Dännis Hermansson

Superhero comming home

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Vänner	\|	Gästbok
Debatt	\|	Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Oktober (2019)

248

Eftersom det är julafton, och jag uppenbarligen inte är med min familj, så tänkte jag istället introducera mina bloggläsare i min fotobesatthet, genom att hänvisa dom (er alltså) till att kolla in mina bilder på min flickr-sida, och kommentera mina bilder där, så jag har någonting att fördriva tiden med. När ni ändå läser det här, så kan jag väl lika gärna påminna er om att kommentera här också (vilket folk har blivit jäkligt dåliga på)

men anyway, min flickr är;
http://www.flickr.com/photos/fuckingdennis/

24 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 3 kommentarer

Sommaren 2008

Egentligen, under ytan, så älskade hon julen. Vår första sommar ihop, bakade hon lussebullar, bara för att hon älskade julen och lussebullar. Vi andra tyckte kanske att det var konstigt, men vi alla gillade nog egentligen lukten utav lussebullar i hela huset, trots den extrema sommarvärmen. Det var en väldigt fin sommar, verkligen fin. Däruppe var det varmare än det var här nere, trots att man ofta antar att det ska vara tvärtom. Men istället för att sitta härnere i en hel regn-sommar, så var jag istället däruppe och solade, badade, jag klappade tillochmed på en älg. Vi hade 5-kamp på midsommarafton och hon pratade fortfarande inte med de andra inneboende, utom mig. Jag försökte övertala henne att prata med dom, samtidigt som jag, kanske tillochmed vi båda, åt jordgubbar. Det var under den delen utav sommaren som A och jag sa att "vi var schizofren". Vi larvade oss igenom det hela missförståndet när folk tror att man lider utav schizofreni, när man egentligen lider utav en personlighets klyvning. Men jag och A sa att vi var det ihop, och jag hävdade alltid att hon var vår bättre halva.

Personalen fick henne att vara med under 5-kampen iallafall, isällskap med en ung, kvinnlig vikarie. Jag tabbade mig otroligt under första momentet, pilkastning. Inte en enda pil fastnade på tavlan, trots att de allihopa träffade tavlan. Jag skämtade om att jag borde få stilpoäng för det, och jag fick en fjärdedels poäng som tröst. Under den sista delen, älvgårdsvetande, så såg jag på henne, när vi satt där alla på en blå studsmatta, och hon såg så liten ut. Hon tryckte sig mot personalen, men trots det så såg hon ändå rätt lycklig ut, just där, för en stund, så kanske inte det var så svårt trots allt.

A, vann tävingen och jag kom tvåa, det var även en stund då vi skrattade åt att "vi" vann. Hennes pris blev att få välja bland priserna först, och hon tog det självklara valet; en presentcheck på macken, vilka jag tillochmed minns att hon använde till cigg.

Jag minns den sommaren med glädje, och detta är en del utav det, en del som jag lyckats få ord nog att kunna skriva ner. Ni andra kommer antagligen inte att uppfatta de undertryckta känslor som gömmer sig bakom alla dessa bokstäver, men det finns några som gör det och det är för mig och för dem som jag skriver det här. Och för att slutligen klargöra; A är inte densamma som personen som jag skrev om ifrån början. A är helt enkelt A, och när jag inte benämnt meningen med ett A eller börjat skriva om någon annan utan namn, så är det en annan person och inte A.

24 December 2009 | Länk | Saknad | 1 kommentar

247

Jag gillar inte när man pillar med mina mediciner, Jag vill inte att man sätter in nya mediciner utan att rådfråga mig först. Jag vill inte att man ändrar mina doseringar utan att prata med mig först. Jag vill heller inte att man tar bort mina mediciner utan att diskutera det med mig först. Jag "vann" denna gång och får ännu en gång en receptförnyelse på min stesolid, men det var inte utan många protester och många "nej" ifrån läkaren. Han ville prompt att jag skulle sluta med den mediciner omedelbart. Han pratade även en heldel om att Lyrica tydligen är beroendeframkallande och att jag kanske borde prova en epilepsi medicin istället. slutaslutaslutaslutasluta pilla med mina mediciner!

22 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

246

Jag har glömt hur man andas

Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen, jag känner mig instängd och bortglömd. Jag kanske borde försöka våga mig ut ur min lägenhet, men jag är rädd för allt som finns där ute nu. Jag kan inte sluta tänka på Älvgården och deras svek, hur de kunnat dra sådana slutsatser om mig. Jag kan inte sluta tänka på hur de kunnat bl sådana fega stackare, som inte vågar ta reda på sanningen.
Jag kan heller inte sluta tänka på min lilla Skogsälva, hur hon försvann, men lämnade världen i tårar. Jag kan inte sluta tänka på alla de saker som vi faktiskt gjort. Eller på halsbandet som en dag hängde på min dörr, halsbandet som nu hänger runt min hals och som ständigt påminner om allt som varit. Alla minnen, alla tankar, alla känslor;
Är det finare nu? Är världen finare nu, Skogsälvan? Är allting borta nu? Är all din ångest borta nu? Har dina hemska minnen försvunnit nu? Lever du i din skog nu? Lever du i en skog nu, Skogsälvan?

21 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer

245

Det kändes ungefär som att de sparkade på mig medan jag fortfarande låg på marken. Jag blev utkastad - igen. Utkastad från det som var mitt hem och min trygga plats. Jag är tydligen för ostabil och jag verkar vara påverkad. Det är klart att jag är ostabil, jag har mist en vän, en lillasyster, en förebild. Vi var på en minnesstund till hennes ära, då är det heller inte så konstigt att jag är ostabil. Och att jag var påverkad, det är egentligen jävligt bullshit. Jag hade tagit min vid behovs medicin, men jag ser drogad ut annars också. Det är alla nya mediciner som gör det, men de hade inte stake nog att ta reda på fakta innan beslut togs.
Precis som förra gången.
Jag vet inte om jag borde tacka eller be dom dra åt helvete. Det känns som att hur jag än försöker, så faller jag bakåt igen.
Och sen sparkar dom på mig när jag fortfarande ligger ner.

18 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Psyk del 10

4/12 - 09

Ja, bättre än såhär kan det väl knappast bli. Förtillfället sitter jag utanför min egna lägenhet, utlåst och skrattar ibland lite åt situationen. Fick åka sjuktaxi hem, hade sms;at med min kontaktperson undertiden och hon förklarade att städfirman inte var helt färdiga med min lägenhet än, och om de inte var klara när jag kom dit så skulle jag ändå kunna komma in och få mina nycklar. Väl framme vid lägenhetsdörren står jag, med taxichaffören, och knackar och ringer på och rycker i dörrhandtaget. Inte en jävel var där, städfirman hade med andra ord blivit färdiga och åka. kruxet var bara det att de skulle lämna nycklarna till min kontaktperson då, så att hon kunde möta uupp mig vid lägenheten och ge dom till mig. Nu visar det sig att städfirman lyckats glömma bort den viktiga detaljen, och soc-jouren jobbar förfullt för att jag ska kunna få komma in.

Men nujävlar ringde allt telefonen, min kontaktperson berättade att städfirman nu ska komma med nyckeln till mig, på direkten. det var mycket smidigare än att de måste ge den till min konmtaktperson för att hon sedan ska ta sig till mig för att lämna en jävla nyckel och sedan dra igen, speciellt på en fredag. Men lite vettigt har ju hunnit med under den här tiden iallafall. Som att ringa till Apoteket och kolla så att mina recept har kommit och att de har dom inne på lager, och se på fan, både recepten och medicinerna fanns inne.

11 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Psyk del 9

1/12-09 mindre allvårdsavdelningen

Jag kan inte sova om nätterna, trots att jag redan har medicin för insomnning och för att sova ostört, istället vaknar jag nu varje natt när insomningen gått ur, går ut och röker och ber om stesolid, lägger mig i sängen igen och försöker att somna om, men självfallet slutar det med att jag nästan-somnar men inget mer än så.

Jag frågade personalen om de visste någonting om hur fan jag skulle ta mig hem imorgon när jag skulle bli utskriven. Men ingen utav dom visste, men de skulle kolla upp det.
så jag begav mig än en gång ner till nyköpings centrum ihopp om att få lite julklappar avklarade, eftersom jag ändå skulle bli utskriven dagen därpå och nyköping har lite större utbud än Katrineholm. Väl på väg ner ringde jag soc och bad dom lämna ett meddelande till min soctant om att hon skulle ringa upp. När hon väl ringde upp så berättade hon att jag inte alls skulle bli utskriven dagen därpå, utan att jag skulle bli utskriven i slutet utav veckan. Så jag ringde till personalen och sa åt dom att prata med läkaren om det. Det skulle de göra och jag skulle få ett besked när jag kom tillbaka, vilket jag inte gjorde förrän 16.20. Då blev det först genomsökning av mina saker, sedan skulle personalen än en gång kolla upp vad det egentligen var sagt om min utskrivning. Läkaren kom precis då så och berättade att det stämde att det var aktuellt med utskrivning i slutet utav den här veckan. Jag passade även på att ta upp mina sömnproblem och han beslutade då att jag skulle få två nozinan utöver mina lergigan. Sedan bad jag sjuksköterskan om en stesolid och läste tidningar en stund, innan jag beslutade mig för att ta en dusch, vilket betydde att jag än en gång var tvungen att prata med en personal. Min rakhyvel är nämligen inlåst annars.

Efter min underbara dusch så skulle jag lämna tillbaka rakhyveln, men jag gav den då till en annan personal, som genast trodde att jag stulit den från avdelningen. Men om så vore fallet så hade jag absolut inte viftat med den framför hennes ögon.
Och jag är så jävla trött på att sitta på det här jävla stället, det känns som de enda som är normala här är jag och en annan tjej som är ett år äldre än mig.

Sedan har vi tanten som går framochtillbaka i korridorerna hela dagarna, fullt påklädd och med packning, hon rycker i dörrarna (och jag undrar närfan hon inser att dom i inte går att öppna). I och för sig så stör hon mig inte så jävla mycket etftersom hon inte är högljudd, hon säger inte mycket alls om jag ska vara ärlig.

Vi har ju även våran välkända mummel-gubbe, som pratar om mikrofoner och kameror och förklarar att de sitter överallt (inklusive mina piercingar). Han pratar även ofta om saker som inte stämmer överhuvudtaget alls, som att min mamma skulle vara från malmö, att han har sett henne på avdelningen innan hon ens varit här. Men det som jag nog stör mig mest på är hur elak han är mot flera utav de andra på avdelningen, idag kallade han bland annat en annan patient för jävla tyskhora, och det var tydligen inte första gången han gjort det idag heller. Han brukar även kunna vifta med glöden, på sin cigg, mot Ciggmannens ansikte, vilket är något jag heller inte gillar.

Sedan måste jag ju självklart nämna Ciggmannen himself, den stora kändisen i Katrineholm. Han får väldigt ofta spasmer, tar bort saker som inte finns, varkar vara väldigt inkontinent (eftersom han kissar på sig så mycket).

11 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Psyk del 8

30/11-09 mindre allvårdsavdelningen

Det känns som att det bara blir mindre och mindre att skriva om här, allting flyter runt och jag märker knappt hur tiden går, ena dagen har jag varit här i en vecka, nästa har jag varit här i två. Men någonting som jag faktiskt vet är att jag varit så nära den farliga knappen idag, den farliga knappen i mitt huvud som utlöser all den undertryckta ilska som jag haft inom mig så länge.

Ja, jag har svåra agressionsproblem, men jag är dock en sådan människa som faktiskt (oftast) kan behärska mig. De personer som känner mig eller haft med mig att göra under en lång tid vet att mitt bästa sätt att hantera ilskan är att gå ut i några timmar, låta tankarna klarna och förnuftet återvända.
Det som nästan utlöste mitt stora utbrott idag var socialtjänsten och deras, till viss del, inkompetenta personal. Jag fick den stora äran att få det största puckot till handläggare, en kvinna som inte ens läst mina journaler eller känner mig överhuvudtaget. Hennes favorit intresse verkar vara att skylla sina egna fel och brister på andra, och även att lämna över sitt ansvar över mig till andra.
Det började med förrförra veckan, då hon sagt att jag skulle bli utskriven i mitten på veckan efter (förra veckan alltså). sedan blev det i slutet på förra veckan, sedan blev det i fredags förra veckan, sedan blev det idag, sedan blev det imorgon och nu blir det på onsdag. Jag är jäkligt trött på hela den här jävla skiten nu, och tro mig, det är jag inte ensam om. Läkaren här ringde tillslut henne under mitt läkarsamtal, även då hänvisade hon till någon annan. Hon försökte även lägga över ansvaret över mig på läkaren. Sedan handlade om att städfirman de brukar anlita varit på utbildning förra veckan, så de visste inte exakt hur snabbt de skulle kunna få tid med min lägenhet. läkaren föreslog då att de kanske skulle införskaffa en annan städfrima, för de kan inte ha mig kvar här hur länge somhelst heller, jag har redan varit här en vecka förlänge och det råder platsbrist och folk som behöver mer vård än jag tvingas vänta på grund utav att de inte kan skaffa en jävla städfirma som kan städa min lägenhet.

Ungefär då gick jag från samtalet, självklart hade jag inga cigg med filter ( john silver med filter hade tagit slut i kiosken) så jag fick springa och be Ebba om att få låna en cigg. Påväg mot rökrummet så kom skötaren som varit med på samtalet och sa att vi kunde gå ut och röka istället. Jag rökte upp min cigg så jäkla fort att skötaren gav mig en ny, och jag fick mala på om alla soctantens oacceptabla beteenden. Sedan skulle vi återvända till läkarsamtalet, men jag ville gå till mitt rum och dricka lite cola först, och jag var såpass jävla arg att jag tillochmed spydde (jag hatar att spy, verkligen HATAR).
Skötaren sa att vi kunde vänta en stund och så ringde jag min mamma och bad henne ringa upp tantfan och ge henne en jävla utskällning för att hon inte gör någonting för mig alls.
När jag återvände till läkarsamtalet så hade inte heller läkaren fått något klart besked om när jag skulle få åka hem.

Så jag var arg och ledsen. Arg för att känna mig så jävla obetydlig, att det inte är någon press på att få hem mig och låta mig fortsätta min skolgång. Ledsen för att än en gång känna sig utkastad, för jag kunde fortfarande höra läkarens ord;
- Du kommer att bli utskriven imorgon.
Så jag gick helt enkelt ner till Nyköpings centrum och tröstshoppade för över tvåtusen kronor.
Och flera timmar gick innan jag lyckades ta mig hem igen, Setosliden som jag fått med mig verkade knappt och jag hade all jävla ångest omkring mig.
Sen bestämde jag mig för att bryta mot reglerna ( vilket jag iofs gjort iprincip hela tiden) genom att färga håret, vilket man inte får göra, jag bär även med mig min mobil, vilket jag heller inte får eftersom det är kamera på den och det är sekretess på den här avdelningen. men det är ju inte direkt så att jag sitter och fotar varenda jävel som är här, för jag skulle inte vilja bli fotad själv, men jag vill ha min mobil hos mig eftersom det inte är så jävla lätt att hålla kontakten med sina vänner annars, iallafall inte med dom som inte har hemtelefon och kan ringa till patienttelefonen.
Och nu har jag helt enkelt hamnat här, överväger att lägga fram lite snygga grejer och gå ut och shoppa imorgon också, det är dags att börja inhandla julklappar, som vilken vanlig människa som helst. Kanske skulle försöka mig på att hitta någon snygg klänning eller ett par okej byxor när jag ändå har chansen.

11 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Psyk del 7

27/11 mindre allvårdavdelningen

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. mitt huvud är tomt på förnuft ovh fyllt med kaos och ångest. det blir bara svårare känns det som. jag tror att jag skulle behöva prata med läkaren om att höja min stesolid när jag blir såhär, men läkaren kommer aldrig. läkaren kommer aldrig när man behöver honom som mest. en femma stesolid hjälper inte när det är såhär, när mitt huvud är fullproppat med minnen från min skogsälva. när jag varken vet vad jag vill eller inte vill. det fungerar helt enkelt inte just nu, det kanske aldrig kommer att kunna fungera heller.
jag förstår ingenting.

11 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Psyk del 6

23/11 mindre allvårdsavdelningen

Det kom en ny kvinna hit idag, eller rättare sagt klockan tre på natten. Hon lyckades väcka mig precis när min Imovane gått ur kroppen, så att jag inte kunde somna om. Sen förde hon även ett jävla liv, så tillslut gav jag upp och gick med sjukhusfilten bort till personalen och bad om att få stesolid och berättade att hon förde ett jävla liv. Jag fick öven röka fast rökrummet egentligen ska vara låst mellan 12.00-06.00. Men vid halv femtiden lyckades jag åtminstone somna igen.

jag fick även åka hem en stund idag, plockat ihop saker som jag behöver. Jag var väldigt ångestfylld innan, tillochmed såpass att de fick ge mig stesolid. Det var rätt mycket kaos i mitt huvud, men nu vet jag åtminstone att det inte alls är blod och knivar överallt. Istället låg där en blodig handduk och några rakblad. Det tända gravljuset som jag tänt för I var släckt, antagligen någonting de gjort när de hämtat mig. Min anka var där också, min älskade badanka som jag fick utav I innan jag skulle få flytta, den gav mig även så mycket ångest, sorg och saknad att jag föll i gråt framför den. Den var en utav de sakerna som fick följa med mig hit. Även det lilla gosedjuret som jag fick utav henne i julklapp. Dom är placerade på en särskild plats i mitt fönster här.

Men om vi återgår till lägenhetsstökandet så var det faktiskt kaos, av någon anledning hade jag slängt in massvis med saker in i badrummet. Jag vet inte varför, men jag hade antagligen en anledning att göra det då, vilket jag självklart inte minns. Men jag lyckades åtminstone hitta en heldel saker att ta med mig, kanske tillochmed lite förmycket. Jag fick även gå ner på stan helt själv, jag kände mig alltför nyfiken på om dr H faktiskt skrivit ut mediciner åt mig, men det hade han faktiskt inte. Jag sprang även in på bokia för att se om det kommit ut någon ny bok ifrån min serie, men det hade det självklart inte. På Coop lyckades jag åtminstone få med mig en hel hög med tidningar och korsordstidningar. Jag köpte även en bukett blommor och ett gravljus, C lovade att vi kunde stanna till vid farfars grav.

När vi väl kom dit så började det självklart att regna lite, C väntade i bilen medans jag gick iväg. Väl på kyrkogården så kunde jag vetkligen inte minnas vart han låg begravd, så jag irrande runt förvirrat ett tag, innan jag slutligen gav upp, sorgsen och besviken virrade jag mig tillbaka till bilen igen, med blommor i handen. C förklarade för mig att jag kan komma dit någon annangång, att mamma kan visa mig vägen. Istället ligger buketten i mitt, låsta, fönster på mindre allvårdsavdelningen. Jag tryckte i mig ännu en femma stesolid och minns knappt resan tillbaka till Nyköping.

Väl här så gick personalen igenom mina saker, jag får tydligen inte ha parfym eller någonting alls. Men det värsta var när den-elaka-tanten började söka igenom min I-låda. Jag bad henne att inte röra den, men hon sa att hon var tvungen. mer utav deras rensning minns jag inte, jag föll nämligen ihop i en hög på golvet och grät okontrollerat. Dom får inte röra I-sakerna, de får dom faktiskt inte. När de var klara och gick så låg jag fortfarande lvar gråtandes på golvet, jag vet inte exakt hur länge jag var där, men tillslut började jag vandra ut mot rökrummet. Jag grät fortfarande och hade dragit luvan över ansiktet. En personal som jag inte träffat tidigare lade armen om mig och frågade hur det var, men jag vägrade svara, utan sa att jag ville ha min stesolid.

Väl inne i rökrummet satt jag mest och grät med en tänd cigg i handen, det gick inte så bra att röka. Yosita kom tillslut in och frågade hur det var med mig, men jag kunde inte svara. Hon frågade om att jag ville vara ensam och då nickade jag bara. Hon sa inget mer utan gick ut igen. Jag tände ännu en och grät så mycket att jag ramlade av stolen, då kokm Yosita in igen och försökte få mig att prata, hon hjälpte mig även att ställa mig upp innan personalen kom och ledde mig till mitt rum. Den kvinnliga personalen (C) bad mig att sätta mig på en stol, men jag satte mig istället på golvet. Efter en stund kom tanten som tidigare frågat hur det var med mig, hon var tydligen sjuksyster och gick iväg för att hämta en stesolid åt mig, som dom efter lite övertalning fick i mig.När den började värka så gick jag ännu en gång iväg till rökrummet, men denna gång grät jag inte lika okontrollerat.

Jag antar att det var jobbigast att veta att hon, utav alla männniskor, skulle söka igenom min anka. Det blev för personligt för mig, och alldeles för inkäktande på mitt privatliv. Att ingen kan förstå att min lillasyster är död, att min skogsälva blivit till en ängel. Att dom inte kan förstå att jag behöver utrymme. Att jag behöver tryggheten som fanns innan. Älvgården var mitt hem och I var min lillasyster, även om vi inte hade några biologiska band så var hon ändå min syster. Min kämpande syster

9 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Psyk del 5

21/11 Mindre allvårdsavdelningen

Jag sov väldigt länge idag, jag antar att gårdagen utflykt tröttade ut mig, trots att den inte varade så länge. En manlig sjuksköterska som jag inte minns namnet på, kom in och pratade med mig om mina matvanor. Att jag faktiskt måste äta någonting eller dricka näringsersättning. Jag försökte förklara för honom att jag verkligen inte kan äta deras mat och att näringsersättningen är jävligt äcklig, så jag frågade honom om jag inte kunde få ett ägg att äta istället, och det fick jag. Dessvärre så var ägget kallt och slemmigt, så jag kunde verkligen inte äta hela. Personalen gav mig även näringsersättning med chokladsmak (jävligt äcklig) och jag tvingade faktiskt i mig två klunkar.

Jag fick även äran att få prata med, den store Katrineholms-kändisen, ciggmannen. Eller ja, vi pratade väl egentligen inte speciellt mycket, vi satt i rökrummet ihop och han höll på att plocka med sina saker som inte fanns.
Något mer positivt är väl att jag fått mina listor godkända, den ena listan är saker som mamma ska ta med sig, den andra är vad C ska ta med sig och den tredje är vilka saker som jag ska ta med mig hemifrån när jag åker dit på måndag.

Jag fick gå ut själv idag, trots att de helst inte vill att man går ut i sina landstingskläder, men eftersom jag bara skulle gå utanför och röka så fick jag det. Det är svårt att beskriva den exakta känslan utav frihet efter att ha suttit här. Jag rörde vid träden, kände vinden i mitt hår och plockade en blomma.
Kajsa, den unga tjejen från Piva, såg mig från sitt fönster och vinkade dit mig. Hon kan ju inte öppna fönstret, men vi lyckades kommunicera med varandra ändå. Hon fick mitt mobilnummer, så att vi fortfarande kan ha kontakt. Visst, jag har ju ingen mobil just nu, men på måndag så får jag ju den.

Anyway, efter min promenad så fick jag duscha, innan dom la om mina sår. Jag vill helst inte att dom ska göra det, eftersom de då aldrig får några sårskorpor och kan självläka, men tanten sa att jag är på sjukhus och de är väldigt måna om att jag inte ska få någon infektion. Jag satt även och pratade med Ebba, en 20-årig tjej som faktiskt bor i Katrineholm. Hon ville att jag skulle berätta lite mer om min Asperger och om jag hade några specialintressen. Jag förklarade att jag gillar binära tal och binärtext, fotograferande, och att jag har börjat lära mig att se om tjejer har ADHD.
E - Jag då, vad tror du om mig?
D - Hmm, du rör på dig hela tiden eller pillar otåligt på saker, så jag gissar på att du har drag utav ADHD eller fått den diagnosen.
E - Jag håller faktiskt på med en ADHDutredning just nu.

Vi insåg båda två att vi har problem med maten och pratade mycket om olika diagnoser, varför vi är här och missbruk. Hon berättade även att Johanna, en kort tjej som inte pratar så mycket, faktiskt har grav ADHD. Anna ska även få stanna här i 3 veckor till, innan hon får åka hem. Jag berättade att jag nog får komma hem snabbare.

Jag bad personalen att ringa upp min mamma så att hon kunde ringa upp patienttelefonen. Hon pratade mest om att jag måste skriva ner alla mina klagomål om min handläggare på soc, så att mamma kunde ta med dom till socialtjänstens högsta chef. Ja, min mamma känner fan alla jävla myndighetspersoner i Katrineholm.
Mamma lovade även att ta med bröd, messmör, lypsyl, hårsnoddar och en tändare. Hon hade även turen att det inte var knäppa-berta som svarade i telefonen, sådan tur hade nämligen inte C, då svarade knäppa-berta och kallade mig för Elvis. C skrattade mest och berättade att hon även ringt två gånger tidigare, men då hade det varit mummel-gubben som svarat och sagt att "Dännis och kompani gått" och "Dännis och kompani har lämnat oss". Jag berättade då att det varit mummel-gubben som hon pratat med och att han tidigare berättat för mig att han sett min mamma på avdelningen och att C skulle bli hans underhållningsdam. Sedan diskuterade vi mest mamma och hennes sätt att manipulera folk. C märkte själv hur hon var och sa att min mamma var mästerlig på det, som om jag inte visste det innan.

Personalen lovade även att prata med mummel-gubben om hans sätt att svara i telefonen.
Och jagf ick även ett varmt ägg den här gången, men jag åt bara äggvitan. En personal var även snäll nog att koka varm choklad.
Ciggmannen hade tydligen druckit från min cola, vilket den snälla personalen berättade för mig, då sa jag bara att det var skitsamma och att jag inte har bacillskräck. Sedan kom jag på att han brukar äta aska och gå omkring med fimpar i fickorna, så jag sa till personalen att han kunde få colan om han ville.

Sen har det mest blivit medicinutdelning och korsordslösning. Förtillfället sitter jag i tv-rummet med Ebba, Robinson har precis slutat och jag känner att det snart är dags för att sova, men jag ska försöka hålla mig vaken en stund till. Nuförtiden håller jag mig vaken tills jag hasar okmkring halvsovandes, mest fr att jag inte vill ligga vaken och hinna tänka en massa i sängen innan jag somnar.

Åh, jag glömde ju skriva att jag varit ute två gånger idag. den snälla-personal-tjejen lät mig följa med ut och röka, på ett ställe där man egentligen inte får röka. Det var skönt att känna kvällskylan mot kinderna. Jag och hon har även enats om att det egentligen är bra att jag inte minns min psykos, medtanke på hur det tydligen ser ut i lägenheten.
Måste även komma ihåg att pratade med personalen om att få med min stesolid till hemresan, ifall det skulle bli för jobbigt. Sjukskterskan ikväll har även satt upp på deras arbetslista att jag behöver ett läkarintyg, som jag kan skicka till skolan, så att jag fortfarande får mitt studiebidrag.

Jag vet heller inte om jag skrev det här igår, men mummel-gubben säger att det är mikrofoner i mina piercingar, så jag borde ta ut dom. Knäppa-berta tycker också att jag borde ta ut dom, men upprepar hela tiden att jag är en sådan söt flicka och att mitt hår är så fint. Men idag har Berta tydligen haft en dålig dag, säger Ebba. Knäppa-berta älskar vanligtvis Ebba, men idag bad hon henne att försvinna.
Och självklart strular datorn hos sjuksköterskorna så att jag måste vänta på min fake imovane, det hände samma sak igår.

Dessutom längtar jag verkligen efter att få ett lypsyl, mina läppar är så spruckna och torra att det gör ont. Men iochförsig så förändrar det antagligen inte mitt utseende, jag ser antagligen redan ut som ett sönderpundat luder med mina sjukhuskläder, okammade hår och mörka ringar under ögonen. fast här är det inte direkt någon som bryr sig om hur jag ser ut, eller de själva heller. men jag längtar verkligen efter att få mina huygienartiklar. seriöst, dom har inte ens deodorant här, och det känns jävligt äckligt. fast jag får ju inte ha rakhyvel heller, så jag kan ju inte raka mig heller, så det känns ju inte heller speciellt fräscht.
Och jag tror att jag avlider utav trötthet snart. Möh, men nu låter det nästan som att några kommer från medicinrummet, jag får väl gå dit och tjata lite på dom, och självklart kommer dom precis när jag kommit till ordet "tjata".

5 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Psyk del 4

20/11 Mindre allvårdsavdelningen

Mindre allvårdsavdelningen är kanske helt okej, men otroligt tråkig. En mörk tjej som jag tror heter Hosita är väldigt snäll. Igår så grät jag och satt i rökrummet, då såg hon på mig och sa;
- Det är okej att vara ledsen, men får det.
Dom orden värmde faktiskt. En annan ung tjej, eller ja hon är 27, är även väldigt trevlig. Dom förklarar saker om det är något jag inte förstår.

När jag vaknade upp i morse så var inte min rumskompis, Marit, kvar. Istället låg där en annan tjej som tydligen heter Lisa. Hon var lite alternativt klädd och berättade att hon lagt in sig frivilligt. Hon tyckte, precis som alla andra, att det är synd att en så ung tjej som jag tvingas sitta på en sådan avdelning. Hon tyckte att folk var så konstiga här så hon skrev ut sig, när hon skulle gå så ruffsade hon mig i håret.
En snäll tant i personalen, Cirkka som bryter på finska, var snäll och fäljde med mig ut på promenad. Vi skulle gå och köpa cigg, men jag hade inget leg med mig, så jag fick inte köpa. Cirkka sa då att vi skulle gå tillbaka och att hon sen skulle gå och köpa cigg åt mig.

Och jag har mina egna kläder på mig för första gången. Det kändes bra, eller jag har ju fortfarande på mig dom så jag borde väl skriva att det känns bra. Jag har mest ritat hela dagarna, det var lite strul med hurvida jag fick ha pennor på rummet eller inte, men det har jag iallafall, men under dagen har jag lånat en penna och ett suddigum av personalen och ritat i matsalen eller tv-rummet.

När vi satt i Tv-rummet, jag, Yosita (inte Hosita), en personal, knäppa-berta och en utländskille och mummel-gubben, så började Hosita plötsligt att dansa. De utländska killen, som tydligen varit med om en bilolycka och nästan dött, berättade för henne att hon dansade foxtrott. Jag sa att jag kan dansa bugg, men bara om jag är den som för, så Yosita och jag buggade ihop en stund. Alla tyckte att det det var väldigt trevligt som omväxling, och när vi slutat och skulle gå till rökrummet så sa knäppa-berta;
- Tack så mycket.
Jag antar att de tycker att det var en riktigt trevlig upplevelse , eftersom det inet händer så mycket här.

Efter det så fortsatte jag att rita i tv-rummet. jag hade med mig min cola, som jag fick av mamma, och bjöd Yosita och mummel-gubben. Jag har pratat med soc idag också, det var lite knepigt att få tag på nummret till kommunväxeln, så tillslut fick jag personalen att googla på det.Soc hade självklart stängt, men envis som jag är så krävde jag att få prata med någon, eftersom jag vet att det alltid är någon på soc. Så tillslut fick jag prata med en kille, jag förklarade för honom att jag behövde min plånbok och mitt leg och cigg, att soc har nyckel till min lägenhet och om de inte har tid så skulle Ckunna gå in och hämta sakerna, och ta med dom till mig när hon besöker mig på söndag. Killen sa att han skulle kolla om min soc var kvar och att han skulle ringa tillbaka. Jag gav honom nummret till patient-telefonen och S ringde sedan. Hon berättade att jag skulle få några timmars permission på måndag och blir hämtad klockan 11. Vi ska då hämta lite nödvändiga saker och sedan åka tillbaka igen.

C ringde nyss också, fast jag trodde först att det var Em, hon berättade att hon visste om min resa på måndag och att S var jävligt seg i huvudet. Hon vill nämligen att C kör mig tillbaka, trots att C försökt förklara för henne att hon faktiskt inte kan, att hon är väldigt upptagen nästa vecka, men det fattade tydligen inte S.

Jag har åtminstonde fått äta idag, en manlig personal tog med mig till köket för att försöka hitta någonting som jag kan äta. Tillslut fann vi bröd, och han suckade när jag förklarade att jag inte äter smör, kaviar eller deras ost, men att jag klarade mig utan någonting på. Han suckade även när jag insisterade på att jag bara ville ha ett glas vatten att dricka, men det smakade åtminstone bra och det var skönt att ha fått äta någonting.

5 December 2009 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida