|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Januari (2019) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (17) |
|
| (32) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 284 |
| Kommentarer: 76 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
"...the old year took a bow..."
NEW YEAR´s SONG - JOSH PYKE
If you´re freezing on your left side
And you´re boiling on your right side
Then I guess you might be warm upon the line
And there are many ways one can divide a life
And I´ve got mine
I was flying home and I
saw the sunset from the sky
I saw the dark come spooning down upon the land
And I thought about the distance we all cover
and it made me sad
And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came
Little comfort, little comfort
I´m afraid you´re not enough
I´ve had some learning both unwelcome and unkind
And it seems there´s but one story told
and then re-worked all throughout time
Are you a good one or a cruel one?
It is just the laws that make us bad?
What can we do to measure where we stand?
Well I judge myself by what I give to someone else
So I´ll know where I am
And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came
One year when the new year never came
Oh...
And as the old year took a bow
and joined the setting sun
It comes around again
like a refrain
And we all sing along
and think of things we should´ve done
Till one year when the new year never came
Don´t let that sense of urgency betray you in the dark
The rustle of a curtain´s not a sign
Don´t frame this picture now
as some kind of closing remark
And most of all stay warm upon the line
Most of all stay warm upon the line
It´s best if you stay warm upon the line
-------------------------------------------------------------------------------------
Mina grannar bråkar som sjutton i trapphuset. Och ändå är det näästan så att jag är avundsjuk på dem, som åtminstone kan gå utanför sin dörr :( Självömkande? Absolut! Idag orkar jag tydligen inte vara tapper.
Men men... det får bli filmer och sånt. Tack och lov för dator och tv. Och Santo.
I South Australia fick de förresten nytt år redan när klockan var 14.30 här...
Oj, nu börjar jag bli yr. Tror febern håller på att gå upp igen.
Hursomhelst,
GOTT NYTT ÅR!
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Ps. Fotot är från Mount Warning, New South Wales, Australien, som jag besteg med Damien, Ben och Gem. Läs mer på: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=122&a=193853
|
|
31 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
 |
|
|
“Time is like the ocean, you can only hold a little in your hands” - ur Josh Pykes låt The summer
Jag har åkt på vinterkräksjukan och ligger ganska däckad här hemma i sängen, där jag kommer att förbli i några dagar nu… känns surt (särskilt över nyårsafton) men jag känner åtminstone redan att det är på väg åt rätt håll. Under eftermiddagen ville jag helst ringa en ambulans eller slå mig själv i skallen med en klubba för att slippa vara mitt i mardrömmen. Var inte orolig, jag ska inte gå in på hur många gånger jag spytt, på mitt bultande huvud eller frossan jag dras med… Nu kan jag ju, som ni ser, i alla fall skriva. Och det, ihop med underbar ny musik (främst Josh Pyke och Sia), hjälper till som en distraktion.
Så kanske är det febern, kanske känslan av att vara isolerad från omvärlden, men när jag för en stund sedan lyssnade på Sia:s senaste album Some people have real problems (en julklapp från Damien) så började jag gråta floder. Australien har gjort någonting med mig, Adelaide närmare bestämt. Ja, jag saknar människorna och stämningen och musiken och allt det, men inramningen till så mycket av allt det vackra var Adelaide; en stad så underbar att jag nog inte kan beskriva det i ord.
Men jag kan försöka.
Adelaide är den första stora stad jag rest till helt ensam och redan de där första vandrarhemsnätterna och upptäckardagarna i denna stad 1500 mil hemifrån kände jag att jag hittat ett till ”hemma”.
Adelaide är en miljonstad (en dryg miljon invånare), med den sköna storstadskänslan som jag älskar, i form av breda gator, full rörelse och höga hus, men den är även en oas, med den vackra floden som genomkorsar den och man har aldrig mer än något kvarter till en liten park eller trädgård.
Staden är stor och liten på samma gång, och kanske hade det delvis att göra med att det var precis så som även jag själv kände mig, att Adelaide lades som en perfekt pusselbit i mitt hjärta. För att använda det typiskt svenska ordet som jag tycker är så smart, så är staden precis lagom. Lagom stor, lagom liten, lagom lugn, lagom rörig, lagom i de flesta avseenden. För mig.
