Hur firar man advent om man är en mops? I brist på vetskap om detta så stämde Gollum träff med kompisarna Allis och Zelda ute i Riksten (Tullinge flygfält). För att allt skulle gå rätt till så tog Gollum med sig yngsta Goldensyrran Milly. Väl på plats möttes de av ett vidöppet fält. En utmärkt plats att låta hundar springa fritt utan koppel. Och det var precis vad fyra lyckliga hundar gjorde.

Efter en promenad eller rättare sagt lätt språngmarsch i c:a 90 min blev de lite trötta och hungriga. Då passade det bra att Allis och Zelda bjöd på fika hemma hos sig. Till samtliga hundars besvikelse så var den nygräddade sockerkakan ämnad till ägarna och inte till dem. Det fick nöja sig med färskt vatten och lite hundgodis som tröst. Att de mindre hundarna nästintill tagit ut sig till max blev tydligt då de nästan föll ihop vid soffbordet och började dra timmerstockar.

Därefter passades det också på att trimma hundarna. Desto mindre hund desto mindre uppskattat var det, men håret på baken och svansen måste klippas ibland och klorna likaså.

 Det fanns naturligtvis tid för mopsbus också, även om Allis var måttligt road av det för stunden. Ibland säger en blick mer än ett hundskall.

 Det blev en väldigt trevlig och uppskattad promenad och fika. Vi tackar Allis, Zelda med ägare för detta och hoppas få bjuda igen vid ett annat tillfälle.

P.S. Dessutom ryktas det att Gollums kompis Raven ska komma på besök ikväll…spännande tycker en liten trubbnosig herre…. D.S.

Igår, natten till måndag, fick Jargong’s Kennel ett rejält tillskott. Hela sju stycken valpar såg dagens ljus. De är fördelade enligt följande, 4 hanar och 3 tikar.

Gollum som valp med Gunilla

Föräldrar till valparna är Melker och Skorpan.

Alla valparna inklusive modern ska enligt uppgift må bra. Naturligtvis så brinner vi av iver att få besöka de små liven, men vi får nog snällt vänta ett tag…

Vi gratulerar Jargong’s Kennel och uppfödaren Gunilla Ljungman och önskar alla lycka till i framtiden.

På lördagsförmiddagen besökte vi Puggens kennel. Vi möttes av en välkomstkommitté bestående av ett tiotal hundar, mestadels mopsar som hälsade oss glatt välkomna på sitt sätt. Anledningen till vårt besök var att vi ville titta på T-kullen. Den består av sex stycken små mopsvalpar, fyra hanar och två tikar. Alla lika underbara som charmiga.

En bild som värmer i kylan.......

Gollum var naturligtvis med men höll sig på avstånd och på sedvanlig manér höll han sig lite avvaktande och uppträdde lite "blygt" som respektfullt. De små liven tyckte han var lite konstiga och visste inte riktigt hur han skulle hantera dem. Så han gjorde det som han oftast gör – satt sig ner, iakttog omvärlden och filosoferade kring situationen.

Efter ett litet tag dök "mästermops" själv upp och presenterade sig. Det är naturligtvis Puggens Arthur Humle vi pratar om, Gollums pappa! Utan att överdriva eller göra en allt för stor sak av det så finns det klara likheter dem emellan, särskilt till sättet, t.ex. hur de uppträder. Sådan far sådan son eller äpplet faller inte långt från trädet…

Två generationer av filosofer som funderar över livet, tillvaron och uteblivna köttbullar....

Ett stort tack till Puggens för att vi fick komma och för en mycket trevlig förmiddag.

P.S. Har det undgått någon att det har snöat idag? D.S.

Ninnaninainanna…….ninanana….. [Se länk; http://www.youtube.com/watch?v=37nK8oBk5l4  Stefan Mählqvist är nästintill i klass med Staffan Westerberg för oss som växte upp på 70-talet! En ikon, ett begrepp eller bara skön nostalgi!].

John Grogan är författaren till den uppmärksammade boken om den bångstyrige labradoren Marleys liv och leverne tillsammans med familjen Grogan. Författaren har även medverkat som gäst hos Cesar Millan i programmet "Mannen som pratar med hundar".

Läsaren får genom boken följa hur paret Grogan går från idén att skaffa en hund (Marley), att införliva den i deras liv, att acceptera och uthärda oväntade överraskningar, om ovärderlig glädje och hur allting till sist har ett slut.

Att författaren till vardags jobbar som krönikör framgår långt innan han talar om det i boken. Berättelsen känns lite som sammanvävda söndagskrönikor som justerats till för passa som novell. Den blir inte sämre för det, tvärtom. Det ger ett mer genuint intryck, ökar trovärdigheten och förenklar läsandet.

Som mopsägare kan jag inte identifiera min hund med Marley. Även om raserna (mops och labrador) inte är särskilt lika och det är inte heller mitt och författarens liv, så känns ändå mycket igen. Tankar, handlingar och agerande är i mångt och mycket universalt för oss hundägare.

Läs gärna boken, den lär inte förändra ditt liv men den kommer garanterat att få dig att dra smilbanden en eller två gånger och ger en bra underhållning för stunden.

Betyg: 3 varm korvar av 5 möjliga.

Lördagen den 15 november arrangerade Skarpnäck Hundungdom en inofficiell utställning. Platsen var Skogås Rackethall. Gollum var anmäld och deltog.

Av programmet och döma så skulle mopsarna gjort entre runt kl. 10.00, allt enligt min egen kalkyl. I verkligheten blev det snarare runt kl.12.00. Då hade vi varit på plats sedan strax efter kl. 09.00.

Inget ont om Skogås Rackethall med det är inte världens roligaste plats att slå ihjäl tiden på en lördagsmorgon. Att det var trångt, varmt, syrefattigt och högljut är ett understatement.

Vartefter tiden gick så trillade en massa mopsägare in. Som veckotidningarna brukar uttrycka det; så var (nästan) alla där.

Både Gollum och hans medtävlande i unghundsklassen fick HP och gick vidare till konkurrensen om bästa hane i rasen. Väl där stod Gollum som tvåa. Nacho (Felixtra’s Ville Den Lille) utsågs helt rätt till bästa hane.

Domaren Per-Erik Wallins kritik av Gollum:

Därefter följde en mycket intressant och spännande tävling om bästa tik. Hedda (Strandsmedjans Hedwig) drog det längsta strået i konkurrens med Alice (Agda). Hedda fick sedan se sig knappt slagen av Nacho om utmärkelsen bäst i rasen.

Vår prestation lämnande en hel del att önska och ännu mer att fundera på. Att Gollum tycker att det finns roligare saker att göra än att delta på utställningar är ingen nyhet. Men idag blev det stundtals nästan parodiskt. Som handler tar självklart på mig ansvaret och jag/vi får försöka hitta på något som leder in i rätt riktning och gör det hela lite roligare. Bara att ta på sig blåstället och börja jobba! ;-)

Framöver ska vi försöka uppdatera bloggen lite oftare än vi gjort på sista tiden. Orsak och verkan till det kan vi lämna därhän utan vi blickar istället framåt….. ;-)

Lördagen den 1 november arrangerade Småland-Ölands kennelklubb en internationell hundutställning. Allt började redan på torsdag då media gick ut med varningar om att en ny istid skulle belägra hela Småland och dess vägar skulle förvandlas till isbanor. Så det var bara att ge sig ut i regn och mörker och byta till vinterdäck på bilen. Helt i "onödan" visade det sig.

Avresan till Växjö ägde rum på fredag eftermiddag. Förutom Gollum var även Hedda och Viggo med ägare med. Hundarna skötte sig exemplariskt i bilen. Resan gick bra och bortsett från ett "trafikkaos" ut ur Stockholm så flöt det på hela vägen.

Vi bodde på ett pensionat som låg ca 30 min utanför Växjö. För en "08:a" är det alltid lika exotiskt att vakna upp av att en tupp gal i ottan och en efterföljande symfoni av nötkreatur som råmar ikapp.

Småländska pensionat Paradiset

Väl på plats i Tipshallen och hundutställningen kunde börja...  

Det fanns en viss tvekan över Gollum från vår sida då hans intresse för utställningar de senaste tillfällena varit mycket begränsat. Skulle han visa samma inställning igen så tar vi nog en time-out från tävlandet. Därför blev det en seger i sig att han började visa visst intresse för "dans" i ringen och inte bara ledes runt som ett apatiskt kolli (inte bokstavligt menat!).

Han fick rött band och blev sedan tvåa i unghundsklassen med ett CK.

I konkurrensen som bästa hane var startfältet lite för starkt för att Gollum eller någon annan av unghundarna skulle kunna hävda sig. Vi blev oplacerade.

Den Schweiziska domaren, Elsbeth Clerc, gav Gollum följande kritik;