Superhero comming home
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Dear dear diary

Det är fan inte sanningen vi ser. Vi hittar lösningar på vartenda jävla problem, innan verkligheten springer ifatt oss.
Jag hatar det här.
29 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Arbetsmiljöbrott

I Arbetsmiljölagen ingår fysik, psykisk och socialarbetsmiljö. En lärare har nu lyckats bryta mot arbetsmiljölagen, inom den psykiskadelen, när han kränkt mig som person inför hela min klass. Även när jag inte varit där överhuvudtaget.
Ett arbetsmiljöbrott kan ha rättsliga påföljder, men just nu låter jag saken vara. Skolan har reagerat, precis som de ska göra, så därför kan jag faktiskt vara nöjd.
Men om de inte hade reagerat, så hade jag gjort det. Jag hade då framfört ett klagomål till rektorn, och som sista utväg hade jag gjort ett besök på polisstationen.

Jag är en känslostyrd människa, och jävligt envis. Vill jag någonting riktigt mycket, så händer det. Och om någon kränker mig som person, så har jag absolut inga problem med att göra livet till ett helvete för den personen.
28 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Känsla

Och precis som så många gånger tidigare, så har jag nått en punkt där jag hittat någon som man kanske kan tycka om, och precis som tidigare så har jag beslutat för att trycka bort mina känslor lika snabbt som dom kom.
Jag är nog inte förhållande-tjejen och jag vet att jag lätt kan såra människor, och kan jag så undviker jag det. Speciellt när det kommer till förhållanden.
Uttrycket "bara vara vän" är nog mer mitt motto. Jag skiter oftast i vad jag själv vill, eller vad den andra personen vill, för jag tänker för långt frammåt. Att jag kanske sårar personen, att personen kanske sårar mig, att det nog inte kommer att kunna hålla, att jag nog inte kommer kunna hålla fast vid denne, att denne kanske aldrig kan förstå vem jag är och hur jag är.

Egentligen kanske jag borde vara glad, det brukar de flesta "nykära" vara, men jag är nog inte så glad. Kanske då som jag kan tänka på personens leende och omedvetet börjar le som ett stort jävla fån. Kanske då.
Men inte nu.
Jag hatar att man inte kan röra vid en känsla
27 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

Jag ska försöka mig på att skriva en krönika, som vi kan använda i vårat tidningsprojekt i skolan. Jag är inte tjejen som kan skriva på befallning, och få alltihop att se bra ut. jag är mer tjejen som skriver orden som kommer ifrån mitt huvud, när jag känner för det. Annars går det inte, annars kan jag inte.

och så kan jag se hans jävla leende i mitt huvud, en bild som spelas upp med jämna mellanrum, men som vägrar försvinna på kommando. jag gillar det nog egentligen inte.
Fast just nu har jag lite svårt att bestämma mig.
Kanske
Kanske inte
Och det är nog min beslutsångest som förstör det hela.
Jag kan inte vara där, men jag kan inte gå därifrån.
26 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

Jag försöker lära mig, att veta att jag inte alltid kan ha kontroll över allting. Att lära mig att låta,
andra få försöka lära sig det som jag redan kan.

Det är jobbigt, det är det verkligen. Jag ska nämligen vara chefsredaktör för en tidning. ett projekt som vi har i skolan, och genom det måste jag lära mig att ge människor en chans att försöka göra någonting som jag vet att jag själv skulle kunna ha gjort på en timme.
Jag delar ut arbetsuppgifter, säger åt folk vad dom ska göra och vart dom ska göra det dom ska göra.
Jag bollar förslag och blir orolig, nervös och förtvivlad
Tänk om dom inte förstår, tänk om dom inte hinner, tänk om dom inte gör det dom ska göra, tänk om jag kunde få göra allting ensam.

