Dännis Hermansson

Superhero comming home

Startsidan	\|	Blogg	\|	Fotoalbum	\|	Vänner	\|	Gästbok
Debatt	\|	Topplistor	\|	Om mig	\|	Logga in

Må

Lö

Sö

Oktober (2019)

Kaos och ångest

Allting blir för personligt innanför Älvgårdens väggar. Man får veta så mycket om så många olika människor.
En tjej som tydligen har en tvillingbror, sm hon bokstavligen hatar. En annan får konstiga tankar. En tredje ser insekter, som egentligen inte existrar. En annan avskyr ordet "människa" och ser "människor" som robotar.
Man snuddar på andra människors liv, vidrör gränserna till deras världar.
Man får en blick utav ett annat liv, precis lika kaotiskt och ågestfyllt som ens egna.
Ett öga mitt i kaoset,
kort sagt. En ofullständig bild utav ett okänt fenomen - en annan människas känslor.

30 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Borderline

Min psykolog berättade idag att de vill göra utredningar på mig för att se om jag lider utav någon "sjukdom", tydligen så visar jag visa tecken på det.
Jag kan helt utesluta att det skulle vara ADHD eller asperger.nej, isåfall känner jag mig nog mer som en borderline.
Har suttit och läst på lite om det och kollat vilka symptom som kan påvisa att man har borderline, många utav symptomen känner jag igen mig, många som är osynliga för andra.
Fast jag är nästan lite rädd för att få veta att jag faktiskt HAR borderline, det blir som en tydlig stämpel om att jag faktiskt inte är fullkomligt frisk.
det här blir för rörigt, det känns som att alla tankar smälter ihop med alla ord, på skärmen, till en enda röra
nu skiter jag i det här

29 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Ångest

Jag kommer snart få en ångestattack, jag kan verkligen känna det. Alla mina uppenbara symptom börjar visa sig och jag vågar faktiskt inte be personalen om mitt vid behov-medicin.
Fan vad dålig jag är

26 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Tyck förfan inte synd om mig

Jag får ofta höra att folk tycker synd om mig, för att jag blev våldtagen och utnyttjad, för tt jag har PTSD, för att jag inte bor hemma, för att mina föräldrar inte ä som de borde, för att jag tar mediciner, för att jag bor på behandlingshem - för att jag mår som jag mår.
jag är ledsen, men jag vill faktiskt inte ha erat medlidande. För hur mycket ni än tycker synd om mig så kommer det faktiskt inte att göra så att det blir bättre.
Varje gång någon berättar för mig att de är så synd om mig undrar jag faktiskt hur fan de tänker, det är inte synd om mig. det som jag gått igenom och blivit utsatt för, det är fel och osmakligt, men trots det är jag faktiskt inte så mycket annorlunda än alla andra.
Jag är en människa som lever precis som alla andra.
Så kom inte och tyck synd om mig, för jag är precis som er, förutom att jag bor på behandlingshem och ä medicinerad

25 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Kollektiv nedtryckning

Jag är så hemskt trött hela tiden, jag vill ingenting annat än sova känns det som. Jag vill heller ingenting annat än att äta, fast jag vet att det inte går. Jag längtar efter mat, men det går helt enkelt inte att äta.
Mitt liv består utav cola, cigg, halvdan skola, skriva blogg och lägga upp bilder på min bdb som börjat bli en massivt känd bdb för mian bilder där man kan se mina sår och ärr på armarna.
Kollektiv nedtryckning, good luck.
Jag kan inte göra annat än att skratta åt det.

25 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Oändigt hopplös, föralltid hopplös. Vänj dig vid tanken

Personalen vill att jag ska öppna mig mer för dem, de vill att jag ska berätta mer om mig själv och hur jag mår och så vidare. Ärligt talat vågar jag faktiskt inte det, istället säger jag att jag varken vill eller kan eftersom att jag inte litar på dem. I och för sig så är ju det sant i sig, men jag vågar inte berätta för dem att jag faktiskt inte KAN lita på dem och berätta saker för dem eftersom jag då kommer att haka upp mig för mycket på dem och sen inse att även de kommer att ge upp hoppet om mig. Precis som alla andra gjort, alla som någonsin försökt hjälpa mig, försökt bry sig om mig.
Jag är helt enkelt ett hopplöst fall och det är lika bra att jag inser det nu.
Att jag ständigt påminner mig själv om det, för jag vet som sagt att om jag lägger min tillit i någon annans händer så kommer jag tillslut att stå där, än en gång, med besvikelsen i ögonen och hjärtat.
Jag tror inte att jag klarar av ännu en såda gång, jag tror faktiskt inte det.

24 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer

Dåliga dåliga människa

Jag känner mig så fucking misslyckad när jag knappt ens orkar åka in till Gävle i en timme utan personal. Jag är helt slut nu, både pskiskt och psykiskt. Ibland suger det att vara jag, eller okej, det suger rätt ofta att vara jag, men speciellt nu.
Ataraxen börjar iallafall verka litegrann nu, för jag känner hur käknslorna börjar rinna av mig.
Jag tackar härmed den/de männsikorna som uppfann ataraxen

22 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Stryp mig snabbare

Jag orkar inte riktigt med det här längre, det känns som att alla minnen och all ångst långsamt stryper mig till döds. Istället för att gra det fort och snabbt få det överstökat, tvingas jag lida i år.
Jag klarar nog inte det här
Just nu känner jag att jag egentligen skulle vilja läggas in på psyk. Jag har faktiskt velat det ett tag.
Jag känner nämligen hur allt kommer att bli värre och en dag kommer jag all svälja alla undangömda mediciner som jag förvarar på mitt rum.
Fan, det går med andra ord inte längre!

20 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Nej, jag skäms faktiskt inte alls

Nu förtiden är det vardagsmat för mig att höra att jag borde dö, att jag är äcklig och att jag är skabbig.
Jag bryr mig faktiskt inte, jag orkar inte lägga ner tid på människor som inte har någon empati alls i kroppen.
Jag mår inte bra alls, jag skriter i om folk anser att jag söker efter uppmärksamhet genom att öppet vsa att jag faktiskt har sår på armarna. Jag vet själv att det inte är ett rop efter uppmärksamhet, jag vet själv anledningen till varför jag skär mig, jag vet själv varför jag mår dåligt.
Mer än så behöver jag inte
Jag skäms inte det minsta över mina sår och ärr på armarna.
För vad än folk säger, så vet jag själv att
det aldrig var mitt egna fel att jag blev våldtagen och utnyttjad
och det kommer heller aldrig att bli det

20 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Hälsa på mig på botten

Idag är det en dålig dag, en väldigt väldigt dålig dag. En sådan dag och ett sådant mående som jag önskar skulle gå i bitar och flyga boret från min kropp.
Jag klarar med andra ord inte av det här.
Allt känns för mycket, allt verkar vara för mycket.
Jag kan aldrig bli lugn, jag kan aldrig bli av med det fucking jävla abstinensbesvären ifrån rakblanden. Jag vill enbart ha mer och mer och mer.
Det känns kort sagt som att jag sjunker till botten
Finns det någon som kan dra upp mig över ytan igen, innan jag drunknar?

18 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Ångestväggar

Sommaren är snart slut och hösten börjar göra sig påmind på träden. Mina vaknaste stunder blir alltfler och längre, det känns bra. Men samtidigt får jag fortfarande inte sova som jag vill, istället för att få maraton-sova, tvingas jag istället ligga vaken med sömnen i huvudet och ögonen. Jag börjar känna mig lite smått otrygg i mitt rum, det börjar växa ångest på väggarna därinne. Jag borde kanske ta och städa mitt rum, vädra ut det ordentligt och möblera om lite, kanske lossar lite utav ångestkladdet då, kanske inte. Men kanske är det värt åtminstonde ett tappert försökt, det kan som sagt inte mer än misslyckas.

16 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Rastlöshetens ångest

Jag längtar efter att få sova, jag har snart ofrivilligt dygnat och det känns inte bra. Min kropp skriker efter sömn, jag skriker efter sömn, men inte fan vill sömnen infinna sig. Jag skyller ifrån mig på zoloften - som vanligt. Den gör mig trött, konstant trött och har låtit mig sova onormalt mycket, nu verkar den istället tycka att jag faktiskt klarar mig utan sömnen. Men det gör jag inte.
Allt jag vill just nu är att få sova, allt jag begär är några få timmars lugn sömn.
Jag får ångest utav det här, eller rättare sagt, jag får MER ångest utav det här. Jag blir rastlös, och sömnig och rastlös är ingen bra kombination eftersom det resulterar i att jag inte vet vart jag ska ta vägen och vill inget hellre än att sätta mig ner och gråta mig till sömns.
Just nu känner jag att jag skulle vilja skära sönder min kropp tills jag faller ihop utav utmattning.
Fan, det finns verkligen ingen värld för mig

15 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Ge mig luft i mina lungor, ge mig vingar utav kärlek

Jag vill leka med kärleken, springa in i ett hav fullt utav kärlek och lycka, trolla bort alla hemliga koder, all ångest, allt hat och all självbestraffning.
Jag vill veta att jag lever, jag vill drunkna i ett liv. Jag vill hoppa från det högsta berg - för med kärleksvingar kan jag aldrig störta.
Jag vill ses av någons ögon, jag vill känna någons händer, jag vill höra någons hjärta slå i en melodi utav liv.
Jag vill bara finnas till i en värld full av hat och ångest. Jag vill kunna sitta i ett rum utan en rakblands längtan i mitt hjärta. Jag vill kunna sitta i en soffa utan att tvingas riva mig själv i armarna av självhat.
Jag vill finnas, jag vill leva, jag vill existera utan att det ska göra så förbannat jävla ont hela tiden.
Jag vill bara kunna andas!

15 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Låt mig få komma hem

Det kändes skönt att få komma bort, för bara en liten stund. Det kändes skönt att bli sedd, att vara trygg, att vara vaken för en liten stund. Att känna sig omtyckt, älskad och speciell.
Jag önskar att jag hade någonstans att ta vägen, ett hem med en mammas armar att drunka i, en puss på kinden utav kärlek och en trygghet fastklistrad på väggarna

14 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

One more time

Manne var nyss här och pratade med mig om gårdagen, om hur jag mår, om varför jag skär mig, om jag istället inte kan komma till personalen.
Är det inte uppenbart att jag inte kan det? För om jag kunde, skulle jag inte då kommit förlänge sedan?
Avslutningsvis vill han ta en biltur med mig, beteendeaktivering FTW, eller något liknande. Jag tror inte att jag orkar, orkar ha ännu ett samtal om hur jag mår, om hur jag är och blahablaha.
Jag vill förfan ingenting annat än att åka hem!

13 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Emo today, emo tomorrow

Zoloften tar bort mig ifrån verkligheten, jag sover för mycket, gör saker jag aldrig trott att jag någonsin skulle göra. Som att sätta mig i badrummet och skära mig, låta blodet droppa ner i badkaret. Aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle ha ens tänkt tanken för en vecka sedan. Jag vill inte att någon ser mig i min destruktiva värld, jag vill inte att någon ser mig bada i blod, men nu fick dem det. Jag antar att det var personalen som torkade bort blodet och slängde rakbladet, för det var iallafall inte jag. Men nu, idag, skämms jag lite över mitt beteende, hur jag tillät mig själv att låta någon annan städa upp för mitt mående, min handling.
Idag känner jag mig som en dålig människa, med en värkande handled omlindad utav nerfläckat bandage.
Jag blir bara sämre och sämre, destruktivare och destruktivare och mitt självhat växer sig enbart starkare och starkare

13 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Hit me baby one more time, gärna med en hammare i huvudet

Jag tror att jag behöver ta en paus från mig själv, ta en paus från denna energikrävande och ångestkvävande verklighet. Kanske i en bok, eller om jag finner turen att TV:n är ledig - få se en film eller två, i ensamhet.
Jag klarar snart inte av det kollektiva boendet längre, jag klarar inte av att ständigt ha människor runt mig. Uppmärksamhetskrävande, kärlek- och närhetstörstande, ångestkvävda och förvirrade människor.
Alla är som jag
Jag är som alla dom
Eller?
Hur det än är så vet jag nu att jag känner att jag önskar mig långt bort härifrån, långt bortifrån allt, långt bort till en ensamhet utan några som helst plikter om att ta hand om mig själv och andra.
För det klarar jag ju tydligen inte av, det är ju rätt uppenbart

12 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

Hela världen går i bitar

Det känns som att livet går över idag, att allting äntligen får ett slut. Jag känner en oro och en rastlöshet som får mig ur balans, ofokuserad på vad som händer, på vad jag gör. Jag vet inte längre någonting. Behovet utav en annan värld är enormt just nu, en annan värld att krypa in i som ett barn som kryper upp i mammas varma famn.
Jag vill skära sönder hela världen i bitar, men mest mig själv. Jag blir mer och mer okontrollerbar, jag vill hela tiden plåga mig själv, ständigt ständigt ständigt.
Detta är en jakt på liv och död, utan början utan slut

12 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

Livet och jakten, jakten på livet

Vi tjänar alla i samma värld, för samma människor med samma krav. Likt förbannat har vi aldrig förståndet att förstå att allt är fel innan det är för sent. En känsla som kryper in genom huden, upp genom ryggraden och exploderar i mitt inre.
Ångest
Kaos
Ångest
Kaos
Min bubbla spricker snart, hela jag kommer tillslut att explodera. De sa att medicinen skulle hjälpa, men jag känner ingenting annat än ångesten som river mig sönder i bitar.
Är detta ett värdigt liv?
Är detta så som det ska vara?
Inga frågor blir någonsin besvarade, men likt förbannat kommer ångesten tillbaka, slår ro och river sönder mer utav mitt inre.
Jag vill inte sluta på en sluten avdelning på nått psyk någonstans i Sverige, jag vill bara hitta hem
Och de orden som alltid kommer, de som jag äntligen förmått mig att skriva ner, de som är dolda budskap som en dag kommer att finna en väg åt mig
Said that some of them were from me
78
snälla du
kompis
där inga telefoner eller mobiler finns
Jag vet inte vad det betyder än, men jag är säker på att jag en dag finner svaret. Om inte ångesten tar mig innan dess

12 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar

När alla livlinor försvunnit

Jag har inte varit inne på ett tag nu, anledningen är en hemresa och ett trasigt internet på min avdelning på behandlingshemmet.
Under den här tiden har jag tänkt igenom en del om mig själv och upptäkt massor utav saker som jag tidigare alldrig uppmärksammat.
Som hur rädd jag faktiskt blir när personalen tappar bort mig i Gävle, hur det känns som att hela världen kommer krossas samman i bitar, hur luften försvinner och hur mycket alla männisor påminner om han.
Det tar aldrig någonsin slut, nu när alla livlinor försvunnit

9 Augusti 2008 | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida