Superhero comming home
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


253

Det jag avskyr mest är hur hårt jag svänger, hon fort min värld vänder. Mina känslor tar över logiken.
Vill du bli en knarkare?
Nej, ditt jävla fucktard, det är klart jag inte vill bli knarkare, men du verkar uppenbarligen inte ha så höga tankar om mig.
Och ni kommer aldrig att ringa, det är ännu en utav era undanflykter.
26 Januari 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
Gamla minnen, gamla känslor

Jag gick precis in på en gammal bilddagbok som jag har, och hittade texten under. Den skildrade mina känslor innan jag flyttade in på Älvgården och hur jag kände om vetskapen om att jag skulle flytta.

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt som jag gör, varje gång det händer. Jag vet att jag borde sluta intala mig själv att aldrig ha förväntningar längre, men jag kan aldrig låta bli att hoppas.
Ännu en gång ger folk upp hoppet om mig
Jag ska troligtvis flytta
Eller rättare sagt, jag ska flytta
Fast ingen vet vart och ingen vet när, antagligen när socialtjänsten kommer ihåg att jag finns, vilket iprincip aldrig händer längre.
Min personal berättade nyss att de diskuterat mitt boende på mötet igår, de möte de hade om mig - utan mig
Jag vet egentligen inte så mycket om mötet förutom att en soctjej som jag faktiskt vet namnet på och en annan som jag aldrig hört talas om var med, ihop med min föredetta kurator och min föredetta läkare, hemmets chef och en utav min kontaktpersoner här och att de diskuterade att kuratorn och läkaren inte anser att det här är ett bra boende för mig, soc och personalen håller med.
Men jag då? Håller jag med?
Jag vet faktiskt inte längre, jag vet inte vad jag vill. Jag slits mellan att vilja komma så långt bort härifrån som det går samtidigt som jag inte vill lämna den plats som jag precis börjat se och kalla för mitt hem.
Vilket jag inte haft på länge.
Och jag vet hur jobbigt det är att lämna sitt hem, jag vet inte om jag vill gå igenom det en gång till. Dessutom vet jag inte vart jag ska ta vägen, vart de bestämmer att jag ska få bo.
Jag kan inte flytta hem igen, det kommer jag aldrig att kunna göra. Dessutom har soc tidigare upplyst mig om att de faktiskt inte kan tvinga mig att flytta hem igen.
Fosterfamilj går inte heller, jag klarar inte av att bo i en familj i ett hem där jag vet att jag inte hör hemma. Det är dömt redan från början.
Jag vet seriöst inte vad jag håller på med längre, jag vet överhuvudtaget inte ens varför jag försöker heller.
Just nu:

Död åt alltihop
21 Januari 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
251

Det är svårt just nu, min värld är ur balans. Jag finner inga ord bakom alla känslor och minnen. Det är som att jag försöker lära mig andas pånytt. Försöker hänga med i skolan, försöker vara som de andra. Men jag kan inte vara som de andra, hur mycket jag än försöker. Första skoldagen ville hon spela My heart will go on, men jag fick ett utbrott, hon får inte lyssna på den låten, jag vill inte höra den låten bland alla människor. Den låten är för smärtsam, för känsloladdad, för att spelas så. Den låten spelades på Skogsälvans minnesstund, den påminnner mig om henne och att hon inte längre finns här, hos mig.

Det var två månader sedan i fredags, två månader sedan jag fick veta att jag aldrig mer kommer att få höra henne säga mitt namn med ett leende på läpparna. Att jag aldrig mer skulle kunna höra hennes skratt. Att jag aldrig mer skulle kunna...

Det är svårt att skriva nu, för helst av allt vill jag vrida tillbaka tiden och ändra på historien.
19 Januari 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
FuckingDännis lägger sig i vargjakten

Jag lägger mig i debatten om vargjakten, därför att jag kan. Jag går mot den ledande strömmen, och stödjer vargjakten. Varför? Därför att de flesta anser det vara barbariskt och vidrigt att tio tusentals människor, jägare, ställt upp för att jaga de 27 vargar som fick fällas. Men jakten är inte så barbarisk och vidrig som många tror, och det de gör är inte onormalt, tvärtom. Varje år jagar den svenska människan, de jagar efter de arter som regeringen och naturvårdsverket ansett behöver skingras, de får ett visst antal djur, som de under antingen en kortare eller längre tid får jaga. Men de betyder inte att det är barbariskt.

Att just vargjakten upprör är därför att de under så långtid varit utrotningshotade i Sverige, men vad många inte förstår är att när vargstammen växer så utgör den ett hot, inte bara mot människan utan även mot naturen. Och man beskjuter vargar av exakt samma anledningar som man beskjuter rådjur, älgar, hjortar, rävar, harar och vildsvin. Deras stammar växer, och i takt med att dom växer, växer även sjukdomarna som drabbar dom. Sjukdomarna sprids sedan vidare till boskap och vidare till människor. Och av just de anledningarna jagar svenskarna.

Jag har själv växt upp med jägare, på båda sidor av släkten, min mamma är jägare men inte barbarisk. För de flesta jägare är inte äckliga psykopater som njuter utav att döda, självklart finns det även sådana men inte majoriteten. Min mamma njuter utav att få jaga utav de simpla anledningen att hon får en stund för sig själv. Det är hennes egentid och det är där hon trivs som bäst. Hon sätter sig på pass och läser en bok, lyssnar efter mimmi och kickan, och får se djuren på närhåll. Och hon, precis som alla andra jägare, kan välja mellan att skjuta och att inte skjuta. Det är ett val, som varje annan människa gör varje dag. Man kan välja mellan att köpa blå eller röd mjölk, och man kan välja mellan att skjuta och inte skjuta. Min mamma överväger varje gång, man måste se så att det är rätt djur, att det är rätt kön av djuret, rätt ålder. Man måste överväga om ens läge till djuret är rätt, om man är säker på att man kommer att kunna träffa rätt, för gör man inte det utan istället skadeskjuter ett djur, så återstår timmar av sökningar efter det skadade djuret, för att sedan kunna avsluta dess lidande.

Men just dom här sakerna vet inte alla, istället antar man att det är barbariskt och vidrigt och förstår inte hur människor överhuvudtaget kan njuta utav att döda djur.
Överlåt istället det bedömandet åt regeringen, precis som vi överlåter dom att styra vårat land, och låt dom bestämma huvida det är dags att skjuta vargar eller inte.
6 Januari 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 6 kommentarer
249

Jag skriver inte längre, för jag kan inte hitta orden. Jag saknar förmycket, för starkt. Min älskade, min skogsälva, som bytte skogen mot himlen. Mitt hem, som inte längre vill ha mig där. Min familj utav älvor, som är så långt härifrån,
jag vill hitta orden igen, jag vill hitta en plats i den här världen. Jag vill hitta hem igen.
2 Januari 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Dännis Hermansson                                             Skaffa en gratis hemsida