Grupparbete är nämligen inte min starkaste sida, det är då man måste lära sig att lita på människor som man inte riktigt känner.
min grupp har framförhållning.
Kanske, kanske, kanske går det iallafall.
26 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

Vi har tydligen ett "medium" på Älvgården. Nej,inte en sådan som sitter och säger;
Din farfar är häääääär nuuuhuuuhuuuu
Utan mer en skum snubbe som helt plötsligt ser på mig och säger;
XXXX... säger det dig någonting? Känner du henne?
Eh.. öh.. ja? det är min farmor? Hur fan vet du det?

Min första tanke är inte direkt att han skulle vara ett medium utav något slag, utan mer att han kanske vore någon avlägsen släkting eller något mer åt det håller.
Men istället fortsätter han med;
Alltså, ni känner egentligen inte mig. Jag får egentligen inte berätta det här.
P, T och jag svarade självklart att han var tvungen att berätta. Jag kände mest att jag behövde veta varför han visste namnet på min farmor.
Tror ni på det övernaturliga? frågade han.
Verkligen inte! var mitt svar, jag kan inte alls minnas de andras svar, men iallafall så fortsatte han med;
Jag vet saker, jag kan se saker.. typ.. som inte ni kan
P; Är du typ.. synsk?
Ja, det kanske man kan säga. Jag får egentligen inte berätta det här, men vafan, jag ska ändå sluta snart.

Sedan började han berätta saker om min farfar, och jag började känna att det inte kändes helt okej. Mest för att jag överlag inte tror på det övernaturliga eller medium, men även för att det kanske inte var rätt tidpunkt. Min farfar hade dött, samma dag, jag hade inte ens haft 24 timmar på mig att smälta chocken, så det kändes faktiskt inte helt okej.
Därefter så ringde jag min mor, min styvfar svarade och sa att det faktiskt var mitt inatten, men jag insisterade på att jag ville tala med min mor vilket jag även fick göra tillslut. Hon försökte lugna ner mig lite, medans jag grät som ett barn, gick ut på balkongen och kedjerökte tills personalen kom in och frågade om jag var ledsen. Självklart var jag det, det var väl rätt uppenbart att jag är ledsen när jag sitter med mascara i hela nyllet. Men jag är inte den personen som kan sätta mig och gråta ut framför vemsomhelst, så jag sa att det var bra och att det inte var på grund utav honom som jag grät( vilket faktiskt inte är helt osant). Han tog telefonen och jag gick.

Jag glömde faktiskt fråga, men det är inte förrän nu som jag börjat tänka på "ingemar" vilket han skrattade när han sa. Vem fan är ingemar?
24 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Brev till himlen

This is how I feel today

Hej farfar.
Jag vet att du aldrig kommer få chansen att läsa det här. Vet du varför? För du finns inte här längre, du rycktes bort från oss så plötsligt och oväntat. Eller oväntat var det kanske inte, du var ju så gammal. Men inte skör, du var så stark och så osårbar. Så envis och så glad. Du levde som du trodde. Och alltid fanns du där.
Jag vet att du inte är en så känslomässig människa, att du skulle vilja att vi alla ryckte upp oss. Men förlåt, förlåt mig farfar. För att jag aldrig kom, för att jag aldrig tog mig tid att komma. Jag ville nog inte säga farväl, jag ville kanske inte släppa taget om dig. Inte än, kanske aldrig.
Jag minns varje drag i ditt ansikte, varje rynka och varje antydan till ett leende. Jag minns dina starka händer, som du byggde med, jagade med, fiskade med - älskade med.
Vi fick sitta på din rygg, rida på dig som om du vore en liten människohäst. Jag minns hur du tog tag i mitt hår och drog lite löst. Och hur du alltid, alltid hade orken att låtsasbrottas med min storebror.
Hur du sa åt farmor att kvinnor hör hemma i köket, och skrattade mot mig och E, där vi satt i soffan.

Farmor är så ledsen nu, hon vill försöka låtsas att hon inte är det, men det är hon. Tro mig.
På måndag ska dom träffa begravningsbyrån och diskutera din begravning, mamma frågade om jag hade några önskemål, men det har jag inte. Jag tror att det känns bättre för farmor om hon får bestämma det själv. Det kommer åtminstone bli en privat begravning, du skulle nog inte heller ha velat ha den öppen. Det skulle ju bli, känslomässigt.

Jag tog ledigt från skolan igår, lite inofficiellt. Jag fick skicka ett sms, på en sådan där mobiltelefooon, och bad min kompis hälsa min lärare varför jag var hemma. Men tydligen var en lärare lite konstig, så jag kanske fick skolk iallafall. Men det är egentligen skitsamma.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver allt det här, det finns ingen struktur i det hela, men jag kan helt enkelt inte låta bli.
Mamma säger att vi ska älska på avstånd, och det vet du att vi gör.
För trots allt så saknar jag dig, vi alla saknar dig.
22 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
Rest in peace

Min farfar dog inatt, idag.
Vid 2 så slutade hand hjärta slå och jag befinner mig i ett ingemansland.
Jag finns inte, för han finns inte längre.
Han var den bästa och den enda som någonsin trott på mig.
Om hon säger att det är så, så är det så. Jag tror på henne.

Han var den som alltid skojjade. Han tog tag i mitt hår och kunde säga; "Det här ska vi allt raka av" med glimten i ögat. Han är den trygga punkten, eller nu kanske man ska säga var.
Vi fick rida på hans rygg när vi var barn. Och trots att han var över 80 så var styrkan och ungdomligheten från 19åringen som bodde inom honom.
Jag skäms över mig själv, det gör jag. Jag hann aldrig, jag tog mig aldrig tid att säga farväl.
Stora bamse farfar som kunde göra allt, som gjorde en trähund till mig när jag hade beundrat en annan trähund som han gjort.
Ingenting var farligt när han var där, ingenting var sorgligt med honom brevid sig. Han var som solen på jorden, en källa full med ljus och liv.

Rest In Peace, farfar
21 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

Jag behövde prata av mig med någon efter en jobbig situation, och när jag såg kanske någon som man kan tycka om. I vilket fall, så ringde jag till Älvgårdsmobilen (där någon random personalsnubbe svarade) och bad om att få prata med T.

Jag fick häva ur mig allting som har hänt den senaste tiden och frågade sedan hur det var med henne.
Det är kaos.
Igen.
På Älvgården.

Dom stänger den andra avdelningen och flyttar alla tjejer till en avdelning istället. Jag har krävt att få byta rum. P ska flytta ut. S har/ska flytta.
Det blir fel i mitt huvud.
För ingen tänkte någonsin på att ringa mig, berätta - förklara.
Och jag ska åka dit imorgon.

Jag hatar dom.
Jag hatar allt.
Jag skulle kunna hata er.
20 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
Dear dear diary

Min mamma har en favorit sysselsättning, nämligen att trycka ner mig så mycket hon bara kan. Låta mig få höra hur dålig jag är, att jag inte är kapabel till att gå i skolan och att jag istället borde sitta och göra dagliga scheman för förståndshandikappade.
Och på ett sätt lyckas hon väl, jag gick nämligen inte till skolan igår - tack vare henne. Hon får mig att tveka på om jag verkligen kommer att klara av det här.

Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag har problem med att ta mig till skolan ibland, jag går in i en dålig period och ligger hemma i min säng större delen utav tiden. När jag väl är på bättringsvägen så skäms jag över mitt dåliga mående och drar mig för att överhuvudtaget gå tillbaka till skolan.

Att jag får höra redan nu, av en person som egentligen borde stötta mig till 100%, att jag inte kommer att klara det gör inte saken bättre. För jag kanske inte kommer att klara det, men jag kommer åtminstone att försöka.
19 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer
En gång våldtäkt, alltid våldtäkt

Imorgon börjar kanske ett liv

För er som läser tidningen Aftonbladet har kanske sett artikeln om kammaråklagarens uttalande om våldtäkter som sker utan våldsinslag.
För er andra kan jag återge inlägget lite snabbt här;
Om en kvinna säger nej till sex och mannen trots det genomför ett samlag, så anser kammaråklagaren att detta inte alls bör anses vara en våldtäkt, utan att det mer liknar en ordningsförseelse. Våldtäkt utan inslag utav våld, verkar ju vara lite konstigt.

