Är på så jävla pissigt humör idag. I morse gick jag förbi ett område som några idioter vill spärra av, så man måste gå igenom en lervälling... eller få fem minuter extra till jobbet.
Två yngre killar trotsade avspärrningen, varpå en gubbe börja skrika och gasta att dom inte fick beträda marken.
Det ska han ge fan i om dom går där eller inte, så länge de inte förstör något. Jag knöt näven i fickan och gick vidare...
...igår hade jag ett kortare möte med Mrs.Robinsson. Hon la handen på min axel. Jag frös till is, men blev otroligt varm. Börjar bli fjärilar i magen. And I hate it. Jag har klarat mig bra utan att vara kär eller intresserad ett jävla bra tag nu.
Varför är du, du? Och varför är du som du är? Blir lite tokig... gah!
Händer inte så jättemycket i mitt lov just nu. Går mest och väntar på att min crush på Mrs.Robinson ska antingen eskalera eller försvinna. Fått fast jobb, det är väll kanske något bra som hänt. Annars är det mest höst, och jobb... jobb som hopar sig över mig. Både på "riktiga" jobbet och utanför det.
Y: Du vet var jag finns, och det är bara att komma över.
L: Nej, inte nere, mest apati, noll känslor... varken bra eller dåligt. Det går frammåt om man jämför med andra höstar. Höstar med skrik och gråt, skrik och gråt som inte varit någon substans bakom, ingen vettig anlednign. Nu är det bara, tomt. Mår inte ens dåligt. Och det stör mig lite.
Varför denna låt kan man tänka. Kan det vara något jag vill kanske? Du vet var jag finns...
Nu sitter han och sjunger igen; skämt ur sin skrattande dvala. Och du ber honom tystna igen, och låta händerna tala.
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör, när inget finns att teatra inför.
Och han tror han är förälskad igen. Det är så mycket i skallen. Men när Du säger: God natt kära vän, står Du påklädd i hallen.
Och Du går och han krymper, som pojkar blir små när dom är nakna med kläderna på.
För Du såg mer än min fåfängs gitarr.
Du slet av en dräkt av en narr. Och lät mina bjällror få falla. Som nu när teater känns något befängt; i gryning när krogen har stängt faller bjällror från alla.
Men mörkret faller bittert igen. Så han skrattar med ljuset. Du gråter i tystnad igen, med alla häxor i huset.
Och han ringer och säger; Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer.
Så, han sjunger sina sånger igen. Och Du ler åt hans iver. Och när Du säger; Det ljusnar min vän, ja då sitter han redan och skriver:
Ljuset blir större när natten tar form, och värmen blir mer värd i storm.
Och Du tog del av min fåfängs gitarr. Du skratta med enfaldens narr; två clowner som vråla i natten. Som nu när teater känns mer relevant; när det enda är mörkt som är sant förstår jag dom flyende skratten.
