Dännis Hermansson

Superhero comming home

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Vänner	\|	Gästbok
Debatt	\|	Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Juli (2019)

I väntan på godkännanden

Jag har äntligen lyckats sortera ut alla papper om skadeståndsansökan, hitta domar och intyg och kontonummer och whatever, lyckats stoppa ner skiten i ett kuvert och satt på klistermärken. På måndag hamnar dom i postlådan, äntligen.
I 2½ års tid har jag inte gjort annat än att längta tills jag får bliav med skiten, kunna gå vidare och förhoppningsvis bli helare. Jag har dessutom fyllt i namnändringsansökan och även lagt det i ett kuvert med frimärke på. Så efter måndag kan jag inte göra annat än att vänta, som om jag inte gjort det tillräcklligt länge, och hoppas att de kommer bevilja skadeståndet igen och även ändringen utav mitt namn.
Jag känner att jag är Dännis nu, Linda var en helt annan människa med ett helt annat mer kaosliknande liv. Linda gav upp, Dännis försöker åtminstonde. Jag vill få godkännande för att kunna släppa Linda, inte helt eftersom jag fortfarande kommer att behålla namnet som ett mellannamn, men att veta att jag faktiskt är Dännis. Att jag har ett namn som jag själv kan relatera till och igrunden även acceptera, som människa.
Mycket mer än så finns inte att säga.. än.
Jag är fortfarande i stadiet "väntan" och har ingen aning om hur lång tid det nu kommer att ta.
Förhoppningsvis inte 6 månader, som det gjorde förra gången och som då levererade ett avslag eftersom min vårdnadshavare då vagrat skriva under. Om två dagar är jag min egna vårdnadshavare, efter 10 års väntan och längtan.

31 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Missbrukare

Jag känner verkligen hur ångesten växer sig innuti mig, en tidinställdbomb som bara väntar på att få utlösas.
Det skulle fungera att skära sig, stoppa i sig atarax och gå ut och ta en cigg. Men det fungerar inte så nu, det fungerar inte alls.
Jag vill ingenting mer än att ännu en gång skära upp min kropp, jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag är en missbrukare.
Missbrukare,
med samma abstinensbehov som vemsomhelst.
Men jag har fortfarande lovat mig själv, avgett ett tyst löfte om att jag ska kämpa emot ångesten tills jag varit hos Linda.
Samtidigt känns det som om luften håller på att ta slut härinne, jag har krypande, dunkande, växande ångestbomber innuti mig och störande kramper i kroppen.
1½ vecka till kommer min ångest att växa, sedan har jag uppfyllt min mål och därmed kan jag sjunka tillbaka i min trygga bubbla, ihop med alla sönderanalyserande minnen.

30 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Onödigt jävla vetande om min vardag

Antigen så har jag varit otroligt blind eller så har jag bara inte uppmärksammat det förrän nu hur extremt tråkigt mitt liv är. Sedan igår har jag börjat på en bok, läst ut den boken och hunnit börja på en ny. Visserligen var boken inte längre än 286 sidor, och jag har läst 70 i den nuvarande vilket ger ett resultat på 356 sidor, men fortfarande, vad förgyllde mitt liv tidigare och vad har gjort att jag lämnats i sådan tristess att jag tvingas läsa böcker för att inte somna.
Jag tvingas även skriva ner min långtråkiga och förtillfället väldigt känslolösa vardag i en blogg som folk antagligen inte läser. Men eftersom jag inte har någonting vettigare att göra (om jag inte väljer att se på reprisen utav simpons från igår) och jag dessvärre inte kan gå och lägga mig och sova en stund eftersom jag då inte kommer att kunna sova ordentligt på mina mediciner i natt, så skriver jag då ner allt som händer i min händelselösa vardag.
Dessutom så lider jag utav svår abstinens nu, eftersom jag lovat mig själv att inte gå på krogen nästa helg med kroppen full utav nya infekterade skärsår, så jag har inte skurit mig på en vecka. I dag är det en vecka, jag känner mig relativt duktig, men jag vet att jag inte kommer att sluta, jag hugga rakbladen i mig själv det första jag gör när jag kommer tillbaka till Älvgården efter att jag varit hos Linda. Jävla tur att jag känner mig själv så bra som jag gör.
Men trots det kan jag ändå inte sluta att känna mig som en good-girl eftersom detta visar (enligt mig själv) att jag fortfarande har pli ´på mig själv och att kunna hålla mina löften som jag gett mig själv.
Dock måste jag bekänna att jag inte lyckades hålla mitt löfte om att inte pilla upp sårskorporna, det fungerade finfint de första dagarna, men sedan blev frestelsen förstor. Ännu ett bevis på vilken svag människa jag är i vissa lägen.

30 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Chokladhoran

Egentligen borde jag skriva in det här i föregående inlägg som en uppdatering, men jag är för lat för det.
Lika lat som jag är en väldigt svag och mutbarperson.
5 Minuter tidigare så stod jag och deklarerade för personalen om min ostriskake brist, men lät mig tystas när de erbjöd mig en chokladbit för 5 kronor. Så billig är min tystnad, så svag är jag, ge mig choklad och jag är din tills den tar slut.

29 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Allt i skafferiet är mitt!

Jag har insett att det tydligen finns en stor grupp med människor som anser att jag mestadels sitter och självömkar i min blogg, kanske har de rätt i det. Jag har i vilket fall beslutat att försöka vara mer aktiv på bloggen och skriva åtminstonde ett inlägg varje dag som jag har möjligthet, jag ska även offentliggöra ännu mer om mitt liv, vilket även inkluderar vanligare i-landsproblem som att det inte finns en enda jävla riskaka med ostsmak på hela behandlingshemmet.
Och varför finns det inte det?
Jo, personalen glömde självklart bort att köpa det, trots att det är lika stor efterfrågan på riskkakor med ostsmak som vanlig mjölk.
Jag kostar socialtjänsten ca 4000 kronor om dagen, jag har bott här i ca 6 månader, hur mycket blir det? Jo, uppskattningsvis 720 000kronor, som alla är skattepengar. Jag är inte en väldigt krävande person, jag kräver inte så mycket mer än att utav dessa 4000kronor Älvgården får för mig per dag, så vill jag ha 13 jävla riskakor med ostsmak.
Det är väl egentligen inte så mycket begärt?
Tydligen, för istället för mina riskakor fick jag tillgodohålla mig med en kaka med choklad på, tills klockan blir åtta, då kan de tydligen köpa mig ett paket riskakor med ostsmak för 14kronor utav deras 4000 de får för mig varje dag.
Detta är ett typiskt i-landsproblem, ungefär lika stort som när Elin upptäckte att det fanns sterin på kakan och skrek att hon skiter fullständigt i att barnen svälter i Afrika, det är faktiskt stearin på kakan iallafall.
För mig är det likadant, självfallet skiter jag inte i att barnen i Afrika svälter, men det känns inte riktigt som att jag själv har ekonomi att kunna försörja dom när jag knappt har pengar till cigg.
Istället kommer jag att fortsätta klaga på att få mina jävla riskakor med ostsmak istället för att bygga upp fetma med kakor med choklad på.

För övrigt vill jag tillägga att bilden som publicerades med förra inlägget (och även detta) är taget utav Erica http://fastfoodninja.bilddagboken.se
Jag vill även passa på att skriva till att den här bilden är lika rolig att se varje gång!

29 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Bitch

Jag må vara en känslolös, ytlig bitch, men så må fallet vara i såfall, jag kan helt enkelt inte låta bli att skratta åt den här bilden.
Eller låta bli att ha den som bakgrundsbild på datorn.
Det får mig alltid lite bättre tillmods, att känna att jag faktiskt är smalare än någon.
Och att jag faktiskt inte behöver gå som en krabba i gången på bussen.

28 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer

Jag vill åka hem nu

Det känns lite annorlunda idag, som om jag verkligen har gjort någonting. Iochförsig så kan det handla om att jag faktiskt har berättat att jag är villig att skriva ut mig ifrån älvgården HVB.
Älvgården ger mig inte mycket mer än mediciner och ett längre avstånd från mina vänner. Min kropp och mitt undermedvetna vill inte samarbeta med terapin, där sitter jag fast. hela jag känner på något sätt att jag faktiskt inte vill prata om allting som hänt, jag vill bara försöka leva som en "normal" människa.
Jag vill inte sitta isolerad längre, men jag är även rädd för att de ska ta mina mediciner ifrån mig och i ögonblicket känns det som att det är medicinerna som hindrar mig från att hamna under självmordsstrecket. Jag vill inte tillbringa fler sömnlösa nätter för att någon viktigt person anser att jag är i tillräckligt bra skick för att klara mig utan, men jag vill heller inte ens försöka tvinga mig själv att stanna kvar på Älvgården för att få mediciner nog att lyckas överleva nätterna.
Jag vill vara fri och känna friheten under mina fötter, istället för att gå över borttorkade blodpölar och kalla skoltrappor.
Jag vill att soc släpper taget om mig, kanske inte helt, men åtminstonde tillräckligt mycket för att jag ska kunna känna mig fri. Ge mig tid att bygga ett hem, som jag själv kan finna trygghet i och försöka hitta en framtidsplan som verkar vettig.

28 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Jag ger upp

Jag har fastnat i det förflutna, eller så håller min kropp undermedvetet kvar mig i dåtiden. Jag som hade bestämt mig att verkligen försöka nu, att verkligen häva ur mig allting som varit, alla händelser, känslor och tankar.
Istället sitter jag och skakar och häver ur mig "jag vet inte, jag vet inte" gång på gång. Verkligen ett värdigt försök, eller inte.
Just nu funderar jag på att skita i alltihop, skriva ut mig och leva på gatan eller vadsomhelst egentligen. Jag orkar helt enkelt inte, inte min kropp heller.
Jag har åminstonde försökt. Försökt och insett att jag är så misslyckad att jag inte klarar av att prata med en jävla människa när jag pratat med så jävla många om det innan.
Skillnaden är bara att denna jävla människa sitter och skriver ner vartenda ord jag säger, analyserar och resonerar hurvida jag lider utav en psykisk störning eller inte.
Jag berhöver inte ännu en diagnos, jag behöver bara ett normalt jävla liv.
Skicka tillbaka mig till Katrineholm och sätt mig i skolan, mer fungerande än så kan jag nog inte bli.
Resten ger jag upp.

27 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Ni talar om stryka

Jag ska uttrycka mig ärligt, den diskution som vi tidigare i veckan haft på älvgården sårade mig ordentligt. Jag visste att jag var en utav de personer de syftade på, jag vet även om att de antagligen uttryckte det på fel sätt. Men samtidigt så kan man inte låt bli att ta åt sig när man läser att någon anser att vi får mer uppmärksamhet när vi skär oss än vad de andra får när de gör någonting "positivt".
Jag är inte en känslokall människa som kan ta hur mycket som helst, jag är väldigt skicklig i att dölja mina äkta känslor i många lägen, jag kan ljuga om mina känslor, men att gömma smärtan innombords är svårare.
Ni säger att det är tufft att försöka sluta, samtidigt som ni borde veta hur tufft det är att skadasin egna kropp.
För varje gång ni tagit två steg, ligger vi alltid fyra efter er.
Se er istället som de starka, se istället hur vi kämpar precis som ni,
men att vi fortfarande inte är starka nog att hålla eran takt.

26 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer

Gäller vissa rättigheter bara vissa?

När jag klampar in i skolan idag och stänger av min mp3 häpnas jag av det samtal/disskution. De enda två tjejerna i rummet sitter och pratar med en personal från kontoret om rätten att bära kortärmat.
Att det tydligen ska ses som ett uppmärksamhetsbehov,
att det "trissar" upp andra som försöker sluta skada sig själva att återigen falla tillbaka till det destruktiva,
att det är rent idiotiskt rent sagt.
Jag blev definitivt förvånad, och även en aning arg och sårad då jag vet att jag räknas som en utav dessa tjejer. Jag går nämligen omkring med bara armar på Älvgården, inte utav ett behov utav uppmärksamhet utan som en rättighet.
Många tjejer som flyttar in har aldrig kunnat gå med korta ärmar tidigare, jag var delvis en utav dom eftersom jag inte kunde gå omkring i kortärmat på mitt förra behandlingshem utav den anledningen att det kändes som att jag fick en massa skit utav personalen då (påtvingade samtal osv). Och för många utav de tjejerna som kommer hit, lär sig istället att våga visa sina armar, våga visa vilka de är.
Att dra in den rättigheten vore oetiskt.
Man kan nästan se det förakt mot självskade beteende som en slags rasism, ett hat mot en viss grupp utav människor. Och hur mycket man än försöker så kommer det alltid att finnas människor som avskyr en för sina ärr.
Men det är inte Älvgården, Älvgården är en plats där vi ska känna oss trygga. Det är vårat hem helt enkelt, där vi ska kunna vara oss själva, där vi ska slippa skämmas och där vi ska slippa att låtsas.
Jag tvekar inte en sekund på att lämna Älvgården ögonblickligen om en sådan regel skulle införas,
jag ska nämligen kunna klä mig som jag vill hemma.
Och hemma för mig är Älvgården.

23 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer

Stay hardcore!

Har under kvällen haft det mest känsloladdade samtal med min moder genom tiderna. Jag tog äntligen upp det, efter att ha väntat 2½ år på att hon ska ha sagt första ordet, så tar jag äntligen upp det. Övergreppen och hela polisutredningen.
Alla lögner och svek.
Allt.
Jag har äntligen lyckas ta mig mod nog att berätta för min egna mor hur extremt lågt hon står i mina ögon, hur extremt besviken, sårad och arg jag är på henne för att hon, under 2½ års tid, aldrig någonsin frågat mig hur jag mått efter allting som hänt.
Och hur fucking hemskt det har varit för mig, att läsa alla förhör och se hur min egna mor misstror mig - i vartenda jävla förhör.

Följade stycken är tagna ur det förundersökningsprotokoll som jag bad om efter att hovrättegångens dom vunnit laga kraft.
Styckena är tagna ur förhör med min moder, och hennes synpunkt på det hela, med övergreppen och min trovärdighet. Stycken tagna ur förhör med broder och styvfadern finns, och rubriken visar vem som blir förhörd.
Alla jag-formerna sägs utav förhörsledaren, och visar även att det är han själv han menar.
****** påvisar att det är slut på det förhöret. Kommer det ingen rubrik efter ******, visar det att det fortfarande är samma person som blir förhörd.
Följade personer kommer att kallas vid enskillda, slumpmässigt valda bokstäven för att inte utlämna någons identitet, trots att detta är material som inte får offentliggöras utav någon annan än mig;

Brodern - O
Gärningsmannen - C
Kompisen - F
Modern - M
Målsäganden (jag) - D
Styvfadern - S

Utdrag från förhör med M
M tror inte att C har gjort det han är misstänkt för utan tror mera på att D gör samma sak som kompisen F gjort, nämligen att anmäla någon för väldtäkt för att komma på fosterhem.

******

Tillfrågad om hur M ser på att sonen är mistänkt för våldtäkt säger hon att hon under natten pratat med maken och kommit framtill att det är otänkbart att C skulle ha gjort detta. C är en sådan människa som alla kan lita på, är trygg och snäll.

D är raka motsatsen till C, en ung arg dam...

Jag frågar M vad hon tror är anledningen till att D kommer med dom här grava anklagelserna mot brodern. m uppger att D mår dåligt och att det är någonting med henne som hon aldrig har fått ur sig...

******

Utdrag från förhör med S
Jag frågar S hur han upplever föhållandet mellan D och C under den här tiden dom bott tillsammans i huset. S uppger att det har varit väldigt "kyligt" mellan dom två...

På fråga så uppger S att han inte tycker att de har behandlat varandra som syskon. C har inte velat diskutera med D överhuvudtaget

******

Utdrag från förhör med O
O berättar lite om hur det var i vardagslag mellan D och C och han uppger att dom inte överhuvudtaget knappt pratade med varandra som han kan minnas och på fråga så uppger han att dom inte har uppträtt som syskon mot varandra

******

Ärligt talat? Det måste erkännas att det känns lite som en befrielse att skriva det här, att äntligen få ur mig allting som jag burit innombords i såpass många år, men som nu äntligen är över. Och det där inte förrän nu som jag faktiskt har insett det, att det är över alltså.
Kanske är det nu jag äntligen kan få bli hel igen, kanske kommer jag än dag att vakna upp och klara av att stiga ur sängen utan medicinernas hjälp.
Denna blogg kan anses vara för personlig, detta inlägg kan klassas som olämpligt, men ibland är sanningen det mest personliga och olämpliga man kan häva ur sig. Samtidigt som det är den bästa medicinen utav alla, för utan sanningen i våra liv finns det inte mycket kvar.

20 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 6 kommentarer

Fuck it all

Jag sov bort större delen utav dagen idag, kunde inte somna utav min imovane och satt istället och skakade i min säng. Bad om min atarax, men eftersom det var H som jobbade och inte T så fick jag självfallet inte ta två, vilket gjorde att jag fick ett mindre känslomässigt utbrott utomhus när jag rökte, innan jag gick in (W, jag skiter i att du läser det här, ta pissprov på mig om du vill) och stoppade i mig tre till atarax innan jag kunde somna. Eller somnade och somnade, man skulle väl egentligen kunna se det som att min kropp gick in i en förlamande dvala i ett flertal timmar.
Jag är bara så hemskt trött på att aldrig få kunna bli bra igen, aldrig kunna få sova, och heller aldrig kunna få hitta en medicin som fungerar på mig längre än 2 veckor.
Jag orkar knappast kämpa så mycket längre, hela min kropp och själ är så otroligt utmattade att det är ett smärre under att jag ens orkat sätta mig vid datorn.
Hela världen fuckar upp sig i mina ögon!

18 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 3 kommentarer

Fucking emo power

Det finns människor som hatar mig för mina ärr på min kropp, som anser att jag inte är någonting annat än ett patetiskt objekt som är tillför att visa sina undantryckta känslor.
Samtidigt på andra platser i Sverige, sitter pojkar och flickor som mödosamt rispar in sin älskades namn på sin kropp, fotograferar och offentliggör hur den minimala mängden blod tränger sig ut ur såret.
Är det då fortfarande jag som är den patetiska? Som hundra procentigt står för min ångest och mitt sätt att agera, är det jag som söker efter uppmärksamheten från random människor? Som förtvivlat letar efter människor som kan kommentera hur jag borde sluta skära mig?
Nej, det är inte jag som är den patetiska, det är inte jag som eftersträvar uppmärksamhet och medlidande. Jag vägrar, som jag tidigare skrivit, helt enkelt att skämmas över mina ärr. Jag strävar inte efter att okända människor ska uppmärksamma dem, jag strävar efter att kunna bli accepterad och respekterad för den individ jag är.
Är det egentligen för mycket begärt? Ett orimligt krav i ett land som Sverige?

17 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Jag är en fucking pussy!

Igår var en relativt dålig dag, jag såg en fantasi-spindel på mitt täcke på dagen. Jag vet att den egentligen inte avr verklig för jag hade minuten tidigare identifierat föremålet som en lite smutsbit, som absolut inte var någont levande ting. Sedan blev det en livlig liten spindel som vägrade visa sig som en illusion, hur många gånger jag än vände mig om och räknade till 10 för att sedan betrakta föremålet igen. Inte ens att försöka övertala mig själv att det inte alls var en spindel fungerade.
Och nu är jag trött på det, jag är trött på att ständigt se saker som jag är medveten om egentligen är någonting annat, jag är trött på att känna att hela världen eller bara jag är overklig, jag är trött på att ännu en gång längta efter rakbladen varje jävla sekund.
Och jag är så jävla trött på att veta att jag antagligen aldrig kommer ha stake nog att berätta detta för min psykolog eller läkaren.
Jag önskar att jag kunde fly från mina problem, vakna upp en dag och känna att allting faktiskt är helt okej. Att livet har någon större mening än rakblad och uppskurna kroppsdelar. Jag önskar att den dagen vore imorgon, eller egentligen önskar jag att den dagen vore idag, kanske redan igår.
Samtidigt som jag vet vilken pussy jag verkligen är, hur rädd jag är för att ens försöka fundera ut hur jag skulle kunna leva ett liv utan rakblad och ständig ångest. Jag sitter fast, jag håller mig själv fast på en plats jag borde försökt fly ifrån för så hemskt länge sedan.
Istället stannar jag kvar här, peppar andra människor att ta vara på sina liv, tröstar dom när de har det svårt - allting för att glömma att jag egentligen borde försöka fly från min instängda plats.
Och sluta vara en sådan feg liten pussy

15 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Utredningstankar

Jag påbörjade min utredning idag, vi satt i ungefär 1½ timme den här gången. Generellt sett så antar jag att det gick bra, det kändes så iallafall. Däremot så får jag gärna hjärnsäpp när jag blir stressad i pressade situationer, och så även min svårighet i att kunna förklara saker och ting gjorde sig bemärkt.
Mönster och sifferbiten i "koder" gick däremot riktigt bra, hann nästan med alla raderna innan det var dags att sluta. I och för sig så har jag väldigt lätt med siffror, speciellt i minnet.
Jag sov ovanligt bra inatt, det kändes väldigt bra. Och jag har fortfarande inte ramlat tillbaka i min eviga rakbladslängtan ordentligt. Igår övervägde jag tillochmed att be personalen slänga alla rakbladen i mitt rum på övervåningen, som jag praktiskt samlat ihop och lagt prydligt på sängen.
Jag känner även av efexorn lite nu, inte direkt någon större skillnad, men ändå en skillnad. Jag kan stundtals känna mig lite gladare, lite lättare och lite friare. På läkarsamtalet imorgon ska jag berättade det för honom, och sen se vad han har att säga om det. Om han vill att jag ska byta eller om han vill att jagt ska fortsätta såhär, även om jag känner själv att det inte kommer att fungera i längden. Mina stunder är inte så speciellt långa, och ibland känns det mer som om jag vore onyktert glad än nyktert glad.
Men kanske kan man inte komma närmare än såhär, kanske är det såhär jag kommer att få känna resten utav mitt liv. Jag hoppas inte, för det känns helt enkelt inte tillräckligt. Inte tillräckligt med frihetskänslor, lycka och glädje.
Men jag antar att jag även kommer att tvingas vänta tills jag blivit färdig med utredningen, man vet som sagt aldrig vad den kan komma att utvisa.
Den har i vilket fall redan påvisat att Björn, som arbetar som psykolog på BUP i Katrineholm, misstänker att jag har aspergers syndrom. Det känns iallafall inte riktigt rätt, jag antar att jag inte känner mig som en asperger-person.
Doch så har jag iallafall insett att endel personer med asperger är det absolut bästa människorna/personerna man kan träffa.

14 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Bevara en rakbladsfri känsla

Det blev en orolig natt inatt, trots att jag tog min imovane kunde jag inte skaka av mig overklighetskänslorna som kommit till mig tidigare på kvällen. Det klättrade ner neonfärgade spindlar ifrån taket, precis som natten innan. De sprang över täcket mot mig tills jag återfick kontroll över mig själv och automatiskt hoppade ur sängen. De kom inte tillbaka den natten, men de gömmer sig bakom mina ögonlock såfort jag blundar.
Instängd
Inlåst
Jag känner mig fast, stående i en återvändsgränd utan någonstans att ta vägen. Eller man kanske istället skulle beskriva det som att jag sitter i en låda, instängd och trängd.
Någonting som man åtminstonde kan räkna som någonting positivt är att jag idag inte känner behovet utav ett rakblad emot min hud. Idag är en dag då jag avskyr det jag gör mot min kropp, då jag försöker att överleva utav den fysiska smärtan.
Imorgon kanske min hjärna inte längre tänker sådana tankar, men jag ska ta hand om dom idag, som om de vore gjorda utav tunnaste glas

12 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Nejtack, tjockis

Snart flyttar min bråkmakar kompis ut från Älvgården, man kan kort sagt säga att jag vann vårat bråk.
Sorry, men ingen tjockis ska komma och berätta för mig att jag är ett jävla insectbarn och sedan tro att de kommer att komma undan med det.
Nix, istället åker hon nu ut, förhoppningsvis låses hon in på paragraf 12 hem igen, kanske vore lika bra. Hon verkar inte ha insett själv att hon ännu inte är redo för ett liv i frihet med eget ansvar.
Jag kommer i viket fall inte direkt sörja den dagen hon flyttar, istället tänkte jag börja förfira med coca-cola redan idag. Choklad lär det även bli.
Jag skiter i om jag blir tjock, iallafall just nu. Jag har som sagt någonting att fira.
Länge leve ett tjockisbefriat Älvgården.
Hata mig om ni vill, jag är iallafall ärlig.

11 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Era meningslösa ord betyder ingenting i mina öron

Jag är en människa som får så mycket skit om jag ska vara helt ärlig. Jag får skit för hur jag mår, jag får skit för det jag gör, jag får skit för hur jag ser ut, jag får skit för hur jag agerar ut mina känslor. Detta är inte självömkan, jag fucking ber ingen att tycka synd om mig. Men jag finner heller inte några somhelst själ till att inte vara mig själv, jag har nämligen absolut ingenting alls att skämmas över.
Jag är en ung tjej som skär sig, inte för uppmärksamheten som många trot, utan för att jag faktiskt mår otroligt dåligt.
Jag döljer inte mina ärr eller sår utav den enkla anledningen - jag skämms helt enkelt inte över hur jag har agerat i mina svåra stunder.
Någonting jag heller inte skämms över är att jag blev våldtagen och utnyttjad, redan som litet barn och många år framåt. Jag kan inte skämmas över det, eftersom jag är fullkomligt medveten om att det inte är och har heller aldrig varit mitt fel.
Det var för 2½ år sedan som jag blev omplacerad hemifrån, efter en anmälan mot mitt monster, och nu sitter jag på mitt andra behandlingshem ihop med mina tre diagnoser och väljer att skriva om mitt liv på ett offentligt plan.
Jag kan även påpeka att jag faktiskt inte bryr mig det minsta om att endel personer inte tar mig på allvar, tror att jag fejkar mitt mående med smink, mediciner och ärr. Kul för er att ni har sådan respekt för andras liv, kul för er den dagen någon inte kommer att ta erat mående på allvar.
Detta är mitt liv, som jag lever ihop med mina livsvägar.
Jag sitter inte och försöker dränka mig i min ångest, även om det kanske inte märks så mycket så försöker jag faktiskt att hitta en hel stege att klättra upp på, mot det fria livet.
Och slippa vara ett sånt jävla emo.

9 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Jag möter Herr Rakblad öga mot öga, kvinna mot man

Allting blev bara för mycket inatt, ångesten blev för stor och min längtan efter lugnet för starkt.
Elin fann mig i mitt "sovrum" med blod över hela armen, men hade tillräckligt med sinnesnärvaro för att inte totalt få panik. Istället överrumplade hon mig lite med sitt lung och sitt konkreta beteende. Gav mig en handduk, ringde efter personalen, hjälpte mig på med en tröja, såg till att jag fick med mig mobilen, Kevin och mina ciggaretter. Höll sig vaken trots att hon tagiit sin propavan, följde med mig till akuten, gav mig vattenglas efter vattenglas i väntrummet. Och slutligen höll min hand under genom alla de 19 stygnen, trots att jag var hög som ett hus på min imovane och antagligen alldeles odräglig.

Jag får nog egentligen skylla mig själv för att det blev som det blev, jag borde inom en snar framtid tvinga mig själv att låta mig bli lärd i att be om hjälp när ångesten blir för stark. Trots att jag kämpar emot den dag efter dag och många gånger klarar av att hantera den, så blir den för ohanterlig när de största kaosattackerna kommer. Och i min kropp är då ett möte med Herr Rakblad min största hjälp och trygghet, hur fel jag än vet att det egentligen är.
Men ingen har någonsin sagt att livet ska vara lätt, att det är en dans över taggbefriade blommande rosor. Ingen har heller sagt upp strikta regler om hur man ska hantera sina svåra stunder i livet, hur man bör göra är en väldigt individuell fråga.
Jag väljer rakbladen och blodet framför ett samtal människa som inte har den minsta aning om hur jag känner. Jag väljer det säkra valet istället för det osäkra. Det är min trygghet och mitt lugn, mitt hemliga vapen som inte skadar någon annan än mig själv.
Andra slåss när deras kaos blir för stort, jag öppnar krig mot min egna kropp isället.

2 Oktober 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 5 kommentarer

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida