Alltså, idag var det klubbtävling i Skabersjö och jag och Sandra bestämde oss för att fota. Men när Caroline skulle rida så sa hon: "Stäng av blixten, Otto hatar det.". Helt acceptabelt, vi stängde av våra blixtar. Men hon sa ju inte att vi inte fick fota, så det gjorde vi, utan blixt. Jag fotade bara över ettan, men Sandra fotade lite mer. Otto rev två eller tre hinder, det gör han ibland. Men när jag kom ut hörde jag Caroline säga: "Asså shit, så jävla respektlöst. Hade de inte fotat som jag bad om, så hade Otto inte rivit. Jag blir så jävla lack!.". Jag var nära på att få ett raseriutbrott. Jag satte mig i bilen och när jag gick ut lite senare sa jag till Caroline: "Ursäkta, men skyll inte på oss, vi stängde av blixten precis som du bad om!". "Ja, men när den focuserade så blinkade den. Du behöver inte överreagera, jag blir bara väldigt lack.". Överreagera? Ska hon säga, herregud! Alla, till och med en sominte kände henne, stod och sa att hon hade fel, och Caroline bara red hem. Shit, shit, shit. Jaja, inte mitt problem, jag stängde av blixten och ska inte ha nån skit för det. Ha det bra!

Nu har det gått för långt. Först har man världens bästa ponny som hoppar allt, sen ett år senare har man en sjuk ponny som ens mamma säger kanske inte ens håller som promenadhäst. "Menar hon vad jag tror hon menar?" tänkte jag. Klart hon gjorde, klart hon menade att han kanske måste avlivas, det är ju trots allt jag, jag som alltid har otur. Men jag blev lite gladare när en vän till mamma ringde och sa att hon visste en häst som var till salu och som hon trodde skulle passa oss perfekt. Vi åkte och tittade på hästen som hette Indiana Jones och kallades Bonzo. Jag blev förälskad. Han hade verkligen det där lilla, knappt märkbara, men så viktiga extra. På torsdagen samma vecka skulle min syster hoppträna, och Bonzo skulle vara i samma grupp. "Prova honom lite efteråt." sa de till mig. Hela den torsdagen var jag överlycklig och kunde inte tänka på något annat än att få rida Indiana Jones. Vi kom till träningen och jag väntade med pirr i magen på att få se Bozo träda in i ridhuset. Dörren till läktaren öppnades och in kom Bonzos ägare och tjejen vars mamma hade tipsat oss. "Yes, de är här!" tänkte jag. De gick ut igen och efter sådär fem minuter red båda två in i ridhuset på vars en häst, men till min fasan så var ingen av hästarna Bonzo. "Var är Bonzo?" frågade jag nervöst. "Han är såld." sa Bonzos ägare. Eller ska jag säga föredetta? Jag brast igråt och sprang iväg till toaletterna. "Hur kunde de? De kunde väl åtminstonde ringt? Fan detta måste vara en dröm, en hemsk jävla mardröm." tänkte jag helt förstörd. Efter ett tag gick jag tillbaka in i ridhuset. Som tur var hade jag min kompis Emelie, min mamma och mina hundar Pippi och Piggelin bredvid mig som pratade mig. "Det var helt enkelt inte meningen." sa Emelie, och jag tror nog att hon hade rätt, men ändå så bröt jag ihop på franskan idag, och bredvid mig satt min kompis Sandra, och bara kramade om mig. Men snälla Benno, du måste bli bättre, för jag älskar dig så himla mycket. <3