Stefan Nilsson

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Smått och gott	\|	Vänner	\|	Gästbok
Topplistor	\|	Om mig	\|	Videoklipp	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Juli (2019)

Welcome to my nightmare

Huset är städat, vår gudsons present ordnad, Beckas klänning till bröllopen vi ska på är löst och inget har vi målat idag!!
Regnskuren som besökte oss hindrade liksom det, men å andra sidan så hann vi allt annat tack vare det.
Vi har även fått tillbaka båda våra bilar som varit utlånade under veckan. Vi hade ändå inte nytta av dem när vi var i Oslo, så nu fick vi tillbaka dem nytankade och körklara!

Har känt mig rastlös idag, så det var kanske tur att vi haft att göra idag.
Risken är att jag annars klättrat på väggarna eller slagit på tangenterna som om de varit boxbollar med bostäver på!
Jag har fort farande svårt att förstå att det som hänt oss, verkligen hänt oss!
Oss av alla människor - vi som redan gått genom så mycket och kämpat så för att bli föräldrar!
Det är kanske därför det är så svårt att gå vidare? Det här var ju något som inte skulle hända - inte kunde hända!
Inte någon, allra minst då oss!
För ärligt talat, vad är oddsen att några som haft så svårt att få barn, när de väl får barn, förlora det i plötslig spädbarnsdöd i magen?
Se oddsen att det ska hända är så små att det kan väl inte hända?
Men det gjorde det visst?
Det känns fortfarande som en dålig mardröm.......... min dåliga mardröm!

31 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

The other side

Nyss hemkomna är vi nu efter en tripp till Oslo med färja.
Mamma fyllde ju sextio i måndags så vi firade det med en Oslo Minikryssning.
Gottigt!
Det är bara sjätte gången som Becka och jag åker den!! På tio år!!
Det var Thomas och Susannes första gång och även Birtes, men mamma och pappa har åkt fyra gången innan.

Det var skönt att komma bort ett tag, men även skönt att nu på vägen hem, verkligen längta hem.
Har varit lite si och så med hur man känner för "hem" den sista tiden.
Många tankar och känslor som är förknippat med hemmet, så det var skönt att sakna det nu.
Dock bara på vägen hem, resan annars är kanonskön!!
God mat, mycket trevligt sällskap och så då själva resandet med färja, jag är svag för just den stämning som det oftast är ombord.
Även om vi undvek det dansk-engelsk "sjungande" dansbandet och lämnade pionobaren när pianisten började framföra sin unika tolkning av "Bad Moon Rising" på polsk-engelska, så är det något speciellt med att åka bort så på det viset.
Om inget annat passar, så passar i alla fall en vräkiga frukosten alla!!
Inget går upp mot att äta frukost på färja eller hotell!!!

Att vi sedan hade den värsta busschauffören någonsin som körde oss från Köpenhamn till Helsingborg kan vi nu skratta åt, nu har ju åksjukan lagt sig!
Han tog fler felbeslut än Doktor Lotta Pain, som fick för sig att kombinera sin tandläkarpartik med gynekologen Doktor Skottie Pan-Ahn´s mottaging med baktanken att "varför inte slå ihop två onda ting?".

Men äntligen hemma och ser tillbaka på hela resan så är det med ett stort leende.
Vi behövde komma bort ett tag, bara för dessa två dagar.
Känns som att vi fick lite ork av detta, så nu får vi se om vi kan ta tag i saker igen.
Det är om inget annat dags att måla huset igen.
Om det bara slutar regna..................
Eller vad fan, låt det regna, det kommer en dag i morgon också.

Tack Jenny, för att du tog väl hand om våra gosekisar och pussvovven Della när vi var iväg!

Kramar

30 Juli 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

In the future to come

Igår fick vi då beskedet vi redan visste: att det var ett missfall och att det gått åt *pipsvängen!
*=(Här kan Ni byta ut pipsvängen mot valfritt kraftuttryck!) :-)
Som sagt, det var som vi redan visste så det var inget som slog ner oss värre än vi redan var. På något sätt så gjorde det kanske oss till och med lättare?
Det känns lite så idag, det är inte "Sorgmarch" av Chopin som spelas idag utan rock n roll på hög volym! (Just nu är det Rolling Stones "Start me up")
Snart blir det Europe och lite Thin Lizzy, allt med fart i och positiv kraft ......... och massor med "ta mig fan nu är det nog"-attityd.
Jo, lite Iron Maiden kommer det med också. Kick ass-music!

För min del började det redan under kvällen igår. Att spela Yatzi, skratta och höra Thomas förklara sin eviga odödliga kärlek till "Mumsegumman" fick mitt sinne att lätta.
Tyvärr så blev Becka illamående av tabletterna hon fick på sjukhuset och fick fira sin svärmor liggande på extra sängen. :-(
Som tur är så mår hon mycket bättre idag, både i mage och själ.
Känns idag som att vi behövde passera detta ultraljud för att kunna gå vidare.
Även om vi visste svaret, så hindrade det oss att se längre fram och allt blev svart.
Jag vet fortfarande inte hur vi går vidare, men det känns lite lättare just nu!
Att digga till Foreigners "Hotblooded" gör sitt det med och nu kom det en liten pussevovve som heter Della och vill ha kel, så jag lämnar Er med ett "vov vov" idag.

Kramar

28 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 2 kommentarer

Congratulations

Grattis mamma!

Idag blir min och Thomas "ömma Moder" 60 år!!
:-)
Som vanligt är det lika svårt att veta vad vi ska ge dig i present, mamma, men jag är övertygad om att i år har Becka hittat det som sätter pricken över i:et!!
Säger inte vad, det får du se senare.

Vad kan man säga om sina föräldrar som inte redan blivit sagt?
De har varit guld värda under alla år, men just 2009 har de verkligen visat vad de går för.
Mamma, du fick äntligen bli farmor i vintras, men inte på det sätt du ville!
Att du och pappa (och Thomas och Birte och Måns och Jesper och ....... *pust* . ja alla andra) finns vid vår sida gör att vi inte bara lägger oss ner och ger fan i allt.
I vår familj är vi inte de bästa på att säga det till varandra, men tvivla inte på att jag älskar Er båda jättemycket!
Så mycket att jag kanske till och med spelar en runda Yatzi, eller två, med dig idag!
Det du, det gör jag inte för vem som helst!!! :-)

Kramar

27 Juli 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

What kind of man am I?

Idag har vi varit i Malmö av en ny anledning, inte för att göra barn eller något som har med barn att göra.
Utan för att gratulera min svåger Jesper som fyllde år den 22.
Sist vi såg hans lägenhet var när vi hjälpte honom att flytta och snacka om att han fått gjort mycket sedan dess!!
Badrummet var kanonsnyggt och hans badkar av trä (!!!) var så jäkla coolt!!!
Starkt jobbat Jesper, hoppas att presenten kommer till mycket nytta!

En sak som slog mig när vi satt där var att jag undrar om jag inte förlorat mer än en dotter under sista nio månaderna.
Jag känner allt som oftast att jag är helt borta från samtal och vet inte ibland hur jag ska lyckas föra ett normalt samtal.
Jag känner det som att jag tappat varje uns av social kompetens jag haft.
Jag skulle inte bli förvånad om någon viskar bakom ryggen på mig att jag blivit dryg, högfärdig eller rent av otrevlig, för jag får verkligen anstränga mig för att föra ett vanligt samtal med personer som jag egentligen bryr mig om och trivs i sällskap med!

Det är hemskt att känna så här, att tvivla på att man ens själv är trevlig mot folk längre.
Jag menar inte att vara varken dryg, otrevlig eller taskig eller ens distanserad, men jag skulle som sagt inte bli chockad om någon sa så om mig, för jag får verkligen anstränga mig för att vara "normal".
Jag är ibland rädd för att vara i sällskap med andra - JAG supersociale-Stefan!
Världen har verkligen förändrats!
Jag vill inte vara så här, men oavsett vad jag gör, så är mina tankar hos Amanda och/eller på om vi lyckas få barn igen! 24 timmar om dygnet så cirkulerar i mitt huvud - utan uppehåll!
När jag då ska försöka att vara sällskaplig eller prata med någon så får jag använda all kraft att hänga med i samtalet jag deltar i, svara rätt och lyssna på vad som sägs till mig!
Det kräver 150% koncentration för att jag ska lyckas och dessvärre så känns det som att jag misslyckas oftare än jag lyckas.........

Det är inte min mening, men det leder till att jag hellre sitter tyst och undviker att få ögonkontakt med mågon eftersom jag då är rädd att de ska börja prata med mig.
Jag försvinner in i mina egna tankar och vi vet ju alla hur nyttigt sånt är!!
Jag kan få full panik om telefonen ringer, bara för att komma på att det faktiskt går lite lättare att prata med någon i telefon. Då kan jag ju stänga av ansiktet, för det ser ju inte personen ändå.
Jag har "bara" samtalet att fokusera på!
Ja, det och så då mina skenande tankar och samtalen med mig själv i mitt huvud!
Men det är trots allt enklare ................ när jag väl får upp telefonen till örat!
Hur fan blev det så här?

Okej, jag har en teori. Jag tror att jag måste ta tag i det som jag skjutit framför mig under den sista tiden innan semestern, innan jag kan må bättre och få ordning på hjärnkontoret igen!
I alla fall är det detta jag kommit fram till i mina dagliga samtal med mig själv och Amanda. Hon har en tendens till att läxa upp sin pappa ibland!
Henne kan jag inte snäsa av, som jag tyvärr gör med hennes mamma ibland!
Hon vet ju varför jag gör en del saker, oftast innan jag vet varför jag jag gör det!
Att vi då fick missfall när vi vågade tro på framtiden igen fick vår båt att kantra och ta in vatten ur en massa hål som vi hade lagat med tillförsikt och hopp.
Att få missfall blev som att förlora Amanda på nytt!
Allt känns hopplöst på nytt och det är jobbigt att leta ljuspunkter på himlen när det känns som att någon släcker stjärnorna för oss hela tiden.
Hur jag än försöker att inte ta ut den här sorgen med medföljande bitterhet över någon oskyldig, så känns det som att jag gör det, varje dag!
Det är inte min mening, jag bara orkar inte alltid vara korrekt längre.
Det är för jobbigt just nu och för alla tår jag trampat på och kommer att trampa på - förlåt!
Jag ska plåstra om dem när jag hittar min första hjälpen-låda!!
Ska bara hitta en ficklampa som kan lysa upp lite i mörkret, så jag kan hitta Becka och be om ursäkt för att hon är gift med en bitter surgubbe.
Men Amanda säger att hennes mamma kommer att säga att det finns inget att förlåta.
Smart tös, det kan hon inte ha fätt efter mig i alla fall............... *blink blink*

Kramar

26 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Billion Dollar Babies

Vet Ni vad?
Väla är fullt av små bebisar och stora magar!
Det vimlar säkert av en massa andra saker också, men det är just detta som min blick hittar!
Hela tiden!!

Tror Ni att man blir tagen för att vara arrogant eller kanske rånare om man går med solglasögonen på sig inne i butikerna?
Jag har inte vågat testa, men idag var det frestande!
Istället så blev jag bitter, ledsen och rastlös och ville bara komma därifrån.
Dessvärre så måste man ibland handla och vara ute bland folk och då kommer dessa svällande magar och små skrämmande bebisar upp som en snabbväxande svampsort ur marken.
Ja, jag vet, jag kan inte gömma mig hemma, det löser inget!
Men här hemma är det färre saker som påminner mig om att det finns lyckliga människor som blir gravida och har sina barn hos sig!
Jag är grymt avundsjuk på dem och skäms för att jag känner så, men jag kan inte rå för det!
Det är jag, i alla fall som de är just nu!

I eftermiddags och under kvällen har vi haft Beckas bror Måns, hans Eva och Marina på besök.
Det blev grillning för femte gången under denna veckan!
Känns som att det var en-två gånger för mycket, till och med för mig!
För andra dagen på rad, blev det också så att markisen blev mera regnskydd än solskydd. Visste väl att jag skulle stått ut med solen och inte skaffat en markis!
Sedan vi köpte den, så har det regnat hela tiden!

Å andra sidan så regna och åskar det i mitt sinne ockås, så det passar kanske bra ihop?

25 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Animal

Efter ungefär en timme på Skånes Djurpark så kände jag något konstigt: jag var avslappnad.
Inte som avslappnad egentligen ska vara, men mer lugn i kroppen än vad jag varit på ett bra tag nu.
Kändes bra, även om den känslan försvann liten när jag väl kom på att jag var lugnare.
Det är ju alltid så!

Men det är mysigt att gå runt och se djuren och klappa en dela av dem och bara se in i ögonen på andra av dem.
Ett lodjur bara tittade mig rakt in i ögonen. Lite som Busan gör hemma allt som oftast.
Kanske var det då jag hittade lugnet?
I närheten av djur, av det vilda?
Jag vet inte, jag är helt slut just nu och ändå vill jag inte gå och lägga mig.
Känns som att det är så mycket som vill ut men allt bara trängs och fastnar på vägen fram.

Livet är verkligen inte kul just nu, men att vara på djurparken med Martin, Jenny och Elin idag var en skön flykt från verkligheten en stund.
Man behöver undanfly sina tankar och känslor ibland och djuren gav oss den stunden, om än bara för en minut eller två per gång.
Jag skulle idag bara vilja gråta mig till sömns och vakna upp och komma på att det varit en mardröm, den hemskaste av alla mardrömmar, men jag vet att vår verklighet är den vi har just nu.
Vi har pratat om hur vi ska göra framöver, men tagit beslutet att inte ta några beslut nu. Vi ska vänta tills efter semestern och se vad vi vill göra med framtiden.
Leva utan barn är det enda vi vet att vi inte klarar av, så det beslutet är redan tagit!
Vägen från där vi är till där vi vill vara - det är en annan historia ännu dold i natten!

24 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Angry all the time

Halvlek i fotbollsmatchen mellan Helsingborg IF och FC Zestafoni.
Perfekt match......... för mitt humör då!
HIF spelar som en påse nötter och är i det närmaste värdelösa.
0-2 och fortsätter det så här, så är de utslagna!

Ungefär som mitt humör då.
Det har verkligen slagit ut idag, från inget alls till fullt raseri. Som tur är har Becka varit hos sin mor idag, så jag har kunnat vara arg utan att ta ut det över henne.
Kan inte säga något speciellt, mer än att jag är arg på allt och alla idag!
Gamla oförätter som nya och så då den där jäkla telefonen som ringt hela dagen.
Jag har inte velat ha kontakt med någon idag för risken att jag skulle säga något jag inte menade eller något jag menat, fast i fel ordalag.
Igår så gnällde jag över att jag inte kände något, idag då över att jag är så arg att jag inte riktigt har kontroll över det!
Snacka om att jag fick vad jag bad om!
Ungefär som att jag sa i 27 år att jag inte ville ha barn...................

Man ska akta vad man ber om!

23 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Anybody seen my baby?

Okej, nu vet jag att något är fel.
Idag (igen) har jag spelat Yatzi - utan att någon behövde sticka nålar under mina naglar eller vassa spjut i mina fotsulor!
Det börjar bli en vana nu och det finns bara en vana som är bra med Yatzi och det är den vanan att vägra spela det!
Jag får skylla på att det är semester och jag vill göra andra glada som råka gilla detta kättarspel från Helvetet!

Idag har vi grillat, för tredje dagen på rad!
Är inte trött på det ännu, men fortsätter det så här så kommer jag kanske att bli det?
Vet inte men jag får väl testa mig fram - varje dag är ett äventyr eller hur är det det heter?

Nja, snarare är det så att varje dag är en prövning och ett litet helsike!
Inget stort helsike, det sparar vi till en annan dag, men ett litet ett. Ett sådant som retar dig. Ett sådant som du inte blir av med!
Jag vet inte om jag inte kan få fram hur jag känner och mår, utan det känns som att jag går i ett vakum.
Vet hur jag borde känna, vet hur jag vill känna, men jag bara flyter med!
Inte glad, inte ledsen - bara ......... ja inget!

Det gör ont att inte känna något!
Konstigt? Ja, men det är så!
Det känns som att något saknas, en bit av mig själv är åter igen försvunnen och jag går här vilse för jag vet inte vilken bit det är.
Eller så vet jag det?
Och det är därför jag hindrar mig själv att känna något?
Eller är det bara för mycket och det är därför jag inte känner något?
Jag vet inte. Ärligt, jag har ingen aning!
Jag är vilse i mig själv och har ingen aning om hur jag hittar en utväg.
Jag vet bara att sist jag kände mig så här olustig, det var när livet började bli "normalt" efter att vi förlorat Amanda.
Då när man började göra saker på rutin igen, men hjärtat inte riktigt var med.
Det släpade liksom efter hela tiden.
Några steg efteråt, såg vad som hände, registrerade, observerade, ja det gjorde allt utan att reagerade.
Där är jag tillbaka och jag gillar inte det alls, jag gillar inte mig själv alls då.

Livet utan passion för det som händer, är som pannkakor utan sirap eller rosor utan blomblad. I alla fall för mig. Jag reagerar hellre för mycket och bölar som en nioårig tjej vars vandrande pinne har dött än är denna gäst hos verkligheten som jag just nu är.
Jag är trött på detta, så trött så att jag tidigare idag, tittade på de sista bilder vi tog på Amanda innan vi la henne i hennes kista.
Bara för att provocera fram en reaktion!
Två tårar kom det! Två sketna tårar!!
Fasen jag gråter normalt sett mer när jag tittar på ett snyftigt avsnitt av MASH än så.
Något är fel och jag vet vad - men jag har ingen lösning på det mer än att vänta.
Tiden löser det mesta................... sägs det.
Jag hade i alla fall rätt i en sak - så fort pappa och jag monterat vår terrassmarkis, DÅ kom regnet!
Det är kanske lösningen? Göra tvärt om?
Få mig att skratta för att sedan kunna gråta?

22 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Wanted dead or alive

Efterlyses:
Semesterkänslan som ska finnas när man har semester!
Den har rymt och jag har ingen jäkla aning om var den är!
Ser Ni den, så håll fast den tills jag kommer och hämtar den!!
Vet inte var den kan vara, så Era gissningar är lika bra som mina - om inte bättre!

Letade till och med på vinden, hittade inte den där, men däremot mina gamla Donkey Kong-spel.
Så idag handlade vi nya batterier till dem!
Tänk så coola de var en gång. :-)
Jag älskade det dubbla Donkey Kong, och så kaxig jag var när jag kom upp i 999 i summa.
Det gick ju inte att komma högre i poäng så man började om på 0.

Börja om på noll gjorde vi i kväll också, vi började måla huset igen.
Visserligen bara där markisen ska sitta snart, så vi inte skvätter färg på den, men det är en början!
Hela trädäcket är klätt i plast och vi fulla med vita färgstänk, men det är en början!
Ska se om vi kan få dit markisen i morgon - så solen inte visar sig resten av semestern!
Brukar vara så, när man väl har en sak, då har man inget behov av den!

Nu har jag visserligen semester OCH har ett stort behov av den, ska bara hitta den där känslan också.
Var tusan kan jag ha lagt den?

21 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

PS I love you

Det känns inte som den första semesterdagen.
Den fick ju liksom kämpa i motvind redan från början, men ändå.
Kvalmigt, regn och så far vi Helsingborg runt för att ordna en massa och handla.

Vissa stopp var dock kul:
På SEB i Råå så jobbar ju Nettan och det var aaaaaaaaaalldeles för länge sedan vi såg henne och Martin!
Men nu fick vi i alla fall krama om henne och bestämt att nu måste vi träffas!
Bästa bankbesöket på länge.
Nettan och Martin har vi 10-års jubileum i år med. Jag och Thomas träffade dem på Cypern när min ömma Moder fyllde 50. (Ja, vad fyller hon då i år??) :-)
De var kanonkul att ha att göra med, trots att jag blev bränd!
Av solen då, de är för snälla för att skada någon. Nettan bara mobbar mig för min röda vackra solbränna än och att jag inte pratade om något annat än Becka!
Det har blivit lite långt mellan träffarna, men kontakten har vi behållt, så nu måste vi se till att ses "på riktigt"!

Efter banken, så blev det en runda till färgbutiken och handla ............. ja just det: färg!
Hur kunde Ni veta det?
Huset måste ju målas en gång i år oxå, sedan är det 7-8 år tills nästa gång enligt experterna som vi pratade med i butiken!
Sedan blev det att handla födelsedagspresent till min lilla mamma då och lite skoj till mig!
Jag köpte ju (äntligen) en X-Box 360 i helgen, så nu ska det spelas!!
När jag inte fixar i trädgården, fixar på vinden, besöker vänner eller .........
Ja, det blir väl höst någon gång!!

Efter en runda på Apoteket och MAXI, så kom vi då äntligen hem igen.
Becka startade gräsklipparen och jag klättrade då upp på vinden för att sätta reglar som vi kan fästa terrassmarkisen i när den ska monteras.
Den kommer tidigt i morgonbitti, så det blir ingen sovmorgon i morgon!!
Om Ni inte visste det, så kan jag avslöja en sak: DET BLIRJÄVLIGT VARMT PÅ VINDEN UNDER SOMMAREN!!
Även när vädret inte är jättebra, så ligger temperaturen på ca 40 grader där uppe!
Såga, spika och ............ svettas och dricka i massor.
Efter att efter många, många ..... MÅNGA om och men, ha fått dit EN regel, så kom jag på att det fanns ju redan något att fästa markisen i - det som jag fäste reglarna i!!!
Smart-Stefan slår till igen!
Hade huvudet inte suttit fast på axlarna, så hade jag kastat iväg det!!
Men jag får väl se det som att jag börjat med att regla upp för att lägga golv eller något!

Nu ska jag in i duchen innan vi ska grilla en god köttbit!
Det måste ju kännas som semester på något sätt!

Och förresten: "Glöm inte att jag älskar Er!"
Eller hur Nettan??
:-)

PS. Till familjen Ågren-Bengtsson och Harry Potter: Tack för sällskapet igår. Vi behövde det!! Kram DS.

20 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

Paint it black

Dagen har hunnit in nästan två timmar in på söndagen då jag skriver detta.
Hann inte med att skriva något tidigare under lördagen och tur var kanske det. Det hade bara blivit en nattsvart blogg med tårar och bitterhet!
Nu får den tilltänkta rubriken stå kvar som en påminnare om att även om man målar allt i svart, så dyker det upp andra färger efter en tid.

Jag mådde inte alls bra under lördagen, ville inte göra någotting och var uppgiven och trött.
Min ork och min vilja hade helt försvunnit och jag tyckte så synd om mig att jag ansåg att jag hade rätten på min sida att skita i allt och ge upp!
Efter ett regnigt besök i Östra Karup med gräsklippning, lite samtal och lunch tillsammans med mina föräldrar och min bror så blev det en stund hemma innan vi mitt i skyfallet åkte mot Vejbystrand till J & S från NOVA Gruppen.
Även L & G från NOVA skulle komma men G hade fått akut magkatarr och kunde tyvärr inte komma med.
Hoppas att du mår bättre snart. Har haft magkatarr till och från i några år nu och det är verkligen ingen höjdare! Vet inte om det hjälper, men man vänjer sig! Konstigt nog så gör man det!

Vi hade egentligen tackat nej till att komma med efter beskedet i torsdags, men ändrade oss under fredagen efter att ha pratat med Birte och Thomas.
Jag var inte alls pigg på det idag, men Becka använde min egen taktik mot mig (jäkla förrädare!!) och påminde mig om att jag kan inte stoppa huvudet under kudden och undvika världen utanför!
Så det var bara att samla kraft och åka dit.
Trots att det kändes som att vi skulle behövt både livbåt och åror för att komma fram när det regnade som mest, så kom vi bara tio minuter för sent!
Och Becka hade rätt, det hjälper inte att stoppa huvudet under armen och sniffa sig i armhålan! Det hjälper inte ett dugg!!
Att prata med dessa underbara människor som varit med om samma som vi, tänkt samma tankar och skrikit ut av samma vånda, det var exakt vad jag behövde!
Det var en vitamininjektion som gick rakt till min trötta hjärna och mitt ärrade hjärta! Trots stora gäspningar och trötta ögon blev det sent innan vi körde hem och jag kände att jag hade så mycket att säga, så det blev att starta datan innan sängen fick ta mig i sitt våld!

Att prata så hämningslöst, utan filter, är underbart skönt. Det är inte alltid det politisk korrekta som sägs, men alla förstår.
Rädslan för att något ska gå fel nästa gång man väntar barn, att få missfall (som vi har fått nu!! Jo, det är bekräftat!) och att undra om hur man ska få tillräckligt med kontroll för att klara av de där nio månaderna utan att hamna på femte våningen på Helsingborgs Sjukhus.
Vi har pratat, undrat och argumenterat om de änglabarn vi förlorade för 6-9 månader sedan: Lilla T, lilla S och så då Amanda.
Hur saknaden finns kvar och hur minnena blommade upp igen under den vecka vi nu fick vara gravida igen.
Även att det är ok att känna avundsjuka, en känsla som jag annars alltid sett som hemsk. Den är ok, det är inte att missunna andra något bra, när man är avundsjuk på dem! Det är att vilja ha det som de har, just för att de har något som är bra! Man vill inte ta det i från dem, man vill ha det likadant och jag är avundsjuk på att det var L som sa det först och inte jag! :-)

Någon tror kanske att tre par som förlorat sina barn sitter och gräver ner sig i sorgen efter barnen när de träffas, men det är faktiskt inte så!
Snarare tvärt om, vi kommer på varför vi vill ha barn, vilka underbara känslor och stunder vi hade med barnen när de levde i sina mammors magar och vilka förhoppningar vi hade, vilka personligheter vi kunde ana redan då och vad vi hoppas för oss och varandra i framtiden.
Det ger kraft! Det ger stöd! Och det ger lust att fortsätta kämpa mot den där känslan av uppgivenhet!
Att veta att man inte är ensam om sina tankar - för det är man inte!
Tvärt om!
Vi målar i andra färger efter att vi träffats. Jag hade en burk med nattsvart färg med mig dit - men den var full med röd, blå och lila när jag körde hem!

19 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

The show must go on

Okej, nu ska Ni höra Queens pampiga låt skrålande ur högtalarna och sjunga med i texten, för showen måste fortsätta.
Vi tvivlade både ett tag igår på att vi skulle orka fortsätta våra försök att få barn. Denna jävla bitterhet som inte verkar vilja släppa oss, denna jävla otur som verkar förfölja oss - den har kört slut på våra krafter!
Sedan tänkte vi båda: "kan vi se ett liv utan barn?".
Svaret är nej, det kan vi inte!!
Så lägga ner det, det är inget alternativ.

Så det var kontentan, den brukar komma sist, men för en gång skull så började jag med poängen och tar inledningen sist.

Vi har givit upp detta försök. Okej, vi har inte fått det 100% bekräftat, men Becka har en "viss" vana av att känna om det känns rätt eller fel och detta känns inte rätt.
Ultraljudet igår visade att fostret var för litet och även om de två läkarna vi hade inte sa det rätt ut med ord, så sa deras ansikten det klart och tydligt!
Varken mina föräldrar eller Beckas mor vill ge upp, enligt dem så finns det visst något som kallas mirakel, men det tror jag inte på!
Inte nu längre.
Jag tror bara på något som kallas envishet och att aldrig ge upp!
Sitter vi och ser på "Monkey Business" på Discovery Channel och längtar efter barn när vi ser aporna där, då förstår Ni att vi inte kan göra något annat val.
Att det finns inget alternativ!

Birte och min bror Thomas kom hit igår direkt efter att vi berättat för dem hur det gått. Åter igen vårt skyddsnät är av bästa, openetrerbara klass!
Vi hade långa samtal om livet, barn, våra historier och vår framtid. Jag älskade det! Varje stund!! Jag har världens bästa bror, bara så Ni vet det!
Det kom sms, samtal och stöd från alla utan President Barack Obama och jag tror att det var för att han sov just då och ingen vågade väcka honom.
Ska sanningen fram, så är detta ingenting!
Nej, inte "ingenting" som i ingenting, men det är ingenting i förhållande till att förlora Amanda!
Detta är en uppgiven känsla som kommer att finnas med oss, en rädsla om hur vi ska gå vidare och ett stick i hjärtat att "varför ska detta hända oss igen"!
Det som gör mest ont är själviskt, men det gör trots allt mest ont: varför kan alla andra göra barn så "enkelt", bli gravida och nio månader senare bli föräldrar till ett levande barn.
När då min erfarenhet av vårt barn är en dotter med lilafärgade läppar som jag aldrig fick se om hon hade sin mors underbara ögon!
Det är inte rättvist!

Ja, jag vet, det låter bittert och jag är bitter! Inte mot någon som har fått barn, som är gravid eller som just nu gör någon gravid eller blir gravid!
Jag är bitter för att livet inte känns just rättvist! Jag missunnar ingen glädjen att få barn. Jag uppmuntrar dem till det, för fasen Ni vet inte vad Ni missar. Det är det underbaraste i världen!!
Jag är glad för dem som inte har de problem som vi har, som inte behöver uppleva detta, som inte oroar sig sjuk varje gång deras fru/sambo går på toaletten för att de är övertygade att de kommer få höra tårar därifrån!
Det enda jag undrar är varför vi ska drabbas av detta och plågas som vi gör.
Livets mening (för oss) är barn och vi kan inte se ett liv utan barn - så showen går vidare - just nu med stråfen ur Queen låten som fått ge sitt namn till denne blogg: "Empty spaces, what are we living for......"
Tomma rum - ja, men vad vi lever för, det vet vi!!

Med massor av kärlek

17 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 7 kommentarer

19th Nervous Breakdown

Jag är trött på att vara nervös och rädd! Det sliter ut mig som om jag har en slipmaskin som går på högsta varv i min kropp och sliter ner mig inifrån.
Om Becka kommer med någon kommentar eller blick som skrämmer mig, då får jag panik. För att få kontroll så startar min hjärna att hitta logiska förklaringar.
Jag måste hitta någon logik som ger mig ett svar som gör mig lugn, annars kommer jag att explodera inifrån.
Efter några dagar som varit avslappnade, så är det visst dags att oroa sig big-time igen.
Något som kan vara ingenting eller ett första tecken på att det gått fel har uppdagats och direkt är vi nervösa som två kaniner på ett fält när jakthundarna närmar sig!
Jag skulle kunna spy rakt över tangentbordet nu.
Det är säkert inget, men bara tanken på att det kan vara något som gått fel får våra hjärnor att producera bilder som får hjärtat att slå väldigt tungt och hårt.
Jävla hjärna!!!!

Nåt säger mig att jag kommer att uppdatera denna blogg senare idag………….

UPPDATERING 1:
Vi har fått en tid på gyn i eftermiddag. Vi får väl se vad som händer då!

UPPDATERING 2:
Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan...............................
Varför är livet så här pissigt????
Ultraljudet visade att något som skulle varit ca 10mm var 6mm.
Istället för att fostrat var i vecka 6+3 så var det ca vecka 4.
Varför..............?

UPPDATERING 3;
Fostret var för litet att se om hjärtat slog, Tessan............................
Nytt ultraljud på måndagen den 27.

16 Juli 2009 | Länk | Om barn | 3 kommentarer

Sola och bada i Pina colada

Idag och sedan bara två dagar kvar innan det är fyra veckor av sola och bada i Piña Colada!
Just nu är jag så trött att jag undrar hur jag ska få något vettigt gjort på de veckorna. Hade tänkt måla huset en gång, fixa en häck på baksidan och lite annat smått och gott på tomten.
Några dagsutflykter är det också tänkt att vi ska hinna med och så då en del besök hos vänner och andra nära och kära!
Men just nu känns det som att första veckan blir det till att sova bort!
Vakna vid tio tiden, gå upp – bara för att lägga mig på soffan istället!
Det är nog allt jag pallar. I alla fall som det känns just nu. Det blir kanske bättre efter helgen och vi verkligen är lediga?

Det har ju varit en ganska stressad tid det sista halvåret, så det är kanske inte så konstigt att jag är så här slutkörd?
Det känns som att det blir en välbehövlig vila, där vi förhoppningsvis kan samla kraft.
Ultraljudet i nästa vecka avgör ju en hel del om hur resten av semestern blir.

Har annars haft en bra känsla om just det de sista dagarna. Har känts bra och jag hoppas att det håller i sig.
Är då, som sagt, nervös inför ultraljudet. Tror att kommer vi bara förbi det, ser att hjärtat slår på den lilla saken i Beckas mage, då kommer det att bli lättare!
Just att se ett ”tomt” ultraljud är det som skrämmer mig mest just nu. Denna gång så kollar jag mer aktivt på ”vänta barn”- webbsidor, typ Gravid.se.
Allt för att lugna mig. Becka tittade frekvent på dem när vi väntade Amanda, men då kände jag att jag klarade mig utan det.
Denna gång är det annorlunda.
Mycket annorlunda och ändå detsamma.

15 Juli 2009 | Länk | Om barn | 2 kommentarer

Ballad of a hard man

Det är nu åtta och en halv månad sedan vi förlorade vår dotter.
Att hämta sig från den chocken och hitta en ny form av liv har utan tvekan varit det tuffaste jag varit med om och det tuffaste jag lär vara med om i livet!
Även om vi nu väntar barn igen, så innebär inte det att livet svängt 180 grader och är solsken varje dag.
Eftersom det tog åtta års kamp att få Amanda, så är det dessvärre många av de smärtsamma bilder vi samlat på oss under dessa år som spelas upp i våra huvud nu, och inte de glada som vi hoppas och vill ha under vår graviditet.
All sorg och kamp är inte som bortblåst, vi lever med den varje dag – den är en stor del av oss.
Emellanåt så försöker vi dölja, på olika sätt, hur vi mår och vilka tankar som bosatt sig i våra huvud. Ibland lyckas jag, men oftast är det någon som ser genom mina solglasögon och ser vad som gömmer sig i mina ögon.
Det krävs starka personer att våga se in i en annan människas ögon på det viset!
En del tittar istället bort eller undviker att titta alls – de vet att de kan få se något de inte vill se!

Jag har fått höra att varje dag jag är på jobb är bra, en bonus. Jag har aldrig känt mig pressad av mina chefer eller någon annan på jobb att jag måste prestera, att jag måste vara som jag var innan.
Att jag gör mitt bästa efter hur jag mår den dagen räcker för dem och det är något jag lärt mig under våren som gått, att det är unikt.
Jag har människor runt mig som ”fångar upp mig” innan jag hinner falla!
Jag är övertygad om att i många fall så är de inte ens medvetna om att de fångar mig, de bara gör en spontan sak och inser kanske inte hur mycket varje ”liten” sak är värdefull för mig!
Jag känner ingen press från Ola eller någon av de högre cheferna, vilket gör att den enda press jag har är från mig själv och att inte svika det förtroende de ger mig!
De litar på mig vilket gör att jag kan slappna av och göra mitt bästa, utan press eller krav då de visar medmänsklighet. Det är ok att jag är mänsklig, att jag visar en ”svaghet”.

Just detta leder mig då vidare på en annan tanke: hur man i vissa sammanhang uppfattas som stark och i andra som svag.
Det märks när man pratar med någon om hur de ser på en, om de ser mig som stark eller då svag. Man ser så olika på hur folk hanterar sorg och svårigheter och hur samma sätt att vara kan tolkas så olika.
Är man ”bra” på att hantera det – är du då stark eller känslokall?
Är du mindre ”bra” på att det – är du då svag eller bara mänsklig?
Jag vet inte svaret på det, jag vet bara att jag själv ändrar åsikt om hur jag hanterar vår situation efter hur folk ser på mig! Ser folk inte på mig över huvudtaget, då är jag svagare än en nyfödd baby!

Men det är ingen svaghet att visa sig ”svag”!
Det handlar om att känna att man har kontroll.
I situationer där man inte känner att man har kontroll, där behöver man känna att andra har det åt en, man är beroende av andra och känna trygghet i de man har omkring sig.
Om de personer man omger sig med inte ger trygghet, så saknas kontrollen och man blir osäker och världen utanför blir en jobbig plats att vistas i.
Allt blir upp till personen själv att hantera, och det är ohållbart i längden.
Du bryts sakta ner och eftersom du redan går på reservkraft och envishet så tar det inte lång tid innan du inte orkar!
Och andra ser dig då som svag……………..
När egentligen det handlar om att man inte känner trygghet eller stöd – ingen som förstår dig.
Ensam är inte stark!

Att känna sig svag på sin arbetsplats innebär att du känner dig svag överallt eftersom du tillbringar mer vaken tid där än någon annanstans!
Jag är lyckligt lottad, dessvärre är inte alla det!

14 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Stormy Monday Blues

Sista måndagen – sedan är det semester!
Kan kanske förklara varför ögonlocken sitter i jämnhöjd med mina knäskålar och när jag gäspar så tänker folk på flodhästar!
Har precis petat i mig två Panodil, så att jag kan ta mig genom förmiddagens huvudvärk.

”Och nu över till dagens sponsor: Panodil Znaps – när du vill bota huvudvärken men behålla fyllan!”
”Paaaaanooodiiil……………Znaps – Skål ta mig fan”

Idag har vi fått bokat tid för vårt första ultraljud. Så nästa vecka är det dags.
Känns bra, nervöst men bra!
Hade precis en fru som sa att ”det är bara sju och en halv månad kvar”!
Min nervösa fru sa så!!
*fniss*
Hon garderade sig snabbt och sa ”jävligt långa månader”, men Becka, sagt är sagt!
Jag hoppas att ultraljudet gör oss lite lugnare och ger oss en stabilare grund att stå på. Det är en underbar tid nu, men den är också skrämmande.
Det underbara finns i Beckas mage och det skrämmande i våra huvud.
En omvänd ”Alien”-film alltså!
Jag är lite rädd för ultraljudet, men det ska bli skönt när vi har det avklarat. Det är ju nästa hållplats på vår barnresa!
Hoppas att vi får en annan reseguide efter den hållplatsen, att Ture Svettbralla som vi har nu säger upp sig och vi får Nisse Lugnagatan eller Ville Valium istället.

Det börjar ju sedan bli dags att hitta en ny barnmorska. Den vi hade kommer vi ju inte att gå tillbaka till om hon så var den sista barnmorskan i universum!!
Då hade jag själv omskolat mig till barnmorska snabbare än någon hunnit säga ”navelsträngsgratäng”!

13 Juli 2009 | Länk | Om barn | 4 kommentarer

I´m a loser

Sista söndagen innan det är semester, så den ska vi väl klara av.
Det är dock en klassisk söndag: lite ostadigt väder, lite rastlösa och ha ingen aning vad vi ska göra idag.
Vi får se vad vi kan komma på under dagen, vi har ju liksom avgörandet i egna händer.

Annat var det igår!
Vi hälsade på i en vackra byn Stidsvig. En snabbvisit hos mina föräldrar och ett lite längre besök hos Sven, Jenny och Axel.
Och Imma, henne får vi inte missa. Vovven blev ju så glad i Becka!
Det blev god mat och en massa prat och sedan kom det då, avgörandet:
Vi spelade Monopol alla fem och som vanligt numera så vann jag.............. INTE!!!
Jag blev sist med skulder upp över öronen och fler fängelsebesök än Svartenbrandt och Clark Olofsson tillsammmans!
Jag ska inte spela sällskapsspel!
Jag ska inte spela sällskapsspel!
Jag SKA inte spela sällskapsspel!!
Det är mitt nya mantra, ska upprepa det 150 gånger varje timme tills jag lär mig!
Till slut blev det Axel som tog hem alla millionerna och ägde allt.
Kan inte ens skylla på att vi lät honom vinna! Han skinnade oss alla som en sann Donald Trump!

Idag har vi annars en mellandag.
Igår så var vi hoppfulla och tänkte framåt. Becka pratade till och med förlossningar med Jenny!
Så idag så har vi då en lite rädd dag - tänk om vi hoppats på för mycket, det är ju långt kvar?
Det går lite så där, upp och ner, dag för dag.
Vågar vi tänka för långt fram, ja då kommer rädslan dagen efter som en saltad skattesmäll från staten!
Det slår inte fel, det är "vinst varje gång"!
Så vi bestämde att försöka att ha kortare delmål istället för att se slutmålet redan.
Det närmaste målet är nu ultraljudet som ska vara om en 3-4 veckor.
Det är så långt vi tänker, det får räcka för tillfället!
Den dagen kommer att vara tuff nog ändå, det är väldigt många dåliga minnen som är förknippat med det, så det får räcka att tänka fram till det just nu!

Jag förlorar hellre i alla sällskapsspel som finns i resten av mitt liv, än att förlorar detta maratonglopp vi nu håller på med!

12 Juli 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 0 kommentar

The flame still burns

Okej, jag ska erkänna:
För tillfället så älskar jag när Becka har kortare stubin!
Hon hade det i början när hon bar på Amanda och hon har det nu igen.
Det är inte den där sura, vresiga korta stubinen - utan en kort stubin som gör att hon reagerar utan att hon själv vet vad hon reagerar på.
Ibland kan det så att hon inte ens har en aning om varför, men ändå så kommer det en kudde eller en chokladdoppad hasselnöt farande genom luften.
Och jag älskar det!

Efter en morgon med tandkrämskrig och handdukssnärtar, så är jag en lycklig man. Verkligen lycklig!
Jag blir lugn av att se hennes hormoner leva rörare i hennes kropp, det påminner om när hon var gravid sist och jag kan inte hjälpa det - jag älskar att hon inte kan kontrollera humöret ibland.
Utbrotten av tårar, skrik eller då flygande mobiltelefoner som träffar mig i magen får mig bara att le, och jag ler stort!
Vilket då får henne att titta på mig och säga "sluta, det är inte roligt"!
Men älskling, det är just det som det är!
Det är roligt, det är det bästa som finns just nu och jag ser fram emot att få durkslag, gamla strumpor och vattenstrålar efter mig under de närmsta åtta månaderna!
Knäppt?
Ja, kanske.
Men eftersom jag hittat något som påminner om tidigare och det får mig lugn - så får Ni gärna kalla mig både knäpp och en massa annat för förthoppningsvis så innebär detta knäppa att Ni får kalla mig tvåbarns far till våren!

11 Juli 2009 | Länk | Om barn | 0 kommentar

Relax

En vecka kvar att jobba!
Sedan är det fyra veckors semester!! Gissa om det ska bli gott?
Rätt gissat, det är så gott så jag nästan behöver blöja!!!
Tänk att få vakna tidigt en morgon……….. nej, vad säger jag?
Tänk att få vakna när jag vill, utan att ha en klockradio som berättar deprimerande nyheter för mig det första som händer på morgonen.
Kunna ligga kvar och mysa i sängen, killa Becka lite på ryggen eller pussa på magen och njuta av utsikten i och utanför sovrummet!
Käka frukost på trädäcket, om nu vädret samarbetar med oss, åka någon liten tur i landet och köra omvägar för att inte komma i närheten av något som påminner om jobbet!
Har inget uppseendeväckande planerat för semestern, vi tar det som det kommer, precis som semester ska var.

Igår fick Becka ta det lite lugnt.
Hon mådde lite skumt redan under onsdagen och det visade sig att hon hade feber och var lite allmänt hängig igår. Först blev vi lite oroade (vi är ju inte de som rycker på axlarna åt något längre när det gäller graviditeten), men det visade sig att det var visst flera som fick feber så här i början av graviditeten.
Så istället för att bli nojjiga av det, så blev vi lugnade! Inte illa!
Sånt tycker vi om!
Kunde någon bara säga eller göra något så jag blev piggare, så hade det varit kanon!
Eller kanske uppfunnit en automatisk bajsblöjbytare inom de närmsta åtta månaderna?

Just nu blir jag mobbad av några av mina kollegor angående mina val om vem jag skulle vilja se ut som.
Uppenbarligen ser John Cusack ut som en ”jättebaby” och Robert Downey Jr var mest ”uuuurk”!
Som tur är så kunde jag hacka på deras val utan att ljuga!
För Tom Cruise är ingen favorit hos Herr Nilsson, så vi enades till slut om Bruce Willis, så det är nog tur att jag ser ut som jag gör, det vågar ingen kritisera – i alla fall inte direkt till mig!

När vi började diskutera kvinnor så kom jag på att jag är glad att jag inte är kvinna över huvud taget – jag hade inte fått något vettigt gjort då!!!! :-)

10 Juli 2009 | Länk | Allmänt pratsjuk | 1 kommentar

Run to the hills

Lina, det är ok att du slår mig i spel ett tag till framöver. Som straff på mig själv för att jag inte skrev att lilla Stina fyllde ett i måndags, så kommer jag att låta dig eller Nils vinna de nästa gångerna vi spelar spel!
Bra va?
Jag får skylla på att jag förlagt hjärnan i garderoben vid sidan om strumporna och den påverkas av dem!
Tänk vilka skador hjärnan fått om jag glömt den på samma hylla som mina underkläder!!!
Usch! Hemska tanke!!!

Nej, jag får nog skylla min förvirring på den där stickan med dubbla streck på, som ligger kvar i badrummet!
Vi fattar fortfarande inte riktigt att det var positivt än, så vi kollar på den varje gång vi besöker toaletten och när vi fattar det, ja då blir vi mest rädda.
Men däremellan lyckas vi njuta av det – i ca 5 sekunder!
De sekunderna är underbara, men det är många tankar och bilder som går genom huvudet hela tiden. Jag har svårt att fokusera och får verkligen anstränga mig att inte tappa tråden när jag pratar med någon.
Det är tröttsamt att hela tiden vara ”på” och när hjärnan jobbar i 250 knyck konstant.
Att sedan vi redan hittat samma situation hemma, som när vi väntade Amanda, med att Becka somnar tidigt i soffan och jag inte kan somna på kvällarna och Becka vaknar tidigt och har då samma skenande hjärna som jag har på kvällen.
Det är rena déja vu upplevelsen. :-)
Så hade vi de första tre – fyra månaderna när vi väntade Amanda också. Vissa saker ska visst bara vara på ett sätt! Ingen omväxling som förnöjer här inte!
Ibland blir jag så frustrerad att jag skulle vilja springa till skogs eller nåt sånt.

Sedan har vi då en annan likhet med Amanda-graviditeten: humörsvängningarna!
Mina då!
De ligger ett par timmar efter Beckas.
Det är jag som är svansen på katten, härmapan!
Ska erkänna att jag skrattar åt det hela när vi är i farten där hemma. Det gäller att vara snabb, annars så hinner en av oss byta sinnesstämning! :-)
Måste dock erkänna att just denna biten av graviditeten gör mig lugn! Så hade vi det som sagt sist också och det tar jag som en positiv sak.
Vi är duktiga på att vara passionerade och ganska dåliga på att kontrollera våra känslor, så ibland så kommer det en liten kollision när våra känslostormar inte är kompatibla, men eftersom vi byter sinnelag så ofta så löser det sig snabbt! *fniss*
Jag har dock lärt mig att inte le av glädje när hon gråter utan att veta varför – då kan man bli träffad av en vildsint pommes stripes med bearnaisesås i bröstet!
Mitt fel, jag bad om det, men jag kunde inte låta bli – jag mindes att hon tidigt hade samma symptom när det fanns en liten söt Amanda i magen och det minnet fick munnen att le även om hjärnan ville hindra det för att det var ”fel tillfälle”!
För aldrig har ett leende vid fel tillfälle känts så rätt och jag får gärna hela pommes paketen över mig så länge det tyder på att allt är bra med det lilla knytet i hennes mage!
Bring it on, I can take it ………………. mom!

Puss på magen!

9 Juli 2009 | Länk | Om barn | 0 kommentar

Baby one more time

Så nu är man tillbaka på jobb och har skrämt alla som inte visste att vi skulle till kuratorn på morgonen.
Känns bra! :-)
Det känns bra, bortskämt om sanningen ska fram, att ha så många som engagerar sig i oss.
Få har ett sådant skyddsnät av vänner som vi har!

Och en av dessa vänner fyller 17 (det var det väl?) idag! *fniss*
Mr Barry!!!!
Grattis på födelsedagen Sven!
Hoppas att du får en underbar dag och att solen skiner på dig i poolen.
Säg vilken dag som du vill bli grattad och vi är där!
Sven och jag har känt varandra i en väldig massa år nu. Ca 23 år.
Få ihop ekvationen att han då fyller 17 år idag! *hahahaha*
Kan fortfarande minnas smärtan efter en fotbollsträning där tränaren skulle avgöra vem av oss som skulle stå i mål. Han sköt ett skott på oss var, träffade liksom ”lite” fel ställe på oss båda och vi bara att vid sidan av planen resten av träningen!
Det var smärta det, idag fyller du dock år och jag hoppas att det blir en bra dag!

En som jag missade i går, när jag vältrade mig i min rädsla, var att John och Angelicas lille guldklimp Kevin blev ett år igår!
Ledsen, jag missade det! :-(
Man går tyvärr lite väl upp i sig själv ibland!
Tänk, det har redan gått ett år. Otroligt!
Det var en babyboom i fjol vid denna tid.

Över till lille själviske mig nu.
Bestämde mig igår efter att ha pratat med Becka på telefon att det var dags att ta tag i mig själv – är jag man eller pojke?
Mitt födelsebevis sa att jag närmar mig ”the big 4-0”, så det fick jag väl agera på! *hahaha*
Det känns mycket bättre idag.
Jag har sagt vid ett flertal tillfällen att tiden mellan sommaren 2008 till november var den bästa tiden i mitt liv. Nu är vi gravida igen och jag ska inte låta min rädsla för att det ska gå åt skogen igen få sabba något!!
Det är underbart att vi väntar barn igen och inget – INGET – ska få grumla det!
Det som händer, det händer.
Jag vet att vi gör allt vi kan för att vara försiktiga, vissa saker svårare än andra, men det kan gå fel trots det. Sådan är världen, det finns inga löften om att allt ska bli bra!
Man får agera efter vad man känner är rätt, från situation till situation!

Det är trots allt så att alla tecken som vi sett, alla tyder på samma sak: att nu är det vår tur!
Till råga på allt så är det fler i vår närhet som nu väntar barn! Det känns som att det finns en mening med att just vissa av dessa par, väntar barn samtidigt som vi!
Jäklar så skoj det kan bli!
Vi är ju inte ensamma, varken om detta eller något annat här i världen och det är vi tacksamma för!

Kramar till alla med magar och Ni andra med!

8 Juli 2009 | Länk | Om barn | 3 kommentarer

I still haven´t found what I´m looking for

Jag gillar inte när andra har rätt!
Camilla berättade för mig att det kommer att bli jobbigare denna gång att hantera oron för att något ska gå fel, och dessvärre har hon rätt!
Försöker att tänka att inget mer kan gå fel och att det är få som gör ett positivt grav-test som inte får barn, men så poppar det upp minnen från tidigare försök som blev missfall och så då Amanda……….
Vill inte tänka så, men jag är rädd – livrädd!

Jag har dock ett litet hopp om att när vi gjort det där första ultraljudet och det är ok. Då kommer mycket att släppa!
Hoppas jag i alla fall.
Men samtidigt så är just ultraljud och CTG en mardröm. Det kommer att bli att återuppleva den där hemska eftermiddagen i november.
Hittar de inte fostret direkt och senare hjärtljuden, ja då kommer jag att sluta andas, tills de hittar dem!
Jag tror att hela livet kommer att stanna upp de sekunder det handlar om!
Misstänker att jag kommer att vara räddare då än jag någonsin varit innan – MEN det ska gå bra!!
Det MÅSTE gå bra! Det kan inte gå mer fel!!!!
Det får inte gå mer fel!

Jag letar fortfarande efter den där känslan att allt ska gå bra och det där lugnet jag vill ha om detta.
Jag vill inte vara rädd, jag vill njuta av den här tiden, jag vill vara glad och enbart lycklig!
För jag är ju glad och lycklig över att vi väntar barn igen! Det är underbart!
Det delar första plats med Amanda i mitt liv – och ändå är jag så rädd!
Det positiva grav-testet visade ju att nu har vi något att förlora!
Och jag vill inte förlora mera!
Becka försöker få kontroll genom att kolla upp hur stort fostret är, vad som utvecklas i den vecka vi är i och söker lugn genom information.
Jag önskar att jag kunde göra något liknande, men jag blir bara stressad av att veta just nu.
Hemskt, för samtidigt så vill jag ju veta!
Det är vecka fem nu och jag vill ju kunna sätta mig in allt som finns att veta om vad som utvecklas då och hur stort den lilla saken i Beckas mage är, precis som med Amanda.
Det är lika stort och fantastiskt som då, det är bara den där jäkla rädslan som ska spöka.

En intressant sak är att en av våra grannar berättade igår att de också väntar barn och är i ………….. vecka fem!!!
Att vi sedan har ytterligare en vän som avslöjade i förra veckan att de väntar sitt första barn gör att jag ser ytterligare tecken på att det finns en mening med allt!
De är dock någon vecka före oss, men inte många.
Det roliga är att där är jag bombsäker på att de kommer att bli föräldrar och att inget ont kommer att hända dem!
Kanske ska jag använda det argumentet mot mig själv?
Kan jag vara så smart att jag lurar mig själv?

7 Juli 2009 | Länk | Om barn | 1 kommentar

Ljudet av ett annat hjärta

Okej, var börjar jag?
Börjar jag med att skriva att det kom några tårar när jag läste din blogg i morse, Tessan?
Eller att min chef Ola sa helt rätt saker när jag kom till jobb idag?
Är det kanske det bästa att börja med att nämna alla härliga sms och kommentarer som vi fick igår?
Att Camillas beskrivning att ”det känns som att jag har sockerdricka i hela kroppen” är något av det mest träffsäkra jag hört?
Eller att besöket från Nova J & S med lille J, var just vad vi behövde igår för att inte fastna i egna tankar?
Eller ska jag börja med att skriva att ……………. ja bara skriva att hela söndagen var överväldigande och att jag inte har en aning om hur jag ska förmedla det via ord?

Huvudet är inte riktigt med idag.
Har vissa koncentrationsproblem och tappar tråden emellanåt. Jag undrar varför?
Försöker att inte tänka så mycket, för då kommer jag bara på allt som kan gå fel.
Om jag är så här orolig redan – hur fasen ska det då bli senare?
Jaja, den dagen den sorgen.
Jag får ta åt mig Olas råd: ”Man kan inte sätta plåster på barnen i förebyggande syfte”!
Och visst har han rätt i det!
Men jag hittade en annan lösning – vira in dem helt i bandage och plåster!
Smart va?
Nähä, inte det?
Ska man låta de slå sig och lära av sina misstag? Låta dem få ont, bli skadade, BLÖDA?
Nej, då var min lösning bättre!!
Pappa (jag, då) vet bäst, han har läst allt som går att läsa och lyssnat på alla föräldrar som berättat om hur det kan vara, så det räcker väl att jag berättar om hur det kan gå, så räcker det!
De behöver inte klättra i träd och simma där det är djupt, eller?
Okej, jag vet, det blir i så fall jag som får acceptera att barn skadar sig.
Jag lärde mig ju själv på det viset någon gång på stenåldern.

Nej, jag ska hålla mig i nuet och njuta av att vi lyckades bli gravida igen!
Det kommer alltid att finnas saker som kan gå fel och saker jag kan oroa mig över, det behöver jag inte oroa mig för!
Men just nu ska jag bara njuta av vetskapen att vi passerat den första anhalten på resan och att nästa mål heter ultraljud.
Ska bara få mina ben att sluta skaka och hjärtat att slå igen.
Hjärta?
Tänk om några månader får jag kanske höra ljudet av ett annat hjärta?
Mitt barns hjärta!
Tror inte att det var just det som Per Gessle syftade på, men jag gillar min tolkning bättre!
Det och Peter Gabriel och Kate Bush´s råd : ”Don´t give up”!

PS. Snart har vi semester. Gissa om vi ska resa södra Sverige runt och krama Er Alla då!!!! DS.

6 Juli 2009 | Länk | Om barn | 2 kommentarer

Shiny Happy People

Okej, nu har jag skrivit om detta tre gånger och det blev bara en massa svammel innan jag kom fram till det jag vil berätta idag:
VI ÄR GRAVIDA!!!!

Klockan fyra i morse så behövde vi båda besöka toaletten och då kunde vi lika bra göra grav-testet.
Det skulle ta mellan 5-10 minuter innan man kunde avläsa om det var positivt ller negativt!
Det tog inte ens 15 sekunder innan det fanns två streck på den där pinnen!!!!
Becka blev tårögd och glädjestrålande glad.
Själv blev jag livrädd och överlycklig!
När vi sedan skickade sms till våra föräldrar och syskon, vi kunde ju inte ringa dem klockan halv fem på morgonen, så kom mina tårar.
Det blev uppenbart att vi har nått första anhalten på vår resa.
Att vi sedan fick vänta på reaktionerna på våra sms retade oss:
"Är inte hela världen vaken klockan kvart i fem och väntar på vårt test???" :-)
Uppenbarligen inte.
*hahahahaha*

Nu har vi ätit en god frukost, våra underbara katter gjorde oss sällskap på trädäcket och det känns idag som vi har energi till att springa ett maraton.
Och det är väl det vi är på väg att göra, ett maraton som förhoppningsvis varar i nio månader och sedan blir ett annat maraton som varar livet ut!

Fattar Ni?
Vi väntar barn igen!!
Om Ni hittar felstavningar i denna blogg idag, så beror det på att det är jäkligt svårt att skriva när ögonen är fulla av tårar!
Vi vågade och har än så länge vunnit!!!
Trots att vi visste hur hög insatsen var, så vågade vi chansa på att ta hem den där vinstlotten!
Nu ser det lovande ut, visserligen har solen gått i moln men vi lyser som två solar idag!
Trots att jag är livrädd, mer rädd än jag varit någonsin, för att något ska gå fel, så är detta underbart!
Det är att acceptera att denna graviditet kommer att vara upp och ner, det kommer stundtals att vara jättejobbigt, det är vi beredda på.
Men vi ska ockås försöka att njuta av detta - det finns inget underbarare!
Det finns så mycket som kan gå fel och bara en sak som kan bli rätt - men jag hoppas av hela mitt hjärta att vi har haft all otur som går att ha!
Att det är vår tur nu och att vi får lov att bli föräldrar igen!
Att vi får ta med vårt barn hem och att jag får lov att bli den där överbeskyddande pappan som kommer att skämma bort mitt barn!
För skämma bort han eller hon - DET kommer jag att göra!
Det är inte många saker här i världen som är säkra, men det kan Ni vara säkra på!

Till sist: Tack alla Ni som funnits vid vår sida igenom hela sorgarbetet efter Amanda, till idag och i framtiden!
Det hade inte gått utan Er, utan att känna att vi var aldrig ensamma!
Ni som gråtit med oss, knutit handen och haft ett jävlaranamma i blicken om att det måste få ett lyckligt slut och gett oss styrkan och orken att gå vidare!
Jag har nog aldrig älskat så många, så mycket, som just idag!!!

Puss på Er!!!

5 Juli 2009 | Länk | Om barn | 6 kommentarer

I morgon är en annan dag

Just nu så är jag lite vilse - kommer ingenstans och orkar ärligt talat inte ta mig för något.
Den gamla TV-serien "FAME" rullar på TV:n men jag ser inte på den, trots att jag tittar mot dumburken.
Eller vänta jag hann nog lägga märke till tightsen och de korta avklippta tröjorna - PÅ KILLARNA!
Jättesnyggt!

Becka har full rulle där ute just nu, springer runt med vattenslangen och spolar av allt: huset, bilarna, blommorna, sticker jag ut näsan så spolar hon nog av mig oxå!
Behöver visserligen spolas av idag, men jag tar en dusch senare.
Fick för oss att rensa garaget på gamla målarburkar och annat skräp som samlats där under det ett och ett halvt år vi bott här.
Det blev två rundor till återvinningsgården med all båte.
Tog även och slängde allt virke som blev över när vi byggde trädäcken, fick upp vinterjackorna och lite andra jackor på vinden, där jag gjort en klädstång till dem.

Om det är varmt ute och i huset - då ska Ni känna hur det är PÅ vinden!
Jäklar!!
Jag satt där uppe och hängde ner genom luckan och Becka räckte mig det som skulle upp.
Det var som att stoppa ner huvudet i en isvak, varje gång jag skulle nå det Becka sträckte upp till mig.
Men nu är det äntligen klart!
Beckas vattenspolning oxå. Handtaget gick nyss av slangen så hon duschade hela sig själv!!
Hon ser dock ganska nöjd ut med att få svalka.
Det är kanske dags att återuppleva en klassiker och bada i vattenspridaren?

Känner mig rastlös och ändå trött idag.
Spänd och har en klump i halsen och ögonen är så där tår-tunga som de är när man oroar sig för något.
I morgon är det då dags att få svar på om vårt IVF-försök har lyckats eller inte.
Vet inte vad jag ska tro, vet bara att jag vill veta så vi vet om vi ska skratta eller gråta.
Klart gråta gör vi nog oavsett!
Det blir mycket spänning som släpper, oberoende av vad testet visar!
Hoppas med all min kraft att det är positivt!
Vet att vi orkar om det inte skulle vara det, men jag vill inte behöva orka det!
Jag vill bara snabbt oroa mig igenom de närmaste nio månaderna och ha vårt barn hos oss!

Vidarbefodrar lite av den blöta kram jag just fick av Becka till Er!
I morgon................

4 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

This is my life

Historia.
Tänk så mycket historia, som passerar varje dag, så många intressanta livsöden det finns runt oss och som vi i de flesta fall är helt ovetande om.
Vid vårt besök hos Lina och Nils i onsdags, så slog det mig hur mycket jag älskar historia: från storslagna krig, till att bara veta att det låg en väg där det idag är ett hyreshus, eller att undra om de där runda cirklarna i åkern är spår efter hus som låg där för flera hundra år sedan.
Nils, som är utbildad arkeolog (avundsjuk!!), skulle kunna hålla långa föredrag hör mig om det han ser, som jag missar när vi tittar på samma landskap.
Jag hade åter igen varit den där 8-10 åringen som läste allt som fanns om historia.
Den åttaåringen som, efter att Fröken Kristina dödat drömmarna om att ”proffs som ishockeymålvakt är inget jobb”, fick höra att ”arkeolog är inget riktigt jobb”, och så dog den pojkdrömmen också.
Den pojken i mig, som tycker att det bästa med att jobba på Berga inte är närheten till Väla, utan att här och bort till Pålsjö och Ringstorp stod delar av slaget om Helsingborg 1710.
Det tycker pojken i mig är coolt!

Men jag älskar fortfarande historia, inte bara då den typ av historia som står i historieböckerna, utan även den som står i en biografi eller den historia som vi alla har: vårt liv.
Varför jag är den jag är, varför jag reagerar som jag gör och varför andra är de som de är – historien om mitt och andras liv. Det fascinerar mig.
Att förstå att historian bakom oss, är det som gör oss till de vi är idag. Att vår historia lever med oss, varje dag.

En parallell som dyker upp i mitt huvud idag är den att det känns lite som att jag är en soldat dagarna innan Dagen D 1944.
Vet att det är dags, vet hur planen är, men har egentligen ingen aning om vad som väntar!
Soldaterna då undrade om en tysk kula skulle träffa dem i huvudet eller bröstet, eller om en granat skulle skicka splitter mot dem.
Själv undrar jag om jag ska bli sårad igen, eller om, på något mirakulöst sätt, jag tar mig igenom detta test och kanske till och med får en medalj efter en tid.
Jag vill helst slippa fler ärr på mitt hjärta, det finns snart inte plats till flera.
Å andra sidan så slutar det lyckligt, så kan jag, när jag är gammal, stolt visa upp ärren som visar att jag levt och aldrig gav upp!

3 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

On the road again

Igår blev det grillning efter jobb hos Lina, Nils och Stina.
Inte illa, god mat – utan att själv behöva laga den, bara komma till bokat bord i deras trädgård.
Att då lilla Stina ganska snabbt flirtade med mig och att jag med jämna mellanrum fick förtroendet att hålla hennes napp, det är sånt som jag faller för.
Att sedan då de har världens genom tiderna näst sötaste kanin gör inte saken sämre!
Och ja, Lina och Nils är ganska trevliga de med!
*blink blink*
Det blev en underbart trevlig kväll med massor av prat – seriösa samtal som mindre seriösa, en god promenad, lite arkeologi och en liten plaskpool med bollar och pingviner, innan bilen då styrdes hemåt.

På tal om bilar: Jag förknippar mycket av sommaren med bilar och bilkörning eller att resa i bil.
Man är ju ofta på väg någonstans, på semester, till djurparker, små utflykter, till stranden, ja överallt.
Jag minns alla våra semesterresor i vårt avlånga land när jag växte upp.
Det var resor till Öland, Gotland, Värmland, Härjedalen, ja you name it.
Och bilarna var en röd Fiat 127, en ljusgrön Fiat 127, en silvrig Fiat Ritmo, en blåmetallic Fiat Ritmo (Ni ser ett mönster i bilmärkena va?) och då en svart VW Jetta.
För övrig var Jettan, den första bilen jag körde ensam, utan att pappa satt vid sidan om! :-)
Jag minns idag dessa bilar med ett leende och resorna med ett ännu större leende.
Till och med min brors ”Rajder” (Radar. Han satt och lät som en roterande radar hela Gotlandsresan), så minns jag idag som ett underbart semesterminne!

Sommar är mycket förknippat med bilar och resor och det slog mig på väg till jobb idag att vi påbörjat en ny resa nu.
Dock inte i bil, även om den startade med en tripp till Malmö.
Det är en resa jag hoppas att den blir lång och att jag om fyrtio år ser tillbaka på den med ett leende att det var värt det, varenda sekund.
Jag hoppas att denna resa når sitt mål.
I helgen får vi svar på om vi nått första delmålet – konstigt nog samma dag som Amanda skulle blivit 8 månader!

PS. I Amandas rum hemma på våran gata i byn, står det två stycken orkidéer som vi fick när Amanda gick bort – BÅDA blommar nu igen med stora vackra blommor!! DS.

PS (igen) Jag blir tårögd och djupt rörd av alla kommentarer som Ni skriver!! Fy på Er, jag kan inte sitta och böla på jobb fattar Ni väl?? Stora kramar! DS. (igen)

2 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 0 kommentar

Gimme shelter

Ja, solen skiner på, sommaren visar sig från sin vackraste och varmaste sida.
Ibland till och med för varmt, enligt mig då, men jag har hellre detta än regn under sommaren.
Tolv dagar till att jobba, sedan kommer väl regnet.

Vi har äntligen ordnat boende till ett av bröllopen vi ska på i sommar.
J & P ska gifta sig i Skagen och hitta boende där mitt i högsommaren var inte det enklaste.
Passade på att boka en natt extra, så vi kan ha en liten kort semester när i ändå är där.
Hotellet såg jättemysigt ut och jag ser fram emot detta.

Ett annat ”skydd” jag skulle vilja ha just nu är mot den rädsla jag trycker ner hela dagarna.
Jag skämtar, skojar och skrattar och ser till att jag hela tiden har något att göra.
Men det sitter en liten rädd pojke inom mig och skakar och det gör mig trött!
Jag är så trött och arg och frustrerad över att vilja ha en framtid med barn och tvivla på att jag får det.
Att vara rädd för att hoppas för mycket!
Att vara arg för att jag vet inte varför vi ska lida på detta vis!
Att vara bitter på livet…………………
Jag är inte en person som är rädd, bitter eller osäker! Jag är inte det!
Men jag är rädd för att den där lilla pojken i mig kan bli det!
Och det gör mig rädd och jag vill gömma mig under någon typ av skydd, oftast då min humor.

Att jag varit svarat att jag är anställd av ”Britney Spears´s Circus” och söker clowner och ”Jennifer Aniston´s Dating Service” och jagar någon kille till Miss Aniston, som hon då inte redan träffat, är mitt sätt att rymma från verkligheten.
Lägga energi på att komma på absurda svar och hitta värdelöst vetande, det är mitt skydd.
Ju tröttare jag är, desto mer knäpp blir jag!
Undra med det går tillbaka sedan, eller om skadan är permanent?
Jag får fråga Dr Lennart Love!
(puss Becka, jag vet att du innerst inne älskar Dr Lennart!)
:-)

1 Juli 2009 | Länk | Stefans stapplande steg | 1 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida