|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Juni (2019) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (17) |
|
| (32) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 284 |
| Kommentarer: 76 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
"Its alright ma, Im only crying"... & "London calling"!
Fotot: Jag vid fontänen/statyn framför Buckingham Palace i söndags.
//
Förra veckan och ett par dar före dess var väldigt känslosamma dagar för min del. Jag grät mycket vilket är ovanligt för mig. Antagligen berodde det på en kombination av saker (som vanligt) men en viktig orsak är stress och en annan viktig orsak är vantrivsel, fast det är ett ganska stort ord så obekvämhet eller missnöje kanske är mer rätt. Jag vet inte.
I min vardag just nu känns det hursomhelst mycket som att jag befinner mig i något slags mellanläge, eller väntoläge. Eller viloläge. Vet inte vilket. Men det känns som att jag mest går och väntar på och räknar ner dagarna till 19 januari, och längtar bort, iväg. I "vanliga fall", eller tidigare (för inte alls längesen) kände jag mer att jag hade en väldigt bra balans mellan att se fram emot Australienresan, hämta kraft från både framtida planer och roliga minnen men ändå främst vara i nuet och göra det bästa av det. Mindfulness och ACT/acceptans och allt det där betyder väldigt mycket för mig.
Men på sistone har jag inte kunnat det. Det har varit för mycket som bara inte känns rätt. Eller med andra ord så har jag insett att inget i mitt liv och min vardag just nu, känns 100% bra. Inte en enda sak, på det stora hela. Om det var ett eller två områden som kändes sådär vore det en sak men nu är det allt. Jag menar inte att allt är kasst (även om det känns så i stunder), tvärtom, jag kan känna massa kärlek och glädje och inspiration stundtals. Men överallt är det liksom något som skaver, som känns motigt. Och det är inte kul.
Jag vill verkligen hitta tillbaka till den där balansen. Försöka öka upp min känsla av nöjdhet i alla delar av mitt liv just nu. Men var börjar man?
Ett sätt att börja är i alla fall precis det jag gjorde från fredag kväll till igår morse. Jag reste bort, långt bort, utanför Sveriges gränser. Till London, för tredje gången i år. London är en stad som jag känner mer och mer värme för. Jag känner mig trygg och glad och inspirerad och levande när jag är där. De som känner mig vet att jag kan vara lite av en ny människa när jag varit och rest, oavsett om det handlat om en dag, en helg eller två veckor. Jag laddar mina batterier enkelt uttryckt.
Jag och mamma åkte från Säve flygplats i fredags kväll, kom fram till Stansted runt elva och tog flygbuss in till stan och sedan taxi till Earls Court. Vi hade bokat ett billigt tvåbäddsrum på samma vandrarhem som jag bodde i senast jag var i London, i slutet av maj. Rummet var väl ingen höjdare generellt, litet och med smutsig heltäckningsmatta, men för det priset klagar jag inte. Det viktigaste var att sängen var fräsch och skön och de har otroligt sköna sängar och täcken där (skönare än hemma...).
Vi sov som stockar. Och unnade oss sovmorgon till runt halv elva på lördagen. Sedan gjorde vi oss redo att möta stan och lämnade vandrarhemmet. Jag tänker inte gå igenom exakt vad vi gjorde punkt för punkt men kan säga att vi hann med otroligt mycket på de två dagar vi var där tillsammans. Och att vi hade det både mysigt och roligt. Kanske skriver mer om vad vi gjorde i ett framtida inlägg.
På söndag kväll följde jag hursomhelst mamma till flygbussen och åkte sen till Camden för att se och göra The Goo Goo Dolls. Detta var inte alls planerat, jag visste inte ens att de skulle spela den här helgen innan vi kom dit, men så fort jag fick reda på det hoppades jag att jag skulle kunna gå på spelningen. Jag älskar Goo Goo Dolls, har gjort det ända sen Iris började spelas i Sverige runt 1998/1999. Iris är faktiskt den enda låt jag önskat i radio. Jag ska inte säga att jag varit superfan sen dess, det finns så otroligt mycket musik jag älskar, men jag har alltid gillat dem.
Och det kändes overkligt att se och höra dem live. Dels på grund av att det var så oförberett (jag fick reda på det och köpte biljetten kvällen innan), dels för att det var ett relativt litet ställe de spelade på. Det hette HMV Forum och tog in ca 2000 personer. HMV är en affärskedja som säljer främst musik men även böcker och filmer och det var i HMV vid Piccadilly jag o mamma såg postern.
Hursomhelst. Jag hade en härlig kväll och åkte sen och sov på vandrarhemmet i ett delat rum, efter en promenad (där jag gick vilse och blev tvungen att ta tunnelbanan, hehe...).
Måndagen blev en betydligt mindre hektisk dag än de två föregående (men även om lördagen och söndagen var hektiska var de lagom hektiska mestadels och väldigt härliga). Jag tog det lugnt, gick på The National Portrait Gallery och på en gratis lunchkonsert i St Martin-in-the Fields. Sen åkte jag till Camden och strosade runt samt spenderade kanske en timme (!) i min favoritaffär, en affär med begagnade skivor, jättebilliga.
Sen hämtade jag min väska, åt Big mac, surfade lite på min iPhone och tog efter lite om och men flygbussen till Stansted. det var en härlig bussresa, jag lyssnade på Goo Goo Dolls och sedan på mina egna inspelningar och kände mig så lycklig.
På Stansted lyckades jag få åtminstone några timmars sömn och lite mat i mig innan morgonflyget hem.
Och nu är jag alltså hemma. Möttes av ett snötäckt Göteborg vilket jag inte var beredd på, snön tycker jag är vacker men kylan däremot är hemsk. Som jag skrev på Facebook igår kändes Göteborg i jämförelse både "kallare, trångare (paradoxalt nog), blötare och dyrare... men det är ju ändå hemma! och snön är vacker, synd... att den inte får ligga kvar bara. det ligger i alla fall ett fint vemod i tystnaden här."
Verkar ha haft fel om det där blöta och att snön skulle bli till slask med en gång, vilket ju är toppen. Resten känner jag fortfarande till stor del. Men den där sista meningen är viktig. Tystnaden här är faktiskt skön efter några dagar i stort sett utan tystnad. Och än så länge (efter en god natts sömn natten till idag) har jag kvar energin från resan och även en hel del av lyckokänslan även om den svajar.
Så jag ska försöka hålla kvar vid det. Hålla kvar vid känslorna från London, för kan jag känna mig så lycklig där kan jag det här också, även om omständigheterna ser helt annorlunda ut. Ska jobba på det. Och på att få upp de där procenten som känns bra på olika områden i min vardag, om inte till 100% så åtminstone några steg uppåt.
Och det är där jag befinner mig nu.
Jisses vilken flod av tankar. Men det kändes skönt.
CIAO for now!
Ps. Min egna musik är just nu ett område som känns bättre än de andra åtminstone, så jag ska ägna så mycket tid som möjligt till det. Vilket jag även behöver nu eftersom jag tackat ja till en spelning 2 december på Röda Sten. Fattar inte att det bara är en vecka kvar, men det ska nog gå bra : )
|
|
24 November 2010
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
 |
|
|
I´m back : )
Med 74 dagar kvar till avresa återupptar jag nu min gamla blogg. Här kommer jag att skriva om nedräkningen till min tredje Australienresa och såklart även skriva från Australien när jag väl är på plats...
...vilket jag kommer att vara den 21 januari 2011. Jag lämnar Landvetter och Sverige två dagar tidigare (ja, det är en lååång flygresa), onsdagen den 19 januari. Biljetten bokades för några veckor sedan, men drömmarna och planerna har funnits där mycket mycket längre än så.
Första gången jag kom till Adelaide, South Australia - i januari 2007 - föll jag pladask. Det är verkligen en underbar stad, som med en gång kändes som hemma för mig. Och jag har saknat den som ett hem, även om min "hemlängtan" gått upp och ner under olika perioder. Jag älskar såklart Göteborg och känner mig som hemma här, men Adelaide har jag ända sen min första resa sett som ett slags andra hem.
Vad är det då jag älskar med Adelaide? Känslan, atmosfären, stämningen... vad man nu vill kalla det. Adelaide har den typiskt australiensiska laid-back känslan - i kubik. Som en mindre välkänd stad än t.ex. Sydney och Melbourne ger den en extra avslappnad, trygg och välkomnande känsla på samma gång som den bjuder på ett levande och färgstarkt storstadsliv.
Adelaide ligger vid kusten, med många fina stränder på väldigt nära avstånd, och är i mina ögon en precis lagom stor stad (ca 1 miljon invånare), med ett överskådligt cityområde som man enkelt och gärna går eller cyklar runt i. Det är en grön stad med oräkneliga parker och grönområden och balansen mellan storstad, shopping och nattliv å ena sidan och lugn, hemtrevlighet och naturupplevelser å andra sidan, kunde inte vara bättre.
Människorna är öppna, varma, hjälpsamma och mycket lätta att få kontakt med. Australiensare har som ni väl vet rykte om sig att vara "laid-back" och "easy-going" och dessa benämningar är definitivt inte tagna ur luften. Naturligtvis kan man inte generalisera ett helt folk, men den stora merparten av de australiensare jag personligen träffat stämmer väl överens in på denna bild.
Ovanpå detta oerhört viktiga element (invånarna alltså :) bjuder Australien förstås även på fantastiskt (och unikt) djur- och växtliv och andlöst vacker natur, allt ifrån regnskog till öken.
Den här gången, tredje gången gillt, räknar jag med att vara borta i 5 månader. Merparten av denna tid (ca 3 månader) kommer jag att spendera i Adelaide, som blir min bas, men jag kommer även att ägna sammanlagt ca 2 månader åt att se mig omkring i andra delar av detta fantastiska land.
Just nu rekognoserar jag för fullt: jag sparar förstås vilket jag har gjort en längre tid, jag har satt ihop en budget som jag förhoppningsvis kan följa någorlunda under min resa och även en grov resplan. Jag jämför vandrarhem och läser både avskräckande och lovande gästrecensioner. Och jag dagdrömmer en del. Men samtidigt som jag gör grova planer försöker jag också att låta livet "vara". Det går i grund och botten inte att varken planera eller förutse livet och tur är väl det egentligen.
Den stora fördelen med att återvända till en stad jag känner till och redan tycker så mycket om, är förstås att det känns tryggt. Det känns skönt att veta att jag kan ha Adelaide som bas men ändå se helt nya delar av Australien. När man är så oerhört långt hemifrån kan motgångar kännas extra svåra, men att veta att jag alltid kan återvända till Adelaide, gör att jag inte känner mig så långt hemifrån ändå. På sätt och vis.
Det kan såklart ha hänt mycket i Adelaide sen jag var där senast, men jag tror ändå att känslan kommer vara ungefär densamma. Jag hoppas det. Och om den inte är det så kommer andra känslor infinna sig istället, som jag också hoppas kan ge mig mycket. Adelaide är lite som jag: jordnära men ändå alltid nära stjärnorna. Fötterna på jorden men huvudet uppe i molnen.
Det här blev en lång kärleksförklaring. Men nu kanske det är lättare att förstå varför jag fallit så för den här staden och det här landet.
Och om jag skriver mindre sammanhängande, mer rörigt och ännu mer spontant framöver så har jag åtminstone startat med en någorlunda logisk inledning.
; )
LOVE & PEACE
|
|
6 November 2010
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
