Jag tror på en väg ut ur detta. En väg som heter värktabletter, rehabelitering, träning, tårar och massa ont.

Att ge upp och få ny motivation. Ja, har envist drivigt mig hit och då borde jag kunna vara lika envis nu.

Men man får ge upp och man får gråta. Det är tillåtet och det är okej.

Det är som att nu är det dags att lysna på mig själv. Nu får min egen slavdrivare ta lång semmester....

Jag är för envis för att........

Tänk om det vore lätt och änkelt att inte ha skuldkänslor, för att som förälder älska och försöka göra sitt bästa. Men inte alltid förstå och inte alltid lyckas vara perfekt. Särskilt om det handlar om ett annorlunda barn med annorlunda behov. Få massa skuldkänslor som inte vet hur det ska hanteras och många gånger blir barnet bara jobbigt. Detta är inte en dikt som jag har skrivigt så långt i från allt stämmer in på mig. Men en del. Fin som snus är den i alla fall. Till min mamma och många andra mammor är denna och komm i håg det som står längst ner. Det är till er och min lilla mamma!!

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag faktiskt var väldigt smart.

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag behövde lite mer uppmärksamhet.

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag varje dag gick till skolan,
med fruktan och bävan inför att bli utskämd
och förödmjukad inför klassen.

Jag önskar min mamma hade vetat
att min dåliga självkänsla och
mina sparsamma ömhetsbetygelser hemma
skulle leda till ohejdad promiskuitet.

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag en dag måste
klara mig i konkurransen med andra,
och att giftermål
inte var något som kunde ge mig trygghet.

Jag önskar min mamma hade vetat vilket desperat
behov jag var av stimulans och lagom stora utmaningar.
Jag älskar stora utmaningar.

Jag önskar min mamma hade vetat
att min konstnärliga och kreativa förmåga
var betydelsefull
och skulle ha kunnat bli mitt levebröd
bara jag fått lite uppmuntran att utveckla den.

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag faktiskt inte kunde hålla ordning på mitt rum.

Jag önskar att min mamma hade vetat
att jag hade en enorm nyfikenhet på livet
men att jag inte kunde ta det till mig
så som det blev presenterat i skolan.

Jag önskar att min mamma hade vetat
att jag var för känslig och blyg och generad
för att kunna få mina behov tillgodosedda.

Jag önskar min mamma hade vetat
att jag hade svårt både att somna och att vakna,
och att det var något jag inte kunde styra.

Jag önskar min mamma hade vetat
att när jag blev placerad i hjälpklass,
trots att jag hade höga resultat på IQ testen,
var det så förödmjukande
att jag inte ens brydde om mig om att försöka.

Jag önskar min mamma hade vetat
att det inte var normalt att bara ha en enda vän
och att det borde ha gett en vink om att det fanns andra problem.

Jag önskar min mamma hade vetat
att när jag gick hemifrån med öppen dragkedja och felknäppta knappar,
eller utan gympapåse och böcker,
var det också en signal om att något var fel.

Jag önskar min mamma hade vetat
vad vi vet nu.
Men det gjorde hon inte. Hon gjorde sitt bästa,
och jag hoppas att hon vet
hur oerhört mycket jag älskar henne.

Av ständig oro

 Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara.

Jag vet ju att jag har skrivigt denna förr i min blogg. Men då jag tycker den är bra och vill ha den som enbart dikt under "rätt" flik så kommer denn här med. Sug på den!!!!!

När jag läste Behandlingspedagog och gorde praktik/LIA på RSMH-näckrose som delar lokaler med ett aktivitetshus i stan. Hängde denna dikt innom glas och ram på väggen. Då va det så mycket annat att se och tänka på att jag inte tänkte på den just då.. Något år senare fick jag se den hos en människa jag känner och den fasnade hoss mig (för visso brukar alla dikter fasna) Den har en del djup och kan mycket väl vara ett halmstrå att hålla i när det blåser snålt.  

Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

 Jag är inte så mycket för att lägga ut dikter jag skrivigt på nätet. Dels för att de är som små ömtåliga barn som inte tål så mycket kritik förns det börja gråta. Så kan det vara så privart på något sätt. Jag skriver inte dikter för värden ska läsa dem. Jag skriver dikter för att jag ska skriva dem. Så känn dig hedrad som får läsa dessa korta med kärnfulla texter. Så kan jag ju alltid hoppas på att du säger va du tycker.

 Snälla var bara hoss mej

O du behöver inte oja dej. Du behöver inte vara orolig.

Det är jag som står för oron. Jag vill att du bara finns, att du bara

är. Det är inte farligt o gråta o ramlar o så. Det som är farligt är

när jag inte har någon som tror att jag kann resa mej. Någon att

gråta hos och tror att jag kann ställa mej upp om det så är för

tusende gången.

det gör de på reklamen också

Du säger så mycket fint.

Men jag tror dej inte.

Det är möjligt att du för länge sedann är trött på min otro.

Det är jag med.

Men såren sitter djupt och du får inte komma nära mej.

För du säger så mycket vakert.

Prata är väl inte svårt.

 

 

o du förstår inte

O du förstår inte mycket.

Men du säger att du tycker om mej.

Jag har svårt att tro det du säger.

Men det är säkerligen så.

Så länge det inte berör mej så kan vi ju låssas som det.

För, spela lycklig det är jag bara på.

jag var på riktigt

Jag dog, om det så vara för att leva.

Jag var tvungen att möta min innersta smärta, för att bli fri från min krampaktiga smärta.

Jag behöver uppleva att du fanns med mej när jag kröp som en mask längst ner.

Du fanns kvar o gick inte i från mej.

Då vågade jag visa den ihopkrupna skakande flickan i mitt hjärta för dej.

O du satt bredvid mej o höll om mej.

i år kommer nästan100 000 kvinnor att bli mammor till handikappade barn. har du aldrig undrat hur mammorna till handikappade barn blir utvalda? jag ser på något vis gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggrannhet och medvetenhet.

Alla har vi musik vi gillar och texter som fasnar. För mig har Tommie Smajls Poporkester fasnat och jag gillar som bara den. Detta är ju bara typ två texter av det som de har skrivigt. Tyvär hitta jag inga inspelningar på nätet eller youtube. Läs och begrunda. Kommer du till mig får du säga sill om du vill lysna. Ja ja färdigtjatat nu. Den här heter. Det får ta den tid det tar

min ena syster som jobbar med en tidning ringde här om dagen för att hon ville att jag skulle slå upp en sida i boken ETT CP-BRA LIV av Jonas Helgesson. Det är en människa jag är inponnerad av. En kille som får syrebrist under födslen och därför får en CP-skada. Han har mött så mycket tankar om att det kann ju inte du från så många så han borde vara rätt nermald (mentalt) men det är han inte. Han jobbar som föreläsare och författare och det går rätt bra. Det är det som jag blir inponnerad av. Hur gör han. Texten min syster ville ha va i alla fall denna.

en man hade föreläsning för 500 ungdomar.

Han tog fram en 500-lapp och frågade: "Är de någon som vill ha den här?"

Alla räckte upp handen!

Han knölade ihop den och frågade samma sak. Alla räckte upp handen.

Han stampade och spottade på den och frågade samma sak. nu är det inte så många som räckte upp handen.

Då sa han: "Många gånger i våra liv blir vi hopskrynklade eller nertrapade i skiten. Vi känner oss smutsiga och rynkiga på grund av beslut som måste fattas och omstädigheter som vi inte kan styra. Vi kanske känner oss helt värdelösa. Men den här femhundralappen är fortfarande en femhundralapp. Oavsett vad som händer kommer du aldrig att förlora ditt värde. Ingen kan ta det i från dig.

Jag måste föresten snart hitta en sådan där liten mer hemmilg blogg att skriva på för jag bubblar snart över. Men det ska ju passa för mig också.

I teatersällskapet jag är med i håller vi på att jobba fram något nytt. Temat ska vara resande. Jag skulle skriva en tex som jag på något sätt ska ha med i kommande förestälning. Den skulle ju anknyta till resande. Hur lätt va det då!? Det har varit en del ångest och en del aaaaaaaaa. Jag tror att detta blev resultatet. Jag är inte säker på att det är färdigt. Va tycks!?

Det mest troliga är att jag inte borde lägga upp den här. Men jag behöver lite respons. Om någon kopiera den får jag väll bara se det som berömm. SÄG VAD NI TYCKER! JA BARA SÄG NÅGOT!!! (dock inte om stavning och meningsbygnad)

Det där med resor tror jag på. Jag ville vidare, jag ville upptäcka nya platser och träffa nya människor. Jag ville lära mig nytt. Att fotsätta vidare och hinna med.................... Men varför går det inte som det ska? Resan innåt har inga vackra kataloger

Det är tröttsamt och svårt. Det är sent och inställt och går åt helt fel håll. Jag ville och tänkte ju att det skulle bli så fint och bra. Men det blir kanske bra om jag skaffa katt? Men hur och när och var?

Båten tutade och bryggan åkte i väg och där står jag som barfotalisa med packningen ensam.. Jag ville hitta någon stans där jag kunde få vara jag. Jag vill få känna mig hemma. Jag längtar hem till mig själv. Jag har aldrig varit där. Ja det va bara det.

Jag är igetligen för trött för att skriva och mitt huvud käns konstigt. Vad som har hänt i veckan får jag skriva en annan gån. Jag vill bara dela med mig av en tänkvärd tex. Det är nog mest för mig själv. För att inte tro att det inte är någon ide att jobba för en bätre värld. För att fotsätta tro att det lilla jag gör för någon annan betyder så mycket. Man kan väll kalla det för personlig livrädning.

 En liten pojke bodde i ett hus vid kusten. Under en viss tid varje år, spolade havet upp tusentals musslor på stranden nedanför huset. När pojken tillsammans med sin far tog en promenad nere vid stranden efter middagen skyndade sig pojken att kasta ut mussla efter mussla i havet. När pojken efter en lång stund fortfarande kastade musslor i havet frågade fadern; vad gör du? Jag räddar musslorna, svarade pojken. Jag kastar tillbaka dem i havet så att de kan få fortsätta leva! Äsch, sa fadern sluta upp med det där, ser du inte att det är meningslöst det du gör, du kan ju ändå inte rädda alla. Pojken tog upp en mussla, höll den i sin hand och svarade, nej jag kan kanske inte rädda alla, men för den här gör det skillnad.

För den här gör det skillnad!

och så ett klipp från YouTube som jag också behöver just nu och troligtvis i framtiden. Det kanske kan betyda och göra någon possetiv skilnad för dig som läser min blogg också. Då är det värt det.

förändra världe

För inte heller jag orkar hur mycket som hälst, huvudet snurrar och ensamheten kramar mitt förstånd. Jag har märkt på sista tiden så har de gånger när livet varit som mest motigt dykt upp någon i minn närhet som har behövt någon som lysnar och fins till. Jag har lysnat och funnits där och det har gort att även jag har klarat mina bekymmer och besvär på ett helt annat sätt. Det är lite som med tolvstegprogrammet. Genom att finnas till för varandra och hjälpa så hjälper man sig själv. (fast det va väll ingen som förstod vad jag mena)

Jag va föresten på ett trevligt födelsedagskallas förra veckan. Det kändes som att man fick komma som man va och bli den man är och det va okej. Det fins gånger då man känner att man måste vara rätt stel och upföra sig på något sätt och hur man en gör så gör man endå fel. Så va det inte där. Fast jag inte stanna så länge för jag va rätt trött så kändes det som bra och fint. Fast jag inte fick säga att jag hadde dålig fantasi när det gjälde födelsedagspressent. Men det va ju för att jag inte ska säga så om mig själv som denn andra gästen sa det (eller? tror jag?)

Nej nu blev det ett så långt inlägg i gen. SUCK! Att jag måste!?

Detta fins under en annan flik på dena sidan innan. Men jag flyttar på det så det hamnar här.

Va det länge sedan du va på dena sidan men varit här innan så föreslår jag att du läser blogg-inlägget innan detta som heter "det blänker till i havregrynsgröten"

jag ska aldrig tro att jag vet vem du är
lär jag känna dej ska jag finna att du är mycket
vackrare och mycket mer sårad en vad jag torde.

Så ett bra citat jag har hittat på Ågrenskas hemsida.

Äkta gemenskap ger utrymme för det sällsynta. Då känns
det normalt

Inuti mej blir jag i bland så trött - ni har så konstiga regler
i er värld! Och jag måste hela tiden tänka och tänka och
tänka på dem. (Gunilla Gerland)

Jag vill inte dö, jag har bara tröttnat på att leva

En begränsning är bara en begränsning om du tror att det
är en begränsning. (Jonas Helgesson)

Det är bara ett stenkast från oss o barbariet.

I kärlekens tjänst kan bara de sårade soldaterna stå

Det är de som inte hör musiken som tror att dansarna är
galna.