Jag känner den där jag borde känslan. Jag borde blogga. Jag borde städa och röja (typ hela tiden.) jag borde pysla, jag borde skriva något för teatern om resande. Så letar och tittar jag efter bra ställen att blogga på. Jag tänker inte blogga på flera ställen. Jag vill hitta en som jag trivs med och som jag vill ha. men den som har läst mina statussar på Facebook vet att jag söker något som inte är så krångligt.
"jag hadde planer å detta med blogg i gen. Men de fins så mycket funktioner och saker att trycka och välja på när man ska göra och skriv en blogg. Jag är inte webdesigner jag vill ju bara ha en blogg."
Så jag och ni får se hur det går med det.
Jag har ju som sagt va känt att jag borde blogga. Det är någon vecka sedan nu. Jag jobbar och jobbar och jobbar. Ny chef och ny ordning i hela staden så ingen vet hur det går. När jag kommer hemm från jobbet blir jag sittande och titta på datorn och orkar inget mer.
Men jag va hoss en vänns familj ute i skärgården. Åt gott, bada badtunna, basta och hadde det trevligt. Sådär bara vara och det är okej. De sa att jag fick låna huset i sommar. Det är ju snält. Det behövde jag. Att jag sedan blev sådär snurrig när jag åkte inn till stan. Hadde inte druckit något dagen efter va ju mindre trevligt. Men det är gött att bara få vara.
Jag har tanke på att någon gång skriva om idiella föreningar mera här. Lite tanken bakom, varför då och va det kan göra. Jag tycker ju att sådant är viktigt.
Vi har haft möte med teategruppen. Tankar, planer och hur och vad. Spånade på. Det andra hadde väl tänkt. De hadde träffats några gånger. Jag ska skriva något om resande. Jag känner att jag vill skriva om den inre resan. Det är helt okej för de andra. Men jag har lite låsning. För resan in till sig själv har inga varka kattalogger. Skulle vilja skriva något i stil med Tomas Transtömer
Romanska Båga
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Nu har kockan blivigt mer en midnatt och det är hög tid att sova. Ska hitta katterna. (Det komm massa barn när jag va ut och gick med katterna.) och sova.