My precious - Gollum
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2018)
>>


“Country Roads, take me home to the place I belong ….”..kennel Oxundas.

Country Roads, take me home to the place I belong…” sjöng John Denver i Country Roads. Kanske är det en av världens mest misshandlade [läs: tolkade] låtar. Vi låter det vara osagt om Nixie tänkte likadant som ovan citat när hon härom veckan tillsammans med Katarina, Inez och Gollum besökte Ewa Larsson, kennel Oxundas?

 

Läs mer på (2012-10-18) - http://www.kennel.oxundas.com/#home

 

Nixie kommer från ovan nämnd kennel. När Ewa Larsson började med kennel såg de flesta golden retrievrar ut som Nixie gör. Det vill säga oftast lite mörkare i pälsen, kroppen och mentaliteten var rastypisk men lite mer anpassad för arbete (apportering) i skogen och i annan svårtillgänglig terräng. Den typen brukar idag inofficiellt benämnas för dual purpose (”allroundare” – exteriör och funktionalitet)*. Ewa Larsson har alltid i sitt avelsarbete varit den typen trogen.

 

Tokmamma Ionna och tokdotter Nixie

 

Hur som helst, det blev för Nixie en väldigt rolig dag. Oxundas flock välkomnade Nixie med öppna armar. Att leka fritt, springa med rasfränder och träffa mamma Ionna var några av aktiviteterna hon roade sig med. Uttrycket ”lika barn leka bäst” är inte alltid politiskt korrekt, men det var väldigt passande för Nixie den dagen.

 

Eftersom det finns varg i området runt Norrtälje följde ”bergs- och herdehunden” Gollum med. Mopsen verkade dock glömma bort sin uppgift att vargsäkra området och ägnade istället tid och energi åt tikarnas rumpor. Det verkar som ett kollektivt löp är på ingående.

 

 

Gollum bland damerna

 

Gollum verkar befinna sig i livets höst. Det råder balans i hans leverne avseende hälsa, vitalitet och aktivitet. Han tar ofta själv initiativ till långa promenader samt ger ett piggt och rastypiskt intryck. Han verkar må riktigt bra. Om det beror på att vi i somras bytte foder eller att hösten med sin temperatur är mopsens årstid eller en kombination av en eller flera faktorer låter vi vara osagt. Vi hoppas att det håller i sig.

 

Annars då, vi har höststädat en tomt hos vänner, plockat svamp, firat Gunilla Ljungmans 70-års dag (Gollums uppfödare), varit på 1-års kalas hos Inez vänner med mera med mera.  

 

 

Inez, den blivande kennelflickan...

 

Tyvärr kom inte Nixie med på tänkt MH i slutet på oktober till vilket vi anmält oss. Vi får ta nya friska tag till våren. ´Å andra sidan har hon gjort ett BPH. Vi ska kanske nöja oss med det och se till att röntga hennes höfter och armbågar istället?

 

* Den alldeles utmärkta hundsidan ”goldnews.se” tar till viss del upp ämnet - http://www.goldnews.se/utbildn_2012.html

22 Oktober 2012  | Länk | Nixie | 26 kommentarer
Allt går igen...

När en hund går bort är naturligtvis saknaden av individen mest kännbar, men de uteblivna vanorna och rutinerna som den lämnar efter sig är kanske det som varar längst.

 

När klockan ringde på morgonen visste Annabel att hon skulle få frukost (jmf Pavlovs klocka!). För att säkerställa att jag verkligen skulle gå upp kastade hon sina framben på min bröstkorg. Inte hårt, utan med lagom kraft så att det inte skulle uppstå någon tanke att somna om.

 

När Annabel kom upp i åren nöjde hon sig med att lägga sig vid trappan när det var matdags och tittade ned i källarplanet där hundmaten förvaras. Hon övervakade att tilldelning av mat gick rätt till. Ofta kom några matkulor flygande i luften och landade vid hennes front. Om synen svek på slutet så gjorde inte nosen det.

 

När vi (jag o hundarna) ätit vår frukost var det dags för mig att förbereda avfärd mot jobbet. De övriga hundarna gick tillbaka till sovrummet och somnade om. Annabel lade sig vid ytterdörren och följde mina aktiviteter med ett öga. För henne gällde det att ha koll på vad jag gjorde. Det kunde ju bli något att äta, hon var trotts allt en retriever. 

 

När jag väl gått min väg, gick hon in i sovrummet och lade sig med en duns på sin filt, drog en suck och somnade om.

 

Nu

När klockan ringer på morgonen hoppar Nixie upp i sängen och ställer sig framför och stirrar på mig. Går jag inte upp tillräckligt snabbt trampar hon försiktigt med ena tassen på min bröstkorg. Tillräckligt hårt för att vara en markering/påminnelse om att klockan har ringt.

 

Efter gemensam frukost (jag o hundarna) går Gollum definitivt tillbaka till sovrummet och somnar om. Nixie lägger sig vid ytterdörren och med ett halvt öga följer hon de händelser och aktiviteter som jag gör. När jag har gått, går hon och lägger sig på min plats i sängen och somnar om. 

 

Annabel med sin karakteristiska blick. En typisk "Oxundablick."

 

Katarina som har sin hundbakgrund inom golden retriever visste vad hon ville ha. Valet av Nixie var ingen slump. Nixie är av samma typ som Annabel, kommer från samma uppfödare och de två hundarna är släkt med varandra. Nixie är inte, ska inte vara eller förväntas inte heller bli en ny Annabel, men de har många likheter. Allt går igen…..

 

Annabel kommer inte tillbaka, men genom Nixies morgonvanor är hon fortfarande närvarande. På gott och på ont. Allt går igen….

 

Annabel, ”… om allt här i världen ber man om lov
men man sover i frihet så sov,..sov…”

 

Lars Forsell

 

 

5 Oktober 2012  | Länk | Annabel | 3 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Gollum The Pugelist                                             Skaffa en gratis hemsida