|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 34 |
| Kommentarer: 14 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Jag vill inte vara nere i källaren längre
Jag önskar verkligen att hela dra-täcket-över-huvudet-ge-fingret-åt-världen-för-då-kommer-det-bli-bra-metoden löste allt. Jag önskar att den metoden fungerade som ett skitbra sudd emot alla problem som finns. Åt allt skit som poppar upp som irriterande banners om att man vunnit tre miljoner, då vinsten egentligen är ett härligt virus som äter upp alla program på datan.
Som så många andra har jag en skitperiod just nu. Kanske en höstsvacka? Vette fan, men hur som haver, så fyller den mig med ångest, dåligt samvete, osäkerhet, ovilja, trötthet, sorgsenhet och alla andra skitkänslor. Jag och Ella satt på kinarestauranten idag och gjorde upp en metafor - ett slags hus, där vinden representerar lycka och sånt där dravel och mellanplanet är en slags.. ja.. ni vet, en "okej-plats" och källaren; well, you do the math.
Så därför är rubiken på det här inlägget som det är och nu plötsligt förstår ni den.
Och jag vet inte varför jag känner som jag gör just nu. Jag vet bara att jag gör och över vad jag känner det för. Ångesten är över min framtid, så som morgondagens matteprov och cv:t som jag skulle ha skickat till min APU som är snart.
Dåliga samvetet är för mina utgifter som bara blir fler och fler. Sorgen är troligtvis fortfarande över morfars bortgång för ett par veckor sedan. Trötthet på grund av jag inte sover överhuvudtaget. Osäkerhet för att jag är rädd att vara dålig, så som jag känner att jag är i målet på handbollen eller som jag är som sångerska eller som skribent eller arbetsmyra. Och oviljan kommer ifrån allt det där andra.
Fan vad rörigt allt blev.
Jag ska nog försöka ta itu med mitt liv snart. Ta itu med det på riktigt alltså. For real. Jag måste. Annars är jag rädd för att jag kommer stanna i min källare... och det är inte roligt. alls.
Vaddå låter som 16års medelsvenssons i-landsproblem? "Poor little girl, buhu.."
|
|
14 September 2009
| Länk
| whatever, dear
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Utan ord
http://www.youtube.com/watch?v=Oj7_syjbGDs
Jag brukar vara tuff. Sten är ytan. Oavsett vad, det kommer inte igenom i första taget. Och så är jag med allt, och det är som det är; både på gott och på ont. Det har satt mig i konstiga situationer, sorgsna situationer, bra situationer, glädje fyllda situationer.
För det verbala det är något som dunstar. Ord som formas, ord som tynar bort. Bokstäver som kan raderas ifrån en yta, bokstäver som kan försvinna så fort.
Men när någon gör något med känsla, något som inte kräver ord, inte den minsta stavelse.
Det får mig att vekna.
I normala fall, kan det som får mig att vekna, är en liten gest. Kanske syns det inte att den har betytt, men den har gjort det. Som ett leende, gud ja, ett vanligt litet fult snett leende, ifrån en främmande människa - det kan vara en gest som fyller mig med glädje och med något slags fånigt hopp om att världen fortfarande har en strimma av skönhet som lyser igenom i vår alldeles för gråa värld.
Men idag - anledningen till att jag skriver detta över huvudtaget - är på grund av en sådan gest som jag nyss beskrivit, men som istället för att ha drivit mig till glädje, har drivit mig till att fyllas av sorg, som känns i varenda millimeter av det jag kallar Mig.
Dess rörelse, utan en endaste tillstymelse av ord förutom låten i bakgrunden, visade en kamp om liv och död. Dess känsla utstrålade styrka på ett helbanalt vis.
Jag satt nämligen nyss och tittat på den amerikanska dansshown "So You Think You Can Dance" - nästan alla har hört talas om den, och den alla har sett lite av den (även om man ibland zappat förbi femman, för att se på någon bra långfilm man sett förr på någon annan kanal).
Men hur som haver. Det är som sagt inte ofta jag blir berörd av det som visas under detta program, i alla fall inte på det här viset.
Dansen dansades av Ade och Melisson som visade historien om en kvinna i bröstcancer och en del av hennes och hennes partner kamp emot den. Kanske var det inte dansen i sig som rörde mig till fullo, nog var det domarnas efterkommentarer (för att se dansen och höra kommentarerna, kopiera youtube-länken högst upp).
För cancer. Vilken jävla sjukdom att drabbas av. Helt ofrivillig drar jag paralleller till Parkinson, som även den är en förjävlig sjukdom att drabbas av och är även den sjukdomen som gått i arv i min släkt.
Det skrämmer mig på ett vis faktiskt. Att se dansen. Att höra domarnas kommentarer.
Det skrämmer mig att höra de sorgsna pauserna och se deras tårar och höra publikens tystnad. För det är en stor stund i programmets historia.
Aldrig har man rört vid ämnet, inte ens varit nära. Men nu gör man det plötsligt, och att den helt appropå existerar gör att den väcker många ringklockor... åtminstone för mig.
Jag är orolig över min framtid. Jag är inte orolig över Cancer, konstigt nog, men jag är orolig för Parkinson. Det är första gången jag skriver det. Inte ordet. Utan min oro. Det är första gången jag sätter namn på den och låter den spridas, så att andra kan se den.
Jag har varit och besökt min morfar som ligger på ett äldreboende, och han har Parkison, just som hans mamma hade. Han krampar ihop totalt ibland, alla ofrivilliga rörelser, att inte kunna kommunicera med omvärlden.. jag är rädd för det. Kanske är det därför jag ofta är så pratglad annars med vissa? Jag pratar ihop allt nu för att sen vara säker på slutet, om jag drabbas självfallet, att jag har gjort mitt prat. Jag har kommunicerat nog om onödiga saker och livet i sig.
Helvete. Jag hör ordet till och med i mina tankar, och ni som känner mig - eller åtminstone hört hur jag betonar ordet - ; så låter det just nu inuti mig, för att jag råkade tappa en tår på tangentbordet. Nu kommer den säkert få fuktskador, great! haha.
Fel att lägga till ett "haha" på slutet där kanske, men vad ska jag göra? Fälla fler tårar över det som komma skall?
Nej.
Det ska jag inte och jag ska försöka undvika det.
För jag ska vara som Melissa var i dansen; jag ska vara stark på mitt vis, om ett annat låtsas, och jag ska försöka leva tills den dagen jag inte kan det längre. Och då ska jag kämpa. Och kämpa.
För jag vill leva.
Tack.
|
|
19 Augusti 2009
| Länk
| twisted love
| 0 kommentar
|
|
|
|
Here we go again, men med en ny kärlek så..
Ja. Snart är det här igen. Snart ska jag irra bort mig i Lugnet korridorernas förvirrande korridorsnummer. Snart ska jag kladda "fröken lind" sådär omoget på klassrumsbänkarna. Snart ska jag köpa kaffe i cafeterian och förhoppningsvis sätta mig i något annat än i de slitna röda sofforna efteråt och slippa fundera på vad som egentligen gömmer sig under tyget. Snart ska jag tappa bort nycklarna till skåpet och tvingas klippa upp ytterligare ett lås, och snart kommer jag svära stort över skolhetstiden som man egentligen ska ta tillvara på så mycket som det går men som man ändå inte gör.
Och snart är det den 18 augusti och snart ska alla "snarts" ske.
Sommaren har gått fort förbi, den där pausen mellan första och andra året; det här nästsista sommarlovet, som vädermässigt började galant, men som slutade i tragedi och regnskurar med sina ovanligt kalla eftermiddagar och nätter.
För att sammanfatta mitt sommarlov, som jag valde att ta lite pö om pö som man säger, så har den inneburit jobb först och främst. Japp, du läste rätt - jag har jobbat!
Okej, de säger att det låter stort när katten har sktit och det var väl rätt sant i det här fallet också. Jag har inte jobbat på det viset, utan jag har haft olika sommarjobb - detta har inneburit kommunarbete (rensa rabatter) en vecka, ett inhopp på Vansbrosimmet som cheerleader i en båt för Sportbladet (helt klart roligast - trots att jag inte hade någon röst kvar efteråt... men det var det värt!), jobbat på Diggiloo (sålt programblad, regncapar? och cd-skivor) och nu...
*badabambam*
.. som kioskvärd, som det så fint heter, på Tjärnhedsbadet. Och hur är det här då? Just nu när regnet ligger på, kylan är påstridig och kunderna oexisterar, så är det... trist. Väldigt intelligensbefriande faktiskt om jag ska vara ärlig. Men det duger förstås plus att man får mycket tid att fundera över livet (en sak jag uträttade de första två timmarna förra veckan - förresten; vad skriker det egentligen? Brist på action i livet kanske? Hm..)
Men men sommar har inte helt bestått av jobb. Hängde ju faktiskt på Peace&Love för tredje året i rad (blir det ett fjärde? stort frågetecken), har umgåtts med kompisar och skrattat en del. Klippte en sidecut och har färgat håret åter lite blondare (målet är dock vitt tills oktober), varit sjuk konstant (som om jag inte är det i vanliga fall, haha), dansat loss i discotältet på Malungs dansbandsvecka, hängt i det ljuva Helsingborg, har gjort beslut i livet och skaffat ett intresse.
Och nu funderar då såklart - wow, vad har hon beslutat sig om och vad har hon skaffat sig för intresse? (eller så sitter du och funderar på hur länge till du ska orka läsa, innan du ger upp och stänger ner sidan).
Men för dig som faktiskt är intresserad... eller ja... ähum. Fel val av ord kanske? Intresserad känns kanske lite för.. Stalker-aktigt? Asch, låt oss beskriva ditt läsberoende som "intresserad" och låt oss höja en skål för stalkers.
A-N-Y-W-A-Y
Jag har gjort det stora beslutet på att ja, jag ska nog gå ljud-inriktning på Lugnet som min C-kurs (som den svåraste/mest ingående kursen som fortsätter år 3 också, OM det oövertygbart att få textkommunikationen att manipulera sig själv ifrån en b-kurs, till en c-kurs såklart).
Så där, fick du som läsare lite förhandsinformation om mig, eftersom jag ännu inte officiellt blivit en ljudhora. Skoja. Fel ord igen. Shit. Det bara kom. Jag menade medlem i Ljudfamiljen. Men! Först och främst så måste jag veta om det finns platser på kursen, annars blir jag.. graf-prostituerad.
(Känner att jag borde ha skrivit om ett större beslut, men.. jag har inget större faktiskt.. än. Sry)
And how about your new interest? Well, to be frank with you..
Jag orkar inte skriva på engelska kom jag på sådärför håller jag mig till min kära nationella svenska. Men åter till ämnet. Jag har skaffat ett litet intresse som sagt, en liten romans som får mig att le lite granna inombords och som får mig att drömma mig bort för stunden...
intresset är... skor och kläder.
Det är så jäkla fånigt om jag ska vara ärlig. Åter igen, så trodde du säkert att det skulle vara något storslaget, magnifikt och helt unikt, och sen släpper jag bomben som är meningen att explodera och förstöra stora städer, men istället slocknar stubinens låga och bomben blir liggandes.. right? (jag förstod att det var preeeeciiiis så du tänkte! haha)
Personligen har jag aldrig haft ett intresse för kläder, inte på det sättet som många andra verkar haft. Klackskor har varit otympliga och obekväma, kläder har varit för konstiga och för uppseendeväckande och för kommersiellt. Men plötsligt, bara under dessa sommarmånader så har mina ögon öppnats på ett helt nytt sätt, och det känns skitkonstigt! Förr var min våta dröm om Johnny Depp och hans sköna yttre & unika inre - nu är den en vacker Oscar De La Renta-klänning och ett par Christian Louboutin-skor.
Hur sjukt är inte det? Johnnys höga kindben mot ett par höga klackar? Det är egentligen ett byte som-inte-får-ske! Hans enkla stil med en rock-bohemiskt inslag, mot en underskön klänning? Åter ett byte-som-inte-får-ske!
Men det har hänt, tyvärr. Det började som en enkel flirt, men kom att bli en förälskelse; om det sen blir ett ljuvt förhållande eller destruktivt äktenskap återstår att se - kanske blir det hela en otrogenhetsaffär, kanske är det ett onenightstand.
Och ett stort nej - ni kommer inte se mig svansande runt i höga klackar eller moderiktiga kläder bara för att jag fått ett intresse för det, även fast jag har hela outfiten i garderoben.
Ni kommer dock se mig i nya converse - tre stycken nya par, på tre veckor - vilket innebär att jag är uppe i 13 par skor av det dundersköna märket, som jag hatar se kopior på, höga klackar på och den fula nya platta modellen på.
Eller jag kanske ljög. Jag kommer nog använda roligare kläder, men förvänta er inte någon nästa modestjärna överhuvudtaget.
...
Nu är det dags att avrunda känner jag. Kylan utanför de vidöppna kioskfönstrena gör att jag knappt kan skriva längre på tangentbordet (& ännu kallare kommer de bli, med tanke på mopedturen hem härifrån - utan handskar. Burr!)
Och nu ska jag faktiskt arbeta tänkte jag, eller.. ja. Om dricka te är att arbeta så gör jag det konstant, men you see my point.
Dåligt avrundat som vanligt, men jag vet att ni älskar det.
/S
|
|
15 Augusti 2009
| Länk
| twisted love
| 0 kommentar
|
|
|
|
njet, no, nepp, na, nope, nej
nu slutar jag försöka faktiskt, tror jag.
det är nog enklast så. ja. det är det nog.
just nu upplever jag en helknasig frihetskänsla, den där känslan som plötsligt suddar bort alla slags hinder, klagomål och problem, och istället överöser en med hopp, lösningar och glädje.
det är här kommer blir bra, intalar jag mig själv och kanske börjar jag snart tro på det till och med. Efter regn kommer solsken har jag hört, och det gör det nog kanske ändå. kanske.
Åhj.
jag vill stoppa känslan i en burk och ta fram den med jämna mellanrum då det behövs. kanske.
ett inlägg till mig själv, som bara jag förstår troligtvis.
|
|
25 Juli 2009
| Länk
| twisted love
| 0 kommentar
|
|
|
|
it takes two to tango, but sometimes.. well, just leave the partner.
Först av allt måste jag säga att jag måste skriva fler blogginlägg om stora artisters bortgång, för det verkar vara det som drar människor till min blogg, haha (allt det där var skrivet i välmening och med skämtsamt ton) :)
Och förövrigt tack till alla fina kommentarer om inlägget om Michael Jackson
- det var jätte kul att höra att många tyckte det var ett fint (men långt) inlägg, trots att jag själv tyckte att det var rätt dåligt skrivet då jag läste igenom det en extra gång efter publiceringen ("Remember to always think twice.." - textrad ur Billie Jean, ironiskt nog)
Men just nu vette hut vad jag ska skriva. Jag hade faktiskt en hyggligt bra sak att skriva om för ungefär tre sekunder sedan, men nu är den idén bortblåst. Då jag får sånna här minneförluster, vilket sker rätt ofta faktiskt, så måste jag gå tillbaka och göra ungefär samma sak som innan jag glömde bort saken, för att komma ihåg den igen. Känner någon igen sig? Så precis innan jag skrev det här och glömde bort vad jag skulle skriva, så tackade jag alla för kommentarer och att....
ja, just ja nu kom jag på vad jag skulle skriva.
Jag brukar säga att två goda saker som är goda var för sig, är ofta inte goda tillsammans. Ofta blir det bara äckligt-som-fan, eller så blir det för mycket av någon smak eller så blir det bara fel antar jag.
Men ibland hittar man rätt, ibland vinner man spelet, ibland tar man hem den där potten som det bara finns en chans på miljonen att få.
Yeah, thats right, jag har hittat en av dessa.
Kaffe och Oboy.
Okej.
Det är inte det bästa av två världar kombinerat till en, jag erkänner fullt och ärligt. Men det funkar faktiskt om man är sugen på kaffe och oboy samtidigt (wow, jag känner hur min iq förvandlas till samma nivå som en badbolls - förlåt alla badbollar som läser detta).
Det var en helt vanlig kväll och jag blev sugen på något sött men ändå något lite strävt. I vanliga fall nöjer sig man sig kanske med tanken bara, men jag bestämde mig för att jag var tvungen att sätta punkt för mitt begär och begav mig in i köket.
På vägen igenom korridoren till köket (ni måste ju undra vad jag bor i för slags hus, men det finns en slags korridor som är mindre än 2,5 meter lång, så nej - jag bor inte någon skola eller sådär) och insåg att "fan, jag är sugen på kaffe".
Nu är det ju så att jag faktiskt vuxit upp... Hm, egentligen inte, men jag är en kaffedrickare, du vet en sån som ibland får huvudvärk om den inte får kaffe men som ändå inte gått så långt att den dricker kaffe varje dag och inte utvecklat ett jätteberoende än (djupt andetag), och jag dricker mitt numera, vuxet nog, kaffe svart utan mjölk eller socker.
Så visst, min längtan efter något strävt var över, men fortfarande fanns ju den här känslan av en gnutta söthet kvar, men jag ville inte ha socker i mitt kaffe, oh no. Där blev jag tvär som en femåring och ställde mig vid skafferiet medan vattenkokaren kokade (what?!) vattnet till mitt snabbkaffe.
Och då såg jag den ultimata lösningen.
Jag tyckte jag hörde en änglakör sjunga, fåglarna kvittra och tycktes se ett ljust sken kring den -
japp, det var oboy-kartongen.
Så jag mickrade mjölk (heter det mickra? det såg så fint ut att skriva, för att vara något man värmer i micron liksom) och fixade allting tills micron plingade och mjölken var varm.
Sen tror jag liknade en vetenskapsman faktiskt, fast utan stora glasögon och vitt stort hår och vit rock. Kändes nästan som om jag vara tillbaka till NO:n i högstadiet, fast med en väldigt mycket enklare uppgift framför mig dock (eller svårare.. beror på vilken synvinkel man har på saken). Jag hade tre koppar framför mig: en med färdigt kaffe, en tom och en med oboy i. Sen hällde jag i en del av kaffe och en del av oboy i den tomma muggen och smakade efter hand vad som var bra.
Och det blev helt okej, fyllde alla mina behov kors och tvärt och nöjd och illamående blev jag efteråt.
Slutsatsen med andra ord är:
Så två goda saker kanske funkar ändå tillsammans.. ibland.. ofta.. kanske.
Och det här var ett totalt onödigt inlägg faktiskt, en totalt flopp mot mitt Michael Jackson-inlägg antar jag. Många av läsarna som kanske (inte) läser detta, kommer ha stora frågetecken i pannan då de läst slutmeningen, och jag förstår er.
För ni är en god sak, och jag är en god sak och tillsammans är vi kanske äckliga ändå, haha.
Ni ser. Jag tror faktiskt jag är hyggligt skruvad ändå (eller så är det koffeinet som kickar igång nu).
Asch nu slutar jag faktiskt, får skriva om något bättre och mer intressant och läsvärt nästa gång.
- Ciao!
|
|
16 Juli 2009
| Länk
| whatever, dear
| 0 kommentar
|
|
|