Nu talar jag för mig, som en 18-årig kvinna som under åratal utsattes för våldtäkter och sexuella övergrepp när jag fortfarande var ett barn.
Killen är en idiot och det är otroligt att han ens lyckats bli en åklagare överhuvudtaget, än mindre en kammaråklagare.

En sådan "ordeningsförseelse" som åklagaren pratar om, är inte värt ett två år långt fängelsestraff.
Men är det inte meningen att åklagaren ska stå på offret, målsägarens, sida? Att dom ska visa att brottet verkligen ha begått?

Efter åratal av våldtäkter vann jag slutligen rättegången mot min förövare. Men kanske inte med det straff som vi hoppats på. Mina år blev omvandlade till 3 år i fängelse, med villkorlig dom efter halva tiden, och ett skadestånd på 330 000 kronor.
Åklagaren hade yrkat på ett 8 år långt fängelsestraff och min advokat på ett skadestånd på 430 000 kronor.
Vi fick inte igenom våra önskemål, men det kändes ändå bra att för en gångs skull bli trodd.

Jag gjorde aldrig motstånd, jag slogs aldrig, jag skrek aldrig. vet ni varför? För jag var såpass ung att jag inte riktigt kunde förstå att det var fel, jag visste egentligen inte vad som hände. Men när jag blev äldre?
Det var då jag misstrodde världen som mest, som jag alltid läste om alla unga tjejer som aldrig blev trodda. Jag skulle aldrig bli trodd, och hur fan skulle jag egentligen kunna bli det?
Ord mot ord var det dom sa till mig.
Men med hjälp utav skickliga poliser som tg mig på allvar blev ord mot ord bortknuffat med DNA-bevisning och erkännanden.

Om det vore så att det egentligen skulle räknas som en "ordningsförseelse", skulle jag då sitta här och skriva idag? Skulle mitt liv då varit som det vore nu? Nej, faktiskt inte.
Och vad beträffar kammaråklagaren så skulle jag väldigt gärna trycka upp min livshistoria i hans feta nylle, om man ska uttrycka det fint.

En gång våldtäkt, alltid våldtäkt

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5649680.ab
16 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 4 kommentarer
Det kunde ha varit intressant

Han skramlade onödigt mycket med stolarna, innan han slutligen slog sig ner. Jag vände bort huvudet och försökte låtsas se väldigt upptagen ut. Upptagen på ett moget och intressant sätt, som förhoppningsvis skulle få honom att börja fundera på vad det var jag tänkte på.

Han sa ingenting, och min stolthet förhindrade mig från att vara den som inledde ett samtal. Istället satt vi tysta mittemot varandra, som om vi lekte arga-leken. Egentligen så ville jag förklara mina undantryckta känslor för honom, men min stolthet var fortfarande i vägen, så istället vek jag fula blommor utav servetterna framför mig. Kanske inget Einstein drag direkt, men det höll åtminstone min käft stängd.

Ur ögonvrån kunde jag se hur hans ögon såg ut över lokalen, som om förtvivlat sökte efter ett bekant ansikte som kunde rädda honom ur denna bisarra situation. Efter 30 sekunders sökande verkade han ha gett upp jakten och vände sig emot mig.

Det syntes verkligen att det var någonting han ville säga mig. Kanske var det nu som han skulle bryta tystnaden och fylla luften med sina ord. Kanske var det nu min dröm skulle uppfyllas.
Han öppnade munnen och såg in i mina ögon.
- Jag måste gå nu.

Inget mer. Inget mer än de fyra orden, innan han än en gång började skramla onödigt mycket med stolarna och gick sin väg.

Älskar, älskar inte.
Det kunde ha varit intressant, men det var det nog egentligen inte.
15 Augusti 2009  | Länk | Bara ord, alltid ord | 0 kommentar
Stjärnorna faller som regn

Vi såg på stjärnorna som föll över himlen, in fönstret med en filt omkring oss, E och jag. Jag frågade om hon önskade sig någonting, men hon hade tydligen också glömt bort att önska sig, när det regnade stjärnor över himlen,
Vackert. Så obeskrivligt vackert.

På vägen hem gick jag långsamt, för jag kunde inte slita blicken från himlen, räknade stjärnorna som föll. Jag letade rätt på min mobiltelefon och försökte ringa T och M, men dom svarade inte. T sov antagligen, M skickade ett sms senare. Istället ringde jag L, min favoritpersonal. Jag tänkte inte ens på att hon kanske sov, klockan var trots allt 01.00. Men svarade gjorde hon iallafall, och jag sa åt henne att hon var tvungen att gå ut, hon var tvungen att se på stjärnorna. Hon skrattade och bad mig önska åt henne också, innan jag lät henne somna om.
Jag la mig ner på en blöt gräsmatta och fortsatte leta fallna stjärnor, med en cigg i handen och musik i öronen, låg jag där och sjöng i natten.
När stjärnorna faller som regn, kan man inte känna sig ensam.
14 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 2 kommentarer
189

Jag vet inte riktigt anledningen till varför folk dras till mig, men det gör dom iallafall. Speciellt konstigt skumma människor, som man inte riktigt förstår vad dom egentligen vill.
Jag stöter på sådana människor rätt ofta, och i dag var inget undantag.
Han var väl trevlig och så, men jag förstod inte riktigt anledningen till varför han erbjöd sig att följa mig, först enbart till macken där jag skulle köpa cigg, sedan gick han en omväg för att följa mig en bit till.
Jag är inte speciellt förtjust i sådana människor, med dolda avsikter.
Tillit har jag lite svårt för i vissa fall, i andra litar jag lite för mycket på personen.
Men några som jag har väldigt svårt att lita på är pundare. Mest för att jag vet hur dom är, jag känner nämligen några. Och ärligt? jag gillar det inte.
12 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
188

Och jag kommer aldrig tillbaka igen

Det är mindre än en vecka kvar nu, sen ska jag placera mig bakom skolbänken igen, precis som vilken vanlig tonåring somhelst.
Förutom det faktum att mina blivande klasskamrater kommer att vara tre år yngre än mig, unga och naiva och utan en giltig legitimation till krogen. Jag misstänker redan nu att jag inte kommer stt hs då mycket gemensamt med dem, än mindre ägna speciellt mycket tid åt dem.
Istället ska jag försöka att fokusera på skolan för en gångs skull.
Kanske kommer jag att lyckas ta mig igenom mina kommande tre år, på Duveholms gymnasiet, springa ut på gatan med en vit studentmössa på huvudet. Kanske inte.
12 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
187

Jag har tappat min aptit igen, vilket jag gör lite då och då. Jag känner mig inte hungrig och överväger knappt att äta någonting, jag tackar tillochmed nej till godis.
Istället har jag tillbringat dagen med att köpa ny böcker, jag är nämligen helsåld på Gossip Girl-serien och den fristående It Girl-serien, och jag kan lova att böckerna är så mycket bättre än serien och det händer inte ens samma saker i serien som i böckerna.

Men i alla fall, när jag väl var nere på stan och hade investerat i två nya böcker, så mötte jag en flyktig bekant som jag stannade och pratade med. Egentligen stannade jag väl mest för att jag inte hade pratat med någon på hela dagen, men även för att jag höll på att röka och kunde lika gärna stanna och prata tills jag rökt upp.
Den bekanta vänninan satt ihop med sin pojkvän, som jag förövrigt aldrig pratat med innan.
Vi pratade lite flyktigt om skolan och vädret, innan pojkvännen plötsligt ser på mig och frågar;
- Du, jag skulle inte kunna få känna på dina ärr?
Det är klart att man blir lite överrumplad utav en sådan fråga, men jag svarade att han självklart kunde få göra det, samtidigt som jag sträckte fram båda armarna. Både vänninan och pojkvännen började genast känna på mina armar.
Lite genant var väl egentligen hela situationen, men det kändes bättre att folk frågade om dom kan få känna än att de bara sitter och stirrar.

Anyway, nu ska jag ut och röka ihop med E.
10 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
186

Okej, egentligen så skulle jag skriva ett långt meningsfullt inlägg, men det blev helt enkelt inte så.
Det är en världenstårstillidag-dag i dag.
Inget händer,
ingen finns.
Jag kanske ska gå hem igen.
Till mina böcker och mitt täcke,
till min nallebjörn Benji och mina mysfiltar.
Kanske stannar jag en stund till.
9 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
185

Och helt plötsligt så blev alla som galna, oroliga över mitt välbefinnande och trodde det värsta - att jag skulle ha försökt ta mitt liv.
I själva verket låg jag och sov som bäst. Jag är så ovan vid att leva normalt att jag blir alltför utmattad utav att vara vaken på dagarna, trots att jag vanligtvis inte gör någonting alltför ansträngande. Då kommer det istället dagar då jag inte kan sluta sova, då jag kan sova i upp mot ett dygn för att kunna återhämta mig ordentligt.

Jag förstår att människorna runt omkring mig blir oroliga, eftersom jag är den typ utav människa som är rätt impulsiv och oberäknelig på vissa områden. Och jag är faktiskt glad över att ha den typen utav vänner som faktiskt bryr sig om mig, som blir oroliga för att det kan ha hänt något. Trots att jag ofta blir sur över att de tror sådana saker om mig, så blir jag innerst inne rörd över omtanken.
Socialtjänsten undrar ju själv om hur lång tid jag kan vara onåbar innan de ska börja oroa sig för att de kan ha hänt något. Själv har jag inget svar på den frågan, för jag vet faktiskt inte konkret hur många dagar eller veckor det kan ta innan jag orkar att se människor igen. det är så olika för varje gång, jag är så olik mig själv för varje gång.
9 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
I en annan värld

Och så ringde telefonen, det var natt och jag var djupt försjunken i en bok. Ärligt så trodde jag bara att det skulle vara E, som säkerligen skulle ha velat ha rök-sällskap.
Men det var det inte. Och av hänsyns kommer följande personer (undantaget E) att få en slumpvisvald bokstav, som inte på något sätt representerar deras riktiga namn.

Det var J´s namn som dök upp på displayen, av någon okänd anledning så trodde jag att hon var full, med tanke på hur sent det var och med vetskapen om att hon skulle jobba tidigt följande dag. Hon berättade kort vad det gällde. En gemensam vän till oss mådde inte riktigt bra. J förklarade att hon nu satt på akuten ihop med X, efter att X försökt ta sitt liv, men som sedan blivit körd till sjukhus efter att polisen fått reda på vad som hänt.
Sjukhuset hade då ringt J och bett om hennes hjälp. X hade nämligen bara två alternativ - Sov hos en kompis eller så kör vi dig till psyk i Nyköping. X ville definitiv inte tillbringa natten i Nyköping så istället satt J och försökte hitta en sängplats åt henne. De hon hade ringt tidigare hade inte haft plats, precis som jag. Istället försökte jag själv hitta en plats åt henne och ringde då E.
E verkade bli en aning förvirrad och bad att få prata ihop sig med sin pojkvän först, och sedan återkomma med ett besked.
När jag la på, fattade jag självmant beslutet att byta av J på sjukhuset, och kastade på mig de första bästa kläder som jag kunde hitta och sprang sedan iväg.
Väl påväg så fick jag ett sms från E, som undrade vilket skick X var i. Jag ringde upp J igen och pratade med henne under vägen, hon var redan påväg från sjukhuset och vi skulle mötas på vägen. Hon förklarade lite närmare vad som hade hänt, utan att gå in alltför detaljerat.

X föredetta pojkvän var den som larmat polisen, som sedan hade hämtat henne hemma och tvingat henne till sjukhuset.
När jag och J möttes pratade vi inte i mer än 2 minuter, innan hon fick cykla hem och sova, medans jag fortsatte springa mot sjukhuset. Innan J hade gått hade hon lämnat tydliga instruktioner om att jag var påväg och att jag skulle in och prata med X.
När jag kom in behövde jag inte vänta i mer än 2 minuter innan de släppte in mig, och en tant från mobila teamet mötte upp mig i korridoren.
Det är sjukt hur hemskt det är att vistas där när det inte gäller en själv. Jag har besökt just den akuten många gånger utan att reflektera det speciellt mycket, men det är andra gången som jag varit där med någon annan. Och allra första gången som jag kommer dit för att möta upp någon som redan är där inne.

Hursomhelst så förklarade jag lite snabbt för tanten att jag inte hade plats för X och att jag skulle försöka prata lite med henne och övertala henne att frivilligt följa med till Nyköping över natten.

När jag såg henne sitta där på sängen, med sin dimma i huvudet, kändes det som en bit utav mitt hjärta plötsligt ramlade av. Jag kramade om henne och frågade hur hon mådde, innan jag gick in på den mindre roliga detaljen, psyk.
Precis som jajg misstänkte blev hon inte speciellt glad över att höra det, men verkade i övrigt inte bry sig speciellt mycket. Hon var tillräckligt klar i huvdudet för att förstå att även jag var trött, eftersom jag tagit min första nattmedicin för ett tag sedan.
Men efter övertalning utav mig och de två från mobilateamet så gick hon slutligen med på att åka, medas dom andra gick för att hämta bilen satt jag kvar på sängen med X. Jag försökte hålla ett så normalt samtalsämne som möjligt, men det är svårt att veta vad man egentligen ska prata om. Så jag lät X berätta vad som hade hänt, mer detaljerat, och lät henne må som hon mådde. Jag förklarade för henne att hon säkerligen skulle få åka hem dagen efter, så att hon behövde inte oroa sig för att de skulle hålla kvar henne.

Efter en smärre evighet, kom tanterna tillbaka och sa att de kunde åka nu. Så än en gång gick jag genom den ödsliga korridoren, med ett vakande öga på X. Utanför stod en röd bil och väntade, den ena tanten förklarade för X att det var den de skulle åka med och visade vart hon skulle sitta.
E och L kom precis ut från akuten, och vi alla hann ge henne en kram innan vi såg den röda bilden försvinna igen.
7 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 1 kommentar
182

Med en trasig dator och en trasig kamera och utan extranyckel till lägenheten, ska jag nu överleva de närmsta dagarna. Åtminstone tills min älskade kamera kommer tillbaka igen, nästa vecka. Sedan återstår bara 2-3 veckor, utan min kära dator, som nu fått ett elakt cp-ryck och fuckar upp sig totalt.
Men på något sätt lär jag väl överleva ändå, jag har mina böcker, min tv och ett prima tillfälle att få i ordning på mitt ritande igen.
Antagligen lär jag även börja skriva förhand också, vilket kan vara rätt bra med tanke på att jag börjar skolan igen, inom en snar framtid.
7 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
182

Nu ska jag skriva ett helt "normalt" blogginlägg om mitt liv just idag. So here it comes;
Träffade min kontaktperson och fikade, samtidigt som min mobil blev terrad utav sms från olika personer. Och eftersom alla dom personerna väntade på mig så blev jag rätt stressad, folk som känner mig vet att jag och sådan stress inte går så bra ihop.
Men iallafall. Efter fikan så traskade jag bort till Ica Nära och hämtade mitt nya löshår. Sedan gick jag till E och S, för att hämta min sprit. Det är nämligen tradition att dricka på Kajrocken/Sensusrocken. Efter det vart det snabbt hem för att sätta i det nya löshåret och sedan springa bort och hitta C.
Vi hittade varandra och chillade lite innan vi skulle hem och hämta min sprit igen, handla groggvirke åt C, möta L och sedan käka pizza.
Senare under kvällen så satt vi mest och chillade järnet. Jag fick gulla med lilla N, och hon somnade i mina armar två gånger. Sen hände det självklart en massa skit så vi skulle dra, men efter en stund så inser jag att jag inte har kvar min extranyckel, råkade tappa bort mina ordinarie nycklar när jag gick innanför dörren - vilket händer rätt ofta.
Men hursohelst, så gick vi iallafall tillbaka och började leta efter nycklarna, innan vi tillslut fick ge upp och ringa Heimstadens journummer och be om upplåsning. Det skulle tydligen kosta 300-400, men det sket jag verkligen i.
Men när jag väl kom hem och satt och väntade på dom, så blev jag enormt kissnödig och insåg att ett av mina fönster var öppna. så jag klättrade helt enkelt in där istället. definitivt en smidig_full_tjej_90. Men nu är jag iallafall inne.

Och ja, jag vet hur tråkigt det är att läsa "en helt intressant dag"-inlägg om någons långtråkiga liv. Men vet ni va? det är fan lika jävla tråkigt att skriva dom. Och varför jag gjorde det?
Helt enkelt;
För att jag kan
6 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar
Dear dear diary

Jag vet att jag egentligen borde vara van vid det här laget, men det känns faktiskt lite skumt när man märker allas blickar.
Speciellt i Stockholm, där dom borde vara vana vid det här laget, att se armar med ärr på menar jag. Men det är dom tydligen inte.
Allas blickar, ogenerat och odiskret. Kanske borde jag skylla mig själv? Eller vad tycker ni?
Själv tycker jag åtminstone att vuxna människor borde ha lite mer vett innanför pannbenet, än att sitta och stirra på mina armar. För föräldrar uppfostrar oftast sina barn om att man aldrig ska stirra på någon som ser annorlunda ut, att man ska acceptera alla för den dom är - oavsett kön, utseende, sexuell läggning eller religion. Men själva verkar dom inte kunna leva som dom lär, för annars skulle nog inte ens hälften stirra ögonen ur sig, såfort dom ser mig.

Okej, jag vet. Det är en reaktion, vi "emosar" är mer ett begrepp än verklighet, och om man då råkar se en, så kan man väl lika gärna kolla ordentligt? eller?
visst, jag förstår att folk vill ta sig en extra titt, men jag tycker att det är jävligt ohyfsat när vuxna människor vänder sig om för att kunna se mig ordentligt - länge. För oftast försöker dom flesta inte ens titta lite diskret, vilket jag inte skulle bry mig om, jag skulle nog också titta, om jag vore ni. Jag bryr mig inte så pass mycket att jag tar illa vid när folk sneglar åt mitt håll, men jag har faktiskt vänner som märker av det mer än mig.
För självfallet märker jag om en man, eller kvinna, står och stirrar i fem minuter, och som själv verkar vara för puckad för att förstå att jag faktiskt är en riktigt människa - som märker sånt.

Om jag förlorat mitt ben i en olycka så är det "oetiskt fel" att stirra, men om jag har mått såpass dåligt att jag skurit i min egna kropp så är det tydligen helt okej. För som jag sagt så många gånger tidigare - det är ju självförvållat!
3 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 3 kommentarer
Fucking Dännis

Död fjäril - levande fjäril

Jag är delad, och söker efter svaren.
2 Augusti 2009  | Länk | Dear dear diary, I wanna tell my secrets | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Dännis Hermansson                                             Skaffa en gratis hemsida