Superhero comming home
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


289

Det är nu en vecka sedan en ung kvinna mördades, precis utanför min dörr och det känns lite som att den överväldiga chocken har dämpats i trapphuset. Nu kan jag höra folk i trappen igen, trots att det fortfarande är ljust ute, tidigare verkade som om de flesta inte ville lämna lägenheterna på dagen. Och jag förstår det, för denna vecka har det växlat mellan att inte vilja lämna min lägenhet, med att inte vilja komma tillbaka dit. Eftersom uppmärksamheten har blivit större, har chansen att bli igenkänd på stan blivit större. Människor, okända människor, vänder sig om och stirrar odiskret, som om man inte märker något sådant. speciellt inte i en sådan liten stad som Katrineholm.
För här vet alla allt om varandra, alla vet även saker om dig som inte ens du visste om.
Välkommen till en stad där du aldrig kan vara anonym
22 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
Det händer inte här, fortsättning

Över allt fanns ryktena och teorierna, över allt fanns omkring mig. Jag var redan i chock, men mitt under ett samtal med min kotaktperson tappar jag kontakten med omvärlden. Stänger in mig i mig själv, samtidigt som jag fokuserar på gatluktan med den molnfyllda himlen. Upp, ner, in, ut.
Och det kändes så skönt att sitta där, se på gatlycktan och sluta existera i världen.
När min kontakperson ringde sjukupplysningen så berättade dom att om man hamnar i chock så ska man ringa vårdcentralen och boka en tid. Men istället fick jag akuttid hos mobila teamet på kullbergska. Och det var där som jag tillslut släppte den paralyserande chocken, och blev mer kontaktbar.

När vi lämnade så tänkte min kontaktperson släppa av mig hemma, men jag kunde verkligen inte. Avspärrningen var fortfarande kvar. Istället blev jag avsläppt på stan, fick prata med min PM. Ringde min L och frågade om hon ville följa med och äta med mig, det var skönt att ha henne där, ha henne nära mig.
När jag slutligen skulle gå hem, var avsprärrningen borta, inne i trapphuset såg jag städpersonal som städat hela platsen, min hyresvärd(tror jag att det var) var och inspekterade resultatet och det luktade starka kemikalier.

Väl hemma igen, fick jag ännu en gång kvävningskänslor och bestämde mig för att röka på balkongen, utanför stod några tjejer och pratade med -det som uppenbarligen var- aftonbladets reportrar. de kom fram till mig, ställde frågor.


http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article8128219.ab

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article8133203.ab

http://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/1.868017

http://www.expressen.se/nyheter/1.2215182/man-begars-haktad-for-mord-i-katrineholm
17 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
Det händer inte här

Jag behöver behöver behöver ventliera mig, jag behöver behöver behöver förstå, jag behöver behöver behöver minnas.

Allting som hänt idag, alla tankar, känslor och minnen. Jag behöver få skriva ner allting.

Varje morgon tänder jag en cigg i sängen, och varje morgon börjar jag med att läsa tidningen i sängen. Och jag hörde porten som öppnades/stängdes, jag hörde en man som skällde på någon, dova dunsar och gråt, en flyktig tanke var att jag skulle ringa polisen, men det gjorde jag inte. Jag minns att jag hörde en siren och tänkte att det var tyst i trapphuset. En bil körde upp och parkerade vid min balkong, och jag minns att det var blåa ljus, ännu en flyktig tanke svepte förbi, att polisen hade kommit. Jag kan inte minnas några tider alls varken för bråket eller hur lång tid senare jag hörde sirenen, för jag stänger av, kopplar bort saker och ting.

Eftersom mina persienner alltid är nere såg jag aldrig någon ting, jag hörde att det prasslade i buskarna och tänkte att det var barn som lekte, det var inte barn, det var polisen som satte upp avspärrningen. Jag fortsatte helt enkelt som jag alltid gjorde, jag sprang fram och tillbaka i lägenheten för att klä på mig och hitta alla saker jag skulle ha med mig på tåget, blommor, biljetter, smink, ljus, plånbok, kamera. Det var inte förrän jag gick in i köket för att se, därifrån, vad det var för väder ute som jag såg avspärrningen, polisbilen, polisbussen och ambulansen.
Min tanke var att de var här för bråket, misstänkte att någon var skadad, men tänkte att eftersom avspärrningen är till för att se till att ingen kommer in, att de säkerligen skulle släppa ut mig.
När jag öppnar dörren sliter gröna armar ut mig, får inte stänga dörren, inte låsa dörren, säger samtidigt att jag ska ut att jag måste låsa, tar de nycklarna ur handen på mig, fortsätter slita mig ut. Ut ur porten, regnet, avspärrningen, polisman på andra sidan, till höger ser jag flera halvklädda blöta kvinnor, kvinnor från min port, som jag hälsar på när jag går förbi. Polisen ser på mig och ag frågar vad det är som händer. Han svarar att han faktiskt inte vet, innan han säger att han behöver ta mina personuppgifter. Ser ner på blommorna i påsen i min hand och frågar om jag ska någonstans. Ja, jag ska till stockholm, berättar om Skogsälvan, innan han frågar om jag hört någonting i morse, något bråk. Ja, det gjorde jag ju, och ser svaret i hans ansikte innan han hann svara. Du får inte åka, du måste stanna här, men sa att han var tvungen att kolla om jag fick åka. När han tillslut gav domen att jag inte fick sprutade tårarna ut, jag fick inte åka, jag fick inte veta vad som hände, jag fick inte veta någonting. Jag fick bara välja mellan att stå ute i regnet eller bli förd tillbaka in i lägenheten, jag valde det sista. Och med 22 öre på min telefon kunde jag inte berätta någonting för pm, eller mamma. Frågade tillslut och fick låna polisens mobil och bad mamma ringa upp mig innan de gröna armarna förde in mig igen, hann öppna dörren innan någon frågade mig hur det var fatt, insåg att jag fortfarande grät.

Paniken slår in, instängd instängd instängd, hamnar på köksgolvet med skorna på, mamma ringer.
Mamma, jag är rädd. minns att jag berättade om polisen och ambulansen, och avslutade med att de var avspärrat utanför min port, att de säkerligen inte skulle släppa in henne.
Fick kvävningskänslor och slet av mig min sjal och tröja, började gå runt och öppna dörrar och skåpsluckor. minns inte hur lång tid innan min telefon ringde igen. mamma.
de ville inte släppa in henne, trots att hon förklarat att jag att jag var hennes dotter, att jag har asperger och att jag ringt henne. frågar om jag vill att hon ska vara där när de förhör mig, eller om hon ska be någon polis att komma in och sitta med mig. jag vill inget av de
min dörr ringer samtidigt och det är poliserna som ska förhöra mig, förklarar för mamma att jag inte vill att hon ska vara där då, ger mobilen till polisen innan jag tar ett glas vatten och sätter mig på köksgolvet igen. Hör att polisen säger "det har min son också" och förstår att han menar asperger. när han lagt på slår de båda poliserna sig ner på köksstolarna, vill inte se på dom. fokuserar istället på de öppna dörrarna till städskåpet.
De vill gå igenom min dag, berättar att ag läste tidningen. de frågade om jag satt i köket, nej jag satt i sängen. Frågade om jag inte blev nyfiken på bråket jag hörde, om jag gick fram till dörren för att lyssna. Nej, det gjorde jag ju inte. Påpekade att jag har titthål i min dörr, frågade om jag inte gick och kollade, om jag såg någonting. Nej, det gjorde jag inte heller. fortsatte läsa, hörde sirenen och insåg att det var tyst i trappen igen.

frågorna efter var sökande, försöka få mig att minnas. Var det en person som skrek och svor, var det en person som grät. Om jag kunde känna igen rösten på personen som grät. Om jag känner några i trapphuset, om jag vet vilka som bor här, om jag kunde höra vad de sa, vilket språk de talade. Om jag skulle känna igen rösten om jag hörde den igen.
Berättar att de var väldigt förtegna om att jag inte skulle se någonting när jag öppnade dörren. Får svaret att det är lite känsligt där ute, sådant som kan uppröra en människa. Ser ner på mina ärrfyllda armar ochfrågar om de menar blod. Det är då de berättar att utanför ligger en död tjej, får mobilnumret till polisen om jag skulle minnas någonting annat. Hade redan frågat om de ersätter min tågbiljett, vilket de inte gör, och sedan säger han att man kanske kan förklara varför jag inte kunde komma med tåget och de kunde även ringa honom och bekräfta det om det behövdes.

När vi sedan ska gå igen, så säger dom att jag får titta om jag vill, för nu hade de faktiskt flyttat kroppen, men jag kände att jag inte behövde det-inte ville det- utan ville bara lyckas ta mig ner på stan, fylla på min mobil och förklara för pm att jag inte skulle vara på stationen när tåget skulle ankomma. 10.52 hade jag, i halvchock, lyckats ta mig ner på stan, köpt cigg, cola och påfyllning till mobilen, ringer frenetiskt till PM, hennes möte skulle ju börja klockan 11. När jag insåg att hon inte skulle svara ringde jag snabbt till hennes mamma för att förklara saken. Då sitter jag på asfalten och en av mina bästa vänners namn dyker upp på mobilens displey, hon ville bara höra att jag levde. För redan då var det överallt, på kurirens hemsida och på facebook, aftonbladet whatever.
15 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
286

Ångest
ångest av allting.
Det är mycket möjligt att det bara är jag som ser tecken som inte finns, kanske vill jag bara hoppas att jag har fel. Men ännu en gång känner jag mig lika ensam som förut, inget och ingen.
som om jag aldrig egentligen existerat
Så nu lever jag i den ständiga ångesten,
ensam och förvirrad

(Fånga mig och håll mig nära)
9 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
285

Oroskänslor och ångest i luften.

Jag gillar inte att ha människor hemma hos mig, för min lägenhet är min egna trygga plats. Det är här jag får andas, och nu blir den snart besudlad av minnet av andra människor i min trygga värld. Jag oroas så mycket, jag önskar mig bort igen. Jag vill aldrig mer vara här, aldrig mer andas här.
5 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
284

Timmarna rusar fram, dagar blir till månader och månader till år.
Jag är alltid lika trasig inombords, men jag har lärt mig alla spel. Jag kan alla tricks och lever i en socialanpassad lögn, men inom huset trygga väggar har jag byggt min sanna värld, det är då alla siffror snurrar på dataskärmen och jag aldrig behöver känna rädslan utav alla missförstånd. men när min värld blir för stor, krymper jag den igen, på golvvärmefläcken ligger jag i badrummet och lyssnar på vattnet som rinner igenom ledningarna i väggarna. Och allt annat kan glömmas bort. För en stund.
2 November 2010  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Dännis Hermansson                                             Skaffa en gratis hemsida