Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2019)
>>


Varmt!!

Nu har jag varit i Adelaide i över en vecka. Jag känner mig hemma både på vandrarhemmet och i stan. Euforin övergick tyvärr till en del ångest, vilket var jobbigt... jag visste förstås att jag inte kunde känna mig så otrolig lycklig hur länge som helst, men det var ändå tufft att det vände. Men det vände åtminstone inte helt och hållet utan bara delvis.

Häromdagen kändes det riktigt jobbigt; jag var orolig över min laptop som krånglade, fick ångest bara av att titta på skoluppgifterna i Australien-kursen, tyckte det kändes jobbigt med den väntade värmeböljan och kände mig allmänt nere och orolig. Grät floder när mamma ringde mig, men det kändes bättre när vi hade pratat. Jag tror att jag kanske blir tvungen att hoppa av den kursen och bara läsa Creative reading/Creative writing, men jag har inte bestämt mig 100% ännu. Har hursomhelst mått mycket bättre sen dess.

Australia Day i onsdags var rolig och trevlig; jag firade ihop med Cathy, Danoz och hans vänner. Först var vi hos ett par där tjejen var från Sverige men blev australiensisk medborgare just den dagen. Det var fullt med folk och vi åt grillat. Senare åkte vi till ett annat par som heter Sam och Kate, en kille som heter James var också med. De hade swimmingpool så vi badade, i övrigt satt vi mest och pratade, spelade spel (rasa tornet) och åt pizza.

Jag kände mig bitvis inte helt bekväm under dagen och var lite besviken, men det är svårt att beskriva på vad, det kändes som att något fattades och jag saknade Blackwood lite. Men allt som allt är jag trots allt väldigt nöjd med dagen, det var roligt att få fira den ihop med lokalbor (och Cathy förstås).

Jag har länge verkligen velat ha en Southern cross-tatuering och hade tänkt kanske skaffa en senare mot slutet av resan, men nu har jag börjat tänka om vilket känns trist... Först var det att James som var med på Australia Day sa att det bara är bogans (australiensiskt ord för typ bonnläppar) som har såna. Då blev jag mest sur (hehe) men brydde mig inte så himla mycket.

Men sen dess har jag hört ännu mer om dels hur otroligt vanlig den tatueringen är och dels att den tyvärr kommit att förknippas med just bogans och till och med rasister. Inte särskilt kul. Jag tänker fortfarande att den ändå skulle betyda något helt annat för mig, men det hela känns inte så originellt längre och man vill ju gärna att en tatuering ska kännas originell och genuin, i alla fall vill jag det. Så jag får fundera vidare, hehe. Tatueringarna pa fotona ar forstas tillfalliga, de hade jag pa Australia Day ; )

Igår träffade jag äntligen Aaron, det var riktigt roligt. Vi har inte setts på 3,5 år sen min första resa (då han bara försvann och slutade höra av sig) men vi återupptog kontakten senare och har hållit den i perioder sen dess. Han har varit en väldigt viktig person för mig; han har till och med räddat mitt liv kan man säga, och jag har skrivit en sång till honom.

Men hursomhelst, det kändes nervöst att träffas men avslappnat när vi väl sågs. Han hade väntat med att berätta att han har flickvän nu så det kom som en liten överraskning, men det kändes ganska okej ändå att få veta det. Han har lovat att ta med mig på bio imorgon och ta en dagstur ihop nar det blir svalare, och jag tror att vi kommer umgås en del medan jag är i Adelaide, viket känns kul.

Märkligt nog är det ombytta roller från förra gången eftersom det nu är Damien som inte hör av sig. Jag vill inte pressa honom men känner mig besviken. Kan bara gissa att han och/eller hans flickvän tycker det känns obekvämt att jag är här. Men jag hoppades/hoppas att vår vänskap är starkare än så. Hursomhelst. Vi får se hur det blir med det. Jag tar allt som det kommer.

I fredags kväll gick jag, Cathy och Danoz ut på stan. Vi spelade lite biljard, drack och umgicks. Igår var Cathys sista dag i Adelaide, vi gick till en koreansk restaurang ihop med Danoz på kvällen innan han skulle köra henne till flygplatsen. Cathy åt kycklingfötter vilket såg väldigt äckligt ut, hehe (dock inte lika illa som larverna hon åt till frukost en morgon!). Själv var jag fortfarande ganska mätt efter lunchen med Aaron så jag åt bara lite koreansk "pannkaka". Det var tråkigt att säga hejdå till Cathy men skönt också; skönt att vara själv igen. Jag gav henne ett glittrigt hårband i avskedspresent och fick ett gulligt kort av henne.

Igår kväll återupptog jag min rutin med kvällspromenad, dock slutade det inte helt bra. Jag tog en extra lång runda och kom längre och längre ifrån stan, lite väl långt eftersom det började mörkna och det var väldigt öde (typ en skog), och jag inte riktigt visste hur jag skulle hitta tillbaka. Kändes lite läskigt men till slut kom jag tillbaka till stadskärnan och vandrarhemmet. En engelsk tjej har checkat in, hon är trevlig men pratar otroligt mycket, hehe. Just nu är det bara vi två och en till tjej i rummet, det är skönt.

Några svenskar och några danskar bor på vandrarhemmet men jag har inte "avslöjat" för dem att jag är svensk, det är skönt att inte behöva det, att kunna välja. Jag skulle kunna vara från varsomhelst. Och när jag är utanför vandrarhemmet skulle jag lika gärna kunna vara en lokalbo (om jag inte tar för många foton, hehe). Det är en härlig känsla.

Värmeböljan ja... Igår var det runt 38c och idag väntas det bli uppåt 42c! Hela veckan väntas temperaturen här ligga runt 33-40. Känns lite jobbigt men samtidigt är det ju inget man kan påverka. Det gäller bara att dricka mycket vatten, hålla sig i skuggan och kanske åka och bada om man orkar. För övrigt kommer jag in i det engelska språket alltmer men har inte börjat tänka och drömma på engelska ännu, oftast inte i alla fall.

Jag har nästan läst ut The Songlines av Bruce Chatwin, en kursbok i Australien-kursen. Den är riktigt bra! Jag hade tidigare missuppfattat aboriginernas koncept med Drömtiden, och trodde att deras skapelsetro är att världen uppkom genom att den drömdes fram. Det det tror är istället att allting SJÖNGS fram, vilket om möjligt är ännu vackrare! Det är oerhört komplext (för utomstående i alla fall) men jag lär mig alltmer och det är riktigt fascinerande. Kanske försöker förklara/berätta mer vid senare tillfälle.

Har brant mig lite pa ryggen men inte sa farligt. Lyssnar pa bra musik, hor Robyn da och da i affarer och pa tv, det ar kul. Andra favoriter just nu ar Pyro - Kings of Leon, One way road - John Butler Trio, Hey soul sister - Train, Inside out - Bryan Adams, To her door - Paul Kelly & The Coloured Girls och Dynamite - Taio Cruz : )

Ok, dags att säga CIAO för den här gången! : )
30 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Total lycka

Alla bitar bara faller pa plats. Jag ar sa lycklig. Kl ar 22.22 tisdag kvall och jag sitter pa ett internetcafe nara vandrarhemmet. Kunde antligen lagga in mitt blogginlagg fran den 22:a, och nu skriva ett nytt... Har nu varit har i 5 dagar. Sen den forsta chocken och jetlagen val lagt sig har jag haft det helt underbart. Adelaide ar den finaste staden i varlden (av de jag sett hittills) (forlat Goteborg, men jag alskar dig med).

Vadret har varit jatteharligt med bla himmel och solsken, 26-29 grader, fram till igar da det borjade bli molnigt (just nu regnar det). Jag har kommit in i vad som kanns som en valdigt "naturlig" dagsrytm; gatt up senast 10, tagit en runda pa stan, atit lite pa vandrarhemmet, spenderat nagra timmar nere vid floden med en bok, atit lite pa vandrarhemmet, tagit en riktigt lang kvallspromenad och somnat runt midnatt. Jag har stundtals kant mig lyrisk och nastan konstant kant total lycka och inre frid, nagot jag inte kant sa har lange i taget pa jag vet inte hur lange.

Jag har verkligen njutit av att vara pa egen hand och bara prata lite grann med ett par svenska tjejer jag delar rum med sen ett par dar. De tyska tjejerna som bodde dar innan var frostiga i borjan men tinade upp, hehe. I mitt rum finns fyra vaningssangar och vid det har laget ar jag den enda som ar kvar sen jag kom hit (resten ar nya alltsa). Idag var forsta dagen som jag borjade langta efter sallskap, sarskilt infor Australia Day imorgon (typ nationaldag, nationell helgdag som firas over hela landet)... Jag tankte darfor bege mig ut ikvall och se om jag rakade pa nagra trevliga manniskor.

Men precis som pa min vandring sa kom det jag sokte till mig istallet. Tjejen som checkade in haromdan och som jag tyckte verkade schysst borjade prata med mig och fragade om jag ville folja med henne och en australiensisk van till stranden ikvall. Jag var lite tveksam men kande samtidigt att detta maste ju vara meningen, sa jag sa ja. Tjejen ar fran Sydkorea och heter Cathy (eller det ar hennes engelska namn som hon valt sjalv efter att ha hort det pa tv :). Sa jag foljde med.

Och har haft en riktig toppenkvall! Hennes van Danoz (Daniel) var supertrevlig och det ar Cath ocksa. Vi akte till Glenelg, satt pa stranden en stund och at sen latt middag (krokodil, kanguru och blackfisk, jisses, hehe) och sen till Danoz hus som han delar med sin pappa och tva gulliga schnauzrar (stavas det sa?). Nu har jag blivit inbjuden att fira Australia Day imorgon med Cath, Danoz och hans vanner. Ser verkligen fram emot det!

Ar just nu lite omtumlad av hur saker bara faller pa plats, hur hel jag kanner mig och hur det jag behover liksom kommer till mig. Tack Gud eller Universum eller vad det nu ar. Vad det an ar sa kanner jag att jag ar pa ratt plats for mig just nu. Och det ar en fantastisk kansla.

Haromdan avslutades ett stort cykelrace har i Adelaide och det var stort hallaballoo (haha) i stan. Jag foljde slutet av racet och tittade sedan pa prisutdelningen. Hade hort att Lance Armstrong var med och till min glada overraskning dok han upp pa scenen (fastan han inte var bland de forsta, de avslojade inte var han hamnat).. Det var haftigt.

De vilda djur jag sett hittills ar mest faglar "bara"; svanar, ander, cockatoos och andra australiensiska faglar jag inte vet namnet pa. Naturen har ar breathtaking, har utforskat delar av stan jag inte sett tidigare ihop med gamla bekanta. Har insett annu mer hur otrolig den har stan ar. Det ar en riktig STORstad och anda tar det bara fem-tio minuter att ga ner till floden dar det ar mycket tystare och gar man lite langre ar man vips i skog och park och natur. Fantastiskt. Trots att det ar en dubbelt sa stor stad som Goteborg invanarmassigt sa kan man dra sig undan och vara helt sjalv, fattar inte riktigt sjalv hur det gar ihop, eller kanske.. tror det ar att de flesta bor utanfor stadskarnan. ? Och forstas att det ar sa mycket natur ihop med storstad. Hursomhelst.

Jag har varken traffat Damien eller Aaron an men det kommer att bli av snart, jag har haft sms-kontakt med bada. Nervos infor att traffa dem igen men det kanns bra. Just nu ar jag sa himla glad att jag hittat sa underbara manniskor att fira Australia Day med imorgon, hade kants lite val ensamt annars tror jag. Australia Day var ju det Damien och hans van Malcolm bjod med mig pa 2007 nar jag var har och det var forsta gangen jag traffade hela Blackwood-ganget.

Australiensare ar otroligt oppna och valkomnande generellt. Alskar deras kultur eller mentalitet eller vad man ska kalla det.

Nu till de sista "bitarna". Idag kom lonen och jag har handlat massa mat och lite klader. Saker har ar billiga!! Nu nar jag oppnade min proppfulla mailbox hade jag ett mail fran en gammal bekant som ar musiker. Han undrar om jag vill ha hjalp att spela in mina latar och fa ut dem pa iTunes senare. Wow. Klart jag vill. Just nu ar det ju langt borta sa man far val se vad som blir av det sen men det later valdigt kul.

Ok, detta far bli allt for now. Jattetrott, gick upp halv tio imorse (gillar min nya dygnsrytm, den ar bra for mig tror jag!). Ska bli skont att lagga mig. Gillar vandrarhemmet mer och mer, tycker riktigt bra om det faktiskt.

Ok. Ciao och massa karlek!
25 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 2 kommentarer
Framme!

Skrivet 22 januari 2011

Nu har jag varit i Adelaide i ett drygt dygn och jag känna någotsånär att jag landat även mentalt, men jag är fortfarande trött och lite jetlaggad. Igår kväll när jag somnade hade jag varit vaken i cirka 30 timmar i sträck och sömnen jag fick innan dess, på planet, var ju inte världens bästa. Så jag har en del sömn och annat att ta igen. Men annars mår jag bra! : )

Resan gick bra fram tills ungefär halva vägen till Singapore. Jag hade flugit från Landvetter 18.55 till London Heathrow, och efter en stunds väntan där gått på en Qantas Boeing 747 med två våningar. Första timmarna såg jag på film (Buried, som jag tyckte var spännande men kanske ett lite korkat val när man sitter instängd på ett plan, hehe), läste, åt god middag, lyssnade på musik och skrattade åt Arj Barker. Jag hade fönsterplats vilket är vad jag föredrar eftersom jag gillar att ha en vägg på ena sidan och tycker det är lättare att krypa ihop där. Jag föredrar det trots nackdelarna med att det är mest instängt och man måste störa de som sitter bredvid om man ska ut. Men det brukar gå bra. Hursomhelst satt jag bredvid ett medelålders par från Wales och pratade lite med kvinnan som var trevlig.

För er som inte flugit långfärdsflyg så har alltså varje person en liten tv-skärm framför sig på stolsryggen och med hjälp av kontroll kan man välja bland filmer, tv, radio, skivor, spel och annat. Ett väldigt bra sätt att få tiden att gå. Runt midnatt svensk tid eller kanske lite senare lyckades jag somna och sov ganska obekvämt i några timmar, kanske fler. Efter det var det snart dags för frukost och annat. Jag tyckte att tiden började gå väldigt väldigt långsamt och fördrev den så gott jag kunde i min stol, men det var svårt. Efter 12-13 timmar i luften var vi äntligen framme i Singapore där flyget skulle byta en del passagerare, tanka etc. Väntan var inte så jättelång men jag mådde ganska dåligt och önskade att jag valt en flygning utan teknisk mellanlandning eftersom det praktiskt sett var som ett extra byte, fast med kortade väntetid. Hursomhelst.

Planet blev försenat från Singapore men när vi äntigen kom iväg såg jag på Never let me go som jag blev besviken på och tyckte var ganska tråkig och senare The Town som jag tyckte var bra. För övrigt läste jag, åt och allt det andra jag kunde göra men jag sov inget på den 7 timmar långa resan. Vi kom fram sent till Melbourne vilket innebar att jag missade mitt nästa plan till Adelaide, men sattes på ett senare istället. Var jättetrött på att flyga och hålla på när vi väl kom till Melbourne så jag mådde ganska dåligt, men det var förstås skönt att åtminstone vara på australiensisk mark!

Det förhållandevis lilla planet till Adelaide tog bara en dryg timme och strax efter 10 fredag morgon lokal tid (00.30 hemma) landade jag i Adelaide. Det kändes helt overkligt och underbart på samma gång. Ikea som ligger precis vid flygplatsen "välkomnade" mig som vanligt, hehe. Tog långsam och omständig buss in till stan men det gjorde mig inte så mycket förutom att jag var hungrig, eftersom det var så härligt att bara sitta ner och börja ta in att jag var framme.

Väl framme i city släpade jag allt mitt bagage till vandrarhemmet och checkade in, duschade, bytte kläder osv. Jag hade en lugn och härlig eftermiddag där jag gick runt på de välbekanta gatorna i centrum och även ner till floden där jag låg/satt ett bra tag. På kvällen kändes det ganska dåligt igen men jag försökte ha tålamod med mig själv eftersom det inte var konstigt att jag var i obalans efter omständigheterna och efter att ha vilat en stund tog jag en kvällspromenad på stan, som fick mig att må mycket bättre. Stämningen var underbar och jag kände fullt ut att Adelaide är "min" stad även nu, när jag återvänt efter 2,5 år.

Vädret är helt underbart, runt 26-28 grader, med blå himmel. Jag har inte riktigt fattat att jag bytt ifrån flera lager och kyla i Sverige till så lite som möjligt och sommarvärme i Australien, så jag tar det lite försiktigt såhär i början, men njuter verkligen.

Människorna här, både turister och lokalbor, är generellt som jag minns "dem"; avslappnade, varma, vänliga och leende (med några undantag förstås, hehe). Damien som förstås hör till den första kategorin vet nu att jag är här och är redo att ses när jag är det, men jag sa att jag behöver några dagar för att landa helt först.

Vandrarhemmet heter Blue Galah Hostel och ligger verkligen precis i centrum, bara steg ifrån Rundle Mall, som är den långa affärsgatan, och jättenära North Terrace där museum, universitet, bibliotek m.m. ligger samt Elder Park och floden. Ja "allt" egentligen ligger nära. Det är skön stämning även på vandrarhemmet även om några av tjejerna jag delar rum med är lite frostiga. Det kom en ny tjej förut idag som verkade schysst, men jag njuter mest av att vara på egen hand, än så länge i alla fall. Insåg först idag att färgtemat på vandrarhemmet är blågult, det fick mig att fnissa lite. Vandrarhemmet har även en JÄTTEstor härlig balkong/veranda (de skryter om att den är störst i stan) med soffor, biljardbord, stolar etc.

Igår på planet från Melbourne sa de på nyheterna att Brisbane väntade ännu en "peak" i översvämningarna. Jag vet inte exakt hur det gick men på kvällen hörde jag en hemsk radiorapport om läget generellt, hur många som dött hittills osv, och det var jobbigt... men det är ändå långt borta, även fast det också är översvämmat i delar av Victoria. Jag känner mig hursomhelst väldigt trygg här i Adelaide, South Australia, på alla sätt och vis.

Det här blev väldigt långt men känns skönt att ha skrivit av mig, skrivit en "rapport". Jag har min fina anteckningsbok som jag redan skrivit mycket i. Något jag inte har mycket av är pengar, eftersom det krånglade lite. Eller rättare sagt, jag glömde föra över pengar från mitt sparkonto till bankkontot innan jag åkte. Men jag har så jag klarar mig till tisdag då lönen kommer, det känns helt okej faktiskt. Än så länge är det mesta billigt här, "stor"handlade på Coles (stor australiensisk matbutikskedja) och köpte 5 kycklingspett, tomater, 12 ägg, lök, bananer och sallat för sammanlagt 15 australiensiska dollar (ca 105 kr). Får dock vänta nu med att ta vagnen till Glenelg och havet, eftersom jag inte har mycket pengar kvar, men det känns också helt okej. Älskar ju att vara här inne i Adelaide. Känner mig upplåst och konstig i magen också så jag väntar gärna med bikinin med, hehe.

Detta har jag skrivit på min dator på vandrarhemmet, nu ska jag antagligen gå ner till floden igen. Älskar att sitta där! Ska försöka ta en promenad/joggingtur längs med floden ikväll när det är svalare.

Avslutningsvis: Det är så oerhört skönt att vara tillbaka, jag känner mig som hemma, precis som jag hoppats. Underbart!! : )

MASSA KRAMAR
22 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Grubbel

Bilden: Brooding woman, Gaugin

Usch. Jag kollar nästan aldrig på nyheterna på tv så jag har inte vetat att översvämningarna i Queensland rapporterats om så mycket HÄR det sista (har bara läst små artiklar i gp om det förut, och australiensiska internetsidor)... men nu läste jag de senaste nyheterna på gp.se och det kanske jag inte borde ha gjort. Fick ångest nu :S Usch.

Usch för att så många är drabbade och på ett egoistiskt plan förstås för att jag snart ska till det landet och senare förhoppningsvis till det området. Men också usch allmänt för att det känns som att vädret och klimatet bara blir mer och mer extremt över hela värden. Vart ska vi hamna? Vart är vi på väg?

Sen så tycker jag att det är läskigt att det känns mer när det är ett västerländskt samhälle som drabbas av något, eller inte mer kanske (?) men närmare i alla fall. Sådant tycker jag är obehagligt även fast det förstås går att förstå och förklara till ganska stor del...

Jag tänker på när vi läste om media i samhällskunskapen på gymnasiet och om det här med att man rent naturligt är allra mest intresserad av det som händer i ens närområde, alltså där man lever och bor, men även i ens närområde på andra sätt, till exempel när det gäller kultur. Svenskar känner väl sig generellt mer lika australiensare än haitier till exempel. Men ÄNDÅ. Jag tycker ändå att det är läskigt. För jag märker ju att jag själv är sån (såklart, vad tror jag, jag är ju också människa)...

Hursomhelst.

Det som händer i Tunisien just nu är också väldigt läskigt och på Haiti verkar ju många ha det som rena mardrömmen trots att det gått ett år sedan jordbävningen.

Det händer hemska saker varje sekund över hela världen. Bara en bråkdel rapporteras om. Och tur är väl det, man kan ju inte ta in hur mycket som helst (jag kan/vill/orkar ju inte ens ta in det ´vanliga´, det är ju därför jag brukar undvika nyheter och nyhetstidningar, det har jag gjort länge). Men man kan ju fundera ibland på vilka det egentligen är som väljer ut det som når oss och det som inte når oss. Vilken världsbild som förmedlas.

Men nu börjar det bli för rörigt i mitt huvud känner jag. Ångesten sitter i maggropen och är inte så skön men det är skönt att veta vad som satt den där just nu åtminstone.


Nu ska jag snart försöka sova, hoppas det går.



KRAM

Ps. Bara 1 vecka kvar!!
12 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
What to be? What to do?

Jag känner alltmer hur rätt det är för mig att inte studera något inom psykologi, hur intressant jag än tycker att ämnet är. Ett tag var jag helt inriktad på att försöka komma in på psykologprogrammet, och jag har även funderat på att läsa till socionom eller beteendevetare. Jag har också läst en kort kurs i psykologi, som var spännande.

Men sedan övergav jag de tankarna av olika anledningar. Även i jobbet på ÅSS har jag mer och mer släppt arbetsuppgifter som att gå på en massa (i olika grad) tunga föreläsningar etc., och gått över till mer administrativa och prakiska sysslor. Detta har känts som en nyttig riktning för mig.

Jag tror verkligen att vissa människor som brottats med psykiska problem är extra bra lämpade för att syssla med psykologi och bli t.ex. psykologer eller kuratorer. Några anledningar kan vara att de brinner extra för ämnet, kanske har extra stor empati och kan dra nytta av sina egna erfarenheter både i studier och arbete. Jag trodde tidigare att jag var en av dessa människor men det är jag nog inte, i alla fall inte när det gäller att ägna sig åt ämnet professionellt.

Jag grubblar så mycket som det är och har ofta känt att jag har alldeles för mycket kunskap om ångest och annan psykisk problematik - även om delar av min kunskap förstås hjälpt mig och gett mig mycket. På det stora hela blir jag dock helt enkelt bara ännu mer förvirrad än vad jag redan är av alltför mycket teori. Och så upptagen med att tänka på psyket generellt och mitt eget psyke specifikt, vilket ofta är det sista jag behöver.

Därför är jag väldigt glad att jag valt att inrikta mig på engelska och språk istället. Det ger mig kraft och ger näring åt min kreativitet. Hur spännande jag än tycker att psykologi är, så räcker det för mig i nuläget att veta det jag redan vet, att mer på hobbynivå plocka upp lite ny kunskap här och var (främst om mindfulness och ACT) och att försöka vara rädd om mig själv - delvis med hjälp av den kunskap jag har om min egen psykologi och psykologi allmänt.

Sen så ska man förstås aldrig säga aldrig. Om tio år kanske jag sitter där i terapirummet, och är terapeut istället för klient. Men det känns väldigt otroligt och avlägset just nu. Och det får vara så. Det känns till och med riktigt bra att veta hur det känns, så att säga.
Så det så.

: )
11 Januari 2011  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida