|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Oktober (2019) |
|
|
|
(2) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(2) |
|
(4) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(1) |
|
(6) |
|
(2) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(5) |
|
(10) |
|
(4) |
|
(5) |
|
(12) |
|
(9) |
|
(13) |
|
(18) |
|
(23) |
|
(13) |
|
(17) |
|
(8) |
|
(13) |
|
(7) |
|
(14) |
|
(15) |
|
(11) |
|
(13) |
|
(19) |
|
(21) |
|
(20) |
|
(8) |
|
|
(2) |
|
(3) |
|
(309) |
|
(3) |
|
(3) |
|
(4) |
|
(2) |
|
|
|
|
Inlägg: 326 |
Kommentarer: 281 |
|
|
|
|
|
|
|
|
Kanske kan man faktiskt lära en gammal hund att sitta
Feberdag i dag, misstänkte att det berodde på en infektion i ett sår i vänstra vaden. Dock hade jag faktiskt fel, distriktssköterskan på vårdecentralen i Skutskär som tog emot mig verkade nästan lite förvånad över hur otroligt rent det var. Med tanke på att den hade flera ihop trokade och blodiga kompresser på sig som suttit sedan i fredags natt. Hon misstänkte även att jag skar mig med rakblad eftersom jag hade sådana "snygga" kanter på såren. Anyway, how cares? Jag antar att jag enbart håller på att bli sjuk, helt vanligt sjuk precis som alla "normala" människor. Men jag ska ändå tillbaka till vårdcentralen imorgon, sköterskan ville föräkra sig om att jag inte har någon infektion. Däremot så kommer jag säkerligen att få lite skäll för att jag tagit bort all omplåstring från såren. Jag resonerade så att eftersom jag inte har någon infektion i någonutav dem så är den extrema omplåstringen inte så behövd. Ärr kommer jag få i vilket fall, oavsett om jag nu lär få ett mycket bredare och fulare ärr än om jag skulle ha låtit det stanna kvar. Jag tror i vilket fall att jag nu har lärt mig att be personalen om hjälp på natten ifall jag skulle behöva in och sy. All personal och även sköterskorna på vårdcentralen övertygade mig om att de inte kommer att skälla på mig, heller inte tycka att jag skulle vara en dålig männisla. Förhoppningsvis håller den intygelsen i sig, tills nästa gång jag behöver hjälp. Men förhoppningsvis så kommer jag inte att behöva det.
|
29 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Stackars fega flicka
Ibland är allting bara för mycket och ibland är jag även en äkta liten feg pussy. Inatt tog alla känslor över och nu sitter jag med skärsår på både armar och ben, och hur jag än försökte igår så kunde jag inte be personalen att kära in mig till akuten mitt i natten, trots att mitt ben var i akut behov utav att sys. Och när man slårupp ögon dagen efter kan man verkligen känna skammen komma. Det är en så liten sak att göa egentligen, men det fungerar inte i mitt huvud. Sedan känner man sig verkligen som en dålig, ofunktionell människa. Oförmögen att be om hjälp, oförmögen att låta någonannan komma lite för nära. Mod är inte att göra allting själv, mod är att våga be om hjälp när man verkligen behöver det
|
27 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Instängd i ett hörn
Jag känner mig inträngd och ständigt pressad. Personalen verkar alltför ivriga och påträngande just nu, trots att de vet att jag har ett ensamhets behov som jag måste tillgodo se varje dag. De envisas om att ständigt göra saker, ta promenader, fika, åka iväg till Gävle, eller till Uppsala, eller rent av till Valbo. Annars kan man ju alltid följa med och handla, eller hyra film på Hemmakväll inne i Gävle. Och något som personalen ofta använder sig utav är mutor, allting från kläder till glass och choklad. Vi måste ständigt aktivera oss för att inte orka känna efter hur vi egentligen mår. Det är bara det att hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än angagerar mig så känner jag fortfarande av min ångest. Och jag har ju trots allt generaliserat ångestsyndrom, så det är antagligen inte så konstigt. Men hur som helst känner jag mig fortfarande inträngd och pressad, och.. som ett litet osynligt spöke, som aldrig blir hörd eller sedd när den som mest behöver det. Men som samtidigt alltid blir sedd i andra människors ögonvrår. Ja, jag är nog ett spöke i ett hörn på Älvgården
|
25 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Tryggare eller otryggare kan ingen vara
Även denna dag gick i kaosets och ångestens tecken, och ännu en gång fick jag agera mer vuxen än vad jag själv velat. Jag dömmer inte folk för deras mående, men någonstans måste man dra en gräns fr vad som kan klassas som accepterat beteende. Idag förekom det saker som jag inte kan acceptera. För hur dåligt man än mår ska man aldrig tillåta det att gå ut över någon annan. Jag dömer ingen, och jag vet att de flesta utav de inblandade kommer att läsa min blogg. Och när dom gör det vill jag att de ska förstå att jag som sagt inte dömer någon, men att en viss gräns faktiskt är överskriden. Mer än så går knappast att säga, förutom att ingen här någonsin ska känna sig otrygg i sin placering. Så att man slipper springa bort till den andra avdelningen, bara för att kunna få rum att andas
|
23 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Det kommer inga ord idag
Idag var en kaos dag, bokstavligt talat. En tjej började skrika och förstöra inredningen här, en annan fick ett ADHD-utbrott och började skrika. Jag och Agnes fick PTSD-attacker av alla ljuden och satt ihoptryckta brevid varandra på bänken utanför porten. Det kändes skönt, känslan utav att veta att någon annan vet exakt hur man känner, är så obeskrivligt underbar. Men nu skiter jag i det här, orden kommer inte idag. Min hjärna har tagit semester pågrundutav för mycket ångest. Jag ska röka, se på Dexter, fortsätta läsa i min bok och försöka sova.
|
22 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Fuck you, ugly kid
Folk verkar ha så extremt svårt att förstå, att jag inte söker efter deras uppmärksamhet genom att visa mina armar. Jag är snygg, smart och populär, jag behöver inte mer än så. Mina armar är ingenting annat än en del utav min kropp, mina ärr likaså. Svårare än så är det faktiskt inte. Jag är utomordentligt nöjd med att våga vara den jag är, that´s it fuckers
|
21 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Män är svin, män är grisar
Killar är svin i mina ögon, iallafall i detta ögonblick. Överkåta, äckliga svin. Just nu vill jag vara lesbisk på heltid, jag vill slippa ödlsa min tid på dessa grisar. Turligt nog lär jag åtminstonde slippa bli mer trakasserad på Emocore. Ibland har det sina fördelar att ha strulat med en utav ägarna på fyllan. Tack Jim, ännu en gång. Nu lär nog åtminstonde en gris lämna mig ifred
|
20 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag är ett borttappat barn
Var nyss inne på Nathas bilddagbok, jag insåg precis hur mycket jag verkligen behöver dom, hur mycket jag saknar dom och hur mycket jag älskar dom. Livet är inte rättvist ibland, jag är här och dom är där. Jag önskar ofta att jag kunde stanna hos dom förevigt, men jag vet att det inte går. Inte just nu iallafall. Men trots det kan jag inte låta bli att gråta, när jag inser hur jävla långt borta dom faktiskt är. Och ja, jag gråter och jag bryr mig inte längre om att jag tidigare ansett att det är en svaghet, för i sådana fall är jag svag i en värld där man bör ha känslor byggda utav betong. Just nu är jag ett svagt litet barn, i mitt huvud men jag är snart mig själv igen. Så nu ska jag försöka bevara denna sekund och minut och ägna den åt tårar och saknad. Tills nästa gång jag får åka hem igen För jag kommer tillbaka Och slipper känna mig som ett borttappat barn i en mataffär
|
20 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Det kan aldrig bli bättre än såhär
Precis innan jag somnade inatt insåg jag att jag faktiskt inte vill det här längre, jag vill inte spendera mer tid utav mitt liv på behandlingshem. Jag vill inte tvingas bo i den jävla ångest som lever i det här huset. Jag vill ut nu, jag vill leva, jag vill helt enkelt finnas till. Jag vill tillbaka till Katrineholm, till mina vänner och till alla minnen. I en sekund ville jag kasta alla mina rakblad, slänga alla mediciner och ta första tåget hem igen. Men så fungerar det inte i längden. Dessutom vet jag själv om att jag aldrig skulle kunna slänga bort mina rakblad på det sättet, dom är tragiskt nog en del utav mitt liv. Men jag vet att så länge jag kan hålla kvar känslan vid liv så kommer jag att klara det, då kommer jag att få komma hem igen och kan återigen spendera nätterna med Linda. Och känna mig trygg igen
|
18 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Ett liv på ett papper
Jag älskar böcker, jag älskar att läsa, jag älskar att se hur en människa lyckats forma sin fantasi till ett liv på papper. Jag läser massor i perioder, och jag läser iprincip vad som helst. Så länge orden blir levande så lever jag med dom. Självbiografier är nog egentligen mina abosluta favoriter, människor som orkat skriva ner de mest hemska saker från sitt liv för att sedan låta världen ta del utav det. I mina ögon är det modigt, så länge inte boken skriker efter medlidande, det är däremot ingenting annat än tagiskt
|
18 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Om en pojke
Fick nyss en kommentar från på min bilddagbok, fittäckel stod det. Skrivet utav en liten 93:a från Sundsvall. En femtonårig liten pojke tar sig alltså rätten att kalla min fitta äcklig, intressant med tanke på att denna lilla pojke aldrig lär ens få chansen att komma nära min fitta. Men antagligen så menade han inte ens min fitta utan mig, att det är jag som är äcklig och att jag bör ta åt mig utav hans tragiska lilla kommentar. Synd för honom, men jag kan helt enkelt inte ta åt mig utav en kommentar från en liten pojke som antagligen inte kan känna skillnaden på kåt och kissnödig. Jag tar inte åt mig med andra ord. Och den dagen jag skulle ta åt mig ber jag härmed att första bästa människa skjuter mig. Bye bye fuckers
|
16 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Over the rainbow
Min mamma är en fitta, bokstavligen. Hon har inte bara en fitta, hon är även en. Just nu sitter hon antagligen på sitt feta arsle och disuterar min "förutsägbara" framtid, ihop med sin lätt efterblivna make. Kul liv. Min mor har aldrig haft speciellt höga tankar om mig, och har det speciellt inte nu, när jag sitter på ett behandlingshem 33 mil hemifrån ihop med mina tre diagnoser och en stundande utredning. I hennes ögon lär jag bo på någon psykboende eller rent utav punda bort mina hjärnceller. Eller så kanske jag följer min faders fotspår och istället blir alkis. Helst en våldsam sådan också. Eller så gör jag istället någonting utav mitt liv. Flyttar ut från Älvgården, börjar om skolan, lyckas ta studenten, byter ut Katrineholm mot Göteborg och skaffar mig ett liv. Det känns som en bättre framtidsplan. Nu ska jag istället leta upp några sunkiga egobilder på datorn, ladda upp dem på bilddagboken och möjligtvis kolla på simpsons
|
15 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 1 kommentar
|
|
|
|
Två människor i en enda kropp
Vi körde lite party igår. Jag, Natha och Linda. Det var skönt och väldigt efterlängtat. Välbehövligt helt enkelt. Det blev mycket prat, viktiga ord, välbehövda ord. Ibland är det svårt att se sitt egna liv och sitt egna mående. Jag mår sämre, jag mår verkligen sämre utav att bo på Älvgården än jag gjorde på Klivet. Jag skär mig mer, djupare och alldeles för ofta. Jag medicineras och försvinner från verkligheten. Jag isoloerar mig innanför Älvgårdens väggar. Jag försvinner från folk. Linda börjar misstänka att jag börjar bli psykotisk, jag har svårt att kunna tänka mig det, samtidigt som jag misstänker att det nog kan stämma. Ofta minns jag inte hur jag kommit till olika ställen, eller minns inte varför jag gör vissa saker. Det känns lite skumt faktiskt. Annorlunda helt enkelt. Imorgon åker jag tillbaka till Älvgården och till det isolerade livet där, då lämnar jag frihetslivet här. En frihet som inte finns i Gävle, har lever jag ett annat liv. Jag umgås med människor som jag älskar och som stöttar mig genom livet. Som ser mig på ett annat sätt än de på Älvgården ser mig. Jag är två olika människor i två olika städer. Jag undrar vilket som är mitt rätta jag
|
13 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Låt mig få vara tio år ännu en gång
Som tioåring tänkte jag att "nu är det bara 8 år kvar tills jag blir 18. Då får jag göra vad jag vill. Och det är ju inte så jättelång tid kvar eftersom sommarloven är så långa och går så fort." Redan som tioåring längtade jag efter min frihetsdag, min artonde födelsedag, min myndighetsdag och slutligen den dagen då jag själv har rätten att få bestämma om mig själv och inte längre ses som ett barn. Idag finns inte en skymt kvar utav den glada, spralliga livfulla flickan jag för 8 år sedan var, istället är jag placerad på ett HVB-hem 33 mil hemifrån, medicinerad och själv destruktiv. Mitt inre är fylld utav förakt, hat, sorg och längtan. Jag föraktar alla "svenssons" som sitter och klagar över sina tragiska liv, dom förstår nog inte hur jävla bra dom egentligen har förrän de ser någon sämre. Jag hatar den människa som fick mig att hamna här, min egna bror. Jag hatar hur han utnyttjade mig trots att jag är hans egna syster. Jag hatar hur han våldtog mig under alla dessa år. Men det jag hatar mest är att jag aldrig vågade berätta för någon. Jag sörjer över förlusten av en förlorad familj, att ha en älskvärd mamma och pappa och beskyddande stora syskon. Minns ni er lillasyster nu? Jag längtar efter att ännu en gång få vara den glada, spralliga, livfulla jag än gång var. Vart tog livet vägen?
|
10 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 3 kommentarer
|
|
|
|
Jag kräver att undslippa diskriminering, jag kräver rätten att få vara en människa som alla andra
Building me a fence Building me a home Thinking Id be strong there But I was a fool Playing by the rules
Jag väljer att publicera en bildtext som jag använt som bildtext på bilddagboken eftersom det alltid finns en chans att någon anmäler bilden
Idag får man inte kalla en mörk person för neger, negerboll får en bakelse heller inte heta. Det är nämligen diskriminering. Att kräva att en annan människa ska bära långärmat är däremot inte diskriminering verkar det som. Ingen skulle ens komma på tanken att kräva att en person med ett amputerat ben måste dölja det. Det är inte självförvållat. Men att skära i sin egna kropp är det. Självförvållat alltså. Det är därför vi måste bära kläder som döljer våra ärr på våra bilder, för annars är det "stötande" bilder. Enligt admin så vill inte bilddagboken uppmuntra till sådana saker. Enligt användare gör vi det enbart för att få uppmärksamhet och att vi bör sluta med det och lämna det åt "de som mår dåligt på riktigt".
Betyder det att mitt mående inte är på riktigt? Betyder det att mina känslor och tankar inte är riktiga? För att jag, som människa, tillåter mig själv att bära kortärmat, både på kort och i verkligheten. Jag mår inte dåligt på riktigt för att jag vägrar dölja min kropp. Jag uppmuntrar inte folk att skära sig, det gör jag verkligen inte. Men det är inte min mening med det här inlägget heller, min mening är att ställa frågan varför jag inte har samma rättigheter som alla andra?
Är det för att okända människor anser att jag bara låtsas må dåligt? Människor som faktiskt inte vet någonting alls om mig eller mitt tidigare liv. Jag finner det komiskt att varje dag få kommentarer om folk som ha skurit sig "av ordentliga" anledningar, medans jag tydligen bara skär mig för uppmärksamheten. Jag skriver inte ut mitt liv på bilddagboken, för jag anser inte att det är rätt ställe att vika ut mitt liv på. Och på grund utav att människor inte vet någonting om mig så har de tydligen rätt att klanka ner på mig, min kropp och ha rätten att ta bort mina bilder.
Men jag anser fortfarande att jag har gjort rätt val som inte vikt ut mitt liv här, hur många elaka kommentarer jag än får.
|
10 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag vill åka hem nu
Jag vet inte om det är en bieffekt utav efexorn eller om det bara är jag, men plötligt känner jag mig så förtvivlat arg hela tiden. Jag stör mig på små saker som jag tidigare kunnat ignorera, men som nu driver mig till vansinne. Jag känner en enorm lust att ha sönder någonting, kasta glas i väggarna och porslin på golven.
Jag längtar hem, en äkta hemlängtans-känsla som jag inte haft på så länge. Åren på behandlingshem har varit ansträngande, stundtals fullkomligt outhärdiga. Men trots det har de blivit en form utav familj för mig, ett hem att komma hem till med personal som tar hand om en. Samtidigt känner jag nu att det är snart dax att gå vidare, jag är snart 18 år och har inte ens funderat på tanken om att på behandlingshem resten utav mitt liv, jag behöver få chansen att bygga mitt eget hem. En plats där jag kan vara trygg, där jag vet att jag kan stänga ute världen när allting blir för mycket - då jag kan känna att jag kommit hem varje gång jag stiger innanför ytterdörren
|
9 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Jag vill aldrig mer vara febervarm
Jag vaknade upp hela natten med jämna mellanrum, badande i svett, förvirrad och utan att kunna röra kroppen. Jag avskyr verkligen att känna såhär, överkänslig och mammig. Grät i flera timmar igår utan anledning, snäste åt Elin när hon kom och bad om cigg, rökte som en tok och önskade att jag än en gång vore tre år och sjuk istället, för då skulle jag ha kunnat krypa upp i mammas famn. Istället satt jag utanför kontorsporten och frös. Louise blev slutligen min räddare och gav mig choklad, en ny tändare och massor utav kramar. Idag var det inte mycket bättre, dessutom blev jag faktiskt inte lyckligare utav att min mor, mormor och morfar kom på besök. Att tvingas sitta med ett falskt påklistrat leende i flera timmar är inte så hemskt uppskattat. Heller inte att ständigt tvingas att bli fotograferad när man helst skulle vilja stanna under det varma täcket och sova bort all feber. Dessutom fick jag fel medicin på morgonen igår, istället för min anti-depressiva fick jag lugnande. Och jag skyller allt på sjuksköterskan som delade medicinerna i dosetterna.
|
6 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 2 kommentarer
|
|
|
|
Jag gråter och glädjs
Jag grät idag(eller igår kanske man ska säga), otroligt nog. Det kändes som första gången på evigheter som tårarna strömmade ner för mina kinder. På något konstigt sätt kändes det bra, som om min kropp fortfarande fungerade mitt i kaoset. För en gångs skull kunde jag uppskatta mina fungerande tårkanaler. Men antagligen kommer jag aldrig att göra det igen.
Dessutom så börjat mitt tålamod ta slut gällande medicinerna, theralenen fungerar fortfarande inte och jag anser att det redan är rätt uppenbart att det inte är rätt medicin för mig eftersom det nu är fjärde gången jag tar den. Nej, nu ska jag faktiskt ta och kräva att läkaren skriver ut stilnoct eller imovane åt mig. Plus att jag även kräver att Älvgården ska hämta ut rätt dos utav ataraxen som höjdes för över en vecka sedan. Och imorgon påbörjas medicineringen utav efexor. Jag ser otroligt nog inte ens fram emot det, det känns som att mediciner inte riktigt biter på min kropp längre
|
5 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Mitt liv idag
Idag är en dag då precis allting suger. Irriterad på minsta lilla, febrig och ont i halsen, ofokuserad och sliten Idag är en dag då allting går fel, då ingenting helt enkelt kan gå rätt. jag vill krypa ner under täcket och stanna där i hundra år och hundra till. Så är min dag idag, så är mitt liv idag
|
5 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Talfel eller modlös
Kan du säga till någon annan att du behöver tröst? Ibland önskar jag faktiskt att jag vore en sådan människa, en människa som klarar av att öppna sig för andra när livet blir för svårt, när världen faller sönder och när jag inte längre kan få ner syre i mina lungor. Men jag är inte en sådan människa. Ingen vet egentligen vem jag är eller hur jag mår, förutom jag själv. Jag klarar inte av att släppa in människor för nära inpå mig, även mina bästa vänner känns som okända fiender när de sakta försöker få mig att visa vem jag, visa hur jag är, visa vad jag är. Men jag är tydligen inte tillräckligt modig. Eller så fungerar inte min talfunktion som den ska Antingen eller med andra ord
|
2 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 0 kommentar
|
|
|
|
Mamma, jag är en dubbelmoral
Jag är inte speciellt förtjust i min mor, vilket större delen utav min vänskapskrets lär ha lagt märke till. Jag har helt enkelt inte riktigt förlåtit henne för sitt svek mot sin egna dotter, hennes lögner och felaktiga rykten. Det var hanterbart med de falska ryktena och lögnerna som vänner och slakt fick ta del utav, vad jag inte kunde hantera var hur hon vände sig till högre folk - nämligen hovrätten i stockholm - och tilldelade sina lögner till dom. Det går inte riktigt in i min hjärna, jag som dotter kan inte förstå hur en mor kan göra så mot sin dotter. Nej, det fungerar helt enkelt inte i min hjärna. Resultatet av min moders felaktiga beteende blev att jag helt enkelt tog avstånd från henne, i månader har jag ignorerat henne och vägrat träffa henne personligen. Fast som vanligt så varar inte perioderna längre än några veckor, månader i några enstaka fall. För jag kan inte släppa henne helt, det finns någonting som håller kvar mitt band till min så kallade mor (ja, jag använder "så kallade" eftersom jag anser att man egentligen inte kan kalla henne för mor, men gör det i brist på en bättre term), hon har sårat mig så hemskt, hon har betett sig på ett sätt jag aldrig trodde att någon som hon ens kunde bete sig. hur mycket jag själv anstränger mig för att försöka tränga bort henne ifrån mina tankar kan jag helt plöstligt komma på mig själv med att bokstavligen suga i mig all okänd fakta jag frå reda på om henne, som jag tidigare aldrig haft en aning om. Jag är en kluven människa, en person som stundtals föraktar och stundtals accepterar min egna mor och hennes band till mig. Hela jag är kort sagt en dubbelmoral
|
2 September 2008
| Länk
| Dear dear diary, I wanna tell my secrets
| 1 kommentar
|
|
|