Im not a god, I was misquoted.
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Back to school

Det är så kul när man ser en film på tv och genast blir sugen på att slänga på dvdn. Det hände häromdagen med American Pie. Eller det var till och med bara reklam för något med klipp från filmen. Jag har alltid varit lite svag för skolfilmer, eller filmer i skolmiljö kanske låter bättre. Så länge de är bra gjorda ska kanske tilläggas, eftersom det finns så väldigt mycket skit och uschligt überamerikanska. Så det är en skör tråd regissörerna måsta balansera på för att filmen inte ska bli helt hemsk då de ofta har med alla klassiska karaktärer som cheerleaders, sportstjärnorna och töntarna.

Ja som den listnörd jag är så var jag ju tvungen att lista mina favoriter såklart. Först var tanken att enbart lista skolkomedier, men det finns ju så många andra bra så det fick bli en blandning. Några filmer jag funderade på och som skulle vara solklara på listan kändes lite fel och hamnade vid sidan om. Exempel på detta är Scream, Back to the Future och eventuellt någon Harry Potter-film.

En film som överraskade mig både när jag såg den första gången såväl som nu när jag gjorde listan var Clueless. Men den är riktigt skön och både Alicia Silverstone och Brittany Murphy är jäkligt roliga. Men det som ofta höjer skolfilmer är skådisarna och att deras rollfigurer ändå blir mänskliga bakom alla klyschor. Man vet ju ofta vart historien är på väg, men resan dit kan vara underhållande för det. I denna film håller skådisarna mycket hög klass.

I nästa film så hänger även här väldigt mycket på skådisarna, men de hade andra förutsättningar eftersom de flesta var amatörer. Det gäller Fame. Alan Parker gillar ju att jobba på det sättet och upprepade detta arbetssätt ett drygt decennium senare i och med The Commitments. Jag har ärligt talat inte sett något direkt av serien som följde men filmen tycker jag är mycket bra och intressant. Karaktärerna är väldigt sevärda.

De följande två filmerna är härliga 80-talsklassiker som ger mig många nostalgikänslor. Jag var kär i både Amanda Peterson respektive Molly Ringwald efter att ha sett dessa filmer. Speciellt Peterson i Can’t Buy Me Love som spelar emot en av de största tv-stjärnorna idag, Patrick Dempsey. Den andra filmen var ju lite mer stjärnspäckad med skådisar från brat-pack-gänget, The Breakfast Club. Denna är ju mer manusdriven än normalt i skolfilmer och följer inte samma ramar. Detta är min favorit bland John Hughes klassiker, men flera av hans andra var också nära att komma med på min lista.

En film som överraskade mig även om jag hade hört mycket gott om den, var den annorlunda men genialiska Napoleon Dynamite. Denna karaktär i Jon Heders gestaltning är ju en klassisk nörd, men på en helt annan nivå än vad man sett tidigare. Det är ju väldigt annorlunda om man jämför med den klassiska ”nörd-bilden” som man exempelvis ser i de charmiga filmerna där nördarna slår tillbaka, Revenge of the Nerds.

Sedan kommer då den underbara American Pie som tog skolfilmen ett steg längre och även väckte genren till liv igen. Jason Biggs är suverän i huvudrollen och övriga roller är också väl tillsatta. En av mina favoriter Eugene Levy gör också ett väldigt bra jobb som pappan, då denna roll kunde ha blivit väldigt pinsam. Sedan går det ju inte att nämna denna film utan att i samma andetag nämna en speciell scen med Shannon Elizabeth. Jag tycker även att uppföljarna håller en riktigt bra klass och är mycket underhållande. Speciellt tvåan, men även de övriga. Visst, de är inte i närheten av ettans klass, men underhållande att se. Jag har dock inte haft några direkta förväntningar på dem.

Brick är en film som jag ser som en av de största överraskningar på 2000-talet. Det är en mix av genrer som kunde ha gått helt åt skogen, men är magi nästan hela tiden. Skådisarna är helt suveräna med Joseph-Gordon Levitt i spetsen. Rian Johnson som både har regisserat och skrivit manus har, antar jag, perfekt lyckats överföra sin vision till bioduken. För er som inte har sett detta guldkorn så tycker jag ni ska åtgärda detta direkt. Det är helt enkelt en jäkla bra deckar-thriller som blandar skolmiljö med klassisk Bogartisk film-noir-stil.

1978 kom en film som blev väldigt stilbildande och som American Pie och den typen av film har utgått ifrån. Filmen är Animal House och manus såväl som rollistan är helt suverän. Men många bra skådisar till trots, så var den klarast lysande stjärnan John Belushi. Han stjäl alla scener han är med i och om han inte hade gått bort i förtid så tror jag han hade kommit att dominera komedigenren mycket länge. Men det är även viktigt att inte bara se honom som en komiker, han är faktiskt en mycket bra skådis och jag tror absolut att han skulle ha kunnat göra bra seriösare roller också. Skulle jag sätta ihop lista på mitt dream team av skådisar som gått bort så skulle han ligga väldigt högt.

Nu har jag faktiskt hoppat över en film på listan och det är för att den hänger ihop med min förstaplats. Den gemensamma nämnaren är Christian Slater. Filmen på fjärdeplats är Pump up the Volume och är en väldigt skön film med ett mycket bra manus. Ibland får jag lite B-känsla av filmen och alla skådisarna är inte de allra bästa, men helheten blir väldigt rörande och jag gillar helt enkelt att se filmen. Och det gör jag ofta. Slaters sköna stil, Mathis karismatiska rolltolkning (jag tycker verkligen man har sett henne alltför sällan i bra roller) och ett mycket bra soundtrack är det som står ut.

Hans andra film på listan som kom året innan, 1990, är min absoluta favorit i genren. Heathers. Eller Häxor, läxor och dödliga lektioner som den heter på svenska. Den är mörk, den är rolig och helt galet underbar. Slater och Winona Ryder verkar trivas väldigt bra ihop och övriga skådisar backar upp på bästa sätt. Regissören Michael Lehamn har förvaltat Daniel Waters manus på ett fantastiskt sätt, då filmen utan rätt känsla kunde ha blivit väldigt plump och överdriven. Men visst den är väl fortfarande lite överdriven och känns som en samhällskritik på samma sätt som den fantastiska japanska Battle Royale. Hör gör även Shannen Doherty en tidig roll som en av alla vid namn Heather.

Men på det stora hela som det är nu så är det faktiskt väldigt liten procent av skolfilmerna som kommer nu som är något att ha. Oftast är de stöpta i samma gamla vanliga form och ibland bryr de sig inte ens om att ändra storyn.
En som var bra dock där de tänkte lite annorlunda ändå är 10 Things I Hate About You som bygger på Shakespeares Så tuktas en arbigga. Men då och då kommer en ny Brick eller en ny Animal House så man får fortsätta att hoppas.


1 Heathers
2 Animal House
3 Brick
4 Pump up the volume
5 American Pie
6 Napoleon Dynamite
7 The breakfast club
8 Cant buy me love
9 Fame
10 Clueless
28 Oktober 2008  | Länk | Film | 1 kommentar
Idag står jag upp och erkänner mitt beroende!

Hej! Mitt namn är Peter Edvardsson och jag är en 24holic. Jag antar att det var dags att detta kom ut och jag känner att jag inte kan förneka detta för mig själv längre. Nu är det säkerligen femte eller sjätte gången jag börjar se säsong 1 igen. Jag har förövrigt sett de övriga lika många gånger, ja förutom sista då jag blev väldigt besviken. Den har jag bara sett två gånger.
Men ibland får jag ett 24-sug jag bara inte kan motstå.

Det var mycket snack om den när fyran började visa den men jag såg inte någonting av den då, utan var snarare lite irriterad eftersom de hela tiden visade reklam för den. Men jag gav mig till slut när jag fick låna säsong 1 på dvd. Jag såg alla 24 avsnitten på tre dygn. Jäklar vilken serie! Spännande avslutningar varje gång och väldigt sällan krystade cliffhangers.
Jack Bauer är absolut en av de coolaste karaktärerna jag har sett. Och inte enbart på tv.
Dessutom finns det så många fler suveräna karaktärer. Jag säger bara namn som David Palmer, Tony Almeida, Aaron Pierce och en av mina absoluta favoriter Nina Meyers, och detta bara i första säsongen. Andra säsongers karaktärer Chloe O’Brian, Bill Buchanan, Michelle Dessler, Chase Edmunds, Wayne Palmer, James Heller, Audrey Raines, Edgar Stiles, Curtis Manning, Mike Novick mfl mfl kan ju också nämnas.
Jag fick dock lite negativa vibbar när jag såg vem presidentkandidaten David Palmer spelades av, eftersom det jag i första hand tänker på när jag ser, och kanske framförallt hör, Dennis Haysbert är baseballspelande voodoo-snubben Pedro Cerrano från Major League-filmerna. Men det tog inte många avsnitt innan detta var helt bortblåst och han verkligen hade förvandlats till David Palmer.

Genom säsongerna har jag stört mig på väldigt få karaktärer och det hela känns väldigt verklighetstroget i deras beslut. Deras personligheter utvecklas på ett bra sätt.

Det är dock två personer jag stör mig en hel del på i andra säsongen. Dessa är Timothy Carhart som Eric Rayburn i början av säsongen och den andra är Lourdes Benedicto som Carrie Turner. Det blir alldeles för mycket såpa i deras skådespeleri. I första fallet ser man direkt i hans löjliga blickar att han ska vara emot Palmer och i andra fallet verkar hon bara där för att skapa patetiska konflikter för att få tiden att gå. ”Ääh vad är rikets säkerhet när jag tycker hon är dum...” Men som tur är att det som tur är enbart är ett fåtal av sådana karaktärer som handlar helt sjukt om man jämför med en potentiell verklighet. I alla fall de första fem säsongerna.Det jag stör mig oerhört på i sjätte är att det är alldeles för många sådana karaktärer. Säsongen hade alla förutsättningar att bli så bra men föll så handlöst.
Men ok kanske också ska nämna Kim Bauer. Elisha Cuthbert gör vad hon kan men det blev lite skumma bihandlingar för att behålla henne i serien. Men det ska dock bli intressant att se hur hon har utvecklats nu när hon ska vara med i sjunde säsongen.

Så jag hade egentligen inga höga förväntningar inför nästa säsong efter att ha dett den sjätte, men de har verkligen höjts efter att ha sett trailern och intressanta rollval.

I övrigt tycker jag att alla fem första säsongerna håller extremt hög klass och jag tycker inte att kvaliteten har försämrats någonting om man ser till det stora hela på varje säsong.
Det jag gillar med serien är att de som gör serien verkligen belönar tittarna och de vågar låta saker hända mitt i säsongen och även oväntade personer gå hädan, för att efteråt lita på att de kan fortsätta storyn på ett bra sätt. Dock har denna body count med stora karaktärer blivit lite hög. Efter vad som hände i slutet av första säsongen så visste tittaren redan att vad som helst kunde hända och vem som helst kan dö. Detta tycker jag att man kunde utnyttja bättre genom att sätta viktiga personer i fara. I de flesta serier blir det ofta spännande men man vet att vissa personer inte dör. Genom det nämnda slutet så har de tagit bort denna känsla hos publiken.

Detta är också en anledning till att jag slutade se Lost efter halva första säsongen, man vill ha tillbaka tittarna och tar till alla medel. Det som drog folk till serien med skogen som rörde sig långt bort har vad jag förstår när jag pratar med folk som följer serien fortfarande inte avslöjats. Nä istället kommer det bara upp nya trådar hela tiden. Detta känner jag är ett problem även i andra produktioner av JJ Abrams. Alias har jag följt väldigt mycket och efter en tveksam första säsong så tycker jag den höll bra klass. Jennifer Garner, Michael Vartan och Carl Lumbly är bra, Vincent Garber och Kevin Weisman lysande. Men coolast är nog David Anders som Julian Sark. En mycket bra skådis som är kul att återse i Heroes. Vår egen Lena Olin är också mycket bra. Men i femte säsongen av Alias blir det problem igen. Det känns som Abrams har bra idéer men ingen känsla när det gäller utförandet. Exempelvis använder han sig i ganska många avsnitt att det börjar mitt i en spännande händelse mitt i handlingen för att sedan gå tillbaka och förklara vad som hänt innan. Detta fungerar helt ok i tv-serien, även om det inte blir bra när det händer så ofta som det gör. Men när han ska försöka samma sak i Mission Impossible 3 blir det helt fel eftersom det i långfilmsformatet blir så lång transport till händelsen och förtar mycket av spänningen.
Sedan blir världen så liten i Alias, även om de reser runt hela jorden. Men det är så få personer som ska utföra alla uppdragen och det blir ibland lite konstruerat. Det måste ju också sägas att Sydney Bristow har ett jäkla läkkött.

Nämnda Heroes har jag dock fastnat för väldigt mycket även om det blev en liten antiklimax i första säsongen. Nu har jag inte börjat se tredje säsongen ännu men jag har höga förhoppningar.

Jag tänkte försöka mig på en liten snabblista på mina favoriter bland thriller- och deckarserier. Blir dock hastigt hopprafsat så jag kan säkert missa någon. Kan även nämna att jag inte har sett Shield eller Supernatural ännu men har höga förhoppningar på dessa.
Sedan var det för länge sedan jag såg serier som The Saint, Hill Street Blues och NYPD Blue mfl för att kunna räkna dem.

Andra på listan är följande.

The X-files som även om alla avsnitt har ett mönster med han tror och hon är skeptiskt trots allt hon sett och att Duchovny är en väldigt stel skådis så har den en charm över sig och många avsnitt är välgjorda.

Smallville gillade jag väldigt i början, men vissa personer har efterhand blivit karikatyrer av sig själva och det verkar vilja göra vad som helst med storyn för att Kreuks Lana Lang ska kunna vara kvar i serien och dra tittare. Ibland känns serien mer som Charmed än Smallville.

The Persuaders bygger ju helt på huvudskådisarnas charm och är mycket underhållande.

Deadwood är jäkligt välgjord och har en väldigt hög nivå på skådespeleriet.

Men som sagt...det finns bara en 24 och en Jack Bauer. Ärligt talat så skulle jag har väldigt svårt att följa serien på tv eftersom det är så jäkla spännande cliffhangers, så den förtjänar bara att ses utan reklam och i en följd. Så DVD-släppen av varje säsong är en högtid för mig.

Som avslutning måsta jag bara säga en sak. Denna blogg är ju en filmblogg, men ibland blir jag bara så lycklig att jag måste få skjuta in lite annat! Detta är en sådan dag. Så bara så ni vet.

ÖIS ÄR KLARA FÖR ALLSVENSKAN 2009!!!!!!! AMOR ET FIDES!!!!


1 24
2 Columbo
3 Heroes
4 The Persuaders
5 The X-files
6 Deadwood
7 Alias
8 CSI
9 Miami Vice
10 Smallville

19 Oktober 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Vilka är egentligen de bästa James Bond-skurkarna?

Jag läste i en tidning att Richard Kiel som den ståltandade Jaws har blivit framröstad till favoritskurk i Bondfilmerna. Min första tanke var att det inte riktigt kändes rätt. Han blev ju god och det kändes mer som han var utnyttjad av de riktiga skurkarna. Han är ju med i både The Spy Who Loved Me och Moonraker.
Men han är ändå en av mina favoritkaraktärer. Honom träffade jag också på en filmmässa i Göteborg, och han är inte liten. 2,18 är han närmare bestämt.
Jag kanske ska tillägga...JA jag är ett stort Bond-fan och har sett alla filmerna många många gånger.
Men när jag själv började fundera på en lista över favoritskurkar så skulle jag helst göra en för huvudbov och en för deras hantlangare, men eftersom det var en kombination i tidningen så körde jag en sån också. Så när jag väl började fundera så är ju Jaws ändå en skön klassisk skurk så det är ju klart han ska vara med. Det blev plats 5. Men som sagt, kommer jag lista favoritkaraktärer så kommer han högre upp.

Detta var en väldigt svår lista att göra eftersom man vill ha med så många. Några som stupade på mållinjen var Christopher Walken som Max Zorin (A View to a Kill), Michael Gothard som Emile Leopold Locque (For Your Eyes Only), Adolfo Celi som Emilio Largo (Thunderball) och Sean Bean som Alec Trevelyan (GoldenEye). Jag märker ju också ganska snabbt att det var mer färgstarka skurkar förr. För även om Walken är en fantastisk skådis och är perfekt som psykopat så blir ändå Zorin mer som en förväntad och klichéartad karaktär än en individuell person. Men visst är han underhållande ändå.

Sista platsen på listan var väldigt svår och det stod till slut mellan två färgstarka kvinnor. Den som till slut fick stryka på foten var Famke Janssen i sin underbara roll med det klockrena namnet Xenia Onatopp (GoldenEye). Bara i en Bondfilm! (Eller Bondparodi kanske ska tilläggas)
Jag har alltid varit svag för en annan kvinna, Emilio Largos hantlangare Fiona Volpe (Thunderball). Luciana Paluzzi som spelar karaktären har en härlig karisma och kan verkligen plocka fram sina mörkare sidor. Volpe får ju till och med Bond att se lite osäker ut när hon skjutsar honom i bilen med plattan i botten. Detta följs av den sköna Connery-repliken ”Do you fly here often?”
Så hon fick sistaplatsen. Kan ju också tillägga att detta handlar om mina favoriter och där spelar ju nostalgi och annat in också, och inte bara vem som är bäst. Detta gör ju också att de nyare filmerna inte är representerade lika frekvent.

Ernst Stavro Blofeld innehar två platser på listan. Jag känner att jag inte vill bunta ihop karaktären till en när den spelas så olika av olika skådisar. Den som ligger på nionde plats är Telly Savalas version i On Her Majesty’s Secret Service, med George Lazenby som Bond. En mycket felaktigt kritiserad film enligt mig. Jag tycker den har en skön story och Lazenby är inte så jäkla dålig. Visst han är ju inte min favorit-Bond, men han klarar sig helt ok. Sedan är ju Savalas helskön som den kalla Blofeld. Han har en naturlig pondus på något sätt.
Den bästa Blofeld för mig är dock den första, Donald Pleasence (You Only Live Twice) med sin sköra röst och ärriga yttre. Han har en liten mystisk dimension inom sig som gör honom lite mer oförutsägbar och satte helt enkelt en hög standard för denna återkommande roll.

Mellan dessa Blofeldar har jag en liten krutmadam med glasögon som Coca Cola-bottnar och skor med sting, Rosa Klebb (From Russia with Love). Denna annars skönsjungande smörsångerska Lotte Lenya porträtterar en riktigt ond och stenhård kvinna som man knappast glömmer i första taget.

En av de största nostalgitripparna för mig i Bond-världen är The Man with the Golden Gun. Det är nog den jag sett flest gånger innan jag hade fyllt 13-14 år. Nick Nack är ju en skön karaktär som jag dock inte har med på listan, men han hör ju på sätt och vis ihop med skurken jag har på sjätteplats. Ett av de absolut coolaste namnen, Francisco Scaramanga. Ian Flemings kusin i verkliga livet Christopher Lee är mycket bra i rollen. Han var aktuell redan som den första skurken Dr No, men jag är glad att han fick vänta till denna filmen. Denna Scaramanga som är Bonds motsvarighet på fel sida lagen, som gillar det goda i livet, men dock bara älskar innan han ska döda någon. Man får ju heller inte glömma att han har tre bröstvårtor :)

En av mina favoritfilmer är Goldfinger, och detta till stor del för de färgstarka skurkarna. Gert Fröbe som den guldälskande Auric Goldfinger är mycket bra. Han har perfekt utseende och även om det inte är hans röst i filmen, då hans engelska var väldigt dålig, så har de hittat helt rätt där också. Och man glömmer ju inte i första hand den härliga scenen då han har fångat Bond och denna frågar ”Do you expect me to talk?”. Han svarar lite nonchalant ”No Mr Bond, I expect you to die”.
Den skurk som är etta på listan kan jag ju prata om här också. Denna leende och mysiga asiat med den enda kommentaren ”Aaaah”, eftersom han är stum. Han kan ju inte vara så farlig, eller? Detta är Bondvärlden när den är som bäst och jag skulle vilja ha varit med när idén kläcktes...”skulle han inte kunna använda hatten som en dödlig frisbee!” Den fd olympiern Harold Sakata är helt perfekt i rollen som Oddjob vilken i sin tur är helt perfekt i Bondvärlden. Helt enkelt min favoritskurk.

Men om man bara ska se på skådisarna bakom karaktärerna så skulle nog min tredjeplats på listan ligga först. Tänk vad blek denna roll kunde ha blivit med en dussinskådis. Men när Robert Shaw tar sig an rollen utstrålar verkligen karaktären Red Grant (From Russia with Love) intelligens, kyla och ondska. Shaw känns nog mer igen från senare roller, speciellt i Jaws och The Sting. Tänk vad mycket bra han kunde ha gjort om han inta avlidit av en hjärtattack vid 51 års ålder.

Sist på listan som dock kommer tvåa på den samma är ett skurkpar som verkligen står ut. Mr Wint och Mr Kidd (Diamonds Are Forever). Dessa homosexuella mördare är väldigt underhållande. Det är dock inte enbart karaktärerna som är lite annorlunda. Att kombinera Bruce Glover som den mörkhårige Mr Wint och den ljusare Putter Smith som Mr Kidd kan inte ha varit ett helt självklart val. Bruce Glover är en klassisk karaktärsskådis som hade mycket rutin i branschen innan Diamonds Are Forever, medan Putter Smith aldrig hade skådespelat tidigare. Han var jazzmusiker. Och är ännu antar jag. Men denna kombination av ledaren Wint och hans blyge och tystlåtne kompanjon Kidd är ett helt surrealistiskt och genialiskt val av mördarpar. Oavsett vad man tycker om dem så är de ju i alla fall minnesvärda.
Lite kul kuriosa kan också vara att Bruce Glovers son heter Crispin Glover. Han har bland annat varit Michael J Fox pappa i Back to the Future såväl som fightats mot Cameron Diaz och gänget i filmversionen av Charlie’s Angels.

Nä det här med Bond är ett favoritämne och jag återkommer med mer om andra delar av denna underbara filmserie. Vem är egentligen den bästa Bondskådisen?, vem är egentligen den skönaste karaktären?, vilken är den bästa av Qs uppfinningar?, vilken är egentligen den bästa Bondlåten?.. ja det finns mycket att fundera kring. Dela gärna med er av era åsikter i kommentarerna till varje blogg.


1 Oddjob
2 Mr Wint and Mr Kidd
3 Red Grant
4 Goldfinger
5 Jaws
6 Francisco Scaramanga
7 Ernst Stavro Blofeld (Pleasence)
8 Rosa Klebb
9 Ernst Stavro Blofeld (Savalas)
10 Fiona Volpe
17 Oktober 2008  | Länk | Film | 0 kommentar
Mer mer mer, jag vill se den igen! NU!

Tänk vad underbart det kan vara med film ibland. Du vill fördriva lite tid, sätter in en film du eventuellt har hört talas om men inte har så stora förväntningar på och ...wow! Vilken film! När det inträffar är det än sån härlig känsla tycker jag. Man vill genast ringa någon och berätta om filmen och man är nästan sugen på att se om den direkt.
För någon blogg sedan skrev jag om besvikelser så det känns lite roligare nu att få ösa beröm över filmer istället.

Jag hade, för ganska många år sedan nu, hört talas om Jim Jarmusch och även sett Down by law som var riktigt bra. Dessutom var Johnny Depp en ny intressant skådis som i första hand hade Edward Scissorhands, Gilbert Grape och den sköna Ed Wood bakom sig. Så när jag hyrde Dead Man lät det som en trevlig film men jag hade ju inga jätteförväntningar på den. Men så började den och man bara flöt med i handlingen och Depp träffade på många skumma men sköna karaktärer och jag var verkligen fast i den här drömlika filmen. Det som dock fick den att höja sig ytterligare några snäpp och verkligen bli en fängslande film var Neil Youngs fantastiska soundtrack. Hans gitarrspel är så perfekt och passande till varje scen. Så detta blev en gemytlig filmupplevelse och jag har sett filmen många gånger efter detta.

Skolfilmer har ju gjorts till leda. Det måste ju dock sägas att det finns många bra som klassikern Animal House såväl som senare American Pie-filmerna, Road Trip och EuroTrip, men det mesta håller ju ingen större klass. Så det var verkligen en skön upplevelse att se Brick som skruvar till det på ett helskönt sätt. Joseph Gordon-Levitt är också suverän i huvudrollen och film noir-stilen fungerar väldigt bra. Att sedan deckarhistorien även den fungerar bra så blir ju filmen klockren.

Harrison’s Flowers är ju inte en titel som direkt ropar ut ”Se mig!”, men det var ändå något som gjorde mig sugen att se den. En bra rollista, bland annat med en av mina favoriter Brendan Gleeson, och en stark historia gör detta till en mycket sevärd historia. Andie MacDowell är dessutom överraskande bra i huvudrollen. Hon spelar en kvinna som åker för att leta efter sin man i det krigsdrabbade Jugoslavien. Bland annat får man en närmare inblick i krigsfotografernas livsfarliga jobb.

Nuförtiden görs det nästan bara julfilmer som helt följer alla mallar och blir enbart kalla versioner av varandra. Men en film som överraskade mig väldig var Bad Santa. Billy Bob Thornton är fantastisk som den ständigt fulle tomten som rånar affärerna som han jobbar i. Men denna film har mer själ och hjärta än de flesta andra julfilmer tillsammans. Visst slinker det in lite klyschor här och var men manuset är fantastiskt.

Det finns dessutom två asiatiska filmer på min lista. Battle Royale var en störande, hemsk och fantastiskt välgjord historia som är baserad på en mycket omtalad japansk roman. Den är störande men samtidigt så välgjord att denna herre-på-täppan-historia med dödlig utgång blir underhållande på något sjukt sätt. Den säger ju även en hel del om dagens våldsälskande samhälle.
Med Crouching Tiger, Hidden Dragon...visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag satte mig i biosalongen tillsammans med brorsan. Men jag verkligen förälskade mig i den här filmen med sina fantastiska miljöer, coola fighter och lysande skådisar. Det var dock lite kul när en tonåring bakom oss, efter 25 minuter in i filmen, med oro i rösten frågade sin kompis om de ska prata japanska hela filmen!?! Det kändes liksom inte som någon idé att berätta att det var kinesiska. Chow Yun-Fat har även gjort väldigt många guldkorn i Hong Kong som absolut förtjänar en titt.

Kevin Smith är en favorit jag har. Både som regissör men även som talare inför publik. Han har en helskön stil och jag rekommenderar verkligen An Evening with Kevin Smith. Speciellt den första men även den andra är underhållande. Men det var Clerks och den annorlunda, sköna dialogen ”I’m 37!?!” som fick mig att fastna. Ni som har sett den vet vad jag pratar om, och ni som inte har sett den vet vad ni ska göra så fort som möjligt. Denna extrema lågbudgetfilm är jäkligt rolig och fick mig verkligen på fall. Hans fortsatta karriär har heller inte gjort mig besviken. Jersey Girl håller väl inte samma klass som de övriga dock, men det är samtidigt kul att se honom göra något annat.

Nu då till mina absoluta favoritöverraskningar.

Jag har alltid gillat musikfilmer, så när ett gäng suveräna engelska skådisar gick ihop för att spela ett gammalt hårdrocksband på film var jag bara tvungen att se den. Jag älskar denna film och dessutom gör Helena Bergström en av sina roligaste roller, som sångaren Bill Nighys fru Astrid. Jag säger bara det, se denna film och njut av ett jättekul manus och bra musik.

Alfred Hitchcock är min absoluta favoritregissör och jag såg tidigt flera av hans klassiker som Vertigo, North by Northwest, Rear Window mfl. Dessa är ju makalöst bra men vad jag upptäckt relativt nyss är den makalösa filmskatten bakom dessa av denna korpulenta regissör. Filmer som Family Plot, Frenzy, I Confess, Marnie, Rope, Secret Agent, Shadow of a Doubt, Strangers on a Train, The Lady Vanishes, The 39 Steps och The Trouble with Harry. Den sistnämnda är något så ovanligt som en komedi av Hitchcock om några personer som hittar ett lik och varje av dessa tror alla att de själva har dödat honom. Detta var dessutom Shirley MacLaines filmdebut.
Några andra som bör nämnas är också Frenzy som Hitch spelade in med engelska skådisar i England efter sin framgångsrika Hollywood-karriär. Det var dessutom hans näst sista film, endast följd av Family Plot.
Strangers on a Train har en handling som har använts i flera andra verk. Det handlar om två personer som träffas på ett tåg och pratar om att döda varandras hatobjekt för att få till ett perfekt brott utan motiv. En av dem tror dock att det är ett skämt medan den andra tar det på...ja blodigt allvar för att vara exakt.

Då sist till The Shawshank Redemption. En av mina absoluta favoritfilmer. Jag har alltid läst mycket Stephen King och även gillat att se filmerna, även om de kanske inte direkt har varit några mästerverk. Så jag var inte heller beredd på att filmen var så lång som den var, detta i kombination med att jag helt uppslukas av det jag ser var en farlig kombination då jag blev lite sen till fotbollsträningen. Men så fort denna var klar bar det av hemåt för att genast se klart den. Dessutom såg jag om den två dagar senare och njöt lika mycket. Sedan dess ser jag den säkerligen 6-7 gånger per år.

Så detta tycker i alla fall jag är en av de största tjusningarna med film, att helt enkelt få en uppfriskande och glad chock. Har ni några favoriter bland filmer som överraskat er? Inte nödvändigt det bästa ni utan den som överraskat mest (om ni nu inte har försått bloggen..:) Skriv gärna ner dessa som kommentarer till denna blogg.


1 The Shawshank Redemption
2 Frenzy, Shadow of a Doubt, Strangers on a Train, The Trouble with Harry
3 Still Crazy
4 Crouching Tiger, Hidden Dragon
5 Clerks
6 Battle Royale
7 Bad Santa
8 Brick
9 Harrisons Flowers
10 Dead Man
9 Oktober 2008  | Länk | Film | 1 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Peter Edvardsson                                             Skaffa en gratis hemsida