Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Januari (2019)
>>


Julshopping

Kom för en liten stund sedan hem ifrån ett fullpackat Nordstan. När jag just gett mig in i trängseln kändes det lite tufft men sedan gick det oväntat bra. Folk var också överraskande vänliga, trots de långa köerna. Så det var riktigt kul, men det blev tungt att bära kassarna när jag var klar ;)

Hade mest tänkt åka in och köpa spel till ÅSS, vilket jag gjorde (4 st!), men det blev lite klappar också.. både åt andra och mig själv, hehe. Plus lite pepparkakor och saker till Santo.

Nu städar jag lite och lyssnar på Anna Ternheims "gamla" skiva Seperation road, för tredje eller fjärde gången idag faktiskt.. Den är underbar. Hon har nyligen släppt ett nytt album som jag väldigt gärna vill ha; Leaving on a mayday.

Några andra artister som jag gillar har också släppt nytt: The Killers, Snow Patrol, Sophie Zelmani och Timo Räisänen. Samt Tracy Chapman förstås men den har jag ju redan..

Det har varit en lite slitig vecka, mycket att tänka på och göra på jobbet, och förutom det har det mest varit komma hem, äta macka eller nåt annat enkelt och lägga mig.

Igår jobbade jag bara ett par timmar. Var rastlös och lite deppig, vilket bara stegrades tills jag hade riktigt jobbig ångest på eftermiddan. Jag och mamma åt pitabröd och bakade lussekatter här hos mig, och sakta men säkert mådde jag bättre.

Vid 8-tiden åkte jag till Mattias i Tynnered. Vi spelade gitarr, försökte skriva lite låtar, lyssnade på bl.a. Chicago, kollade på fotbollstabbar, drack lite whiskey och cider & filosoferade lite allmänt om livet.
Riktigt trevligt och kul. Kom hem vid halv tre och sov som en stock.

Om en stund ska jag till Paolas inflyttningsfest på Hisingen. Slog precis in hennes present. Måste bara städa lite till, diska, duscha och göra mig i ordning.

Kolsvart ute.. och regnigt. Men men. Inombords är det just nu riktigt ljust.



KRAMAR



PS. Fotot är av mitt fönster.. längtar tills jag kan köpa gran med :) DS.
29 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Årets andra Stockholmshelg/Our bright future

Det finns många musiker som jag känner starkt för, det vet alla som känner mig. Några musiker har satt extra djupa avtryck hos mig, t.ex. Kent och Coldplay, som båda kom in i mitt liv under den ganska stormiga tid då jag var runt tretton.

Andra musiker har jag vuxit upp med. Och så är fallet med Tracy Chapman. Hennes musik har funnits där som en röd tråd genom hela mitt liv. Faktum är att hennes självbetitlade debutalbum kom ut 1988, året efter min födelse. (hon firar i år tjugo år som artist). Sedan dess har hon varit en självklar del i mitt hem, så länge jag bodde med mamma och pappa och även nu, när jag bor själv.

Som en ledstjärna, ibland mer synlig, ibland mindre. Det går perioder då jag inte lyssnar på henne alls. Men då finns hon alltid där i bakgrunden, redo att plocka fram, redo att luta sig mot. Lite som en riktigt god barndomsvän, som man ännu pratar med… :P

Jag försöker inte medvetet att låta som Tracy Chapman, ändå finns det tydliga likheter med henne i min egen musik. Jag vill vara mig själv och ingen annan, men jag är stolt över att erkänna att Tracy Chapman (både omedvetet och medvetet för min del) är en enorm inspirationskälla och influens. För att inte tala om förebild.

Hon ger mig hopp, om många olika saker. Och jag är stolt över att få kopplas samman med någon som henne.

Nu till helgens konsert. Denna oerhört efterlängtade konsert som på många sätt kändes overklig ända fram tills den verkligen skedde. Varför? Jo, för att Tracy Chapman är en oerhört privat människa. Jag tror aldrig någonsin att jag läst något skvaller om henne eller sett foton av henne från någon gala. Det är inte hennes grej helt enkelt. Vissa använder ordet hemlighetsfull för att beskriva henne.

Och detta har fått följden att hon för min del känts lite som en myt, en legend, nästan en fiktiv figur - fast ändå inte. Jag har aldrig fantiserat eller undrat särskilt mycket över hennes privatliv, vilket kanske låter märkligt. Men jag har helt enkelt bara accepterat att hon håller det för sig själv. Och älskat henne för det. Det är en del av hennes storhet. Hennes enkelhet är del av hennes storhet. En vacker paradox.

På grund av ovanstående kändes det oerhört häftigt att äntligen få se henne. Det börjar låta som om jag pratar om Willy Wonka eller nåt nu, haha... men hursomhelst.
Jag höll bokstavligt talat andan när hon äntligen kom ut på scenen.

Och luften gick aldrig ur mig. När man vetat så ytterst lite om någon är det nästan oundvikligt att man skapar sina egna bilder av den personen, bilder som är ömtåliga eftersom man lätt kan bli besviken om de senare inte stämmer in.

Tracy Chapman uppnådde med sin härliga personlighet alla mina förväntningar och inre bilder med råge. Hon verkar vara en otroligt fin människa. Så oerhört ödmjuk och jordnära. Och öppen. Och rolig. ÄKTA.

Några exempel på detta: Innan konserten hade en liten låda placerats i foajén, med tomma små papperslappar bredvid. Där kunde man skriva en liten hälsning till Tracy, vilket jag och många andra passade på att göra. Senare under konserten läste hon upp några av lapparna och sjöng några låtar som särskilt önskats via dessa.
Hon bryr sig verkligen om sina fans. Och hon är så långt ifrån en diva man kan komma. Det var som att höra en vän spela för sina vänner.

Nu ska jag inte låtsas som att jag tror att jag och resten av publiken känner henne bara efter den här konserten, det gör vi naturligtvis inte. Men vi fick en oerhört vacker titt in i hennes personlighet och det får bara hennes musik att växa ännu mer.

Tracy Chapman har förmågan att verkligen beröra. Några stunder under konserten kändes det som att tiden stod helt still. Några gånger satt jag bara med öppen mun, helt förundrad. Under Fast car grät jag som jag inte gjort på månader. Många gånger skrattade jag. Det var en känslomässig berg-och-dalbanefärd, som jag inte skulle byta bort mot något i världen.

Sedan måste jag säga att jag är oerhört glad att mamma och pappa var med. Eftersom vi alla levt med hennes musik – och det är tack vare dem, främst pappa, som hon blivit en sådan inspiration för mig - så hade det känts väldigt konstigt att ha varit där själv. Det var en upplevelse som behövde delas.

Från pressmeddelandet tidigare i år:
1988 släppte Tracy Chapman sitt självbetitlade debutalbum, ett album som skivbolaget Elektra Records hoppades skulle sälja i 200.000 exemplar. De fick tänka om. Tio miljoner sålda skivor och tre grammyvinster senare var succén ett faktum och Tracy Chapmans ärliga och kompromisslösa sånger hade nått till hela världens hjärtan.

Tracy Chapman ägde fullkomligt scenen och hela rummet på Cirkus i Stockholm. Faktum är att det bara var hon och olika gitarrer på scen. Mellan låtarna pratade hon en hel del och det kändes både personligt och spontant. Förband var Joseph Arthur som även han körde helt själv, men med lite experimentella pedaler och effektknappar.

Efter konserten rev mamma ner en affisch åt mig i foajén (go, mom!) och sedan trängde vi in oss på en buss in till stan. Busschauffören gjorde ett perfekt avslut på kvällen genom att uppmana oss alla att sjunga något från konserten :)

För övrigt har i stort sett hela helgen varit väldigt härlig. Vi åkte upp till huvudstaden med tåg på lördag förmiddag och tog det lugnt resten av dagen/kvällen, med hämtpizza och stand-up på tv. På söndagen sov vi länge, lagade mat ihop och lämnade lägenheten framåt eftermiddagen. Då hade det redan snöat ett tag, vilket inte höll länge men var fint så länge det varade!

Vi promenerade från Vasastan genom Gamla stan och till Slussen, en sträcka på cirka 2 km. Från Slussen tog vi Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund och åt våfflor på ett litet mysigt café mittemot Cirkus. Sedan satt vi alltså i foajén tills det var dags för konserten att börja :)

På måndag morgon tog mamma det tidiga tåget hem för att hinna till jobbet, medan jag och pappa sov ut. När vi vaknat, städat lägenheten och ätit lite brunch gick vi ut i det vackra solskenet. Vi tog en runda förbi bl.a. Kungsträdgården, Slottet och Vasabron. Sedan bestämde vi oss för att prova Max hamburgare, det var riktigt gott faktiskt. Mätta och belåtna återvände vi till lägenheten där vi såg på That 70’s show och sedan vilade tills vi skulle till tåget, som lämnade Stockholm 19.10.

Jag har tagit en lunchpaus från jobbet just nu för att skriva färdigt detta. Nu är det dags att jobba igen. Ska bli kul ikväll hoppas jag :) Jag och Mattias ska spela på en stor middag för Handels-studenter.

KRAMAR


PS. Our bright future är (förutom att vara en mening som ger fina associationer) titeln på Tracy Chapmans nya album, som kom ut för en vecka sedan. Rekommenderar det varmt! DS.
19 November 2008  | Länk | Allt och inget | 1 kommentar
Dreaming on a world

I know I may be wishing
On a world
That may never be
But I´ll keep on wishing
No matter how hopeless
Or foolish
It may seem
I´ll keep on wishing

I´ll toss my coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross my fingers and dream on

I know I may be dreaming
Of a world
Far from present day reality
But I´ll keep on dreaming

No matter how unrealistic
Or naive
It may seem,
always keep dreaming

And toss your coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross your fingers and dream on

We must always be thinking
Of the world
As a place of infinite possibilities
And always keep thinking

No matter how hopeless
Or foolish
It may seem
Always keep thinking

And toss our coins in the fountain
Look for clovers in grassy lawns
Search for shooting stars in the night
Cross our fingers and dream on

I´ll keep on wishing
We must always keep dreaming
Of a world
With equality and justice
Thinking
There could be a world
Without poverty and sickness
Wishing
Of a world
Without hunger and homelessness
Dreaming
Of a world
Where all people live in peace
Dreaming
Of a world
Dreaming
On a world


- TRACY CHAPMAN, från albumet Matters of the heart (1992)


--------------------------------

Fotot är från Melbourne. Det föreställer alltså en lampa i form av en jordglob. Eller tvärtom :)
10 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
Bara för att det är så vackert...

...utvalda delar ur Obamas långa tacktal:


"Hello, Chicago.
If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It´s the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen, by people who waited three hours and four hours, many for the first time in their lives, because they believed that this time must be different, that their voices could be that difference.

It´s the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Hispanic, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled, Americans who sent a message to the world that we have never been just a collection of individuals or a collection of red states and blue states.
We are, and always will be, the United States of America.

It´s the answer that led those whove been told for so long by so many to be cynical and fearful and doubtful about what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.
It´s been a long time coming, but tonight, because of what we did on this date in this election at this defining moment, change has come to America.

I was never the likeliest candidate for this office.
Our campaign was not hatched in the halls of Washington. It began in the backyards of Des Moines and the living rooms of Concord and the front porches of Charleston.

It was built by working men and women who dug into what little savings they had to give 5 and 10 and 20 to the cause.

It grew strength from the young people who rejected the myth of their generations apathy, who left their homes and their families for jobs that offered little pay and less sleep.

This is your victory.
And I know you didn´t do this just to win an election. And I know you didn´t do it for me.

You did it because you understand the enormity of the task that lies ahead. For even as we celebrate tonight, we know the challenges that tomorrow will bring are the greatest of our lifetime - two wars, a planet in peril, the worst financial crisis in a century.

Even as we stand here tonight, we know there are brave Americans waking up in the deserts of Iraq and the mountains of Afghanistan to risk their lives for us.
There are mothers and fathers who will lie awake after the children fall asleep and wonder how they´ll make the mortgage or pay their doctors bills or save enough for their child´s college education.

There´s new energy to harness, new jobs to be created, new schools to build, and threats to meet, alliances to repair.

The road ahead will be long. Our climb will be steep. We may not get there in one year or even in one term. But, America, I have never been more hopeful than I am tonight that we will get there.
I promise you, we as a people will get there.

There will be setbacks and false starts. There are many who won´t agree with every decision or policy I make as president. And we know the government can´t solve every problem.

But I will always be honest with you about the challenges we face. I will listen to you, especially when we disagree. And, above all, I will ask you to join in the work of remaking this nation, the only way it´s been done in America for 221 years - block by block, brick by brick, calloused hand by calloused hand.

What began 21 months ago in the depths of winter cannot end on this autumn night.

This victory alone is not the change we seek. It is only the chance for us to make that change. And that cannot happen if we go back to the way things were.
It can´t happen without you, without a new spirit of service, a new spirit of sacrifice.
So let us summon a new spirit of patriotism, of responsibility, where each of us resolves to pitch in and work harder and look after not only ourselves but each other.

In this country, we rise or fall as one nation, as one people. Let´s resist the temptation to fall back on the same partisanship and pettiness and immaturity that has poisoned our politics for so long.

As Lincoln said to a nation far more divided than ours, we are not enemies but friends. Though passion may have strained, it must not break our bonds of affection.

And to those Americans whose support I have yet to earn, I may not have won your vote tonight, but I hear your voices. I need your help. And I will be your president, too.

And to all those watching tonight from beyond our shores, from parliaments and palaces, to those who are huddled around radios in the forgotten corners of the world, our stories are singular, but our destiny is shared, and a new dawn of American leadership is at hand.

To those who would tear the world down: We will defeat you. To those who seek peace and security: We support you. And to all those who have wondered if America´s beacon still burns as bright: Tonight we proved once more that the true strength of our nation comes not from the might of our arms or the scale of our wealth, but from the enduring power of our ideals: democracy, liberty, opportunity and unyielding hope.

This election had many firsts and many stories that will be told for generations. But one that´s on my mind tonight´s about a woman who cast her ballot in Atlanta. She´s a lot like the millions of others who stood in line to make their voice heard in this election except for one thing: Ann Nixon Cooper is 106 years old.

She was born just a generation past slavery; a time when there were no cars on the road or planes in the sky; when someone like her couldn´t vote for two reasons - because she was a woman and because of the colour of her skin.

And tonight, I think about all that she´s seen throughout her century in America - the heartache and the hope; the struggle and the progress; the times we were told that we can´t, and the people who pressed on with that American creed: Yes we can.

At a time when women´s voices were silenced and their hopes dismissed, she lived to see them stand up and speak out and reach for the ballot. Yes we can.

When there was despair in the dust bowl and depression across the land, she saw a nation conquer fear itself with a New Deal, new jobs, a new sense of common purpose. Yes we can.

When the bombs fell on our harbour and tyranny threatened the world, she was there to witness a generation rise to greatness and a democracy was saved. Yes we can.

She was there for the buses in Montgomery, the hoses in Birmingham, a bridge in Selma, and a preacher from Atlanta who told a people that We Shall Overcome. Yes we can.

A man touched down on the moon, a wall came down in Berlin, a world was connected by our own science and imagination.

And this year, in this election, she touched her finger to a screen, and cast her vote, because after 106 years in America, through the best of times and the darkest of hours, she knows how America can change.
Yes we can.

America, we have come so far. We have seen so much. But there is so much more to do. So tonight, let us ask ourselves - if our children should live to see the next century; if my daughters should be so lucky to live as long as Ann Nixon Cooper, what change will they see? What progress will we have made?

This is our chance to answer that call. This is our moment.
This is our time, to put our people back to work and open doors of opportunity for our kids; to restore prosperity and promote the cause of peace; to reclaim the American dream and reaffirm that fundamental truth, that, out of many, we are one; that while we breathe, we hope.

And where we are met with cynicism and doubts and those who tell us that we can´t, we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of a people: Yes, we can.

Thank you. God bless you. And may God bless the United States of America."


---------------------------------------------------------------


För övrigt vill jag bara upplysa om att...

...jag och Elisabeth sjöng på Stadsbiblioteket igår fredag kväll och det var väldigt kul (trots att jag hade ganska mycket ångest innan)
...jag och Angel åt jättegod pizza och hörde liveband på Sticky senare under kvällen
...Tracy Chapmans nya album kommer ut på onsdag (samma kväll som jag uppträder igen) och jag ska se henne i Stockholm nästa helg!
...jag nu jobbar 30 timmar i veckan istället för 20
...Bob & Dylan ska få nya ägare i helgen
...jag helt pladask och helt plötsligt har blivit lite småkär i någon
...jag är inne i en riktigt kreativ period och det känns toppen



KRAMAR
8 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar
President Obama...?

Jo, jag tror faktiskt att frågetecknet kan tas bort imorgon bitti. Känns som att Barack Obama nog vinner, jag både tror och hoppas det.

Det handlar inte om jag vet jättemycket om Obama och hans idéer utan snarare om att jag vet tillräckligt om John McCain för att Inte vilja se honom som president. Eller rättare sagt om hans politik och hans likheter med Bush, som han försökt men inte lyckats tvätta bort.

Inte för att vi här i Sverige har något att säga till om i frågan, inte nu när det kommer till röstprocessen, men vi har i allra högsta grad rätt att diskutera den. USA är ett land som på gott och ont och på olika sätt påverkar hela resten av världen, så är det bara. Så ja, det berör oss också.

Slötittar på den fantastiska filmen Attentatet mot Richard Nixon. Orkar inte riktigt se den på allvar just nu, men såg den för ganska länge sedan.. och den är briljant. Jag vet nog ingen skådespelare som mer intensivt än Sean Penn går in för och upp i sina roller.

Igår var en lång och händelserik dag. På förmiddagen var jag på terapi. Sedan uträttade jag några ärenden innan jag kl 13 gick på föreläsning på Folkets hus, med några kollegor. Det handlade om att lita på livet och hur man kan se sig som utmanad av svårigheter istället för drabbad av dem. Lite torftigt men ändå intressant.

Efter föreläsningen jobbade jag en stund på kontoret, innan jag åkte till Hisingen och hälsade på Elisabeth i hennes nya lägenhet. Vi åt mat tillsammans och övade på hennes låtar. Vi skrattade mycket.

Åkte hem vid tio och hade ångest på väg hem, svårt att säga varför. Det höll i sig även när jag var hemma sen men klingade så småningom ur. Somnade dock inte på ett tag.. har varit trött idag.

Idag var jag på ännu en föreläsning, också den på Folkets hus. Först talade Claes Malmberg, vilket var riktigt roligt. Han blandade allvar och humor på ett bra sätt och tog upp flera tänkvärda saker. Efter honom kom en antropolog vid namn Gillis Herlitz, som var oerhört bra. Huvudtemat var hur man skapar förtroende och god kommunikation (både med andra och sig själv).

Var väldigt nöjd med det hela hursomhelst. Jobbade efteråt, till kvart i sju ungefär. Då handlade jag lite mat och åkte hem. Jättetrött, då och även nu. Ska försöka sova snart.. titta lite på valvakan först.

Santo ligger bredvid mig och är ursöt som vanligt.

Ok. Nu handlar det bara om timmar, sedan vet vi vem som tar över efter George W Bush. Tack gode Gud att hans tid i Vita huset äntligen är slut... sen vet man aldrig om det blir större förändringar eller inte, men att hoppas tycker jag är viktigt.

Och det vore faktiskt häftigt, på många sätt, om Obama blir president. Det är bara drygt 50 år sedan svarta i USA inte fick gå i samma skolor, sitta på samma bänkar och jobba på samma arbetsplatser som vita..

Sen bör Obama naturligtvis inte bli president FÖR att han är afroamerikan. Men det är en mer än intressant sidofråga.

Gonatt i förväg.



KRAMAR



4 November 2008  | Länk | Allt och inget | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida