Superhero comming home
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2019)
>>


Psyk del 3

19/11 PIVA och Mindre allvårdsavdelningen

L ringde precis. Hon ville veta hur jag mådde och berättade även lite mer om hur jag var när de hämtade mig. Jag hade tydligen skrikit på dom. J hade tillslut gått in i min lägenhet. Jag hade tydligen sjungit för honom, men ingen kunde höra vad jag sjöng. När ambulanspersonalen kom så hade jag tydligen sagt till den kvinnliga skötaren;
- Nämen, jag satt precis och tänkte på dig.
Lite skumt kanske, men det känns skönt att veta vad jag har gjort. Men det saknas fortfarande ett dygn, det mellan söndag kväll till måndag kväll. Kanske får jag aldrig veta vad som hände, kanske börjar jag minnas igen.

Jag började precis trivas på Piva, men de ansåg inte att det var rätt avdelning, så jag har helt enkelt fått flytta. Men jag måste säga att jag saknar tryggheten i att Piva var så liten. Jag saknar även Lisa, som börjat prata mycket mer. Vi insåg att vi var rätt lika och att jag faktiskt inte alls är den yngsta på avdelningen. Hon vill bli polis i framtiden och jag hoppas verkligen att hon blir det. Samhället och poliskåren behöver en tjej som hon.
Innan jag gick så hann jag åtminstone säga hejdå till nästan alla. Förutom Hans, killen som går fram och tillbaka i korridorerna och röker vita Marlboro. Tillochmed Åke, mannen som inte pratar så mycket, fick ett hejdå.
Lisa fick en kram och jag sa till henne att hon verkligen måste bli polis.

Soc kom idag, så jag har fått diskutera framtiden lite. Hon ska skicka in en LSS-ansökan om boendestöd och på måndag får vi veta om psyk i Katrineholm vill ha mig tillbaka. Jag kanske även ska få några timmars permission nästa vecka och åka hem till lägenheten för att hämta lite grejer. Sen verkar det som att en städfirma ska städa den åt mig så att jag slipper komma hem till en kaoslägenhet. Läkaren har även låtit mig ha kvar Stesolid som vid-behovs-medicin. Jag har för mig att han även skulle sätta in mig på Lyrica. Jag skulle även få pencillin för mina sår och den lilla urinvägsinfektionen som jag tydligen har. Mötet där var iallafall väldigt lyckat och den kvinnliga läkaren kramade tillochmed om mig ordentligt när jag skulle gå.

Nu sitter jag på den nya avdelningen så jag känner mig väldigt ensam. Jag känner ingen här och avdelningen är så stor. Jag vill ha tillbaka Börjes skämt om allt och inget, jag vill ha tillbaka soffan med Lisa bakom mig och skyddsglas framför tv:n. Jag vill att Kenny, som var min kontakperson på Piva, ska leta efter mat åt mig, mat som jag tycker om och kan äta.

Jag gillar det inte här, men några utav tjejerna verkar åtminstone normala. Men den galna tanten gör mig väldigt rädd och killen som pratar lågt gör mig lite illa till mods. Ärligt talat så gillar jag inte att vara här och att vara yngst bland så många äldre. Men mamma och C kommer nog hit på söndag, men det är ändå många långa dagar kvar tills dess. Jag kanske skulle kunna gömma mig på mitt rum, men jag vet faktiskt inte. Just nu vill jag ingenting annat än att åka hem eller flyttas tillbaka till Piva. Mindre allvårdsavdelningen är inte riktigt min grej. Så jag får väl fortsätta gömma mig här, halvt bakom en dörr.
27 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer
Psyk del 2

Onsdag morgon 18/11-09 PIVA

Det är så otroligt tråkigt här, och utan cigg är det ännu värre. Det fick mig åtminstone att lämna blodprov och snart ska jag väl lämna pissprov också.
Och det är fortfarande luddigt, jävligt luddigt. Jag minns fästingarna överallt. Jag minns alla låsta dörrar, jag minns hur jag försökte springa ifrån dom. Dom försökte trycka i mig en massa piller. Mitt hår var i vägen, satt fast i mina piercingar. Min tunga var för torr och det knastrade när jag försökte ta bort det äckliga. Jag minns att jag skrek om att få röka, men dom lät mig aldrig göra det. Jag skrek att om de inte tog ut mig för att röka så tänkte jag tända en cigg där jag satt.

Okej, shit vilken nico-kick jag fick nu. Den snälla tanten i blått köpte cigg åt mig, eftersom cissi ändå ska komma idag. Mamma har tydligen ringt runt och frågat efter mig. Jag lär väl ringa henne efter att jag fått reda på om jag måste stanna här eller inte. Och jag hoppas fortfarande på inte.
Det är verkligen helt otroligt hur gott det är att röka när man inte gjort det på länge. Tillochmed Level smakar gott, fast nu har jag åtminstone John Silver.

Jag känner mig otroligt normal på den här avdelningen. Börje, den stora killen verkar lite speciell. Men eftersom jag är van vid skumma beteenden, sen Älvgården, så ignorerar jag honom mest. Det verkar inte vara så många som röker på den här avdelningen, det ligger bara tre olika ciggmärken där, och två av dom ciggmärkena kommer från mig. Den sista röker vita marlboro. Deras tändare är fastkedjad i väggen. Och jag får nog inte gå ut och röka, vilket jag på ett sätt faktiskt skulle uppskatta. Men jag vet inte heller om jag skulle klara av att gå ut. Hela min kropp värker nämligen och jag har stora fula blåmärken över hela kroppen.

Men det som är mest frustrerande är nog att jag inte riktigt vet när allting hände. Jag minns samtalet från V. Jag minns I´s död. Jag minns att jag satt framför och jag minns att jag hade en massa piller i min hand. Och jag minns att jag svalde dom. Jag minns att jag ångrade mig. Efter det minns jag ingenting. Men jag är glad över att jag åtminstone fick ducha igår, kamma mitt hår och att jag fick papper och penna så att jag kan skriva ner allting. För otroligt nog så hjälper skrivandet mig att minnas.
Jag skulle nog behöva ringa skolan och förklara vart jag är, men jag väntar nog på det tills någon utav de snälla tanterna kommer, det känns lite genant att be om att få ringa, men jag känner mig lite mer bekväm med dom.

Jag minns att jag sprang från dörr till dörr, men alla var låsta. Jag försökte låsa upp dom eller dra upp dom, men det gick inte. Dom skrattade åt mig och jag fortsatte springa, tillslut gav jag upp springadet och skrek istället på dom.

Och hur mycket vatten jag än dricker så är ändå min mun så torr. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu, förutom att jag verkligen saknar den frihet jag alltid tog förgivet. Den enda frihet jag har här är skrivandet och rökningen.
Jag försökte ringa skolan förut, men det var ingen i lärarrummet, insåg sedan att det är onsdag idag och att vi har våram tretimmars medialektion, som inte slutar förrän 11.20. Jag måste även ringa V idag, hon var ute igår när jag ringde.

Det är sjuk att jag redan gått in i min kedjerökar-rutin. Fast nu kan jag åtminstone skylla på att jag tritessröker, det får tiden att gå. Åh, fuck vad jag hoppas på att jag får åka hem idag. Jag saknar min säng, jag saknar cola, jag saknar Benji, jag saknar min kamera, jag saknar min dator, min tv, mina filmer, mina filtar, mitt badkar. Jag saknar helt enkelt allting.
Istället tillbringar jag tiden med att röka och se ut genom fönstret. Det verkar som att jag tillochmed måste be om lov för att kissa, nu när de låst dörren till min toalett. Jag har inte ens mina egna kläder på mig, istället bär jag en vit sjukhuströja, mörblåa mjukisbyxor med texten "BERENDSEN" och en mörblå långärmad tröja.
Jag fick veta igår att jag inte får vara ute på avdelningen i bara den vita skjortan, vilket jag gjorde igår, eftersom det finns manliga patienter här och skjortan är lite genomskinlig.

Jag stötte nyss på killen som röker vita Marlboro, i rökrummet. Han frågade mig vad jag skrev och jag hackade fram att det var mina tankar, sen brydde han sig inte mer. Börje å andra sidan verkar gilla att prata och kalla mig lilla gumman, men jag är antagligen yngst på den här avdelningen, jag tror nästan att jag är den enda tjejen också.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig här, jag känner mig missplacerad och sitter hellre här och röker än att se på Tv eller umgås med de andra.

Jag har något minne av att någon pratat om fåglarna, men jag kan inte placera minnet någonstans. Det är så irriterande att inte kunna skilja på verkligheten eller drömmen.

Nu har jag åtminstone pratat med skolan, så de vet varför jag inte är där. Gerda skulle även berätta det för F om hon såg henne. Jag undrar faktiskt om någon utav mina vänner vet att jag är här, och jag undrar fortfarande hur jag kom hit.
Jag vill att tiden bara ska flyga iväg, så att C kan komma. Jag behöver prata med någon som faktiskt känner mig, det skulle kännas tryggare. För den här avdelningen skrämmer mig faktiskt lite. Jag är inte van vid att folk kallar mig lilla gumman och vill att jag ska läsa deras egenskrivna barnsagor. Jag vill ha mitt liv tillbaka, mina trygga vardagsrutiner och kärleken från mina vänner.
Jag vill låtsasbråka med D. Jag vill skvallra med L. Jag vill freaka ut totalt med F. Jag vill bråka med J, innan jag tillslut känner hans starka armar runt mig. Jag vill diskutera och spana killar med W. Jag vill pussa på N och A. Jag vill prata med DB och lyssna på alla hans vettiga argument. Jag vill verkligen hem nu.
Jag vill bara sova bort allting.


Mamma verkar inte vilja att jag ska få åka hem, hon tror heller inte att jag kommer att få åka hem idag, men jag tänker inte bry mig, jag måste ha hoppet kvar. C kommer hit i vilket fall, och det betyder faktiskt mer för mig, än vad min mamma tycker.
Mina vänner vet åtminstone att jag är här, men jag vet inte hur många av dom som vet. Mamma sa att de är oroliga för mig, och det är faktiskt någonting som jag kan förstå.

Jag får inte åka hem idag, de vill att jag stannar i några dagar, mer än så var det inte.
Men Älvgården vill inte ha mig längre, de har helt enkelt kastat ut mig. det är förmycket ansvar att ha mig inskriven där. Så jag får väl helt enkelt lära mig att överleva ensam igen. För ännu en gång trodde jag på tryggheten, men tillslut blir man alltid lämnad igen, sparkad på. Jag fattar inte hur jag kunde glömma det igen. Jag skiter i hur många mediciner jag behöver trycka i mig, eller hur många dagar jag måste stanna här. Jag orkar inte längre engagera mig i deras planer. Jag vill bara spola tillbaka tiden till då I faktiskt fanns.

"Jag vet att du varit i helvetet, jag vet att ditt liv varit ett helvete. Igår, igår såg jag dina ben. det syns att ditt liv varit ett helvete." - Börje

Jag tror att läkaren sa att han läst min blogg, men jag är inte helt säker. Och om han nu gjorde det så undrar jag varför han gjort det. Jag tycker att det är rätt oproffisionellt utav honom att dra slutsatser, om mig och mitt liv, utifrån min blogg.
Jag skrek tydligen på läkaren när jag kom också, skrek att jag ville skriva ut mig, att jag inte behövde vara där.

Mamma, G och C har varit här nu. C kom först så vi satte oss i rökrummet och pratade, V har tydligen inte varit helt ärlig mot henne. Hon tyckte även att C behövde "handledning" om hur hon ska sköta mig. Älvgården slängde tydligen ut mig på grund utav att jag försökt ta livet utav mig, vilket inte är helt sant. Visst hade jag dom tankarna och stoppade i mig lite tabletter, men jag ångrade mig.

Em ringde förut, det var tydligen D och L som larmat. Jag låg och skrek på golvet där det även fanns massvis med blod och knivar. Jag hade mumlat en massa saker om J och Tjockis-E. Em har lovat att berätta allt för D och L, men att inte säga så mycket till J, förutom att jag fick en psykos och att jag mår bra. Det är jobbigare för mig om han vet, för jag skäms faktiskt lite.

Nu kom jag även på en helt annan sak, som C berättade. I söndags, innan V berättat om I, så hade hon berättat det för C. C hade även då frågat om det var någon nära vän till mig, vilket V sa att det inte var. Att vi bott ihop i ett år, så vi kände varandra.
Men det var hon faktiskt, hon var som en lillasyster, en skogsälva som försökt bekämpa kaoset.
Jag förstår verkligen inte hur V kan ha missat det, eller jo det kan jag, hon var nämligen aldrig där. Vilket jag var. Om V hade märkt det och sagt så till C kanske jag aldrig skulle ha kommit hit. Kanske hade jag klarat mig bättre.

Och jag minns fortfarande drömmarna, hur jag sprang och sprang, ryckte i varje dörr utan att lyckas. Och de bara stod där och skrattade åt mig.
27 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
Psyk del 1

Natten till onsdag
Beroendeenheten/ PIVA

Egentligen så vet jag inte riktigt hur jag kom hit. Mitt minne är raderat. Jag minns att jag skar mig i vänster underarm. Jag minns även hur jag trycjte i mig några lergigan och atarax, men jag ångrade mig. Jag ville inte dö trots allt, för jag valde att inte hälla i mig resten utav tabletterna.
Sen blev allting svart.
Korta minnesbilder har fladdrat förbi, men jag kan inte placera dom som riktiga minnen eller fantasiminnen.

Jag har fått berättat för mig att jag kom hit igår natt, att polisen kört mig hit. Jag hade tydligen även pratat ned mobilateamet och en ambulans hade kommit. Tydligen hade jag även varit rätt våldsam, då jag har blåmärken över hela kroppen.
Jag hade även pratat med människor som inte fanns och plockat med saker som inte heller fanns, men som jag tydligen sa var pingviner. I ännu ett utav mina luddigare minnen/drömmar så var det fästingar överallt. och hur mycket jag än försökte få bort dom så kom det bara fler.
Jag trodde även att jag hade försökt fly flera gånger, men det stämde tydligen inte. Så det var tydligen en äkta dröm.

Min mun var så torr att mitt hår fastnade där. Jag minns även att något torkat fast på min tunga. Mitt hår var fullt med tovor som inte gick att reda ut, för även dom hade torkat fast i någonting.
Jag var tydligen rätt högljudd när jag kom hit, men personalen sa att det nog mest berodde på att jag var rädd och förvirrad.
Nån gång hade de tydligen även gett mig stesolid så att jag skulle kunna sova, vilket jag då gjorde. Då hade de även gett mig min efexor, vilket jag inte heller minns. Men jag har ett luddigt minne av att jag frågat om jag skulle få mina mediciner som jag ska. Jag minns även att jag många gånger sagt att jag ville röka.

Jag var även bombsäker på att att jag hade med mig min väska, mina cigg och min mobil. Men nu har jag fått bevisat att jag faktiskt inte hade det, de enda sakerna jag hade med mig var; högklackade skor, morgonrock, shorts, strumpbyxor och nycklar till lägenheten.
På något sätt hade även Älvgården fått reda på att jag är här. Jag visste inte ens vilken dag det var, än mindre i vilken stad jag var. Men tydligen ligger jag på den slutna psykavdelningen Piva i Nyköping. Jag har även fått LPT, men förhoppningsvis blir jag av med det imorgon och får åka hem igen. Vilket jag även hoppas på. Men tanten, som berättade allt för mig, trodde inte att jag skulle behöva vara kvar så länge, med tanke på skillnaderna från då jag kom och nu. Nu pratar jag åtminstone, och äter och dricker.
Men det är väldigt irriterande hur jag inte kan minnas hur mitt andra sår kom dit. Och jag upptäckte det inte förrän idag.

Och jag saknar mina cigg somfan. Men den snälla kvinnan lyckades tillslut få fram två cigg till mig, som jag redan hunnit röka upp. Men C har lovat att hon ska fixa cigg till mig imorgon, när hon kommer och hälsar på. Eller rättare sagt, när hon kommer och hämtar hem mig. Jag känner verkligen att jag inte riktigt passar in här, fast innerst inne vet jag nog att det här faktiskt är min plats i samhället.
Och min kropp är väldigt uttorkad, hur mycket jag än dricker så blir det aldrig bättre. Jag har åtminstone fått min fake imovane (zopiklon) så jag antar att jag ska försöka sova.
27 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 5 kommentarer
adsfdgkjhfdc

Orden tog bara slut
15 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
233

Låt oss räkna sekunderna med andetagen tillsammans

Allting känns så fel, när allting känns som mest rätt. Alla snurrar medan jag försöker hålla balansen.
Hur fan kunde allting bli så fel?
9 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
232

Precis som jag skrivit tidigare så är mitt liv rätt turbulent just nu. Ingenting går som det ska/jag vill. Dessutom känns det som en del utav mig söker efter bråk just nu. Och precis som i de flesta tonårstjejers liv så består problemen oftast om killar eller vänner. För mig gäller det väl egentligen båda. Eller helt sant var det där faktiskt inte, det är mer jag som bråkar åt mina vänner. för ibland kan inte ens jag låta bli att bli en glappkäftig bitterfitta.

Jag blir sur för skitsaker egentligen, hela min kropp längtar efter ordentliga slagsmål trots att förnuftet stretar emot. Jag kan helt enkelt inte riktigt kontrollera mig själv ordentligt.
6 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
231

Jag svänger för mycket just nu och gråter efter världen.

De senaste dagarna har varit rätt turbulenta, om jag ska använda ett milt uttryck. Alla intryck och alla händelser blir förmycket för mig. Alla bråk, intriger, gör att jag knappt vet om jag vågar andas igen. Ingen kan få allt, men alla försöker.
Läkaren kommer inte förrän nästa vecka, och då ska min kontakperson prata om mina önskemål om att höja och sätta in ny medicinering. Kanske blir det lugnare då, men jag vill bara ha lugnet nu.
5 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
230

Egentligen så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, i mitt huvud så är det nog egentligen mestkaos. jag saknar min trygghet och jag saknar en mening med livet. jagbehöver ett mål i mitt liv och mer förståelse från mina vänner om att jag faktiskt försöker, men att det faktiskt inte funkar just nu,.
min värld är inte som den var tidigare, kaoset i mitt huvud blir för mycket för mig och jag kan faktiskt inte ringa och prata om det, jag är nämligen inte en sådan person. när jag mår såsom jag gör just nu, ska jag egentligen inte må och det vet jag faktiskt om. men hur mycket jag än försökeer så blir det aldrug bra. Allting är bara för mycket just nu. Alla svängningarna i min borderline har blivit alldeles för mycket för mig, jag vet varken ut eller int just nu. Jag saknar älvgården och den tryggheten som finns i det huset, jag saknar en plats där det inte sitter så jävla mycket ångest i väggarna. jag önskar att jag kunde få allting på plats nu, men min värld snurrar inte som eran.

Jag är så jävla rädd för att bli lämnad ensam, och jag är så jävla rädd för att finnas. jag är så jävla rädd för att glömmas bort och jag är så jälva rädd för precis allting. Och den trygghet jag behöver som mest jut´st nu är alldeles för långt borta. och nu vill dom ju egentligen inte ha mig där så jävla mycket. och även när jag är där så hinner dom aldrig riktigt med mig. alltsom jag egentligen behöver är någon somförstår hur det är att vara jag, som förstår varför jag är som jag är. det är inte så att jag menar att mina vänner inte förstår mig eller gör allt för att jag ska må bra, men det är inte samma sak som att prata med någon som är mer insatt i hur det är att vara jag.

Jag behöver min personal, som kan svaren på alla frågorna. jag behöver deras trygghet. för jag vet inte hur mycket mer jag kan klara av. jag måste ha någonting som kan ta bort allt det onda i mig
4 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
229

idag är det min födelsedag, en dag som de allra flesta människor ser framemot varje år. Men inte jag. Antagligen för att jag inte bor i en kärleksfull familj precis som dom, kanske bara för att jag är lite annorlunda. Hursomhelst så lyckades jag åtminstone undvika stora gratulationsjippon från vänner och skolkamrater.
3 November 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Dännis Hermansson                                             Skaffa en gratis hemsida