Superhero comming home
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Dear dear diary

Egentligen så borde jag inte blogga nu, för jag har somvanligt ingenting speciellt intressant att komma med. Men skitsamma, jag gör det iallafall. Jag har varit på återbesök på Älvgården, lyckats bli av med 700spänn och ett paket cigg första dagen i Gävle. Tattiga lilla glitterfitta!
Har även lyckats få snyggaste blåmärket på högra benet efter tiokampen mot personalen (W! Jag sa ju att dom knutit för hårt!)

Och nu så har jag precis kommit hem från Mini-Mammas födelsedags maskerad. Det var ruskigt trevligt. På vägen hem så gick vi alla till McD, som vanligt, för alla ville ha cheezburgare. Winny och jag blev kallade emo utav några random personer när vi skulle gå där ifrån. Jag frågade om dom ville ha ett rakblad, men då ville dom inte svara.
Sen kom vi hem, och winny ligger och sover i min soffa, jag måste vänta 2 timmar innan min första nattmedicin börjar funka så att jag kan sova.
PUSS!
31 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
FuckingDännis

Jag ringde nyss till TV4 och bad dom ta bort min blogg från ett utav deras inslag. Inslaget handlade tydligen om unga tjejer som skär sig och bloggar, med i inslaget fanns en bild från min blogg där de "blurrat" ansiktet. Bilden är från förra sommaren, en tid då jag fortfarande skar mig.

Nu är det maj 2009 och jag försöker att låta rakbladen vara, och jag vill inte bli förknippad ihop med dom. Allra minst i tv.
Jag vill inte se hur jag var då, jag vill inte minnas just nu. För det är när man ständigt blir påmind om rakbladen, som man längtar efter dom som mest.

Och ja, jag saknar dom. Det gör jag faktiskt. De utgjorde en såstor del utav mitt liv under så många år. Men nu har jag valt att försöka överleva utan dom. Jag har gett bort mina rakblad, för att slippa frestelsen. Jag försöker verkligen den här gången. Och om jag måste ringa en tvkanal och be dom tabort ett inslag, då gör jag det. För jag vill verkligen inte försvinna igen.
19 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
147

Livet är inte lätt om man dras med psykiska besvär. Kommunerna sparar in på så mycket som de bara kan, ofta blir psykiskt instabila människor de mest utsatta. Vi måste skrika om hjälp, men inte ens då är det säkert att vi faktiskt får den hjälp vi behöver. Ofta försöker socialtjänsten tona ner problemen, hänvisar vidare till vuxenpsykiatrin eller barn- ochungdomspsykiatrin.

Många gånger behövs det en mer intensiv behandling än den öppenvården kan erbjuda. Många HVB-hem erbjuder just den behandlingen, men i slutändan handlar det fortfarande om den ekonomiska biten.

Jag är en utav få som faktiskt har haft tur, men jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för en grymt omtänksam läkare.
Om vi tar det från början, 2004 kom jag i kontakt med BUP första gången, det funkade inte speciellt bra. Och det var mer en avochtill-kontakt under några år. 2006 var året då jag hamnade i fosterfamilj, då togs kontakten med BUP upp och jag fick genomgå en utredning. Jag hamnade senare på behandlingshemmet Klivet i Katrineholm, där avslutade jag än en gång min kontakt med BUP.
I slutet utav 2006 fick jag kontakt med en kurator på Ungdomsmottagningen i Katrineholm, för att genomgå en abort. Vi behöll sedan kontakten. 2007 fick hon börja på BUP Elefanten i Linköping, som är en specialklinik inom BUP och är speciellt inriktade på svåra trauman - både som gärningsman och som offer.
Hursomhelst, i början fick jag fortsätta att gå hos kuratorn privat, vilket socialtjänsten betalade. Sedan kom medicinering på tal, då pratade vi om att försöka flytta mig vidare från BUP i Katrineholm till BUP Elefanten. Även det gick socialtjänsten med på, efter ett godkännande från BUP i Katrineholm.

Väl på plats i Linköping fick jag kontakt med Läkaren. Ja, Läkaren med stort L. Läkaren fick jag egentligen inte en så bra uppfattning om, och plötsligt så avbröt jag än en gång min kontakt med BUP. Men där slutade inte min kurator eller Läkare. De ansåg att jag faktiskt inte mådde bra, att min självmordsrisk var alldeles för stor och att jag absolut inte skulle kunna klara mig med enbart ett öppenvårdskontrakt.

Socialtjänsten var inte lika övertygade, de belv flera nekande beslut innan min Läkare satte sig på tåget till Katrineholm. Väl på plats fick han skrika in sitt budskap innan socialtjänst chefen gav beskedet att det var upp till mig att bestämma. Om jag anser att jag vill flytta till ett annat behandlingshem så skulle jag få det.

Jag var inte lika glad åt beskedet, och visste ännu inte om hur det kom sig att socialtjänsten erbjöd mig något sådant. Tillslut blev jag övertalad utav mattanten på Klivet att åtminstonde åka dit på besök.
Visst, det kan jag väl göra, men förvänta dig inte att jag tänker flytta dit. Jag är fan inget psykfall.

Jag åkte dit, och jag stannade där. De gav mig en ordentlig utredning, stöd och hopp om framtiden. Men jag hade aldrig varit här om jag aldrig träffat den envisa Läkaren med ett stort L.
14 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer
FuckingDännis

Hej och välkomna till Sverige! Ett land där vi gång på gång påpekar bristerna inom den psykiska vården och samtidigt lovordar den svenska psykiatrin.
Efter ett samtal med min vän S, la jag upp en bild på min bilddagbok där jag bad om hjälp att hitta prisuppgifter till psykiatrin i stockholms läns landsting. det slutade med att jag nu hamnade på www.borderline.nu och fastnade för en artikel.

Den svenska psykvården har en föråldrad organisation, och en forskare beskriver vardagen på en psykiatrisk mottagning som ett "krigstillstånd" Den 23 Augusti kunde man läsa följande på Aftonbladets Ledare (sidan 2).

23 AUGUSTI 2004. Oavsett från vilket håll man granskar den svenska psykvården verkar den vara i djup kris.

Alltför många som söker psykvård skickas hem med tabletter men utan fortsatt stöd, slår Psykologförbundet larm om. Var tredje patient på svenska vårdcentraler har psykiska besvär, men 1000 svenska vårdcentraler saknar psykolog. Mer än hälften av de privatpraktiserande psykologerna uppger att de ofta möter personer som verkligen behöver psykologisk behandling men som inte själva kan betala.

"Krigstillsånd på sjukhus"
Psykvård för den som har råd, alltså. Lita inte på samhällets stöd när livet svartnar, signalerar resursbristen.

Även för de svårt psykiskt sjuka brister samhällets stöd. Johan Cullberg, proffessor i psykiatri, hävdar i en debattartikel i DN att krigstillstånd råder bakom sjukhusväggarna:

"Man sliter för att få lägga in akut psykotiska eller självmordsbenägna patienter på avdelningar som redan är fulla [...] Psykoterapi är svåråtkommlig och köerna är långa. I sådana bristlägen blir recepten och sjukskrivningen kvittens vid snart sagt varje möte mellan läkare och patient."


Just biten om att akut lägga in patienter, fast avdelningen redan är full.
För några veckor sedan gick jag in på akutmottagningen på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm, jag bad dom att lägga om ett sår. Jag var fullkomligt klar i huvudet och självmant kommit dit, trots det så ville dom lägga in mig. Egentligen skulle jag väl inte brytt mig så mycket om det inte nu handlade om att det faktiskt inte finns någon psykavdelning i Katrineholm längre. Vilket betyder att jag isåfall skulle fått åka till nyköping och bli inlagd där.
Allting skulle bekostas utav skattepengar eftersom jag ännu inte behöver betala för min vård, pengar för en plats som någon annan skulle behöva mer än mig.
Ja, jag stör mig jävligt mycket på det.
13 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
145

"Det kanske inte är rätt för dig att gå i skolan just nu, du kanske ska fundera på att göra någonting annat? Jag menar, plugga kan man göra hela sitt liv om man vill, men just nu kanske det är dags för dig att göra någonting annat?"
11 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
FuckingDännis

Jag är avochpå livet hela tiden. Mina imovane är slut, istället trycker jag i mig lugnande tills jag somnar. Jag ringer och ringer, blir hänvisad till psykiatrin utav Älvgården, psykiatrin hänvisar till Älvgården. Allt blir fel och jag ligger på gränsen hela tiden, mitt på gränsen. Jag är så trött på att göra allting själv, trots att jag ständigt blir tillsagd att jag måste låta andra fixa vissa saker, lära mig att inte ta på mig allt ansvar för allting. Men i slutändan så är det jag som sitter och knappar in nummer efter nummer, förklarar för varenda jävel att det inte är mitt fel att de inte skriver ut mina mediciner, att jag jag fan har så mycket bättre koll på migsjälv än vad de har.
Jag är som sagt trött.
7 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
FuckingDännis

Jag borde inte ha tillgång till kamera eller internet när jag har tråkigt.
Men hej, jag vet hur man gör när man ska roa sig själv iallafall!

http://www.youtube.com/watch?v=T_IXgPCydDU
5 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

För det första, hur fan retuscherar du dina bilder? Gå en kurs, bilderna ser så jävla tacky och dåliga ut. Som om en fjortis från lunarstorm lagt upp dem för att få kommentarer som typ, "gawd vad snyggt" eller dylikt. Du började i och för sig ditt lilla Ö-kändisskap där. Sen förflyttade du dig till Bilddagboken och började whina om hur jävla fittigt det din bror gjorde mot dig var. Gillar du incest eller, för det gör ju apor och du ser ju ut som en...
Sett dig IRL, du ser fan ut som en jävla flodhäst med acne i hela ansiktet, håret står åt alla håll, lär dig sätta i dina extensions om du ska hålla på. Är det meningen att du ska sminka dig som en billig hora som möter Ronald Mcdonald? Du skulle behållt ditt rosa hår, det drar ju bort uppmärksamheten från hela din äckliga utstrålning.
Dina kläder är för fan flera storleker för små, dina vader är lika breda som dina lår. Och det är inte nådigt, vill säga.
Så ofta som du piercat dig själv i käften och i ansiktet borde du väl snart utveckla en självmuterande HIVsjukdom. Dina ärr får en att må så jävla illa. Du skriver flertal gånger att du inte vill att världen ska få se dig. Tro mig, hela världen kan försäkra om dig att det ömsesidigt, gumman. Du kan få skära ner dig och ruttna i ditt eget blod. Det skulle du väl gilla? För någon måste ju tillslut hitta dig, eftersom stanken av rutten emo luktar rätt bad.
Du skulle förmodligen skapa rubriker i lilla Katrineholmskuriren, det gillar väl du? För det vore ju inte första eller andra gången du gör det. Men däremot sista.
Why so serious bitch?

Jag måste erkänna att detta nog är en utav de få kommentarer på bilddagboken som verkligen är roliga. Och eftersom personen ifråga inte verkar våga visa vem det är så kan jag väl lika gärna svara på inlägget här.

1; Du får redigera dina bilder precis som du vill, du behöver heller inte sitta och stirra igenom hela min bilddagbok om du ändå inte finner något intresse utav det.

2; Jag är känd i Katrineholm, inte på Lunarstorm. Jag har heller aldrig varit kändis på Lunarstorm, men du kan lika gärna fortsätta hänga där om du ändå inte uppskattar bilddagboken.

3; Jag brukar heller inte sitta och "whina" på bilddagboken, men du verkar ju ha en jäkla koll på mitt liv, så jag antar att jag får lita på dig.

4; Nej, jag gillar inte incest eller apor, men nu börjar jag misstänka att det är det som du går igång på.

5: Det känns skönt att du vågar beskriva mig så målande, men ack så felaktigt. Speciellt emd tanke på att jag varken har acne i hela ansiktet eller ser ut som en foldhäst. Mina sminkningar ser kanonbra ut. Ja, mitt hår står åt alla håll emellanåt, och det kan jag stå för, jag behöver nämligen inte klä upp mig för att kunna springa till coop och handla. Ja, jag skulle nog ha behållt mitt rosa hår, men ite för att det skulle dra till sig uppmärksamheten utan för att jag gillar rosa.

6; HAHAH, den var nog bäst. Speciellt med tanke på att mina kläder oftast är förstora - inte för små. Och mina vader ärr definitivt inte lika stora som mina lår. Dessutom verkar dina tappra försök att få mig att låta fet inte lyckas så bra. Jag är nämligen av normalvikt, inte tjock.

7; Det finns så otroligt måna människor som har fler piercingar än mig, både i ansiktet och i resten utav kroppen, så jag antar att du innerst inne bara är avundsjuk på mitt face.

8; Om mina ärr nu gör dig så extremt illamående, varför fortsätter du isåfall att stirra på dom? För det verkar du definitivt ha gjort.

9; Jag har aldrig skrivit att världen inte ska få se mig, jag har däremot skrivit att jag tycker att världen borde sluta fokusera på mina armar och istället se mig som den person jag faktiskt är.

10; Jag skulle faktiskt kunna göra det, men det tänker jag faktiskt inte göra. Du verkar helt enkelt ha gjort av med alla dina argument ochistället börja med att skriva barnsliga saker. Men fine, det får du göra så ofta du vill - du är inte ens värd vatten i mina ögon.

11; och tillslut måste jag väl än en gång tillägga att du verkligen har tagit dig tid att kolla upp mitt liv. Mitt råd till dig är att sluta sträckläsa Katrineholmskuriren ihopp om att hitta artiklar om mig och istället skaffa dig en ordentlig hobby. Kanske börja samla på frimäken och hänga på mcdonalds?
1 Maj 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Dännis Hermansson                                             Skaffa en gratis hemsida