Jag har länge känt att jag är en stadsmänniska, men så mycket kan rymmas i det ordet. För mig handlar det nog mest om det svenska landskapet och tidigare erfarenheter. Enkelt uttryckt känner jag mig nu för tiden lätt rastlös om jag är för långt ifrån en spårvagnshållplats. Tryggheten finns inte i det bokstavliga lugnet utan i ett annat sorts lugn, det som kommer sig av att befinna sig mitt i rörelse men ändå känna sig stillsam och rofylld.
“Peace does not mean to be in a place where there is no noise, trouble or hard work. It means to be in the midst of those things and still be calm in your heart.”
En liten del av mig har sörjt att jag haft så svårt att njuta av den vackra landsbygd som ju Sverige faktiskt har att erbjuda. Australien gav mig tillbaka mycket av det jag saknat i det avseendet; jag älskade verkligen att resa igenom öde öknar och på små vägar som ringlar sig längs en storslagen havsvy. Och jag har fört med mig en del av det även tillbaka hit. Men inte alls i samma utsträckning.
Och inte ens i Australien gällde detta fullt ut. Hur vacker Damiens hemby uppe i bergen än är och hur häftigt det än var att tälta i en nationalpark, mitt i ingenstans, så kom det alltid till en punkt då jag saknade storstaden. Pulsen. Flödet. Särskilt Adelaides.
Jag drömde länge om New York. Någonstans inom mig var jag övertygad om att en sådan nästan svindlande stor stad skulle ge mig något jag saknade och behövde. Jag kom inte iväg till The Big Apple, inte när jag trott att jag skulle göra det (,inte än). Istället hamnade jag på andra sidan jordklotet. Och upptäckte att jag föredrog Adelaide framför Melbourne med sina knappa 4 miljoner invånare (också en underbar stad dock) och även framför Sydney (drygt 4 miljoner), som jag hade lite svårt att uppskatta fullt ut (men gärna vill ge fler chanser någon gång).
Det jag försöker säga tror jag helt enkelt är att jag saknar Adelaide, till och med mer än jag saknar enskilda människor. Det krossar redan en bit av mitt hjärta att jag inte kommer vara där de kommande månaderna, men samtidigt vill jag inte att ni ska missuppfatta mig; jag älskar Göteborg också, älskar de människor som omger mig här och ser fram emot vår och framför allt sommar här. Till att börja med, sedan kommer ännu fler månader.
Kanske önskar jag att jag kunde dela mig i två. Eller dela året i två, spendera april–september här och oktober–mars där nere. Men jag glömmer en hel del också. Jag glömmer hur mycket ångest jag, förutom all glädje och ro, kände i det där fantastiska landet. Jag har gett mig själv ett löfte som jag tänker hålla: att inte återvända förrän jag känner mig stark nog i mig själv för att hantera baksidorna, kulturkrockarna och den ”omvända” ensamheten.
Det löftet hindrar mig dock inte från att redan sörja förlorad tid i denna vackra, fantastiska stad, Adelaide. Men jag kommer inte heller låta mig själv glömma att njuta av nuet och allt det jag älskar med att befinna mig precis där jag befinner mig just nu; i sköna Göteborg.
Och snart är jag frisk igen och kan ta emot ett nytt ännu oupptäckt år med utsträckta armar.
Ps. Jag längtar verkligen efter sommar, sol och ljus om inte det framkommit ;)
Ps2. Ja, jag ska sova nu!
|
|
31 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
|
A very merry Christmas
Har precis gått ut med soporna, skrubbat spisen, diskat och plockat undan så att min härliga lägenhet ser lika fin ut som i förmiddags.
Har all in all haft en väldigt bra dag. Nu ska jag andas. Kanske läsa lite. Och njuta av den fina stämning som ännu ligger kvar i rummet, i själva luften.
Tack mamma, pappa (och Santo) för en underbar julafton!
|
|
24 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
|
Redan efter fjärde advent
Jag hade tänkt sjunga på Jazzå ikväll.. bland annat en nyskriven låt. Men de hade stängt. Så jag och Sandra gick till LAssassino istället. Jag åt god pasta och vi hade allmänt trevligt. Ett bekant ansikte dök upp (igen), och medföljande kropp slog sig ner vid vårt bord.. vilket kändes lite konstigt, men ändå okej.
Annars idag har jag mest jobbat, sista arbetsdan innan julledigheten.. och sen varit på Liseberg en stund med mamma och pappa. Vackert med alla lampor mot det mörka.
Santo sitter bredvid mig och tvättar sig. På tal om tvätt så får det bli städning imorgon... förutom att jag ska träffa Elizabeth samt handla sista klapparna.
Nästan jul.. tycker att det är lite lustigt att Australien är först i världen (nästan) att fira nyår, men ändå kommer julfirandet till oss före dem, eftersom vi firar på julafton och de gör det på juldagen.
Min gran står sig än, fast den är torr. Hursomhelst kommer den klara julen (nog nyår också) och det är det viktigaste, hehe.
Har köpt flera nya toppenskivor billigt, genom Enjoy. De är:
Leaving on a mayday - Anna Ternheim
A hundred million suns - Snow Patrol
The reminder - Feist
More modern short stories - Hello Saferide
The ocean and me - Sophie Zelmani
Blood on the tracks - Bob Dylan
samt en dvd med Simon & Garfunkel live i Central Park.
På tal om Bob Dylan så ska jag på hans Malmö-konsert i mars; ska bli jättekul. Lite rädd att bli besviken men ingen idé att vara det ju, det är stort nog att överhuvudtaget se honom, oavsett hur resten blir. Ska bli himla roligt. Kul att kusinen frågade om jag ville haka på.
Igår började jag läsa boken Försoning. Har ju funderat på att se filmen länge nu men ville först ge mig på romanen. Och den verkar riktigt riktigt bra än så länge.
I fredags jammade jag med Mattias på kvällen efter jobb och matlagning (jättegod korv- och currygryta). Efter det kom Sandra över och vi drack lite vin innan vi drog in till Orgia nära Avenyn. Kul ställe.
I lördags åkte jag och mamma till mormor och hjälpte henne packa/städa/sortera. Hon ska flytta till äldreboende snart. Vi var där ganska länge. Hade tänkt gå och höra ett band som heter The sweetest punch (som vi hörde på Jazzå förra måndagen) spela på Mitt andra hem, men var för trött och ångestfylld.. så jag följde med mamma hem istället. Och så lagade vi pasta och lade oss tidigt. Det var mysigt.
Nu är jag trött... men ska lyssna färdigt på Snow Patrol, och sen läsa ett tag tror jag.
KRAMAR
|
|
23 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
|
Runaway train
(Soul Asylum)
Call you up in the middle of the night
Like a firefly without a light
You were there like a slow torch burning
I was a key that could use a little turning
So tired that I couldn t even sleep
So many secrets I couldn t keep
Promised myself I wouldn t weep
One more promise I couldn t keep
It seems no one can help me now
I´m in too deep
There´s no way out
This time I have really led myself astray
Runaway train never going back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I´m neither here nor there
Can you help me remember how to smile
Make it somehow all seem worthwhile
How on earth did I get so jaded
Life´s mystery seems so faded
I can go where no one else can go
I know what no one else knows
Here I am just drownin´ in the rain
With a ticket for a runaway train
Everything is cut and dry
Day and night, earth and sky
Somehow I just dont believe it
Runaway train never going back
Wrong way on a one way track
Seems like I should be getting somewhere
Somehow I´m neither here nor there
Bought a ticket for a runaway train
Like a madman laughin´ at the rain
Little out of touch, little insane
Just easier than dealing with the pain
Runaway train never comin´ back
Runaway train tearin´ up the track
Runaway train burnin´ in my veins
Runaway but it always seems the same
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Tidigare ikväll fick jag den där väldigt speciella känslan som är en längtan efter att hoppa på en buss eller ett tåg någonstans - då är det inte så viktigt vart resan går, bara man är på väg någonstans.
Men nu sitter jag här hemma istället. Och tur är väl det, antar jag.
Många tankar snurrar.
Bland annat tänker jag på tåget mellan Adelaide och Blackwood, som jag åkte otaliga gånger, både på egen hand och med Damien och de andra.
I ena änden finns Adelaides citystation, vars trappor ifrån underjorden leder upp till en myllrande och vacker stadskärna. En ringlande tågräls upp ibland bergen för en till andra änden, Blackwood och Belair.
Jag har inga flygbiljetter bokade. Jag skriver inga packningslistor. Jag säger inte hejdå till vänner och jag vinkar inte farväl på Landvetter, med tunga resväskor vid min sida.
Inte den här gången.
Hur snabbt, hur långsamt går egentligen ett år?
En blinkning. En evighet.
Ettusen mil eller en millimeter.
Allting är relativt.
Det sade i alla fall Einstein.
KRAMAR
*Fotot är från Victor Harbor, South Australia.
|
|
16 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 1 kommentar
|
|
|
|
"As for the clouds, just let them roll"
Är lite för trött för att skriva just nu, ska precis lägga mig på riktigt.
Hade tänkt ta en insomningstablett men tror inte att det behövs.. ska läsa en stund, sen borde jag kunna slockna. Kollade precis på Seinfeld.
Nöjer mig än så länge med att skriva att det har varit en händelserik vecka och att jag köpt en underbar skiva, som jag varmt rekommenderar. Kolla omslaget och titeln.
Har varit en hel del musik i veckan förresten, på så sätt att jag för det första själv spelade på Jazzå i måndags kväll.. och i slutändan satt och sjöng Bob Dylan-låtar med han som håller i öppna scenen och en till; hur kul som helst.
För det andra så var jag i onsdags kväll (efter ungdomsgruppen) på Sticky Fingers och hörde livemusik, främst då ett svängigt, rockigt och karismatiskt band vid namn Motherpearl, vars medlemmar jag känner.
Ja just det, sova var det jag skulle göra! ;)
Ciao for now!
KRAMAR
Ps. Överskriften är en rad ur Ray LaMontagnes låt All the wild horses.
|
|
12 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
|
Don´t look back
Såg precis dokumentären Don´t look back, från 1967, om Bob Dylans Londonturne -65.
Wow.
Jag har vetat om ett tag nu att den här filmen funnits, inte jättelänge men med tanke på vilket Dylan-fan jag är kanske det är konstigt att jag inte sett den tidigare. Försökte komma fram till varför och jag tror att jag varit lite rädd för att göra det.
Rädd för att bli besviken.
Jag läste första delen av Dylans memoarer tidigare i år, vilket också var med lite skräckblandad förtjusning, men jag tyckte väldigt mycket om den. Läste även en tunn bok han skrivit, med blandade, ganska konstiga texter.. lite svår att få grepp om men ändå väldigt värdefull.
Hursomhelst var det ju dokumentären jag skulle skriva om. Långa stunder, särskilt i början av den, satt jag med munnen öppen. Det var så rakt på, mitt i, bokstavligt i Bob Dylans ansikte.
Kameran är placerad mitt i hans stunder med vänner, före och efter konserter, mitt i hans inte alltid helt sympatiska samtal med journalister och andra "bifigurer", när managern försöker förhandla upp hans gage, när Dylan läser artiklar om sig själv och så de mer stillsamma avbrotten som är klipp från spelningar.
Allt detta i svartvitt. Resultat: Magi.
De som inte gillar Dylans röst bör lyssna på just konsertklippen från den här dokumentären tycker jag, eftersom den är extra klar och innerlig.
De som ändå inte gillar hans röst, men ännu inte gett hans texter en chans bör definitivt göra det. Han var och är en stor poet.
Jag beundrar verkligen hans sätt att skriva. Det finns ingen som han.
Det är svårt att välja några favoritlåtar med Dylan men nedan är nog ändå en av mina..
För övrigt så har jag haft några riktigt jobbiga dagar, det har varit tungt sedan lördags kväll (med några ljusglimtar) och veckan har för ovanlighetens skull sniglat sig fram.. men just nu mår jag åtmistone ganska bra.
Inget mer att tillägga för tillfället. Här kommer texten.
TO RAMONA - BOB DYLAN
Ramona, come closer,
shed softly your watery eyes
The pangs of your sadness
will pass as your senses will rise
The flowers of the city,
though breathlike, get deathlike sometimes
And there´s no use in trying
to deal with the dying
though I cannot explain that in lines
Your cracked country lips
I still wish to kiss,
as to be by the strength of your skin
Your magnetic movements
still capture the minutes Im in
But it grieves my heart, love,
to see you tryin to be a part of
a world that just dont exist
Its all just a dream, babe,
a vacuum, a scheme, babe,
that sucks you into feelin´ like this.
I can see that your head
has been twisted and fed
with worthless foam from the mouth
I can tell you are torn
between staying and returning
on back to the South
You´ve been fooled into thinking
that the finishing end is at hand
Yet there´s no one to beat you,
no one to defeat you,
except the thoughts of yourself feeling bad
I´ve heard you say many times
that you´re better than no one,
and no one is better than you
If you really believe that,
you know you have
nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends,
your sorrow does stem
That hype you and type you,
and making you feel
that you gotta be just like them
I´d forever talk to you,
but soon my words,
would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes,
everything changes,
just do what you think you should do
And someday maybe,
who knows, baby,
I´ll come and be crying to you
KRAMAR
Ps. You dont need a weather man to know which way the wind blows Ds.
|
|
4 December 2008
| Länk
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
