlös och orolig.
…… och det gör då i slutändan att jag blir trött!

Men livet går vidare.
På något sätt, så är vi här idag.
Vi är här i morgon och i nästa vecka och en vacker dag är det kanske ett extra streck på en nykissad pinne?
Det är allt vad livet handlar om nu: regnet som kissar ner på oss och att en dag så kommer det där strecket på den nykissade pinnen!

Kiss Kiss!

6 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 3 kommentarer

Time after time

Idag skulle Amanda blivit 6 månader!
Ett halvår som inte blivit som jag trott har passerat.
Nog för att jag trodde på sömnlösa nätter och gråt och skrik, men jag hade inte räknat med att det var jag som skulle stå för det.
Mina funderingar på hur jag skulle bli som pappa har istället blivit funderingar över hur fel saker kan gå och hur ologiskt livet är.
Allt tog en helt annan vändning än jag trott den där tisdagen i början av november……….

Konstigt nog så fortsätter tiden att gå, timmar blir till dagar och dagar till veckor.
Och efter en tid har det då passerat en månad, två och nu är vi här vid nästa stora ”bemärkelsedag”.
Där då alla andra gläds åt de framsteg de ser sin lilla baby gör: kryper, vad de äter, rullar runt och formar sitt eget första språk. Den tiden då vi fortfarande sörjer och förbannar det som hänt.
Amanda kommer aldrig att åldras på våra bilder.
Hon kommer alltid att vara nyfödd, det kommer aldrig några nya foton på henne och de framsteg vi ser henne göra är i våra egna fantasier och drömmar.
Jag ska erkänna att jag ”sett” henne både som ettåring, treåring och tonåring i mina drömmar.
Pratat med henne om hennes liv och gett henne råd, men oftast är det hon som ger mig råd.
Råd och stöd!
Hon är så smart och klok och hon känner mig så väl.
Har märkt att hennes favoritfras är: ”Pappa, det är ok!”.

Men hon har fel, det är inte ok! Inget har varit ok det sista halvåret!
Men Amanda, det är ok att du har fel, jag kommer att älska dig för alltid ändå!
Grattis på halvårsdagen!

5 Maj 2009 | Länk | Amanda | 0 kommentar

I morgon är en annan dag

"Life´s a piece of shit..............."

:-(
Idag är inget roligt och jag vill helst krypa ner under täcket och gömma mig!

Vi hörs i morgon!

4 Maj 2009 | Länk | Amanda | 0 kommentar

Circle of life

"Den där tiden i månaden" har fått en ny innebörd.
Det handlar inte längre om en kvinnlig cykel på 28-32 dagar utan om tiden innan och efter den 4-5 varje månad.
Dagen då vi fick beskedet att vår dotter var död och dagen Amanda föddes!

Det är konstigt för även när jag inte tänker "aktivt" på det, så påverkar det ändå min sinnesstämning i denna tiden på månaden.
Omedvetet så sänkts mitt humör och min livslust i början av varje månad.
Det är som en psykisk cykel har tagit över min kropp och det sker oavsett om jag tänker på det eller inte - det är där ändå!

Imorgon är det 6 månader sedan vi fick beskedet på sjukhuset att våra dotter, vår älskade och efterlängtade dotter, inte levde längre.
Att hon hade somnat in i sin mammas mage och nu var en ängel.
Hela dagen har mina tankar cirklat tillbaka till de dagarna på sjukhuset i början på november: rädslan för att det som inte fick ske hade hänt, frustrationen och aggressionen när vi fick beskedet, tårarna - sorgen men oxå kärleken när våra familjer kom upp till oss och fanns hos oss under dessa dagar!
Alla samtal, besök och meddelanden som betydde allt och ............ och ändå ingentting.
Missförstå mig inte, jag är världens mest ödmjuke och tacksamme inför det stöd och den kärlek vi fick av alla efter det som hänt.
Men ska jag vara riktigt ärlig så skulle jag bytt bort allt för en enda dag med Amanda! Ett enda leende, ett enda skratt!

Men eftersom varken Gud eller Djävulen gör sådana avtal, så är jag evigt tacksam för alla vänner som funnits där för oss!
Jag är den förste att erkänna att vi inte är de enklaste att umgås med och det är komplicerat att veta vad man ska säga och göra.
Många kanske tycker det är konstigt att det fortfarande påverkar oss som det gör?
Vad vet jag, det är bara en känsla jag har att många känner så.
En del gör det kanske för komplicerat? Ibland känns det så.
Men det kommer alltid att påverka oss, det har förändrat oss och vi kommer aldrig att bli exakt de vi var innan - på ont och gott!
Själv har jag blivit rakare, ärligare och mindre "tillgänglig", men jag har också blivit ömsintare och som sagt tacksammare för det som verkligen är bra i vårt liv!
Jag vågar mera, för vågar man inte så vinner man inget!

För imorgon är det 6 månader sedan jag förlorade en dotter, min ögonsten!
Mitt livs juvel!
Men det är också ett halvår sedan jag vann en samling vänner, som utan dem, hade dessa månader inte funkat!
Och som några av dem aldrig slutar att påpeka att vi har sagt att vi är för envisa för att ge upp nu och vi ska göra Amanda stolta över oss och skaffa henne ett litet syskon!

Älskar Er!

Och till Amanda: Det går inte en dag, en timme, en minut eller en sekund utan att du fyller mitt hjärta!
Saknar dig så jag ibland undrar hur jag ska kunna gå vidare, men så slår det mig att jag inte kan svika dig!
Du är min ängel - nu och för alltid!!

Älskar Dig!!

3 Maj 2009 | Länk | Amanda | 1 kommentar

When the going gets tough, the tough get going

Om man kan likna humör och ork med att gå på lina, så gör jag det nu.
Tror att det är den mest passande beskrivning om hur jag mår, känner och tänker för tillfället.
Det kan gå hur bra som helst ett tag, linan är sträckt och balansen finns där.
Sedan händer något; en vindpust, något nedanför som fångar min uppmärksamhet och helt plötsligt så upptäcker jag att det är långt ner till marken. Jävligt långt ner till marken!!
Och undrar och det inte slingrar en gulögd, lömsk orm där nere oxå, som bara väntar på att jag ska komma inom räckhåll så den kan hugga mig!

Linan är mitt liv, höjdrädslan är framtiden och ormen är avundsjukan och bitterheten.
Lindansaren, för Er som inte förstått det, är jag!
Big surprise där va?

Men metaforerna är inte slut där:
För den som sa att varje dag är en strid visste vad han eller hon sa. För det är det!
Oavsett om jag är medveten om det eller inte så är dagarna ett krig.
Ibland ett kallt krig som inte märks på ytan.
Ibland ett litet krig som är över efter att några skott avlossats.
Ibland ett fegt krig där fienden överraskar och anfaller mig i ryggen och ibalnd ett världskrig som slutar med att någon atombombar mitt hjärta!
Och mitt hjärta är redan sårat, men de ska inte tro att de vinner kriget!
Det är inte över förrän den feta damen sjungit och hon kommer inte att sjunga förrän jag sagt åt henne vad hon ska sjunga!
Så det så!!!!

2 Maj 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Greased lightning

Jag kan ju inte låta Becka övertumfa mig, så idag när hon jobbade (varför ska butiker ha öppet när allt annat är stängt?), så oljade jag trädäcket på framsidan och plankorna på vår farstukvist!
Passade även på att lägga klart betongplattorna som ska se till att vår rabatt inte polas ut på vägen när det regnar.
Så flitig så flitig!
Som en oljad blixt!

Men när Becka kom hem så bestämde vi oss för att ta en lugn eftermiddag, så igång med grillen och en öl till Becka och en cider till lille mig.
Så i lag med Bacchus, sitter vi nu på baksidan och spanar ut över vår (o-)gräsbeväxta tomt och njuter av värmen!
Morgondagen spelar mindre roll, det är dagen som gäller!
"Fånga dagen" var det visst Robin Williams försökte lära oss i Döda Poeters Sällskap". Så vi gör ett försök!

På tal om dagar, i går fick vi beskedet att Amanda är folkbokförd!
Det rann en och annan tår i de Nilssonska ögonen igår när vi läste utdraget de sänt oss!
Och på tal om försök, så ska det förhoppningvis ske ett sådant under maj-månad!
Det känns som att vi orkar nu och det känns rätt!
Få saker har känts mer rätt!

1 Maj 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida