Jag tror på en väg ut ur detta. En väg som heter värktabletter, rehabelitering, träning, tårar och massa ont.
Att ge upp och få ny motivation. Ja, har envist drivigt mig hit och då borde jag kunna vara lika envis nu.
Men man får ge upp och man får gråta. Det är tillåtet och det är okej.
Det är som att nu är det dags att lysna på mig själv. Nu får min egen slavdrivare ta lång semmester....
Jag är för envis för att........