Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Tala är silver...

Nu har Peter gått och blivit ormbiten, anar jag att många tänker. På sistone har några frågat mig vad jag ser på för film för tillfället då jag gillar att hitta nya sorters film att grotta ner mig i. Det har varit mycket svartvitt snarare än nya som jag har återkommit till flera gånger här på bloggen. Även om jag har gillat flertalet nya filmer det sista, som Marvels senaste filmer, Ready Player One, The Shape of Water mm så har jag tagit steg längre tillbaka nu än någonsin tidigare och hittat stumfilmens storhet. Jo ni hörde…läste…rätt.
Jag har alltid gillat Charlie Chaplins icke talföra filmer och spenderat många söndagar med att fascinerat se magin han kan skapa bara med sitt kroppsspråk. Oavsett om det gäller hans längre filmer som The Kid (1921) och The Gold Rush (1925) eller hans kortfilmer så har de en mysighet som skapas genom det som sker kombinerat med den fantastiska musiken.

En annan film jag har ägt länge och tjusats av är F.W. Murnaus Nosferatu (1922). Det är den första filmatisering av Bram Stokers Dracula och jag älskar stämningen som Murnau lyckas skapa. Den är ju svartvit men har en röd tint som fungerar väldigt bra. Max Schreck är fantastisk i huvudrollen och trots att inga ord annat än infällda skrivna används så lyckas han förmedla så mycket med kroppsspråk och ögon. En oskuldsfull skörhet som skapar sympati för honom blandas med självsäker aggressiv karisma när man ska vara rädd för honom.

Något jag gillar med dessa filmer är att klichéerna som ofta styr dagens film genom lata filmskapare och dominerande producenter fanns inte på samma sätt när dessa tidiga mästerverk skapades utan regissörerna var tvungna att pressa sin fantasi till det yttersta för att hitta nya sätt att förmedla det man vill berätta och få publiken att känna. Detta anar jag själv är den viktigaste anledningen till varför jag fastnat för denna filmkonst på senare tid. Det är makalöst vad skådisarna och regissören kan förmedla känslor utan att uttrycka det i ord. Ibland blir man till och med irriterad när texten fälls in för man är så inne i det som sker mellan skådisarna och man förstår exakt vad som händer ändå. Detta är något av de mest irriterande med dagens filmer då de blir så övertydliga och klumpiga i sitt berättande och ofta dumförklarar tittarna.

Den filmen som nu drog mig in i stumfilmvärlden är den fantastiska Sunrise – A song of two humans (1927) av Nosferatu-regissören F.W. Murnau. Jag tänkte bara sätta igång filmen för att se vad det var för något men blev förtrollad av handlingen och en och en halv timma senare så hade jag inhandlat filmen och börjat leta efter andra stumfilmer, för jag ville upptäcka fler. Filmen i sig handlar om en man som förförs av en farlig skönhet och övertalas att mörda sin fru, men han får skuldkänslor och tar strid mot sig själv för att stoppa sina egna planer.

En annan film jag måste nämna är den svenska filmen Körkarlen (1921) av Victor Sjöström som är baserad på Selma Lagerlöfs roman. Den handlar om suputen David Holm som dör på nyårsnattens sista minut och möts av Dödens körkarl som med sin vagn är transportör för de döda. Eftersom Holm är den sista att dö detta år så är han dömd att ta körkarlens plats under det kommande året. Men innan det tar körkarlen med honom på en resa genom hans liv.
Något som är väldigt fascinerande med denna film förutom den förtrollande historien är de makalösa specialeffekterna de lyckades få till så här tidigt. Bland annat så är körkarlen och hans vagn delvis genomskinliga och skapar ett mystiskt skimmer över hela filmen.

Jag måste även nämna den österrikiske regissören Fritz Lang. Hans stumfilm Metropolis är en fantastisk sci-fi-film där han verkligen gått lös i fantasins värld. Jag tycker dock att hans talfilmer som följde är ännu bättre och ärligt talat för mig riktiga mästerverk. Filmen ”M” (1931) handlar om flera småbarn som mördas i en småstad och invånarna tar lagen i egna händer och försöker hitta mördaren före polisen. Peter Lorres insats här i sin debutfilm är makalöst bra. Nästa film är Dr Mabuses Testamente (1933) där den hyperintelligente Dr Mabuse styr sina brott från mentalsjukhuset. Om någon känner igen detta så har Jönssonligen och den Svarta Diamanten använt sig av väldigt stora delar av storyn. Exempelvis så heter Peter Habers rollkaraktär M.A. Busé och i denna film är det ju Charles-Ingvar Jönsson som sitter på mentalsjukhus.

Men lova mig nu att ni ser åtminstone Sunrise – A song of two humans och svenska Körkarlen! Vill ni börja med något modernare så är Oscarsvinnaren från 2011 The Artist ett bra alternativ. Själv ska jag börja utforska Buster Keatons och Harold Lloyds filmer med början på Keatons The General.
15 Augusti 2018  | Film | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida